Etikettarkiv: medicin

Kvinnor och antivaxx

Jag har ju redan skrivit lite om varför jag tror att kvinnor dras mer mot alternativmedicinen än män. Jag tänkte nu prata lite mer specifikt kring ämnet vaccin, eller snarare rörelsen mot vaccin. Antivaxx rörelsen är en rörelse där kvinnor är i absolut majoritet både som deltagare men också som drivande personer bakom bloggar, youtube kanaler eller föreläsare.

Antivaxx rörelsen fick ett rejält uppsving efter den förfalskade forskningen som kopplade vaccin till autism. Efter svininfluensan och pandemrix har de fått ny luft under vingarna och allt fler väljer att inte vaccinera sina barn.

Det finns många argument från antivaxx sidan om varför vacciner är som bäst overksam skit och som sämst rent dödlig. Vad alla argument har gemensamt är att de baseras på anekdoter, förfalskad eller missförstådd statistik och konspirationsteorier. Big Pharma är ute efter att göra oss alla sjuka och tjäna pengar på det. All statistik som motsäger antivaxxarnas teser är lögner, köpta av läkemedelsbolagen för att lura oss. Av okänd orsak är också organisationer och statliga instanser såsom UNHCR/FN, WHO, Unicef mfl med i denna världsomspännande komplott. Jag skulle kunna skriva en hel bok om varför dessa teorier är ohållbara och motsäger varandra (eller den läskigt påtagliga funkofobin som genomsyrar hela rörelsen) men det är inte syftet med detta inlägg.

Frågan är ju varför människor och då främs kvinnor (mammor ) dras till denna rörelse trots kompakta bevis att vad de säger inte är sant? Jag tror svaret är: kontroll. Kontroll över en liten liten del av sitt och sitt barns liv.

För samhället idag är fientligt mot barn och fientligt mot mammor. Sjukvården är inte bättre. Mammor som oroar sig viftast ofta undan och får höra att de är hönsiga (jag har själv varit i sitsen). Detta resulterar i föräldrar/mammor med en oro inom sig som inte tas seriöst, andra vuxna (ofta män) som skrattar åt dem och därmed lämnar dem med en känsla inom sig av maktlöshet och frustration.

Antivaxx rörelsen är tvärt om. Där får dessa föräldrar iställer höra att de ska skita i läkarna, att de själva alltid vet bäst, att de förstår sitt barns behov mer än någon annan. Oavsett hur befängda storys de berättar som kopplar vaccin till allt från PSD och hjärnskador till hicka och snorig näsa så kommer de få höra ”absolut, du har rätt,det är vaccinens fel! Avgifta och gå inte till läkaren igen”. De får helt enkelt synas och höras och framförallt LYSSNAS på på ett sätt sjukvården inte kommer i närheten av. Med detta kommer en känsla av kontroll. Att DE har makten att ta beslut åt sina barn, att de minsann vet så mycket mer än tom läkarna vet.

Antivaxx rörelsen har många likheter med sekter. Det här med ”vi mot världen” är den tydligaste. Hur antivaxxers gärna ser sig som mer vakna, mer kritiska, mer pålästa än andra. Jag tror det är en motreaktion mot de (män) som närmast klappat på huvudet vid första funderingen om vaccinerna kanske innehåller dåliga saker. Eller reaktion mot alla de som hånar och skrattar när de för fram sina åsikter nu.

Jag förespråkar ständig dialog, och det gör jag i detta fallet också. Föräldrar som redan är fast i antivaxx rörelsen kommer ingen kunna nå så de kan lika gärna bara vara. Förr eller senare kommer de ha en ”felaktig” åsikt om något som går hand i hand med antivaxx förespråkandet och hamna i kylan. Då är det bra att inte ha bränt alla broar så de har folk runt sig ändå. För antivaxx brukar gå hand i hand med motstånd mot all medicin och sjukvård, med viss kosthållning och tro på andra konspirationer som ex chemtrails. I längden är det närmast omöjligt att upprätthålla den världsbilden i kontakt med andra.

De som vi fortfarande kan nå är de som tvekar. Som läst propaganda och tror deras bebis ska dö av en spruta. Där är det viktigt att tex prata om vilka risker som finns mer vaccin och vilka som finns med sjukdomarna. Vad är mest riskabelt? I min mening är det också viktigt att prata solidaritet och mänskligt värde. För att avstå vaccin om en kan ta det är en grymt egoistisk handling. Att inte vaccinera sitt barn är en egoistisk handling och har faktiskt rätt lite med sitt barn att göra utan bottnar mer oro för sitt egna samvete att göra (”vad ska barner säga om hen blir sjuk av sprutan ”).

Det finns mängder med artiklar som motsäger så gott som allt antivaxxers påstår, det finns massor av argument för vacccin. Att talanom detta på ett schyst sätt till föräldrar som oroar sig tror jag är vägen att gå så inte fler väljer bort vaccin för att antivaxxers lyssnar på dem. Detta är framförallt något  vården behöver bli bättre på. Sådant kräver dock tid och tid kräver resurser, vilket blir en helt annan fråga.

Psykvården är till för vita

Har blivit utmanad av min bloggvän Glitterblaster att skriva om psykvården och behandlingen av rasifierade. Läs vad hon har att säga om ämnet här.

 

Jag har själv varit i kontakt med psykvården många gånger och oavsett vad jag bett om hjälp för har mina problem negligeras. Det intressanta är att orsaken till att de inte tagits seriösa varierat enormt beroende på om personen jag träffat vetat om att jag är adopterad (och alltså har vita föräldrar) eller ej.

 

Första kontakten hade jag i högstadiet, en kamratstödjare på skolan upptäckte att jag hade skurit mig i armarna och skickade mig till skolans kurator. Så fort han fick veta att mina föräldrar var vita var det som att alla problem var borta. Jag kunde ju bara prata med dem så löste sig allt! Att problemen bottnade i helt andra saker än mina föräldrars härkomst och att jag inte ens kunde sätta ord på exakt allt jag kände var inte så noga. Jag träffade honom 2 gånger och sedan avskrevs mitt behov av hjälp. Kort tid senare tyckte en annan lärare att jag åt för dåligt och att ”sådana som jag” borde ha större rumpa. Detta ledde till att jag stämplades som ätstörd och under ca 1 år konstant övervakades kring mina måltider både i skolan och hemma. Däremot fick jag ingen som helst samtalshjälp, att finna en orsak bakom att jag inte ville äta var det ingen som brydde sig om. Mest sköts det undan som ett försök från mig att vara svår och speciell.

 

Efter detta höll jag mig undan psykvården så mycket jag kunde, men så andra året på gymnasiet utsattes jag för ett sexuellt övergrepp av en lärare och fick akuttid hos BUP. Tid som sedan spenderades med att i gemensamt samtal med mina föräldrar utröna hur _de_ mådde av detta och i enskilda samtal med mig ta reda på hur mycket sex jag hade i övrigt, om jag hade ett KK och om det fanns något i mitt beteende som orsakat övergreppet. Behöver jag säga att jag inte gick på många möten där innan jag sa att jag inte behövde gå dit mer för jag mådde ”bra”? Att jag fortfarande, 10 år senare drömmer mardrömmar om detta tyder iof på motsatsen men det är så det får se ut antar jag när ingen är intresserad av att faktiskt lyssna.

 

Nåväl, i mitt sista försök att få hjälp gick jag till en läkare när min äldsta unge var ungefär 4 månader, jag sa att jag behövde psykvård, att jag mådde dåligt pga obearbetade trauman tidigare som gjorde att jag sov dåligt, var nedstämd och att jag oroade mig för att göra min dotter illa eftersom jag kände att mitt psykiska mående inte var vad det borde för att orka med en liten bebis på bästa sätt. Läkaren frågade lite om min livssituation i övrigt, uppväxt etc och igen, direkt hen fick höra att jag är adopterad och har svenska föräldrar försvann alla problem. Läkarens utlåtande till sist? ”Du är ju medveten om dina problem, läs en bok på ämnet så löser det sig”.

 

Under dessa år försökte jag nu och då prata med läkare om behovet av att få hjälp från andra, men icke. Antingen för att ”det är ju sådär ni är” där ”ni” alltså syftar till personer med mörk hud, eller så löser det faktum att jag är adopterad alla mina problem. Frågan är ju hur mycket som mina föräldrar ska fixa bara för att de valde att adoptera ett barn?

 

När jag sedan ser på mina vita vänner och bekanta ser bilden helt annorlunda ut.  Precis som Glitterblaster skriver om tas de på större allvar och framförallt har jag aldrig varit med om att deras föräldrar förväntas vara lösningen till alla deras problem. När det kommer till möjligheten att få utskrivet medicin upplever jag även att det går lättare, jag har rakt ut fått höra att läkare inte vill ge mig något för ”ni invandrare blir bara beroende”. Samtidigt finns också en ständigt misstänksamhet att en som rasifierad söker hjälp inte för att en mår dåligt utan för att en vill smita undan från att behöva jobba. För alla vet ju att ”invandrare” bara är lata bidragstager eller?

 

Att få vård i dagens Sverige där sjukdom oavsett sort ses som ett tecken på lathet och svaghet är svårt nog, men för oss med rasifierade kroppar tillkommer ytterligare en mur att komma igenom för att få den hjälp vi behöver. Är det märkligt att många av oss får svårt att bidra till samhället så som förväntas av oss när vi inte först kan få den hjälp som behövs för att vi ska må bra och faktiskt klara av att vara en aktiv del i samhället?

 

Jag skickar nu utmaningen vidare till AmraHamra och hoppas även fler bloggare hakar på detta!