Etikettarkiv: kön

Samhälle

Bara i fantasin är kön en enkel binär konstruktion.

2 kommentarer

Den 24e juli skrev bloggaren Hanna Bolander en debattartikel om att kön, eller snarare könsidentitet och könsmarkörer, är en fråga om socialisering och långt ifrån en binär uppdelning. Detta fick Psykologen Magnus Wårhag att gå i taket. Att Magnus verkar tillhöra de psykologer som tycker att ständig uppdatering kring senaste rönen om psykologi är onödigt blir snabbt sorgligt tydligt. Han spaltar upp sitt debattsvar i ett antal påståenden som skall ”bevisa” att Hanna är helt ute och cyklar och att transpersoners existens bara beror på att svenskar skulle vara sådär lite extra lättkränkta och sugna på att hitta på något nytt att få vara PK kring. För min egen sinnesfrids skull tänker jag härmed besvara Magnus påståenden.

  1. Nej, uppfostran har en liten del i att pojkar utvecklas till män och flickor till kvinnor. Den genetiska påverkan är naturligtvis mycket stor. Det bevisas bland annat av att Sverige, där invånarna är som mest jämställda, drar de sig mer än någon annanstans sig till yrken som förknippas med deras biologiska kön.

 

Slutsatsen här är rent BS. Det stämmer att svenskar har en i västvärlden osedvanligt könssegregerad arbetsmarknad. Det stämmer också att uppfostran inte har så enormt stor påverkan på hur barn blir som vuxna. Magnus blandar dock ihop korten totalt. First off:  Uppfostran från föräldrarna har en relativt låg inverkan på det vuxna slutresultatet. Det är bevisat i flertal rapporter, här kan du läsa en intervju med en av de första forskarna att ifrågasätta föräldrars inverkan på sina barn. Att OMGIVNINGEN påverkar finns det däremot ingen tvekan om. Det vill säga socialiseringen som sker när barnet möter andra i sin omgivning såsom lärare, vänner, vännernas familj osv. Vänner är faktiskt en rejält stor bit i hur barn växer upp att bli som vuxna. Att svenskar har en könssegregerad arbetsmarknad är något som kallas för ”the backfire effekt”. När samhället är oroligt och allt cirkulerar kring överlevnad finns inte tid över att fundera så mycket kring vem som gör vad. Det finns helt enkelt en större förståelse för att folk gör vad de kan för att överleva och försörja sin familj. Även om det innebär kvinnor i ”mans”yrken. När samhället blir mer stabilt och jämlikheten ökar upplevs en backlash kring könsrollerna som plötsligt blir viktigare. Dels finns det tid att reflektera över dem, dels upplevs det som ”otryggt” att inte veta vad som förväntas av en om en skulle börja gå emot de könsroller som finns. Därför skapas en trygghet i att välja arbete och utbildning ”enligt kön” när valet inte längre måste ske för strikt överlevnad. Det finns dock inga som helst belägg för att detta har det minsta med biologiska mekanismer att göra. Det är helt enkelt inte sant att kvinnor är ”programmerade” biologiskt till att torka bajs, plåstra om sår eller hålla handen på en döende person. Faktum är att rätt få av de så kallade ”mansjobben” är det minsta naturliga för människan och därmed rätt svåra att skylla på ”biologi”.

 

2. Och nej, det finns verkligen inte fler än två kön. I fantasin och leken kan det naturligtvis finnas hur många som helst. Bolander visar här på hur postmodernisterna bedrar sig själva genom att skapa en egen ”verklighet” i språket istället för att låta språket beskriva verkligheten. Det är typiskt för det försvar som personer som har svårt att ta en plats i samhället ägnar sig åt.

 

Här visar Magnus på den retorik som gärna används av framförallt snubbar som tycker att deras sätt att se på omgivningen är den enda korrekta och att de som hyser en annan uppfattning än honom helt enkelt är förvirrade, oförmögna att fixa verkligheten etc. Jag skulle vilja påstå att Magnus sysslar med projicering här, för att han inte klarar av att verkligheten är mer komplex än han önskar. Jag nöjer mig med att hänvisa till denna artikel som går igenom forskningsläget kring kön av idag och tydligt visar att kön är något helt annat än ett binärt ”antingen är du man eller kvinna” .

66f49d1bc6947b8f6af5ff6227d1fc7e

3. Återigen nej, män och kvinnor är olika fysiskt och psykologiskt. De fysiska skillnaderna behöver knappast någon fö

rklaring, däremot de psykologiska. Män och kvinnor skiljer sig på gruppnivå tydligt åt vad gäller intelligens och personlighetsdrag. En enkel sökning på internet ger massvis med information för den intresserade.

 

Tydligt alltså? Om det nu är så tydligt, hur kommer det sig då att det bland biologer, psykologer och andra med expertis inom just hjärnans funktion, intelligens och psyke inte alls finns någon konsensus om att det är någon ”tydlig” skillnad mellan könen? Tvärt om är konsensus att skillnaden är minimal och att det är betydligt större skillnader INOM grupperna ”Män” och ”kvinnor” än vad det är mellan dem. Något vi kan läsa om tex här.

4. Nej, man har inte rätt att bli kallad det man vill. Könsidentitet och identitet överhuvudtaget uppstår i interaktion med omgivningen. Ingen kan till exempel kräva att bli respekterad eller omtyckt bara för att den själv vill det utan att visa prov på beteenden som andra uppskattar, lika lite som en kvinna kan kräva att bli betraktad som en man och omvänt.

 

Okej Magnus. Det är tydligt att du aldrig behövt reflektera kring ditt eget kön, din egen tillhörighet eller något annat som rör din egen innersta kärna av vem du är. Det är ett privilegium som kommer av att vara en vit cisman i dagens samhälle. Du är helt enkelt självklar, du är normen, du är mallen för alla hjältar i filmer, du är den som finns representerad precis över allt. Du är den som aldrig anses sticka ut eller provocera bara genom att finnas till. Så är inte livet för många av oss andra. Vi har helt enkelt inget annat val än att reflektera och fundera över våra identiteter, vilka vi vill vara och hur vi vill ses av vår omgivning. Var glad över att du slipper dessa funderingar, men använd inte den makten till att vara en komplett jävla rövhatt. Ja du råkar vara en vit man, men NEJ det ger dig inte rätt att hur som helst sprida ovetenskaplig dynga och tro att den bara skall accepteras som sanning.

images

Läs på för fan! Ta helst en rejäl paus från att vara psykolog och återkom inte till yrket innan du läst in dig ordentligt på dagens moderna forskning, alla nya rön kring sexualitet, kön och transpersoners hälsa. För innan dess är du livsfarlig som psykolog.
Magnus debattartikel kan du läsa här.

Transaktivism

Att ”förklara” hur det känns att vara trans… 

2 kommentarer

När transpersoner eller att vara trans kommer på tal är det tämligen snabbt någon som vill ogiltigförklara transpersoners upplevelser genom att fråga hur det egentligen känns att vara trans. När det sen inte kommer något entydigt svar på frågan slås det fast att trans bara är en fix ide och hittepå som beror på att någon är missnöjd med könsrollerna. Därefter brukar debatten falla ner i allmän transfobi, påhopp och motsägelsefulla märkligheter. (Ex att personerna själva tydligt kan säga att de ÄR sitt tilldelade kön och absolut inte det motsatta, men inte själva sätta ord på varför det är så. Samtidigt som de ändå inte kan acceptera at transpersoner kan känna att de ÄR sitt kön, utan att riktigt få ord på varför.)

Nåväl, för att få till en rimlig debatt om transpersoners rättigheter måste alla först av allt ha klart för sig vad en transperson ”är”, det finns nämligen flera olika sätt att vara trans på. Det sätt de flesta vet om är transexuella, dvs de som ex är födda med snopp men är kvinnor. Sen finns det personer som är intergender (ex jag själv), det betyder att vi ser oss som mellan könen, dvs varken man eller kvinna. Sen finns de dem som är genderfluid vilket betyder att de flyter mellan könen och kan variera sitt sätt att klä sig och uttrycka sig beroende på hur de känner sig för dagen. Sen har vi de som är agender/non gender, dvs de har inget kön alls. Å sen finns det de som definierar sig som queer/genderqueer vilket i princip betyder att de är lite av allt samtidigt men inte bekväm med ett mer fast fack. Många av de som är utanför de traditionella tvåkönsnormerna gillar att tilltalas med pronomet hen just för att de inte är varken man eller kvinna eller båda. Sen finns det ytterligare varianter på trans men dessa är de vanligaste och som de flesta transpersoner faller inom. Könsidentitet, dvs vårt psykiska kön, består helt enkelt av ett rejält spektrum. Det ärär även därför könsroller blir så skadliga då de så starkt kopplas ihop med vilket kön vi förväntas vara.

Det framförs ofta argument om att kön enbart sitter i våra könsorgan, att en man är en man så länge han har snopp, görs den om till en snippa blir han en hon men någon med snopp är alltid man och det finns bara två kön. Det anses att kön inte kan sitta i hjärnan och att påstå något sådant skulle vara att cementera könsrollerna. Transpersoner anklagas gärna för att agera bromsklossar i feminismen eftersom det förhindrar ett entydigt prat om män vs kvinnor. Det krävs helt enkelt ett perspektiv till som många inte  vill behöva blanda in. Dessa påståenden är dock allt igenom felaktiga.

Först kan vi ta det rent medicinskt: Könsorganen är inte det enda som bestämmer vad för fysiskt kön en person har, även hormonnivåer och framförallt kromosomer spelar in i att könsbestämma någon rent fysiskt. Forskningen idag är rätt enad om att det finns mer än 2 fysiska kön, det talas tom om så många som 22 olika kön om varje kombination av könsorgan och könskromosomvariation räknas som ett kön. En person med snippa kan ha manliga könskromosomer, är personen verkligen entydigt kvinna? Är det rätt att säga att den personen är en kvinna enbart pga hur könsorganet ser ut när kroppens kromosomer ger signaler i puberteten att producera testosteron, bygga muskler, få mörkare röst osv, ja en manlig pubertet helt enkelt och personen själv ser sig som man? För mig är svaret själklart att den personen är en man för det är hur han definierar sig, och i det fallet har han dessutom biologin på sin sida.
Nu är dock inte kromosomer, hormoner och könsorgan det enda som spelar in, även psyket har sin roll. Hur psyket spelar in vet ingen exakt, det är lika svårförklarligt som vår sexualitet. Faktum är dock att transindivider finns även bland djur som inte alls har samma form av sociala könsmönster som människor. Transpersoner har funnits i alla tider i exakt alla kulturer så det talar också emot att det bara är någon form av fix ide. Att det bara skulle handla om att mixa i könsrollerna är inte heller sant. Det finns ex transmän som fortfarande gillar att sminka sig och ha klänning, men skulle de behålla dessa preferenser öppet skulle de inte ses som ”riktiga” transpersoner och de skulle vägras att få den vård de behöver. Samhället tvingar transpersoner att välja ”sida” för att få en chans till vård ex hormoner eller operation. Även vi som inte är entydigt man eller kvinna tvingas ofta välja bort saker som kodas som det kön vi tilldelades vid födseln. Någon född med snippa ex som är non gender kommer fortsätta att ses som just kvinna om hen söker vård om hen fortfarande ex sminkar sig eller går i högklackade skor. Det finns en myt och ett missförstånd just att det är de olika könsrollerna som lockar och att den som vill könskorrigera sig därför helt måste förkasta könsrollen från sitt tilldelade kön till förmån för könsrollen för sitt faktiskta kön.

Att erkänna trans som något medfött som sitter i psyket är inget som motsätter att samtidigt jobba för att krossa könsrollerna i den mån det går. Även i en jämställd utopi där alla får vara precis som de vill utan att sättas i fack kommer det att finnas transpersoner. Skillnaden mot nu är bara att de kommer slippa löpa gatlopp hela sina liv för rätten att vara sig själva. Precis som det inte går att fullt förstå varför det finns olika smak i musik, varför vi inte alla gillar exakt samma mat eller varför vi har olika klädsmak går det inte att fullt ut förstå varför vissa inte kan identifiera sig med det kön de tilldelades som nyfödda. Frågan är ju om det verkligen måste få en förklaring, kan det inte bara respekteras för hur det faktiskt ser ut? I varje skolklass, i varje förskolegrupp finns minst ett barn med ett könsöverskridande beteende, minst ett barn som skulle må bäst av att slippa få höra att könsorganet definierar hens kön. Kanske är det barnet ditt, kanske är det ditt barns bästa vän. Oavsett förtjänar dessa barn all respekt och att inte ständigt få sina känslor och behov ifrågasatta.

Samhälle

Sagan om ett barn, del 2

6 kommentarer

Det är många som undrat hur det gått för oss efter att en pedagog med koppling till förskolan anmälde oss för att vi har ett barn som just nu vill vara något annat än det kön hen tilldelades vid födseln.
Det har varit många månader av undran och väntan på besked. Vi anmäldes i November, utredningen startade i December men först nu i Juni kom beskedet. Utredningen har med andra ord tagit bra mycket längre tid än den egentligen får göra. ( inlägget om vägen till anmälan kan du läsa här )

Så vad blev då socialens beslut? Jo att vi föräldrar inte gör något fel. Utredaren har läst på och även om vårt barn är för liten för att det ska gå att tala om en fast könsdysfori bör vi fortsätta tillåta vårt barn att styra sitt utseende och vad hen kallar sig. Kort och gott: det fanns inget att anmärka på. Utredningen avslutas utan åtgärd.

Detta känns givetvis otroligt skönt. Vi är så glada över att detta fått ett slut nu och att vi har svart på vitt att det vi gör är det rätta. Bäst av allt är nog ändå att det står i utredningen att V ska få fortsätta vara sig själv och testa sig fram i vem hen vill vara.

Vi har planer på att efter sommaren genomföra en anmälan mot den specialpedagog som trots samtal med BUP, som var tydliga med att vi agerar rätt, valde att anmäla oss. Vi är väl medvetna om att skolan är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Vi anser dock att när barnpsykologer, barnets pedagoger och även skollagen och läroplanen säger att barnet behandlas rätt är det bara egna fördomar som gör att specialpedagogen ändå valde att anmäla. Egna fördomar skall inte få styra skolpersonals agerande på detta sätt!

Vi hoppas nu kunna lägga detta bakom oss och få ha en lugn solig sommar. Tack till alla som stöttat oss, tipsat om läsning, ringt socialen för att ge dem kunskap och info. Alla ni som gett oss av er omtanke har varit guld värda för att ta oss igenom dessa månader och jag är helt säker på att era lästips som vidarebefodrats till handläggaren har hjälp till i utredningen. Än en gång tack. ♡

Samhälle

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

129 kommentarer

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.