Etikettarkiv: kamp

Låt oss prata om män.

”Men, men, men, men, manly men, men, men.” *Nynnar lite på introt till 2 2/1 men*

Män, manlighet, mansnorm… låt oss snacka lite om detta för det verkar behövas. ”Amen, ni feminister ser ju bara män som jordens avskum som gör allt fel, våldtar och slåss. Ni hatar ju män!”. Är du feminist? Ja då har du hört den förut. Tänkte ta och bryta ner manlighetsnormen lite i några olika aspekter, delar som feministen ofta beskylls för att smutskasta män med.

Vi börjar med: Män, sexualiteten och våldtäkter.

Att feminister skulle anse att alla män är våldtäktsmän stämmer inte, faktum är att det är tvärt om. Det är vi som menar att män förmår mer, fattar bättre och kan behärska sig och inte våldta. Det är det icke feministiska samhället som ständigt ursäktar mäns beteenden med att de inte förstod, var för kåta och inte kunde stoppa det som skedde. Vi ser detta om och om igen i våldtäktsdomar, kunde verkligen mannen förstå att den gråtande kvinnan inte ville? Kunde han förväntas behärska sig när han var där med en naken kvinna? Hela synen på mäns agerande vid våldtäkter bygger på synen på mäns sexualitet som något djuriskt och omöjligt att tygla. Män ska alltid vara på hugget, villiga, kåta. Ser de en sexig tjej ska de vilja ha sex med henne, får de chansen ska de inte säga nej. En man som haft få sexpartners ses ofta ner på, han är lite mesig, lite mindre man än de som knullat runt.

Det finns en syn på män som att hela deras liv cirkulerar runt sex (och sport men mer om det senare). Sex sex sex, det är allt män tänker på någonsin så är det då så konstigt att de tappar behärskningen och våldtar ibland? Varje gång prostitution är på tapeten kommer någon och försvara det med att män måste kunna få köpa sex annars kanske de våldtar någon istället. Mäns oförmåga att ta ansvar för sin sexualitet ses som en självklarhet. Kvinnor ska akta sig, anpassa sig, inte locka fel män, vara för sexiga, skicka fel signaler osv men aldrig att män skall läras in att inte ha sex med någon som inte gett ett tydligt medgivande.

Denna bild har jag sett cirkulera ofta och visar lite på samhällsynen runt hur män ser ut:

mannenshjarna-300x270

Men synen på män som sexuella djur skadar inte bara kvinnor som faller offer för män som tror sig ha rätt att ta sex av vem de vill när de vill, det drabbar också män och icke-binära transpersoner som offer och de som faller offer för förövare som inte är män.

Eftersom män tros vara alltid på att ha sex tas det sällan på allvar när en man anmäler sexuella övergrepp. En man kan knappt bli våldtagen i samhällets ögon. Ex har jag läst flera artiklar/domar där en kvinnlig lärare haft sex med en manlig elev yngre än 16 år. Kommentarer av typen ”va fan vadå övergrepp? bruden gjorde grabben en tjänst!” eller ”det där är ju alla killars dröm, är fan ingen våldtäkt!” osv haglar i sådana artiklar. Är situationen omvänd, läraren en man och offret en tjej däremot är reaktionerna en hel annan. Sexuella övergrepp tas helt enkelt inte på allvar om offret är en man. Samtidigt osynliggörs offer för kvinnliga förövare grovt då kvinnor knappt ses som innehavare av dominanta sidor som kan ge utslag i övergrepp eller så ursäktas det som ovan med att det är klart offret måste ha velat, vilken kille vill inte knulla? När de kommer till transpersoner är förminskandet ännu värre. Vi har tex fått se domar där förövare frias med motiveringen att de inte visste att personen de försökte våldta var trans. För hade de vetat att det ”egentligen” var en man de försökte våldta hade de inte fortsatt. (Ja, så jävla skevt transfobiskt språk brukas i dessa domar). Ja, att män tänder på just kvinnor ses ju som en självklarhet, homofobin i mansnormen är total.

 

Den riktiga mannen och ”halvkvinnan”

Mansnormen bygger ju på föreställningen om hur ”riktiga män” är. Det där med riktiga män ändrar också lite innebörd beroende på vad den som sätter upp ramarna vill få ut av det hela. Det har tex blivit allt vanligare att använda ”riktiga män” argument för att försöka pusha mot önskvärda beteenden. Ex kampanjen ”riktiga män köper inte flickor” som cirkulerat. Nu är ju faktum det att alla som definierar sig som en man är en riktig man, oavsett brottsliga förehavanden, kroppshydda, intressen, genetalier osv. Detta förhindrar iof inte att tex texter som dessa ses som roliga: 26051sib306_helsidormedlogo_sida_2 118814004_1 johnnysstor

Riktiga män grillar, äter massor av mat och pysslar med bilar och motorer som får dem att lukta diesel. Så ni vet liksom. Riktiga män är hårda, okänsliga, och stora. Iaf om vi ska tro mansnormen. En riktig man kan också både tåla och ge lite stryk. Viktiga saker det där. De som inte följer normen, tex smala/slanka män, korta män, eller män som inte har kuk ses som halvmän, eller snarare halvkvinnor. De är helt enkelt inte ”riktiga” och gudarna vet att de får höra det också.

För att återanknyta lite till det här om våldtäkt så är faktiskt ”riktiga män” stämpeln starkt bidragande i gruppvåldtäkter, eftersom riktiga män inte säger nej till sex är det extremt vanligt med deltagare i gruppvåldtäkter som finner situationen obehaglig, som inte kan få stånd, som fejkar att de genomför en penetrerande våldtäkt för att inte ses som mesar inför de som tittar på. Gruppvåldtäkter används ofta som ett sätt för dysfunktionella kill/mansgrupper att göra en form av manlighetsrit genom att utöva makt och förnedring på en annan person. Det är också på detta sätt överfall och misshandel i grupp ofta går till. En person är drivande, andra hakar på för ingen vill vara mesen som säger ifrån, som är ”omanlig” och inte vågar vara tuff. I denna del av mansnormen döljer sig också ett rejält kvinnoförakt. ”Riktiga män” ska nämligen vara allt de anser att kvinnor inte är.

Som feminist anser jag som sagt att det inte finns något sådant som ”riktiga män” baserat på beteenden/intressen etc. Denna norm skadar både män och de som kommer i vägen för dessa män. Det är något som hela samhället blir lidande för och det förminskar män till så mycket mindre än vad de faktiskt kan vara.

Män, känslor och kroppsideal:

Sista punkten nu. Män är de som oftast tar livet av sig, även om kvinnor toppar självmordsförsöksstatistiken är det män som i störst utsträckning gör allvar av sina självmord och dör. Detta bottnar i synen på män och känslor. Redan som små små barn lärs pojkar in i att de inte ska visa känslor på samma sätt som flickor, de ska inte gråta, inte prata om det som gör ont utan rycka upp sig. ”Stora pojkar gråter inte”. Män förväntas varken kunna eller vilja prata om känslor. När en man söker hjälp för psykiskt lidande möts han mycket oftare av oförstående, uppmaningar att bita ihop och att vara stark.  ”Manly men men…”

På likande vis ser vi sämre hjälp för män på glid ner i ekonomiska problem, de förväntas kunna ta hand om sig själva och reda ut situationerna lättare än kvinnor. Män är de förnuftiga, kvinnorna de känslosamma utan riktig koll. En syn båda förlorar stort på. Samhället erkänner helt enkelt inte att män också kan vara svaga och i behov av hjälp. Igen något vi alla förlorar på och som är en fara för både män och andra runt om.

När det kommer till män och skönhetsideal är de rätt få och sällan speciellt uttalade. I reklam får män gärna vara muskulösa men det är inte de enda män som syns. Män tillåts ha många olika former och utseenden. Detta gör att när män faktiskt uttrycker osäkerhet över sitt utseende tas det inte på allvar, vad har de att oroa sig för? Deras kroppar är osynliga i samhället och deras eventuella funderingar om kropparna lika så. Unga killar i tonåren har massor av frågor runt sina kroppar precis som tjejer men de får sällan höras förderas kroppar ses redan som normala och rätt även om de själva inte får höra det. Idag skriver Amra bra om just hur den manliga kroppen osynliggörs och istället bara ”är” med allt det innebär.

Vi måste kunna tala om mansnormen och vad den gör med män, varför det bara är män som går runt och vandaliserar i städer i samband med fotbollsmatcher, varför det är just män som slår ner varandra på krogen, varför män är så överrepresenterade i våldsstatistiken. Det är ingen slump att det är så och jag tror vi gör män en enorm otjänst om vi förklarar det i att ”män är så”. Det är inte att smutskasta alla män att belysa dessa saker, däremot förlorar alla män på att mansnormens våldsideal och sexnorm får fortsätta stå oemotsagd. Kom igen män, upp på barrikaderan nu och kämpa för att ni ska få ses som de individer ni är och inte sexgalna våldsmän!

Släpp fokuset på andra kulturer

Kultur. Min kultur, din kultur, vår kultur, andras kultur. Kultur är ett ord som hörs jämt och ständigt i alla möjliga sammanhang. När en person med utländsk härkomst tycker något eller gör något som ges uppmärksamhet förklaras det gärna med hens kultur. En muslim som är för slöjbärande? Ja det hör till kulturen, hen är säkert lite hjärntvättad, klart hen tycker det är bra då! En muslim som vill avskaffa slöjan? Asså hen är ju uppvuxen med muslimsk kultur och har sett baksidan, klart hen vill motarbeta det då. Tillåta kvinnor att bada topless på badhus? Njae, tänkt på alla invandrare, vi måste visa lite hänsyn till de också. Det ingår ju inte i deras kultur att se nakna bröst.   Ja, det ovan är lite små exempel på hur diskussionen ofta går bland folk i gemen men även bland aktiva antirasister och feminister. Att de som inte är speciellt brydda av antirasism/feminism kan jag kanske förstå lätt faller in i grova generaliseringar men att antirasister gång på gång gör samma tabbe? Har vi verkligen inte kommit längre?   Alltså. En människans handlingar, åsikter och beteenden kan bara delvis förklaras med den uppväxt personen haft och den kultur denne vuxit upp i. Eftersom kultur inte är statiskt, åsikter inte är statiska och inte ens beteenden är statiska är det dock saker som går att påverka, forma om, ändras. Att då ständigt gå runt och prata om stora grupper människor utifrån hur ”de” uppfattar saker, vad de vill är både missvisande och faktiskt rätt rasistiskt oavsett vem som gör det.   Faktum är ju att även rasifierade är individer, vi vill inte alltid samma saker, vi ser inte samma problem eller har samma önskningar om hur samhället skall utformas. Därför går det inte att prata om hur vi visar respekt genom att säga att ”de” ju vill ha det på ett visst sätt. Vilka är de? Varför skulle just de vara så talande för precis alla rasifierade? Å framförallt: Har de ens blivit tillfrågade? Oavsett fråga ser jag vita som för rasifierades talan i antirasismens/feminismens namn, säger vad vi vill och hur vi upplever saker. Detta tolkningsföreträde försvaras generellt med ”jamen min kompis tycker si”. Den där kompisen som alla verkar ha, som alltid går att slänga fram lite passande när ens tolkningsföreträde ifrågasätts. Vad sägs om att bjuda in den där vännen istället att föra sin egen talan? Om hen är intresserad. Är hen inte det, lämna då den där vännen utanför diskussionen.   Både feminismen och antirasismen i Sverige (och till viss del världen)är väldigt vit och baserad i vita normer. Frågor rasifierade lyfter tas snabbt över av vita och plötsligt har vi massor av vita debattörer som talar om vad rasifierade  _egentligen_ tycker i olika frågor. Vips är vi igen sedda som en enda stor homogen grupp utelämnade på nåder till de vitas välvilja. Behovet inom det vita samhället att rädda rasifierade är stort, det lyser igenom i många sammanhand men jag tror ändå att det lyser igenom allra mest när vita inte klarar av att gå åt sidan och låta rasifierade styra sin egen kamp utan istället leker räddande riddare på vit springare. Sluta förminska oss från likvärdiga människor och individer till en enda stor homogen grupp som döljer alla de olika tankar, frågor och problem vi vill belysa. Vi är förmögna att föra vår egen talan, vita behöver inte ständigt göra det åt oss som vore vi små barn.   Jag tycker det är dags att alla, men framförallt antirasister och feminsiter, på allvar släpper fram rasifierade att definiera och föra sin egen kamp. Att sluta appropriera rasifierades kamp, vi klarar att dra ut ramarna för hur vi vill gå tillväga själva, jag lovar.  Sluta förklara hur ”vi” tänker och att förklara hur du  (tror) ”vår” kultur fungerar.  Varje människa är sin egen kultur. Ingen människas kultur är den andra lik. Se likheterna, se skillnaderna men framförallt: se och hör individerna.

Vi är många som är redo att göra våra röster hörda, bara vi får chansen. Så låt oss höras.

Nazismens hot finns alltid

Igår på uppdrag granskning undersöktes nynazisters åsikter, bruk av våld och organisering. Ett bra program på det stora hela även om rättsväsendets flathet kring dessa individer fick allt för litet utrymme. Samt faktumet att de lät programmet både starta och sluta med kommentarer om att vänstern också brukar våld. Vilket ju känns som väldigt viktigt att ha med när det tas upp det faktum att nazismen mobiliserar mest folk någonsin i vår historia…eller inte.

Reaktionerna efter programmet var ungefär som väntat. Mängder av människor som pratar om hur hemskt det är med nazister, vilken ”ögonöppnare” detta var, att de blir rädda för nazismen nu osv. Samt en och annan som försöker flika in om att vänstern är lika goda kålsupare.

Men helt ärliga nu. Vi har hört detta förut. Alla vet ju egentligen vad nazister går för. Det är ingen hemlighet att våld är en del av ideologin. Vi vet att de inte tvekar att misshandla, eller mörda, meningsmotståndare. Detta är inte det första program som görs angående nazistiska organisationer, hur de fungerar och deras våldsvurm. Vi har sett det förut. Reaktionerna har vi också sett förut. Ändå är vi kvar och stampar på samma punkt. Ett program görs, folk förfäras, men sedan då? Jo den stora massan går vidare i livet, de som verkligen lever undet nazismens hot kämpar vidare. Försöker få gemene människa att förstå vad som sker, att de är farliga. Tills nästa program kommer och folk förfasas igen.

Efter varje program tänds också hoppet. Är det denna gång allmänheten ska vakna? Är det nu som vi faktiskt ska få se verkliga förslag från regeringshåll på hur detta bekämpas? Kommer detta en gång för alla tas på allvar och inte glömmas bort vid nästa lets dance?

För faktum är ju, att för de som nazismen inte utgör ett verkligt hot för just nu är det lätt att glömma, men för alla oss andra finns hotet kvar, varje dag, året om, oavsett om det visas på TV. Så kan denna gång bli den gången då alla lyssnar, ser vad vi har att göra med, reser oss från TV soffan och går ut på gatorna och faktiskt på allvar motarbetar detta?

1:a maj i Jönköping demonstrerar Svenskarnas Parti med tillstånd från polisen. Kl 11.00 på Västra torget samlas en motdemo. De som kan bör ta sig dit, det är en bra start för att visa att detta program inte faller i glömska direkt. Sen går vi vidare och fortsätter kampen, tillsammans!

Låt oss prata om kampen mot SD

Att hata på SD är ju tämligen förekommande inom dagens antirasism, vilket är fullt rimligt med tanke på deras politik. Problemet är att kampen mot SD, tro det eller ej, får alldeles för mkt fokus. Istället för att minnas att SD faktiskt bara är ett symtom på den rasistiska samhällsordning som råder görs SD gärna till den största delen av problemet. Det finns en attityd av att bara SD försvinner ur riksdagen igen kommer rasismen försvinna och problemet vara löst.

Rasism influerar hela samhället och upprättahålls främst av staten. Det är ur denna maktordning partier som SD får sitt syre. SD finns för att rasism är en levande del av samhället, rasismen finns inte pga SD. Således är inte den antirasistsika kampen något som bör fokusera på SD eller öppna rasister i huvudsak utan på den samhällsordning som skapar, och tillåter, dessa organisationer och partier.

Att kämpa mot ett parti som SD är simpelt, det är enkelt att ta ställning emot och det är lätt att förfasas åt och skratta åt SD och deras väljare. Det är en antirasism för de som vill visa sig engagerade men inte på allvar ta itu med rasismen i samhället. För att verkligen komma till roten med problemet krävs nämligen också självransakan och det är betydligt tuffare än att bara ta avstånd från ett parti.

Eftersom rasismen är en del av vår kultur är det något alla också formas in i, både som vit och rasifierad, vilket också betyder att alla göder rasismen på olika vis mer eller mindre medvetet. Att arbeta emot det kräver ständiga ställningstaganden, att läsa på, reflektera, granska sina egna ageranden osv. Det kräver helt enkelt ett arbete inte alla kan, vill eller orkar ta itu med dagligen. Som vit har en valet att helt enkelt strunta i det om det känns jobbigt och det är just vad många gör. De skriver nått ord ibland om hemska SD, eller om att nynazister marcherat men engagemanget stannar där. Rasifierade kommer aldrig undan ens på dagar där energin inte riktigt finns att strida, vår kamp kan inte stanna vid att hata SD, vi måste hata hela systemet som skapat SD.
Att fokusera sin antirasism på att skratta åt och förlöjliga SD väljare är att skratta åt hela den antirasistiska kampen. Dessutom är det allt för ofta grundat i klassförakt, vilket till stor del är grunden till rasism. Dvs istället för att motverka rasism göds den när SD väljarna som känner sig bortglömda och hånade blir ännu mer hånade och bekräftade i sin världsbild.

Vi behöver inte prata mer om rasismen inom SD egentligen, vi behöver prata mer om att de saknar lösningar, vi behöver ge faktiska alternativ och vi behöver SE SDs väljare på riktigt, inte bara skratta åt dem. Kort och gott: vi behöver motarbeta klassamhället och visa vad som faktiskt är sant och vad som är lögner när SD mfl sprider sin propaganda men framförallt behöver var och en titta på sig själv och fundera över hur de själva göder rasismen.