Kultur. Min kultur, din kultur, vår kultur, andras kultur. Kultur är ett ord som hörs jämt och ständigt i alla möjliga sammanhang. När en person med utländsk härkomst tycker något eller gör något som ges uppmärksamhet förklaras det gärna med hens kultur. En muslim som är för slöjbärande? Ja det hör till kulturen, hen är säkert lite hjärntvättad, klart hen tycker det är bra då! En muslim som vill avskaffa slöjan? Asså hen är ju uppvuxen med muslimsk kultur och har sett baksidan, klart hen vill motarbeta det då. Tillåta kvinnor att bada topless på badhus? Njae, tänkt på alla invandrare, vi måste visa lite hänsyn till de också. Det ingår ju inte i deras kultur att se nakna bröst. Ja, det ovan är lite små exempel på hur diskussionen ofta går bland folk i gemen men även bland aktiva antirasister och feminister. Att de som inte är speciellt brydda av antirasism/feminism kan jag kanske förstå lätt faller in i grova generaliseringar men att antirasister gång på gång gör samma tabbe? Har vi verkligen inte kommit längre? Alltså. En människans handlingar, åsikter och beteenden kan bara delvis förklaras med den uppväxt personen haft och den kultur denne vuxit upp i. Eftersom kultur inte är statiskt, åsikter inte är statiska och inte ens beteenden är statiska är det dock saker som går att påverka, forma om, ändras. Att då ständigt gå runt och prata om stora grupper människor utifrån hur ”de” uppfattar saker, vad de vill är både missvisande och faktiskt rätt rasistiskt oavsett vem som gör det. Faktum är ju att även rasifierade är individer, vi vill inte alltid samma saker, vi ser inte samma problem eller har samma önskningar om hur samhället skall utformas. Därför går det inte att prata om hur vi visar respekt genom att säga att ”de” ju vill ha det på ett visst sätt. Vilka är de? Varför skulle just de vara så talande för precis alla rasifierade? Å framförallt: Har de ens blivit tillfrågade? Oavsett fråga ser jag vita som för rasifierades talan i antirasismens/feminismens namn, säger vad vi vill och hur vi upplever saker. Detta tolkningsföreträde försvaras generellt med ”jamen min kompis tycker si”. Den där kompisen som alla verkar ha, som alltid går att slänga fram lite passande när ens tolkningsföreträde ifrågasätts. Vad sägs om att bjuda in den där vännen istället att föra sin egen talan? Om hen är intresserad. Är hen inte det, lämna då den där vännen utanför diskussionen. Både feminismen och antirasismen i Sverige (och till viss del världen)är väldigt vit och baserad i vita normer. Frågor rasifierade lyfter tas snabbt över av vita och plötsligt har vi massor av vita debattörer som talar om vad rasifierade _egentligen_ tycker i olika frågor. Vips är vi igen sedda som en enda stor homogen grupp utelämnade på nåder till de vitas välvilja. Behovet inom det vita samhället att rädda rasifierade är stort, det lyser igenom i många sammanhand men jag tror ändå att det lyser igenom allra mest när vita inte klarar av att gå åt sidan och låta rasifierade styra sin egen kamp utan istället leker räddande riddare på vit springare. Sluta förminska oss från likvärdiga människor och individer till en enda stor homogen grupp som döljer alla de olika tankar, frågor och problem vi vill belysa. Vi är förmögna att föra vår egen talan, vita behöver inte ständigt göra det åt oss som vore vi små barn. Jag tycker det är dags att alla, men framförallt antirasister och feminsiter, på allvar släpper fram rasifierade att definiera och föra sin egen kamp. Att sluta appropriera rasifierades kamp, vi klarar att dra ut ramarna för hur vi vill gå tillväga själva, jag lovar. Sluta förklara hur ”vi” tänker och att förklara hur du (tror) ”vår” kultur fungerar. Varje människa är sin egen kultur. Ingen människas kultur är den andra lik. Se likheterna, se skillnaderna men framförallt: se och hör individerna.
Vi är många som är redo att göra våra röster hörda, bara vi får chansen. Så låt oss höras.
Vardagsrasismen 
Jag håller ju med dig. Exemplet med vita kvinnors totala oförståelse inför muslimska kvinnors val att bära slöja är bara alltför vanligt.
Många vita feminister accepterar helt enkelt bara två förklaringar till att en kvinna bär slöja:
Att manliga familjemedlemmar har pressat henne till att göra det eller att hon tycker att hon måste ta sitt ansvar för att inte väcka mäns sexuella lust.
Att det kan finnas många andra skäl till att en kvinna väljer att bära slöja tycks vara helt omöjligt att ta in.
Så handlar det ofta om ren okunskap också.
Att den turkiska staten förbjöd kvinnor att bära slöja i skolor och på arbeten inom den offentliga sektorn och att kanske framför allt många kurdiska kvinnor som varit förtryckta av den turkiska staten i egenskap av kurder därför ser det som en seger och frihetssymbol att få bära slöja i Sverige ,ja det är något många vita feminister inte har en aning om. Förmodligen skrattar de åt “dumma amerikaner” som tror att Afrika och Europa är länder och inte världsdelar, men är samtidigt blinda för hur de själva klumpar ihop alla “arabiska” och “muslimska” länder till ett och samma där kvinnors livsvillkor ser likadana ut i hela regionen.
Ibland kan det hjälpa att fråga den här typen av ignoranta feminister: Hur känner du när manliga feminister uttalar sig om att du inte ska ha spetsunderkläder/ läppstift/ högklackade skor eftersom det är objektifierande och reproducerar stereotyper och skönhetsideal? Känns det förminskande? Som en alldeles för förenklad analys? Och framför allt: Blir du förbannad för att en MANLIG feminist försöker tala om för dig som kvinna hur du ska se ut? Om du svarar ja på frågorna, kan du då sätta dig in i att det kan kännas på samma sätt för en muslimsk kvinna när du som vit och ickemuslim tvärsäkert uttalar dig om varför hon bär slöja?
Det är inget fel på den definition av att “föra sin egen kamp” som du beskriver. Jag håller som sagt med.
Att jag reagerat starkt beror helt enkelt på att jag är rädd eftersom så många vita normfeminister överhuvud taget inte bryr eller har brytt sig det minsta om det förtryck som specifikt drabbar rasifierade kvinnor alls. Som med Harrys-exemplet.
Och då är det lätt att bara vilja ställa sig upp och vråla det klassiska:
-När de kom och hämtade judarna sa jag ingenting….
Ok då är jag med! Sorry om jag missuppfattade helt i förra inlägget. Som med Harrys, jag och många rasifierade skrev om det men precis som du påpekar, nästan inga vita brydde sig.
Det är samma som går igen i mycket, tex hotet från nazism. Vita förfäras när nått skett men går vidare efter en dag eller två, vi som alltid har hotet från dem över oss får fortsätta kampen att bli hörda.
Jag tänker att det är stor skillnad på att på förminskande maner prata över andras huvud eller generalisera grovt om vad en grupp man inte själv tillhör tycker och tänker och på att strunta i den utsatthet, diskriminering eller det förtryck som inte drabbar en själv personligen.
Det sistnämnda menar jag är och har varit ett stort problem hos svenska feminister.
Jag ser det som ett svek när de feministiska protesterna inte är starkare och fler när asiatiska kvinnor portas från Harrys på grund av att ägarna påstår sig vilja stoppa prostitution.
Det borde inte vara det minsta svårt att oavsett om man riskerar att själv drabbas av detta eller inte ur ett feministiskt perspektiv se det uppenbart skeva här
Det är också ett svek när feminister inte står upp för att kvinnor ska kunna bära slöja utan att misshandlas och trakasseras för det. Visserligen har den här frågan uppmärksammats mer det senaste året men de feminister som själva inte riskerar att drabbas har länge gett blanka fan i slöjbärande kvinnors säkerhet i det offentliga rummet.
Man behöver inte krångla till det , det räcker med att högljutt och bestämt deklarera: Det kan finnas många anledningar till att en kvinna bär slöja. Oavsett vilken anledningen är så är det helt oacceptabelt varje gång en kvinna misshandlas, hotas eller trakasseras för att hon bär slöja.
Självklart ska inte vita kvinnor normkvinnor deklarera hur rasifierade kvinnor ska uppleva sin situation och definiera sin verklighet, men att strunta i de problem som specifikt drabbar kvinnor som inte tillhör den ickevita normen med hänvisning till att “de får föra sin egen kamp” är lika illa det.
De feministiska framsteg vi ändå har sett de senaste hundra åren hade aldrig skett om kvinnor aldrig utkämpat strider som inte rörde just dem personligen. Självklart kan en kvinna som inte har och inte vill ha barn sitta i en debatt och försvara behovet av utbyggd och subventionerad barnomsorg ur ett feministiskt perspektiv. Självklart kan en kvinna som kämpat i flera år för att bli gravid med IVF-behandlingar hålla ett brandtal om rätten till fri abort. Självklart kan Gudrun Schyman som inte jobbat i ett LO-yrke på många decennier gång på gång ifrågasätta varför det skiljer 3000 i månadslön mellan verkstadsarbetaren och undersköterskan. Självklart kan tjejer som bara varit kära i personer av motsatt kön protestera mot att deras lesbiska klasskamrat inte får gå med sin partner på skolbalen.
Om feminster bara hade engagerat sig i frågor som rörde just dem personligen hade vi nog inte kommit så mycket längre än att kvinnor myndighetsförklarades och fick rösträtt.
Ett dilemma som uppstår om man hårddra “alla måste föra sin egen kamp” är ju också att saker som klass, sexuell läggning och vem som rasifieras inte är något statiskt.
Vissa av oss rasifieras enbart eller starkare i vissa sammanhang, miljöer och delar av landet, vissa av oss rasifieras i stort sett alltid.
Idag har nästan en tredjedel av de som sitter fast i det moderna slaveriet Fas 3 högskoleutbildning och tiotusentals akademiker är beroende av försörjningsstöd på grund av den söndertrasade A-kassan och sjukförsäkringen.
Många kvinnor har erfarenhet av förhållanden med både män och kvinnor.
Allt detta kan göra det svårare att avgöra vem och vilka som egentligen ska / få / bör ingå i den där gruppen som borde föra sin egen kamp.
Med ”föra sin kamp” syftar jag till att de som drabbas av ett specifikt förtryck, tex rasism är de som ska formulera hur de vill att kampen skall bedrivas, de som skall ges största utrymme att höras. Däremot ska givetvis även de som inte drabbas vara delaktiga,men inte ta över! Det jag tänker på i detta inlägg är tex hur feminister vägrat stödja kvinnor som bär slöja så de ska slippa våld pga den med motiveringen att slöjan är förtryckande och borde förbjudas. Eller hur vita ”antirasister” blir arga när rasifierade påpekar att de själva just bidragit till normalisering av rasism. Jag ser helt enkelt en ständigt återkommande tendens att icke drabbade går in i andras kamp, tar över och kräver att höras mest och sen blir förbannade när de som förtrycks kräver att bli lyssnade på. På sistone har den vita feminismen havererar rätt mycket i att fokusera på andra kulturer och peka ut dem som de verkliga problemen, utan att vilja se hur kampen för jämställdhet i dessa kulturer faktiskt kan apliceras även här på vår egen kultur. Det är problemet, inte de som hänsynfullt lyssnar och sen hjälper till där hjälpen är önskad.
Det finns säkert miljoner exempel på det du skriver om men ett jag tänker speciellt på är hur amerikaner i nordstaterna tycker att de räddade svarta från slaveriet och att svarta därmed ska vara tacksamma. Sanningen är ju att kriget hade helt andra grunder än att förhindra slaveriet och man glömmer också gärna bort att många soldater (de var såklart separerade från vita soldater om jag inte minns fel) var svarta och de som mest av alla hade att förhindra slaveriet som motivation.
Att säga att det är vitas skull att människor av andra hudfärger har rättigheter är ungefär som att säga att kvinnor har rösträtt för att män kom på att det var en strålande idé och inte för att de krävde det själva.