Etikettarkiv: kultur

Kulturen i ett SDs Sverige?

OBS: Texten innehåller beskrivningar av sexuellt våld.

”Ööööh ta tjejträt direkt, slösa inte slag på nått annat!! Ameh varför lyssnar du inte? TACK så jäkla mycket för att du sabbade spelet nu! TA TJEJTRÄT!!” Sådär lät det dag ut och dag in när det skulle spelas brännboll i skolan under mellanstadiet. Tjejträt det var det platta brännbollsträt som ansågs vara enklare att träffa med men som också gav bollar som var lättare att fånga. Tjejträt, det sämre alternativet för alla visste ju att tjejer var sämre på brännboll.

”Vafan vilken brudfotboll ni spelar, som några riktiga kärringar!!” Jag mins såväl gapet från både pappor och tränare under fotbollsturneringarna. Att tjejer spelade fotboll på planen bredvid spelade ingen roll. Tjejer= sämre fotbollsspelare, ja kanske bara sämre rent generellt?

”Ryck upp dig då, var inte en sån jäkla fitta!!” Killarnas röster i korridoren i högstadiet och gymnasiet. Var någon nere skulle de sluta vara så mesiga, kvinnliga och ta saker ”som en man”. Jag mins hur grabbarna redan vid 14-15-16 års ålder började håna varandra om någon visade hänsyn och respekt för sin flickvän. ”Pussywhipped” ”toffel”… begrepp de snappat upp från föräldrar och TV. De visste redan då att riktiga män de är såna som gör precis vad de vill oavsett vad deras partner tycker om saken. Knulla andra? Inga problem. Skita i saker en lovat? Äh vem bryr sig. Tjejer med sina känslor, det är DET som är problemet.

Jag mins hur det kvinnliga könet, påstått kvinnliga egenskaper eller bara tjejer rent generellt ständigt användes för att beskriva det som var sämre. Inte bara av jämnåriga killar utan av pappor, lärare, vuxna runt om. Ingen verkade haja till eller bry sig om hur tjejer ständigt stämplades som mindre värda. Jag mins såklart hur detta påverkade synen på tjejer som alltid lite sämre, killarna som alltid lite bättre.

Jag mins också mannen i 50 års åldern som demonstrativt vände sig mot mig och mina vänner när vi sprang förbi honom på en liten stig genom en skogsdunge. Vi var på väg till ett barndisco på en camping. Ca 12 år gamla. Han ville försäkra sig om att vi såg hur han drog sig i kuken. Jag råkade möta hans blick och han flinade…

Jag mins alla otaliga gånger män blivit aggressiva eller arga när jag avvisat deras intresse på krogen. Alla händer som tagit sig friheter, som viftats bort med att det ingår i ”spelet”. Vars regler en skriver under på bara av att vistats i en bar…

Jag mins hur killarna i skolan upprört pratade om vikten av att tjejer skulle vara tjejiga, dvs sexiga och tillåta dem att ta på deras kroppar. Tjejer som sa ifrån eller inte ansträngde sig för att vinna deras intresse var bara äckliga, okvinnliga, flator eller alla tre samtidigt. Dessa tjejer förtjänade att straffas. Genom hån, slag eller sexuellt våld.

Jag mins hur en av killarna i klassen en måndag skröt om att han fått till det på en fest. Han var kung för han hade knullat, många high fives delades ut. Tjejen å andra sidan var en hora, madrassen som låg runt med alla det visste ju vem som helst. De dubbla budskapen verkade inte störa någon. Jag mins när jag skulle ta studenten och det spreds rykten om att jag låg med lärare för att få bättre betyg. Att jag hade anmält en lärare för sexuellt övergrepp var beviset. Jag anmälde nog egentligen bara för att jävlas.. Polisen la ju ner allt så uppenbarligen gjorde han inget fel. Alltså måste skammen vara min att bära. Främmande killar jag aldrig pratat med kom fram för att tala om att jag inte förtjänade att ta studenten.

Jag mins även hur snacket gick efter att en tjej våldtagits av en arbetare på ett tivoli. Hon hade ju velat, det märkets ju. Åkte hon inte upp gratisbiljetterna han gett henne efteråt? Jo precis, så hur kan hon ha blivit våldtagen?

Jag mins leken med grannarnas pojkar några år äldre än mig själv. Vi skulle spela in en film. Den äldre brodern skulle spela livräddare som drog upp mig ur vatten. I en scen skulle jag ligga på hans mage medan han simmade ”ryggsim” in till ”land”. Hela tiden kände jag något som gned och tryckte mot mitt underliv. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var. Inte fören vi var färdiga och han ställde sig upp och snabbt stoppade tillbaka sin snopp i gylfen. Då förstod jag plötsligt varför det varit så viktigt att hans lillebror inte var med i rummet. Jag var ca 10, han ca 17.

Fast mest mins jag nog känslan när min barndom försvann. När jag stod inlåst i en stuga. Trevande händer över min kropp. Hur min anal penetrerades och han som gjorde det beordrade sina vänner att se på. Verkligen SE att kuken var inne. Hur han hånade dem att inte vara fjollor eller fittor. Att de skulle våga göra samma sak. Jag mins orden efteråt. ”Berättar du för någon är du död. Fattar du? Jag dödar dig!”. Jag var 7:

Allt detta hände i den svenska idyllen. Medelklassens ideal. Villa vovve och Volvo. Svenska vita killar, barn i ”helt vanliga” familjer, elever på helt vanliga svenska skolor. Med svenska flaggor på skolavslutningen, dans runt midsommarstång och Kalle på Julafton. Kättbullar med brunsås, lingonplockning och gröna ängar. Där ingen ville se kopplingen mellan killarnas gap om tjejers sämre värde och det faktum att vi utsattes för sexuellt våld.

De som var inblandade då är gifta och har barn idag. De som skröt om sina sexuella erövringar, håna tjejer för sina och tyckte att en hård hand mellan benen bara var något tjejer skulle stå ut med är samma män som idag högljutt gapar om att sexuella övergrepp de förekom minsann inte förr och en kass kvinnosyn är ”importerad”. De som var inblandade då är de som idag pratar om vikten av att bevara de svenska värderingarna. Att återföra Sverige till en tid som försvunnit. Att skydda kvinnorna från övergrepp genom att lära ut de fina svenska traditionerna som tydligen försvann för ca 10 år sedan.

Å jag bara frågar, hur skall det hjälpa någon alls när denna utopi var det Sverige jag växte upp i?

Romantiken dödar kärleken

Romantik. Från barnsben lär vi oss att romantik är något viktigt, vackert, något att sträva efter, ja ofta utmålat som det viktigaste som existerar i livet. Eller är det kärleken som är viktigast? Ofta är romantik och kärlek samma sak, utan romantiken dör kärleken. Det finns rätt tydligt uppsatta ramar om vad romantik verkligen är. I tidningar, filmer, serier, reklam, musik, ja överallt reproduceras ständigt en bild av kärleken och romantiken i förening och vad detta innebär. Så vad säger alla dessa olika medier att romantik och kärlek är?

Jag googlade romance, det första som kommer upp är mängder av bilder på par i motljus på någon strand i solnedgången. Som den här:

690x380-Romance-Kissing

Romantik är solnedgångar, rosor, smycken, middagar i stearinljusets sken och inte allt för sällan storslagna gester, som att fria i TV eller påkostade dejter på annan ort med champagne och luftballongsresor. Vad romantik anses vara avspeglas också på tanken om vad kärlek är, de är som sagt rätt ofta synonymt med varandra. En man som älskar en kvinna ska göra si och så, en kvinna som älskar en man ska göra andra saker i romantikens (och kärlekens) namn. Bilden av romantik är till 99% något för män och kvinnor i heterorelationer, men jag vill påstå att den påverkar alla, oavsett kön, oavsett relationsform. Romantiken nästlar sig in, infiltrerar och förstör.

Romantiken utmålas inte bara som de där gesterna jag skrev om tidigare utan framförallt är kärlek och romantik en enda sak: ägande. Monorelationsnormen är hårt inbiten i synen på kärleksrelationer. Den som verkligen älskar någon anses bara kunna älska den personen, hen ska vilja ge hela sig till föremålet för sin kärlek, utan motkrav. Kärleken beskrivs som något självutplånande där en upphör att finnas för sig själv och istället finns bara för sin kärlek. I filmen ”The perfect man” beskrivs äkta kärlek såhär:

He could be anywhere in the world but he chooses to be with her because life is better with her by his side

Hur romantik och kärlek porträtteras är extremt könsbundet. Mannen är den som ständigt utmålas som någon som behöver förändra sig, i ledning av en kärleksfull kvinna, men också som beskyddaren och den som har koll på situationen. Kvinnan å andra sidan är den som i regel bli ”ägd”, som skall gå helt och fullt upp i relationen med mannen. För att ta musiken som exempel. När män skriver låtar om sin kärlek till kvinnor finns tre teman som återkommer absolut mest frekvent. Antingen om hur mannen vill bli en bättre man tack vare kvinnan, eller så vill alla andra män sno hans flickvän/han måste skydda henne från andra män och faror (aktuellt exempel låten ”Steal my girl), alternativt handlar det om hur mannen är galen av kärlek till kvinnan trots hennes fel och brister (ack så överseende av honom). När kvinnor sjunger om kärlek till män handlar det oftast om den där galna passionen som får en att göra galna saker, om fjärilar i magen och en framtid i rosa och sockervadd.

Hela tanken om himlastormande romantik och en kärlek som aldrig dör börjar redan i barndomen med Disneys klassiska filmer, barnböcker etc och fortsätter sedan in i tjejtidningar, ungdomsböcker som Twilight eller alla romantiska filmer som det finns så många av att de räcker en livstid. Så varför tycker jag att romantiken dödar kärleken? I min mening skapar den rådande bilden på romantik en högst orealistisk syn på vad kärlek och relationer är och hur de ser ut. Om en vill hoppa från partner till partner i ett ständigt letande efter det där magpirret och passionen är det ju såklart bara att göra det, men risken finns att en blir besviken om en ständigt hoppas på att nästa relation skall bli den där pirret och passionen alltid är på högsta nivån. För att inte tala om hur många kvinnor jag vet som pressar sig till sex för att de tror att relationen kommer dö eller det är något fel på dem när de inte längre vill ha sex 3ggr om dagen (minst). Eller männen jag mött som tror deras partner inte längre älskar dem för att de inte får ständig uppmärksamhet och bekräftelse (helst i form av sex). Synen på romantik och kärlek är också högst skadligt för de som lever i andra relationer är heterosexuella monogama relationer med sex. Framförallt på grund av hur andra former av relationer blir bemötta i samhället: med misstro, ifrågasättanden eller utfrysning och mobbing. Det kanske inte alls är så att någon som är otrogen gång på gång bara inte träffat ”den rätta” utan att personen helt enkelt inte ska leva i monogama förhållanden. Det finns så många former av relationer där kärleken kan blomstra men dagens samhälle och framförallt media tillåter bara en, den monogama heterorelationen. Sanningen är att media och popkulturen ljuger: Romantik är inte samma sak som kärlek, och kärlek är inte att äga en annan person.

 

 

Släpp fokuset på andra kulturer

Kultur. Min kultur, din kultur, vår kultur, andras kultur. Kultur är ett ord som hörs jämt och ständigt i alla möjliga sammanhang. När en person med utländsk härkomst tycker något eller gör något som ges uppmärksamhet förklaras det gärna med hens kultur. En muslim som är för slöjbärande? Ja det hör till kulturen, hen är säkert lite hjärntvättad, klart hen tycker det är bra då! En muslim som vill avskaffa slöjan? Asså hen är ju uppvuxen med muslimsk kultur och har sett baksidan, klart hen vill motarbeta det då. Tillåta kvinnor att bada topless på badhus? Njae, tänkt på alla invandrare, vi måste visa lite hänsyn till de också. Det ingår ju inte i deras kultur att se nakna bröst.   Ja, det ovan är lite små exempel på hur diskussionen ofta går bland folk i gemen men även bland aktiva antirasister och feminister. Att de som inte är speciellt brydda av antirasism/feminism kan jag kanske förstå lätt faller in i grova generaliseringar men att antirasister gång på gång gör samma tabbe? Har vi verkligen inte kommit längre?   Alltså. En människans handlingar, åsikter och beteenden kan bara delvis förklaras med den uppväxt personen haft och den kultur denne vuxit upp i. Eftersom kultur inte är statiskt, åsikter inte är statiska och inte ens beteenden är statiska är det dock saker som går att påverka, forma om, ändras. Att då ständigt gå runt och prata om stora grupper människor utifrån hur ”de” uppfattar saker, vad de vill är både missvisande och faktiskt rätt rasistiskt oavsett vem som gör det.   Faktum är ju att även rasifierade är individer, vi vill inte alltid samma saker, vi ser inte samma problem eller har samma önskningar om hur samhället skall utformas. Därför går det inte att prata om hur vi visar respekt genom att säga att ”de” ju vill ha det på ett visst sätt. Vilka är de? Varför skulle just de vara så talande för precis alla rasifierade? Å framförallt: Har de ens blivit tillfrågade? Oavsett fråga ser jag vita som för rasifierades talan i antirasismens/feminismens namn, säger vad vi vill och hur vi upplever saker. Detta tolkningsföreträde försvaras generellt med ”jamen min kompis tycker si”. Den där kompisen som alla verkar ha, som alltid går att slänga fram lite passande när ens tolkningsföreträde ifrågasätts. Vad sägs om att bjuda in den där vännen istället att föra sin egen talan? Om hen är intresserad. Är hen inte det, lämna då den där vännen utanför diskussionen.   Både feminismen och antirasismen i Sverige (och till viss del världen)är väldigt vit och baserad i vita normer. Frågor rasifierade lyfter tas snabbt över av vita och plötsligt har vi massor av vita debattörer som talar om vad rasifierade  _egentligen_ tycker i olika frågor. Vips är vi igen sedda som en enda stor homogen grupp utelämnade på nåder till de vitas välvilja. Behovet inom det vita samhället att rädda rasifierade är stort, det lyser igenom i många sammanhand men jag tror ändå att det lyser igenom allra mest när vita inte klarar av att gå åt sidan och låta rasifierade styra sin egen kamp utan istället leker räddande riddare på vit springare. Sluta förminska oss från likvärdiga människor och individer till en enda stor homogen grupp som döljer alla de olika tankar, frågor och problem vi vill belysa. Vi är förmögna att föra vår egen talan, vita behöver inte ständigt göra det åt oss som vore vi små barn.   Jag tycker det är dags att alla, men framförallt antirasister och feminsiter, på allvar släpper fram rasifierade att definiera och föra sin egen kamp. Att sluta appropriera rasifierades kamp, vi klarar att dra ut ramarna för hur vi vill gå tillväga själva, jag lovar.  Sluta förklara hur ”vi” tänker och att förklara hur du  (tror) ”vår” kultur fungerar.  Varje människa är sin egen kultur. Ingen människas kultur är den andra lik. Se likheterna, se skillnaderna men framförallt: se och hör individerna.

Vi är många som är redo att göra våra röster hörda, bara vi får chansen. Så låt oss höras.

Den ensamma galningen.

Efter mitt inlägg om hederskultur i västvärlden har det blivit många kommentarer och diskussioner både här på bloggen och i sociala medier. Om och om igen har det uttrycks att när en vit, svensk man eller kvinna mördat sina barn eller partner är det inte ett uttryck för en hederskultur även om orsakerna bakom är tex svartsjuka utan att de är ”ensamma galningar”. Att dessa argument kommer är inget som förvånar mig alls, för det är så det ser ut när det skall skiljas på ”vi” och ”dom”.

 

Ser vi till hur media ständigt gör skillnad på fall och fall ser vi snart hur den vita svenska mannen eller kvinnan som gjort brott antingen är offer för omständigheter (aka ”det har skett missförstånd”) eller så är de ensamma galningar, personer som handlar utanför sociala normer och godkännanden. När en person med invandrarbakgrund däremot gör ett brott är hen alltid en kulturbärare. Aldrig är personen en ensam galning och även om det bevisas att så är fallet fortsätter rasistiska grupperingar att spekulera i vad för kultur personen bär på som lett till brottet, vilka kontakter hen har eller på vems order hen egentligen agerar. Jag ska ge några exempel på vad jag menar:

 

Våldtäkt: En svensk kille våldtar en tjej på ett hotellrum under en utlandsresa tillsammans med några andra killar, tjejen anmäler våldtäkten när hon kommit hem till Sverige. Killen åker fast. De andra killarna kom från andra länder (Norge och Danmark) och hittas inte. I mediarapporteringen efteråt ställs researrangören till svars för varför de tillåter unga att dricka alkohol i stora mängder, varför de inte har bättre koll på sina resenärer och varför de anordnar ”sexfester”. Även föräldrar anklagas som låter sina (myndiga) barn åka iväg på dessa former av resor. Utöver detta tar tom ledande krönikörer strid för killen som minsann råkat ut för ett missförstånd på fyllan, hur kan vi göra det olagligt att vara full? Alla har väl vaknat någon gång efter fyllesex och ångrat oss det gör det inte till våldtäkt ändå! Kort och gott, allt är allas fel utom killen som gjort våldtäkten.

 

I samma veva åker tre killar fast för en nästan identisk våldtäkt, dessa killar är dock alla av invandrarbakgrund, 2 av dem från muslimska familjer och nu kommer den enorma skillnaden. Ursäktas dessa killar av att de var fulla när våldtäkten skedde? Nej. Ursäktas de av att deras föräldrar borde förhindra dem att gå på fyllefester? Nej. Ursäktas dessa killar över huvud taget på något sätt? Nej. Ansvaret är deras och ingen annans. De görs till kulturbärare av en kvinnofientlig och våldtäktsbejakande kultur. De utmålas som hänsynslösa. När den vita killen beskrivs som en pojke eller på sin höjd ung man och offret som kvinna omtalas dessa som män och offret som en flicka för att tydliggöra maktförhållanden och skuld. Detta trots att samtliga inblandade i dessa två fall var inom ett åldersspann av ungefär 2 år i skillnad mellan yngsta och äldsta. Dessa skillnader är inte unikt för detta.

 

Ännu tydligare exempel är kanske hur rapporteringen gick runt Anders Behring Breivik efter hans dåd på Utöya. Aldrig har jag nog hört ”Ensam galning” nötas så mycket som då. Att han tog stöd i och hetsades på för sitt dåd av andra på hat och rasistsajter spelade ingen roll, ensam och galen var han lika fullt i medias ögon. En person som de facto var en ensam galning, Sveriges första (och hittills enda) muslimska självmordsbombare debatteras fortfarande på rasistiska sajter kring vad för kopplingar han har till muslimska jihadorganisationer. Att han kunde agera efter eget huvud är för många helt otänkbart medan det är helt otänkbart att Anders B Breivik agerade med stöd från andra.

 

Varför finns då denna vilja att ständigt finna strukturella orsaker till andras problem men bara individuella för personer från den egna kulturen? Det är egentligen ganska enkelt: Att erkänna att någon som ser ut som oss har gjort något pga strukturella/kulturella incitament är att erkänna att den egna kulturen felar, och med det att det finns en stor risk att en själv eller någon som står en nära också kan fela. Det är mycket enklare att se och peka ut andras fel än ens egna. Att vägra se att även de som ser ut som en själv kan agera på grund av vår kultur är en försvarsmekanism för att slippa se att en själv har ett ansvar för sådant som sker. För faktum är att vi alla har ett ansvar för den kultur vi lever i, att påverka den till det bästa den kan bli. Förnekar vi exempelvis våldtäktskulturen är vi indirekt bidragande till att våldtäktsoffer anklagas för att själva vållat våldtäkten, vi är bidragande till att unga killar tror att en våldtäkt på fyllan inte är en riktig våldtäkt osv. Var och en av oss är kulturens start och slut, väljer vi att motverka de negativa aspekterna i kulturen kan vi göra ändring men väljer vi att inte agera accepterar vi också de negativa följder som kommer.

Västerländsk hederskultur?

När ni hör ordet hederskultur vad tänker ni på då? Gissar på att majoriteten ser framför sig en svartmuskig man, muslim, som styr sin familj med järnhand, slår sig fru och hotar att mörda sina döttrar om de inte gifter sig med en man han utsett. Är jag helt off? Det är i alla fall så hederskultur beskrivs i media, filmer och det vardagliga samtalen. Hederskultur är något som bara finns i andra länder, något som ”importerats” med våra invandrare från muslimska länder, något ”de där andra” står för. Att det skulle finnas en väl inarbetad hederskultur även i vår västerländska kultur är liksom helt otänkbart. Så, därför ska jag spräcka denna världsbild och säga att JO, det finns en vit,västerländsk hederskultur som genomsyrar hela jäkla samhället.

 

Ok, först av allt har vi hederskulturen förklädd i ”den omtänksamma pappan”. Här följer några exempel på skämt som sanktionerar hederskulturen:

guns prom tisha

 

 

Texter och bilder som dessa må syfta till att skämta om hur pappor skulle skada unga pojkar som sårar deras dotter eller inte visar dem respekt. Faktum är dock att det inte alltid stannar vid just skämt. Även om det bara är skämt visar det på en rätt sunkig syn på både pojkar och flickor. Dels att flickors sexualitet ska skyddas (för det är ju vad detta främst handlar om) och det är pappans uppgift, dels i synen på pojkar som några som absolut inte går att lita på, som är sexuella vildar styrda enbart av sina lustar. Endast hotet om våld kan hålla dem i schack. Oftast ses dessa typer av bilder, skämt och synsätt som i det närmaste gulliga, eller som krass verklighet. Jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är värst. Att det heller aldrig delas bilder eller ens verkar existera bilder om att pappor ska skydda sina söners sexualitet och känslor säger rätt mycket också om vad för syn detta bottnar i, var pappans heder ligger. Det är inte i sonens sexualitet som gärna får uttryckas ofta och med många olika, utan i dotterns sexualitet som skall hållas bakom lås och bom.

Edit: Tröjan med dejtingregler finns i en svensk version som lyckats med konststycket att vara värre än originalet:
image

 

Nu kanske någon invänder att det ändå är skillnad för i ”riktig” hederskultur är hela familjen inblandad. Ja, det är den här också:

 

brothers

”Don´t mess with her”  fotograferingar är mycket vanliga i USA, lyckligtvis inte fullt lika vardagliga här även om det förekommer. Det finns en oskriven regel att äldre bröder skall vakta sina småsystrar, stå upp för dem om killar är dumma och hålla koll på deras dejter. Finns inte pappan där är det liksom brödernas skyldighet att ta hand om sin syster för hon kan inte ta hand om sig själv. Vilket vid en första anblick såklart låter fint, men vi kommer hela tiden tillbaka till detta: Varför är inte mäns sexualitet, oskuld, värd att bevara? Varför är bara just flickor solkade om de haft sex?

 

Nu kommer då troligen invändningen istället att i en ”riktig” hederskultur är minsann hela samhället med på noterna och alla tror på detta. Jag säger såhär: Hederskulturen när den dras till sin spets mynnar ut i en annan rätt omskriven kultur, nämligen våldtäktskulturen. Hela mekanismen i hederskulturen där mannen (pappan) ska skydda kvinnan (dotterns) ”ära” (sexualitet) och därmed sin egen heder spelar nämligen in i våldtäktskulturen och hur den fungerar. För det första finns en syn på att kvinnor som är gifta, och som älskar sin man och vill honom väl inte är sexiga utanför hemmets väggar. Ex såhär:

tröja

 

Det syns också i hur det resoneras kring våldtäkter. Alltid ska kvinnans beteenden analyseras ner till atomer, hur var hon klädd? Var befann hon sig? Vilka var med? Var det hennes partner och hur hade hon då betett sig? Fanns det något som ursäktade våldtäkten?
Ett extremt exempel på detta från USA är det omtalade Steubenville målet där en 16 årig tjej blev full på en fest och däckade, därefter släpades hon runt av några killar mellan fester, våldtogs upprepade gånger, fotades och blev uthängd och hånad på nätet. Till och med amerikanska kändisar gick ut i media och frågade sig ”Vad har egentligen en 16 åring att göra full på en fest?”. När domen kom och killarna fälldes fokuserades bevakningen på hur deras liv krossats av ungdomlig dumhet, hur deras drömmar gick upp i rök för att en tjej var full och de bara gjorde var alla killar skulle göra. Rättens dom må ha varit fällande för pojkarna men samhällets dom var att allt var tjejens fel. I allt detta fick hennes föräldrar, och främst hennes pappa också mycket skit, varför hade han inte bättre koll på sin dotter? Här har vi hederskultur i sin renaste form. I Sverige har vi också haft liknande situationer, där hela samhällen vänt sig emot unga tjejer (Bjästafallet tex), ifrågasatt deras heder, ärlighet, hela karaktär för att de anmält en kille för våldtäkt. Deras beteenden analyseras, de hängs ut som lögnare och horor och det rynkas på näsan åt föräldrarna (papporna) som inte sett till att ha pli på sin dotter. Faktum är att det är vanligt att våldtäktsoffer tvingas flytta på grund av samhällets behandling av dem, medan förövaren kan bo kvar.

Utöver detta har vi även en utbredd hatkultur som främst visar sig på nätet där sexuell våld är ett ständigt återkommande tema i hot mot kvinnliga skribenter med ”fel” åsikter. Deras heder tros tas ifrån dem om män dels önskar dem våldtagna, dels talar om att de själva inte skulle röra dem med tång. Även detta är ett utslag av en hederskultur där kvinnans kropp och ”oskuld” är vad hon är värd, där all hennes heder ligger och även i förlängningen hennes familjs. Utan den hedersrelaterade synen på kvinnlig sexualitet hade inte män kunnat använda en kvinnas möjlighet att behaga en man som ett nedvärderande argument kring hela kvinnans karaktär.

 

purity

 

Även den västerländska kulturen vill ha hänglås på kvinnans sexualitet, hålla henne fast i ett beroende till mannen där hans åsikter och vilja är det som är prio ett. I tidningar riktade till kvinnor skriks det ut hur vi kan anpassa oss, sminka oss, klä oss och bete oss för att män ska vilja ha oss. Vad män menar när de säger vissa saker, hur de ska tolkas och hur vi ska svara. Allt för att forma oss efter mäns önskan och vad de gillar. Titta noga på den inarbetade västerländska kulturen, titta sedan på vad de ”riktiga” hederskulturerna kritiseras för främst ifråga om kvinno och manssyn. Likheterna är många och uppenbara.

 

Disclaimer: Jag påstår på intet sätt att hederskulturer inte förekommer i tex muslimska länder. Tvärt om är det ett synnerligen utbrett problem. Problemet är dock inte bundet till enbart en eller ett fåtal kulturer eller religioner utan finns i alla kulturer mer eller mindre öppet. Hederskultur är en patriarkal kultur och så länge världen är patriarkal kommer den finnas kvar i alla samhällen. Vi måste kunna se att dessa värderingar och tankar finns över allt och inte tro att det är ett problem som bara andra har. Vi har det också, här hos oss och har alltid haft. Dags att ta itu med all hederskultur nu, inte bara ”de andras”.

Edit: Som synes i kommentarerna är det många som hävdar att det inte alls finns en syn i Sverige eller väst om att papporna har ansvaret för flickors oskuld och att den är viktig att bevara. I dagarna kom denna reklam upp (och har nu även anmälts)

3267821_1200_675

Detta är ett exempel på precis det hela detta blogginlägg handlar om. Självklart är det negativt att våldtas, säger inget om det, men det är liksom lika negativt oavsett om en är oskuld eller ej, oavsett om ens pappa försökt skydda en eller ej. Det är inte mannens ansvar att vakta sin dotter som en hök och en flicka/kvinna som blir våldtagen är inte förstört gods utan precis lika mycket värd som en oskuld. Den enda som har ansvar är förövaren.