Etikettarkiv: kärlek

Rasism/Antirasism

Terrorismen slog till igen, och nu då?

1 kommentar

JAG TAR AVSTÅND FRÅN TERRORISM! 
Så, då var den självklarheten sagd. Kan vi move on lite? Folk tycker vi ska prata om vad vi kan göra åt terrorism. Så låt oss prata. Men först vill jag bara här säga att nej jag kommer inte i detta inlägg länka några källor. För detta kommer från böcker jag inte orkar (ja jag är lat) kolla om det finns som e-book. Kör Google scholar eller kolla in adlibris efter böcker om kriminalvård baserad på forskning och förlita er inte på att all info finns sammanfattat en läkning bort. Det finns massor av texter och böcker om det jag kommer skriva nu, sortera det som fake eller leta själv upp info, valet är fritt.
Så. I spåren av gårdagens attentat. Vad kan egentligen göras? Jag kikade in lite på Lamottes Facebook för att se kommentarerna. Jag har också i den mån jag hunnit kollat på vad folk skriver till mig. Av de som inte bara håller med ser jag en röd tråd som kan sammanfattas med att många verkar tro att vägen bort från terrorism är:
* Sluta dalta med invandrare.

* Ha tuffare fängelser våra är ju som semester.

* Stäng gränserna, om inte helt så förbjud iaf män från att komma hit. 

* Fler poliser som ska vara brutala och ta till med hårdhandskarna mot ”packet”.

* Hårdare straff och fler utvisningar. 

* Sluta dalta med invandrare. 


Men vad säger egentligen forskning och undersökningar om denna väg? Jo den är entydig: hårda straff avskräcker inte. Tuffa fängelser leder till mer återfall och att folk går från mindre allvarliga brott till riktigt grova. Tuffare mer oempariska poliser leder till tuffare mer oempariska kriminella. De grova brotten ökar. Fler brottsoffer skapas. Utanförskap cementeras och dragningar till extrema rörelser lockar mer. Är det verkligen den vägen vi vill gå? För mig är svaret Hell No! 
I auktoritär högerns öron låter det såklart som överdrivet naivt blaj av typen ”Vi ska kramas till alla är snälla”. Vilket vi såklart inte ska men visste ni tex att husarrest och fotboja är mer avskräckande än fängelse? Att många kriminella upplever fängelse oavsett hur tufft det är att föredra framför husarrest eller fotboja? Det finns faktiskt öht ingen forskning som visar att fängelser har någon som helst effekt på mängden brott som sker. Den enda gången det egentligen är relevant med förvar i fängelse är med personer som helt uppenbart utgör en STOR fara för samhället pga avsaknad av empati. Sådana som redan idag sitter inne på obestämd tid i Sverige.  
När muslimer från en rad länder (både sunni och shiamuslimer) tillfrågades om sitt stöd till grupper som Daesh var ålder, kön, utbildning och fattigdom fyra tydligt starka komponenter i om stöd gavs. Unga män med låg utbildning och som levde i fattigdom hade hög grav av förståelse och sympati med Daesh. När de gavs utbildning om demokrati, vad Daesh faktiskt gjorde och stod för utöver sina egna tillrättalagda propaganda texter sjönk sympatierna kraftigt. Från en majoritet till en minoritet. 
Kriget mot terrorism kan inte ske med vapen. Vapen kanske stoppar ett attentat här och var pga dödar den som tänkte utföra det, men så länge samhället står kvar på samma punkt kommer det finnas nya unga arga män redo att ta dennes plats. Vi kan hugga huvuden av hydran i en evighet men först när vi dödar dens hjärta kommer huvudena sluta växa tillbaka. 


På sikt vinner vi kampen genom utbildning, stöd för att få demokratin att växa sig starkare runt om i världen. Genom att stå fast vid att detta är viktigt och inte tumma på det genom att ex låta Turkiets styre bli allt mer totalitär utan att säga ifrån. Feminismen är också en viktig komponent. Vi måste samarbeta över länders gränser för att lyfta kvinnors position i världen. Ge rätt till utbildning för _alla_ inte bara pojkar/rika. När folk ges möjlighet att lära sig läsa får de också en möjlighet att ta del av information bort från det deras ledare sprider. De kan skapa en mer nyanserad bild och hand i hand med detta följer demokratin. 
Människor med utbildning, en trygg bas i livet med mat, husrum och frihet från krig, en tro på framtiden och en känsla av att spela roll lockas inte av extremism. Människor som känner att samhället skiter i dem, som känner att livet rinner dem förbi och att allt går åt helvete däremot, de lockas av extremism. De lockas av samhörigheten, av att få utlopp för sin rädsla, frustration, ilska. Av att få höras och betyda något i någonting större än dem själva. Å därför blir de farliga. För att de känner att de har allt att vinna på våldet, men inget att förlora.


Skapar vi ett ännu hårdare samhälle där polisen är mer brutal, där fängelserna är hårdare och straffen längre skapar vi också ett samhälle där allt fler kommer hamna i en situation där de känner att de inte längre har något att förlora. Går vi den vägen skapar vi fler farliga män. Är det verkligen vad vi vill?

Samhälle

Romantiken dödar kärleken

3 kommentarer

Romantik. Från barnsben lär vi oss att romantik är något viktigt, vackert, något att sträva efter, ja ofta utmålat som det viktigaste som existerar i livet. Eller är det kärleken som är viktigast? Ofta är romantik och kärlek samma sak, utan romantiken dör kärleken. Det finns rätt tydligt uppsatta ramar om vad romantik verkligen är. I tidningar, filmer, serier, reklam, musik, ja överallt reproduceras ständigt en bild av kärleken och romantiken i förening och vad detta innebär. Så vad säger alla dessa olika medier att romantik och kärlek är?

Jag googlade romance, det första som kommer upp är mängder av bilder på par i motljus på någon strand i solnedgången. Som den här:

690x380-Romance-Kissing

Romantik är solnedgångar, rosor, smycken, middagar i stearinljusets sken och inte allt för sällan storslagna gester, som att fria i TV eller påkostade dejter på annan ort med champagne och luftballongsresor. Vad romantik anses vara avspeglas också på tanken om vad kärlek är, de är som sagt rätt ofta synonymt med varandra. En man som älskar en kvinna ska göra si och så, en kvinna som älskar en man ska göra andra saker i romantikens (och kärlekens) namn. Bilden av romantik är till 99% något för män och kvinnor i heterorelationer, men jag vill påstå att den påverkar alla, oavsett kön, oavsett relationsform. Romantiken nästlar sig in, infiltrerar och förstör.

Romantiken utmålas inte bara som de där gesterna jag skrev om tidigare utan framförallt är kärlek och romantik en enda sak: ägande. Monorelationsnormen är hårt inbiten i synen på kärleksrelationer. Den som verkligen älskar någon anses bara kunna älska den personen, hen ska vilja ge hela sig till föremålet för sin kärlek, utan motkrav. Kärleken beskrivs som något självutplånande där en upphör att finnas för sig själv och istället finns bara för sin kärlek. I filmen ”The perfect man” beskrivs äkta kärlek såhär:

He could be anywhere in the world but he chooses to be with her because life is better with her by his side

Hur romantik och kärlek porträtteras är extremt könsbundet. Mannen är den som ständigt utmålas som någon som behöver förändra sig, i ledning av en kärleksfull kvinna, men också som beskyddaren och den som har koll på situationen. Kvinnan å andra sidan är den som i regel bli ”ägd”, som skall gå helt och fullt upp i relationen med mannen. För att ta musiken som exempel. När män skriver låtar om sin kärlek till kvinnor finns tre teman som återkommer absolut mest frekvent. Antingen om hur mannen vill bli en bättre man tack vare kvinnan, eller så vill alla andra män sno hans flickvän/han måste skydda henne från andra män och faror (aktuellt exempel låten ”Steal my girl), alternativt handlar det om hur mannen är galen av kärlek till kvinnan trots hennes fel och brister (ack så överseende av honom). När kvinnor sjunger om kärlek till män handlar det oftast om den där galna passionen som får en att göra galna saker, om fjärilar i magen och en framtid i rosa och sockervadd.

Hela tanken om himlastormande romantik och en kärlek som aldrig dör börjar redan i barndomen med Disneys klassiska filmer, barnböcker etc och fortsätter sedan in i tjejtidningar, ungdomsböcker som Twilight eller alla romantiska filmer som det finns så många av att de räcker en livstid. Så varför tycker jag att romantiken dödar kärleken? I min mening skapar den rådande bilden på romantik en högst orealistisk syn på vad kärlek och relationer är och hur de ser ut. Om en vill hoppa från partner till partner i ett ständigt letande efter det där magpirret och passionen är det ju såklart bara att göra det, men risken finns att en blir besviken om en ständigt hoppas på att nästa relation skall bli den där pirret och passionen alltid är på högsta nivån. För att inte tala om hur många kvinnor jag vet som pressar sig till sex för att de tror att relationen kommer dö eller det är något fel på dem när de inte längre vill ha sex 3ggr om dagen (minst). Eller männen jag mött som tror deras partner inte längre älskar dem för att de inte får ständig uppmärksamhet och bekräftelse (helst i form av sex). Synen på romantik och kärlek är också högst skadligt för de som lever i andra relationer är heterosexuella monogama relationer med sex. Framförallt på grund av hur andra former av relationer blir bemötta i samhället: med misstro, ifrågasättanden eller utfrysning och mobbing. Det kanske inte alls är så att någon som är otrogen gång på gång bara inte träffat ”den rätta” utan att personen helt enkelt inte ska leva i monogama förhållanden. Det finns så många former av relationer där kärleken kan blomstra men dagens samhälle och framförallt media tillåter bara en, den monogama heterorelationen. Sanningen är att media och popkulturen ljuger: Romantik är inte samma sak som kärlek, och kärlek är inte att äga en annan person.