Etikettarkiv: media

Sexualbrott och Prostitution

Om Göran L och samhällets svek.

1 kommentar

Det finns en hel del att säga om fallet Göran Lindberg (härefter GL), polismästaren med feministstämpeln och samtidigt våldtäktsman. Fast mest vill jag nog egentligen belysa allt om efterspelen. Om samhället som sviker offren, om vuxna som resonerar att han haft sitt fängelsestraff och nu kan få vara runt unga tjejer igen. Om media som inte klarar av att rapportera utan att behandla offren som objekt osv osv. Egentligen hade jag väl behövt skriva en hel bok om det hela för att få plats med alla analyser som krävs. Jag har nu lyckats harva mig igenom TV4 dokumentären om GL och känner mig rätt uppgiven över att detta är hur GLs brott blir belyst. Egentligen är det kanske inte helt märkligt när skaparen är en person som själv erkänt sexköp med argumentet att det skulle ge en schysst konstnärlig avslutning på en dokumentär om prostitution att svika säljarnas förtroende med att plötsligt bli deras kund. Det är väl inte meningen att detta skall lysa igenom, men det gör det. Det lyser igenom i viljan att riktigt grotta ner sig i att GL skulle vara en så mycket värre förövare än andra som köper våldtäkter. Att han skulle vara våldsammare och råare än andra torskar som ger sig på minderåriga. Hela narrativet känns som upplagt för att kunna säga att någon som filmskaparen inte var så illa som köpte sex, för han behandlade iaf inte säljarna så som GL behandlade sina offer. De utsatta tjejernas situation blir en parentes i det hela. En kanvas som sagan om GL målas på, som får utgöra bakgrunden när han tar form, ges utrymmet att breda ut sig på offrens bekostnad även när tanken är att han skall falla. Deras utsatthet och vad de var med om är bara intressant när det går att få till rekonstruktioner av våldtäkter och peta runt i detaljer om övergrepp. För att riktigt understryka hur “extra” rå GL skulle ha varit får polisen uttala sig om hur de inte orkade lyssna på all bevisning mot honom trots att de specifikt jobbar med den typen av brott och därmed bör ha hört bevis mot mer än en person som våldtagit barn.

I nyhetsbevakningen och tidningarnas rapporteringar följs i princip samma spår. Det görs känsloporr av offrens vittnesmål, i övrigt handlar det om GL, men på en nivå som om han är mer av en realitystjärna än en faktisk förövare. Jag kan till viss del förstå den där önskan om detaljer. Att få verkligen veta vad han gjort, om han är så hemsk som det verkar eller ej i en jakt på att försöka förstå en förövare. Samtidigt är ju detaljerna ointressanta om de inte ger någon som helst reaktion. Vad spelar det för roll vad han sa till en 17 årig gråtande tjej samtidigt som han våldtog henne om han ändå idag kan knata runt fritt bland nya 17 åringar på hans hästgård? Vad spelar det för roll vilka attiraljer han hade i sin väska att förgripa sig på tjejerna med, när det ändå är så många som tycker att han nu skall förlåtas och få vara ifred? Vad gör det för skillnad för offren att rota runt i detaljerna om hans våld och grova språk när han ändå anser sig vara en god feminist och dessutom oskyldigt dömd och slipper svåra frågor? Hur kommer vi öht framåt när någon som GL kan sitta inne och helt slippa ifrån att rannsaka sitt beteende och därefter av samhället behandlas som om inget skett?

Vad samhället kunde eller borde gjort för att hjälpa offren pratas det däremot betydligt mindre om. Jag har varit i kontakt med ett av GLs offer. Hon kan vittna om hur samhället vände henne ryggen helt. Hon kommer vara anonym i texten. Vilket av GLs offer hon var är heller inte relevant. Det som är relevant är hur hon utan förvarning blev av med sin skyddade identitet för att skatteverket helt enkelt själva bedömde att den inte behövdes längre. När hon ville få tillbaka skyddet var svaret nej, skyddsbehovet bedömdes som för lågt. Trots den fara hon kunde utsättas för. Där psykologer som borde finnas där för att hjälpa till att bearbeta det hela plötsligt sagt ifrån att de inte orkar höra vad hon varit med om. Där de mitt i en session rest sig och lämnar rummet och sedan vägrat träffa henne igen. Som om det är hennes fel att hon har trauman att få vård för. Eller där rättsväsendet avrådde från att ansöka om rättsstöd inför rättegången och hon därför bekostade sitt egna målsägarbiträde vilket skulle vara ”en bättre lösning”… Detta trots att du skall ha rätt till den formen av juridiskt stöd vid rättegångar som rör sexualbrott och du har rätt att önska vem du vill skall företräda dig.

GL fick förkortat straff, han kom ut och lever nu som glad pensionär i Småland (Vimmerby) med hästgård och hela faderuttan. Han skrattar åt offren och åt medias frågor om ånger. Samtidigt som de han utsatte lever kvar med sviterna. Minnen, PTSD, ångest… Problem som gör att det är svårt eller tom omöjligt att ha ett heltidsjobb. Där familj eller vänner fått rycka in och hjälpa till med försörjning eftersom psykisk ohälsa inte ses som riktig sjukdom och det är svårt att få stöd från försäkringskassan. Som vi vet var flera av de drabbade minderåriga som socialen hade i sin “vård”. Ändå kunde detta ske. Hur?

Det finns många svar på det, och kanske inga enkla lösningar. Men en faktor som jag inte hittat mycket om är hur flickorna utsatts för frekvent, om än ibland mer subtil, victim blaming. Givetvis är det INTE deras fel öht att de drabbades av GL, men attityderna finns där. De attityder som vill påskina att det “bara är att säga nej” till en torsk. Som någon som själv varit i liknande situation vet jag att det inte alls är så enkelt. Kunskapen om att sälja övergrepp som självskada är otroligt låg även inom de instanser som iaf på ytan ör tänkta att de skall finnas där som stöd. Det skulle behövas ett rikstäckande rejält kunskapslyft inom både socialtjänst, skolor, sjukvård och rättsväsende kring hur självskada faktiskt fungerar. Att det inte alls är att bara säga nej när en torsk hör av sig. Speciellt inte när du själv är minderårig och i en utsatt situation och den som trakasserar dig för en “träff” är en man med makt.

Det behövs också mer kunskap om den enorma kamp som följer för att ta sig ur situationen med självskadebeteendet när stödet från samhället är så minimalt. Liksom de efterföljande åren (ev livstiden) av slit för att försöka bearbeta allt en varit med om. En kamp tillbaka till livet som alltså inte underlättas av varken samhällets vilja att förlåta förövaren, eller professionella instansers svårigheter att ta i dessa frågor utan fördomar om vad det innebär att vara ett offer.

Att GL nu är fri igen och med minimala konsekvenser för sitt agerande är milt sagt skit. Hårdare straff osv i all ära, men längre straff kostar pengar, och har dessutom ingen effekt på brottsligheten. Om ingen vård ges är risken för återfall dessutom enormt hög, nästan garanterad. Istället för längre straff för förövarna bör fokus läggas på just vården. Vård som idag är frivillig och en narcissistisk förövare som GL med lätthet tackar nej till eftersom han inte anser sig gjort något fel. Utan konsekvenser kan de som behöver vården mest skita i att ta emot den.

Mest fokus bör dock läggas på offren. Det är DÄR de stora ekonomiska satsningarna behövs nu. Det är nämligen skandal i en rättsstat som Sverige att kvinnor kan hamna på bar backe för att de utsatts av en man som GL och samhället som svar vänder dem ryggen istället för att sluta upp när de behöver oss som mest.

För dig som ev befinner dig i ett självskadebeteende där du blir sexuellt exploaterad finns föreningarna Alltid sedd, Föreningen storasyster och Inte din hora att vända dig till för stöd!

Samhälle

Romantiken dödar kärleken

3 kommentarer

Romantik. Från barnsben lär vi oss att romantik är något viktigt, vackert, något att sträva efter, ja ofta utmålat som det viktigaste som existerar i livet. Eller är det kärleken som är viktigast? Ofta är romantik och kärlek samma sak, utan romantiken dör kärleken. Det finns rätt tydligt uppsatta ramar om vad romantik verkligen är. I tidningar, filmer, serier, reklam, musik, ja överallt reproduceras ständigt en bild av kärleken och romantiken i förening och vad detta innebär. Så vad säger alla dessa olika medier att romantik och kärlek är?

Jag googlade romance, det första som kommer upp är mängder av bilder på par i motljus på någon strand i solnedgången. Som den här:

690x380-Romance-Kissing

Romantik är solnedgångar, rosor, smycken, middagar i stearinljusets sken och inte allt för sällan storslagna gester, som att fria i TV eller påkostade dejter på annan ort med champagne och luftballongsresor. Vad romantik anses vara avspeglas också på tanken om vad kärlek är, de är som sagt rätt ofta synonymt med varandra. En man som älskar en kvinna ska göra si och så, en kvinna som älskar en man ska göra andra saker i romantikens (och kärlekens) namn. Bilden av romantik är till 99% något för män och kvinnor i heterorelationer, men jag vill påstå att den påverkar alla, oavsett kön, oavsett relationsform. Romantiken nästlar sig in, infiltrerar och förstör.

Romantiken utmålas inte bara som de där gesterna jag skrev om tidigare utan framförallt är kärlek och romantik en enda sak: ägande. Monorelationsnormen är hårt inbiten i synen på kärleksrelationer. Den som verkligen älskar någon anses bara kunna älska den personen, hen ska vilja ge hela sig till föremålet för sin kärlek, utan motkrav. Kärleken beskrivs som något självutplånande där en upphör att finnas för sig själv och istället finns bara för sin kärlek. I filmen ”The perfect man” beskrivs äkta kärlek såhär:

He could be anywhere in the world but he chooses to be with her because life is better with her by his side

Hur romantik och kärlek porträtteras är extremt könsbundet. Mannen är den som ständigt utmålas som någon som behöver förändra sig, i ledning av en kärleksfull kvinna, men också som beskyddaren och den som har koll på situationen. Kvinnan å andra sidan är den som i regel bli ”ägd”, som skall gå helt och fullt upp i relationen med mannen. För att ta musiken som exempel. När män skriver låtar om sin kärlek till kvinnor finns tre teman som återkommer absolut mest frekvent. Antingen om hur mannen vill bli en bättre man tack vare kvinnan, eller så vill alla andra män sno hans flickvän/han måste skydda henne från andra män och faror (aktuellt exempel låten ”Steal my girl), alternativt handlar det om hur mannen är galen av kärlek till kvinnan trots hennes fel och brister (ack så överseende av honom). När kvinnor sjunger om kärlek till män handlar det oftast om den där galna passionen som får en att göra galna saker, om fjärilar i magen och en framtid i rosa och sockervadd.

Hela tanken om himlastormande romantik och en kärlek som aldrig dör börjar redan i barndomen med Disneys klassiska filmer, barnböcker etc och fortsätter sedan in i tjejtidningar, ungdomsböcker som Twilight eller alla romantiska filmer som det finns så många av att de räcker en livstid. Så varför tycker jag att romantiken dödar kärleken? I min mening skapar den rådande bilden på romantik en högst orealistisk syn på vad kärlek och relationer är och hur de ser ut. Om en vill hoppa från partner till partner i ett ständigt letande efter det där magpirret och passionen är det ju såklart bara att göra det, men risken finns att en blir besviken om en ständigt hoppas på att nästa relation skall bli den där pirret och passionen alltid är på högsta nivån. För att inte tala om hur många kvinnor jag vet som pressar sig till sex för att de tror att relationen kommer dö eller det är något fel på dem när de inte längre vill ha sex 3ggr om dagen (minst). Eller männen jag mött som tror deras partner inte längre älskar dem för att de inte får ständig uppmärksamhet och bekräftelse (helst i form av sex). Synen på romantik och kärlek är också högst skadligt för de som lever i andra relationer är heterosexuella monogama relationer med sex. Framförallt på grund av hur andra former av relationer blir bemötta i samhället: med misstro, ifrågasättanden eller utfrysning och mobbing. Det kanske inte alls är så att någon som är otrogen gång på gång bara inte träffat ”den rätta” utan att personen helt enkelt inte ska leva i monogama förhållanden. Det finns så många former av relationer där kärleken kan blomstra men dagens samhälle och framförallt media tillåter bara en, den monogama heterorelationen. Sanningen är att media och popkulturen ljuger: Romantik är inte samma sak som kärlek, och kärlek är inte att äga en annan person.

 

 

Samhälle

Romantiska män och galna kvinnor

8 kommentarer

Efter mitt inlägg om att inte dela bilder på anonyma personer som efterlyses av någon så har jag fått rätt många kommentarer av typen ”kvinnor kan också förfölja folk!”. Detta är givetvist sant, men det mitt förra inlägg främst ville belysa är hur just mäns förföljelser av kvinnor ses som romantiska. Kvinnor som förföljer en man däremot ses inte som romantisk utan som galen. I förra inlägget tog jag kort upp några filmer på temat för att visa hur jag menade. För att tydliggöra ännu mer hur filmer och böcker romantiserar män som förföljer kvinnor kommer här några fler exempel på hyllade litterära verk och filmer (och i vissa fall båda delarna) där män förföljer kvinnor som i slutändan blir deras livspartner:

  • Twilight – Vampyr domderar, låser in och totalt styr en ung tjejs liv, hon älskar honom för det och blir hans för all evighet.
  • 50 nyanser av.. – Bok som utger sig för att handla om BDSM men bara innehåller sanktionerad sadism.
  • Stolthet och fördom – Man beter sig som ett as mot en kvinna, friar sedan till henne två gånger trots hennes tydliga avståndstagande. Hon upptäcker sedan en ”dold sida” och faller för honom.
  • Shes all that – Snubbe förföljer, tjatar på och övertalar till sist en tjej att gå med på en ”makeover”, faller för henne när hon ändrat hela sitt utseende och börjat bli populär.
  • 27 Dresses – Kille ringer, skickar blommor och förföljer en kvinna för att få intervjua henne om varför hon är brudtärna så ofta. De faller för varandra och romantiken är ett faktum.
  • Den där Mary – Kille anlitar en detektiv för att leta reda på en tjej han var kär i 10 år tidigare och nu vill försöka få en ny chans med.
  • 50 first dates – Kvinna som på grund av en hjärnskada vaknar varje dag och har glömt vad som hände dagen innan. Man tycker hon är snygg, och börjar övertala henne till att gå på dejt, varje dag övertalar han henne till en dejt på nytt eftersom hon glömt dejten dagen innan.

Sen finns det givetvis många filmer på temat farliga män som förföljer kvinnor också, ex Sova med fienden, Enough och Fear. Gemensamt med dessa är dock att inledningarna i filmerna ofta är nästan exakt samma som i de romantiska filmerna. Mannen är charmig, bryter ner kvinnans motstånd och känslomässiga barriärer. ger gåvor osv. Skillnaden är att i de romantiska filmerna slutar allt lyckligt, inte allt för sällan med ett giftemål. I triller/rysar filmerna får handlingen en mer realistisk utvekling där det kontrollerande beteendet utvecklas till en destruktiv våldsam situation kvinnan måste fly ifrån. Faktum kvarstår dock att män som inte tar ett nej är något som uppmuntras och ses som romantiskt till en viss brytpunkt (i regel när första slaget kommer) vilket en kvinnas beteende inte gör.

När jag sökte vidare efter filmer på kvinnor som förföljer män fann jag nästan enbart thrillers där kvinnorna utmålas som psykiskt sjuka galningar. Ett litet axplock:

  • The Crush – Här är tom ett barn en farlig psykopat när hon inte får som hon vill. En 14 åring försöker få en sexuell relation med sin idol, han säger nej och hon börjar sedan förfölja honom på ett sätt han aldrig räknat med.
  • Farlig förbindelse – En man är otrogen, kvinnan han hade sitt one night stand med börjar förfölja han och hans familj.  Innehåller den mycket kända ”koka kanin” scenen.
  • Swimfan – En kille satsar hårt på att bli bäst i simning, en kväll är han otrogen mot sin flickvän med en nyanländ student på skolan de går på. Hon börjar förfölja honom och hans liv är i fara.
  • Obsessed – En framgångsrik, lyckligt gift man blir förföljd av en tillfälligt anställd på samma firma som han jobbar på. Hans karriär och äktenskap hotas.
  • Up against Amanda – Kvinna som legat inne på en psykvårdsklinik släpps ut och flyttar in i ett nytt hus. Hon blir kär i sin granne och börjar bugga hans telefon etc.

När kvinnorna inte är farliga och obehagliga kan de vara roligt galna istället. Två exempel på det är filmen All about Steve där Sandra Bullock spelar en korsordsskapare som blir besatt av en nyhetsreporter och börjar följa honom över allt. I filmen ”My super ex-girlfriend” gör en vanlig man slut med sin flickvän som har superkrafter. Hon använder dessa för att förfölja honom och hämnas för att han gjorde slut. Noll romantik i något av fallen utan enbart komedi med fokus på hur jobbigt det är med galna brudar som inte fattar ett nej. Kvinnor som följer efter män de är kära i är dessutom ofta med som små sidospår i filmer eller serier. De hör inte till huvudstoryn utan är mer till för komiska effekter. Ex i filmen ”Brudens bäste man” förföljs huvudpersonen av sin pappas sekreterare och vi får se några ”dråpliga” scener när han försöker komma undan från henne. (”Brudens bäste man” är f.ö ännu ett exempel på en man som bestämmer sig för att ta vad han vill ha och gör vad som helst för att få henne)

Romantiserande av förföljelse finns även i musiken, tex i The Police – Every breath you take, eller vad sägs om Robin Thickes senaste album Paula. Döpt efter hans exfru och handlar enbart om varför hon borde komma tillbaka till honom trots att de hade ett destruktivt förhållande. Även artisten Chris Brown skall ha gjort låten ”A love 2 remember” om Rhianna efter att de gjort slut pga att han misshandlat henne. En låt som utmålats som mycket romantisk och fin och många har tyckt synd om Brown för att han lämnades ensam och miserabel. Tar det igen: Folk tycker synd om Brown för att Rhianna lämnade honom efter en grov misshandel. (Här finns en halv bok att skriva om hur Rhianna både skuldbelagts för att hon lämnade ett misshandelsförhållande och hur hon skuldbelagts för att hon gick tillbaka till Brown efter att han legat på rehab för alkoholism)

Detta ger oss en situation där mäns förföljelse glorifieras, där kvinnor själva uppmuntrar det för det är så de tror att det ska vara. Män som ihärdar trots upprepade nej ses som viljestarka och sådär härligt dominanta. Samtidigt lär sig kvinnor att säga nej och spela svåra för att ”krydda” det romantiska spelet. Det bildas en ond spiral där kvinnor spär på ett beteende som tyvärr kan skada andra kvinnor vars allvarliga nej inte tas seriöst. Vi får också en situation där psykopater kan nyttja det romantiska spelet för att få kontroll över offer som inte ser tecknen på fara fören det är alldeles för sent. Våldsamma relationer börjar ju generellt med gåvor, uppmärksamhet och en gullig svartsjuka helt i enlighet med den romantiska förföljelsen från filmens värld. När det sedan sakta eskalerar bryts offret ner och när slagen väl kommer är offret så nedtryckt att hen inte vågar ta sig ur det hela fören långt senare, i vissa fall aldrig och i många fall betyder det döden.

Synen på kvinnliga vs manliga stalkers går även igen i hur rättsväsendet behandlar de två olika företeelserna. En mans stalking kan pågå rätt länge och inte tas på allvar för att det ju är ”komplimanger”, ”romantiskt” eller bara en ensam stackare som söker lite närhet. När det dock börjar komma tecken på att personen faktiskt är farlig tas det oftast seriöst direkt även om lagarna tyvärr är sådana att polisen inte kan ingripa fören något mer allvarligt sker. Med kvinnor å andra sidan ses det aldrig som romantik, det ses som negativt från första stund, däremot upplevs kvinnor generellt som ofarliga och det behövs mer till innan de tas som ett hot på allvar. I slutändan kan kvinnliga och manliga stalkers hålla på ostört ungefär lika länge men av olika orsaker.

Oavsett vem som förföljer vem är det ett negativet beteende, det är skadligt och det är aldrig positivt. Kvinnor som stalkar bör ses som de förövare de är och män som stalkar bör aldrig någonsin ses som romantiska! Det finns inget fint eller romantiskt i att inte sluta jaga en kvinna som tydligt sagt nej.

 

Rasism/Antirasism

Den ensamma galningen.

3 kommentarer

Efter mitt inlägg om hederskultur i västvärlden har det blivit många kommentarer och diskussioner både här på bloggen och i sociala medier. Om och om igen har det uttrycks att när en vit, svensk man eller kvinna mördat sina barn eller partner är det inte ett uttryck för en hederskultur även om orsakerna bakom är tex svartsjuka utan att de är ”ensamma galningar”. Att dessa argument kommer är inget som förvånar mig alls, för det är så det ser ut när det skall skiljas på ”vi” och ”dom”.

 

Ser vi till hur media ständigt gör skillnad på fall och fall ser vi snart hur den vita svenska mannen eller kvinnan som gjort brott antingen är offer för omständigheter (aka ”det har skett missförstånd”) eller så är de ensamma galningar, personer som handlar utanför sociala normer och godkännanden. När en person med invandrarbakgrund däremot gör ett brott är hen alltid en kulturbärare. Aldrig är personen en ensam galning och även om det bevisas att så är fallet fortsätter rasistiska grupperingar att spekulera i vad för kultur personen bär på som lett till brottet, vilka kontakter hen har eller på vems order hen egentligen agerar. Jag ska ge några exempel på vad jag menar:

 

Våldtäkt: En svensk kille våldtar en tjej på ett hotellrum under en utlandsresa tillsammans med några andra killar, tjejen anmäler våldtäkten när hon kommit hem till Sverige. Killen åker fast. De andra killarna kom från andra länder (Norge och Danmark) och hittas inte. I mediarapporteringen efteråt ställs researrangören till svars för varför de tillåter unga att dricka alkohol i stora mängder, varför de inte har bättre koll på sina resenärer och varför de anordnar ”sexfester”. Även föräldrar anklagas som låter sina (myndiga) barn åka iväg på dessa former av resor. Utöver detta tar tom ledande krönikörer strid för killen som minsann råkat ut för ett missförstånd på fyllan, hur kan vi göra det olagligt att vara full? Alla har väl vaknat någon gång efter fyllesex och ångrat oss det gör det inte till våldtäkt ändå! Kort och gott, allt är allas fel utom killen som gjort våldtäkten.

 

I samma veva åker tre killar fast för en nästan identisk våldtäkt, dessa killar är dock alla av invandrarbakgrund, 2 av dem från muslimska familjer och nu kommer den enorma skillnaden. Ursäktas dessa killar av att de var fulla när våldtäkten skedde? Nej. Ursäktas de av att deras föräldrar borde förhindra dem att gå på fyllefester? Nej. Ursäktas dessa killar över huvud taget på något sätt? Nej. Ansvaret är deras och ingen annans. De görs till kulturbärare av en kvinnofientlig och våldtäktsbejakande kultur. De utmålas som hänsynslösa. När den vita killen beskrivs som en pojke eller på sin höjd ung man och offret som kvinna omtalas dessa som män och offret som en flicka för att tydliggöra maktförhållanden och skuld. Detta trots att samtliga inblandade i dessa två fall var inom ett åldersspann av ungefär 2 år i skillnad mellan yngsta och äldsta. Dessa skillnader är inte unikt för detta.

 

Ännu tydligare exempel är kanske hur rapporteringen gick runt Anders Behring Breivik efter hans dåd på Utöya. Aldrig har jag nog hört ”Ensam galning” nötas så mycket som då. Att han tog stöd i och hetsades på för sitt dåd av andra på hat och rasistsajter spelade ingen roll, ensam och galen var han lika fullt i medias ögon. En person som de facto var en ensam galning, Sveriges första (och hittills enda) muslimska självmordsbombare debatteras fortfarande på rasistiska sajter kring vad för kopplingar han har till muslimska jihadorganisationer. Att han kunde agera efter eget huvud är för många helt otänkbart medan det är helt otänkbart att Anders B Breivik agerade med stöd från andra.

 

Varför finns då denna vilja att ständigt finna strukturella orsaker till andras problem men bara individuella för personer från den egna kulturen? Det är egentligen ganska enkelt: Att erkänna att någon som ser ut som oss har gjort något pga strukturella/kulturella incitament är att erkänna att den egna kulturen felar, och med det att det finns en stor risk att en själv eller någon som står en nära också kan fela. Det är mycket enklare att se och peka ut andras fel än ens egna. Att vägra se att även de som ser ut som en själv kan agera på grund av vår kultur är en försvarsmekanism för att slippa se att en själv har ett ansvar för sådant som sker. För faktum är att vi alla har ett ansvar för den kultur vi lever i, att påverka den till det bästa den kan bli. Förnekar vi exempelvis våldtäktskulturen är vi indirekt bidragande till att våldtäktsoffer anklagas för att själva vållat våldtäkten, vi är bidragande till att unga killar tror att en våldtäkt på fyllan inte är en riktig våldtäkt osv. Var och en av oss är kulturens start och slut, väljer vi att motverka de negativa aspekterna i kulturen kan vi göra ändring men väljer vi att inte agera accepterar vi också de negativa följder som kommer.