Etikettarkiv: övergrepp

Sexualbrott och Prostitution

Om Göran L och samhällets svek.

1 kommentar

Det finns en hel del att säga om fallet Göran Lindberg (härefter GL), polismästaren med feministstämpeln och samtidigt våldtäktsman. Fast mest vill jag nog egentligen belysa allt om efterspelen. Om samhället som sviker offren, om vuxna som resonerar att han haft sitt fängelsestraff och nu kan få vara runt unga tjejer igen. Om media som inte klarar av att rapportera utan att behandla offren som objekt osv osv. Egentligen hade jag väl behövt skriva en hel bok om det hela för att få plats med alla analyser som krävs. Jag har nu lyckats harva mig igenom TV4 dokumentären om GL och känner mig rätt uppgiven över att detta är hur GLs brott blir belyst. Egentligen är det kanske inte helt märkligt när skaparen är en person som själv erkänt sexköp med argumentet att det skulle ge en schysst konstnärlig avslutning på en dokumentär om prostitution att svika säljarnas förtroende med att plötsligt bli deras kund. Det är väl inte meningen att detta skall lysa igenom, men det gör det. Det lyser igenom i viljan att riktigt grotta ner sig i att GL skulle vara en så mycket värre förövare än andra som köper våldtäkter. Att han skulle vara våldsammare och råare än andra torskar som ger sig på minderåriga. Hela narrativet känns som upplagt för att kunna säga att någon som filmskaparen inte var så illa som köpte sex, för han behandlade iaf inte säljarna så som GL behandlade sina offer. De utsatta tjejernas situation blir en parentes i det hela. En kanvas som sagan om GL målas på, som får utgöra bakgrunden när han tar form, ges utrymmet att breda ut sig på offrens bekostnad även när tanken är att han skall falla. Deras utsatthet och vad de var med om är bara intressant när det går att få till rekonstruktioner av våldtäkter och peta runt i detaljer om övergrepp. För att riktigt understryka hur “extra” rå GL skulle ha varit får polisen uttala sig om hur de inte orkade lyssna på all bevisning mot honom trots att de specifikt jobbar med den typen av brott och därmed bör ha hört bevis mot mer än en person som våldtagit barn.

I nyhetsbevakningen och tidningarnas rapporteringar följs i princip samma spår. Det görs känsloporr av offrens vittnesmål, i övrigt handlar det om GL, men på en nivå som om han är mer av en realitystjärna än en faktisk förövare. Jag kan till viss del förstå den där önskan om detaljer. Att få verkligen veta vad han gjort, om han är så hemsk som det verkar eller ej i en jakt på att försöka förstå en förövare. Samtidigt är ju detaljerna ointressanta om de inte ger någon som helst reaktion. Vad spelar det för roll vad han sa till en 17 årig gråtande tjej samtidigt som han våldtog henne om han ändå idag kan knata runt fritt bland nya 17 åringar på hans hästgård? Vad spelar det för roll vilka attiraljer han hade i sin väska att förgripa sig på tjejerna med, när det ändå är så många som tycker att han nu skall förlåtas och få vara ifred? Vad gör det för skillnad för offren att rota runt i detaljerna om hans våld och grova språk när han ändå anser sig vara en god feminist och dessutom oskyldigt dömd och slipper svåra frågor? Hur kommer vi öht framåt när någon som GL kan sitta inne och helt slippa ifrån att rannsaka sitt beteende och därefter av samhället behandlas som om inget skett?

Vad samhället kunde eller borde gjort för att hjälpa offren pratas det däremot betydligt mindre om. Jag har varit i kontakt med ett av GLs offer. Hon kan vittna om hur samhället vände henne ryggen helt. Hon kommer vara anonym i texten. Vilket av GLs offer hon var är heller inte relevant. Det som är relevant är hur hon utan förvarning blev av med sin skyddade identitet för att skatteverket helt enkelt själva bedömde att den inte behövdes längre. När hon ville få tillbaka skyddet var svaret nej, skyddsbehovet bedömdes som för lågt. Trots den fara hon kunde utsättas för. Där psykologer som borde finnas där för att hjälpa till att bearbeta det hela plötsligt sagt ifrån att de inte orkar höra vad hon varit med om. Där de mitt i en session rest sig och lämnar rummet och sedan vägrat träffa henne igen. Som om det är hennes fel att hon har trauman att få vård för. Eller där rättsväsendet avrådde från att ansöka om rättsstöd inför rättegången och hon därför bekostade sitt egna målsägarbiträde vilket skulle vara ”en bättre lösning”… Detta trots att du skall ha rätt till den formen av juridiskt stöd vid rättegångar som rör sexualbrott och du har rätt att önska vem du vill skall företräda dig.

GL fick förkortat straff, han kom ut och lever nu som glad pensionär i Småland (Vimmerby) med hästgård och hela faderuttan. Han skrattar åt offren och åt medias frågor om ånger. Samtidigt som de han utsatte lever kvar med sviterna. Minnen, PTSD, ångest… Problem som gör att det är svårt eller tom omöjligt att ha ett heltidsjobb. Där familj eller vänner fått rycka in och hjälpa till med försörjning eftersom psykisk ohälsa inte ses som riktig sjukdom och det är svårt att få stöd från försäkringskassan. Som vi vet var flera av de drabbade minderåriga som socialen hade i sin “vård”. Ändå kunde detta ske. Hur?

Det finns många svar på det, och kanske inga enkla lösningar. Men en faktor som jag inte hittat mycket om är hur flickorna utsatts för frekvent, om än ibland mer subtil, victim blaming. Givetvis är det INTE deras fel öht att de drabbades av GL, men attityderna finns där. De attityder som vill påskina att det “bara är att säga nej” till en torsk. Som någon som själv varit i liknande situation vet jag att det inte alls är så enkelt. Kunskapen om att sälja övergrepp som självskada är otroligt låg även inom de instanser som iaf på ytan ör tänkta att de skall finnas där som stöd. Det skulle behövas ett rikstäckande rejält kunskapslyft inom både socialtjänst, skolor, sjukvård och rättsväsende kring hur självskada faktiskt fungerar. Att det inte alls är att bara säga nej när en torsk hör av sig. Speciellt inte när du själv är minderårig och i en utsatt situation och den som trakasserar dig för en “träff” är en man med makt.

Det behövs också mer kunskap om den enorma kamp som följer för att ta sig ur situationen med självskadebeteendet när stödet från samhället är så minimalt. Liksom de efterföljande åren (ev livstiden) av slit för att försöka bearbeta allt en varit med om. En kamp tillbaka till livet som alltså inte underlättas av varken samhällets vilja att förlåta förövaren, eller professionella instansers svårigheter att ta i dessa frågor utan fördomar om vad det innebär att vara ett offer.

Att GL nu är fri igen och med minimala konsekvenser för sitt agerande är milt sagt skit. Hårdare straff osv i all ära, men längre straff kostar pengar, och har dessutom ingen effekt på brottsligheten. Om ingen vård ges är risken för återfall dessutom enormt hög, nästan garanterad. Istället för längre straff för förövarna bör fokus läggas på just vården. Vård som idag är frivillig och en narcissistisk förövare som GL med lätthet tackar nej till eftersom han inte anser sig gjort något fel. Utan konsekvenser kan de som behöver vården mest skita i att ta emot den.

Mest fokus bör dock läggas på offren. Det är DÄR de stora ekonomiska satsningarna behövs nu. Det är nämligen skandal i en rättsstat som Sverige att kvinnor kan hamna på bar backe för att de utsatts av en man som GL och samhället som svar vänder dem ryggen istället för att sluta upp när de behöver oss som mest.

För dig som ev befinner dig i ett självskadebeteende där du blir sexuellt exploaterad finns föreningarna Alltid sedd, Föreningen storasyster och Inte din hora att vända dig till för stöd!

Sexualbrott och Prostitution

Med vilken rätt pushar vi för kvinnor i förskolan?

10 kommentarer

Varning, denna text innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp på barn.

 

Igår skrev Kerstin Weigl en krönika i  Aftonbladet om män inom förskolan. Hon frågar sig varför vi ska pusha för män i förskolan, för oss vuxna eller för barnen? I texten drar hon upp ett fall där en praktikant på en förskola upprepade gånger våldfört sig på barn, bland annat inne på förskolans toaletter. Lagom till den unge mannen skulle sluta sin praktik berättar ett av barnen för sin mamma om vad som skett och hon slår larm till förskolechefen. Som sig bör. Kerstin påtalar att vi idag har krav om att alla som vistas inom förskola och skola måste visa upp utdrag ur brottsregistret oavsett kön samtidigt som hon frågar sig hur vi ska förhindra övergrepp av barn inom förskolan. Svaret verkar vara att undvika fler män i förskoleverksamheten. Eftersom brottsregistren bara visar om en dömts för sexualbrott kan givetvis odömda pedofiler/våldtäktsförövare slinka igenom.

Nåväl, förutom det smutsiga insuinerandet att alla män inom förskolan är pedofiler så gör det mig också oerhört förbannad att Kerstin så blåögt osynliggör att det faktiskt finns kvinnliga pedofiler/våldtäktsförövare. I England hade de för ett par år sedan en mycket uppmärksammad pedofilhärva där flera kvinnor inom förskolan visade sig ha en pedofilcirkel där de på allehanda sadistiska sätt våldförde sig på de barn de hade hand om inom förskoleverksamheten. Detta hade pågått i flera år, med hundratals barn som offer. Varför såg ingen? Varför uppdagades det inte? Jo, för att ingen tittar efter kvinnliga förövare.

Föräldrar är vaksamma på män, de varnar sina barn för snuskgubbar, de håller utkik efter män som verkar stå och hänga utanför förskolor etc, men ingen tittar efter de kvinnliga förövarna, för folk tror att de inte existerar. Det var inte heller länge sedan vi hade en pedofilhärva i Sverige med många kvinnor inblandade och en man. Mannen fick hela skulden, kvinnorna påstods vara hjärntvättade offer. För kvinnor anses inte kunna vara pedofiler.  Faktum är dock att i intervjuer med offer visar det sig att kvinnliga förövare är lika vanligt som manliga förövare och att de agerar ensamma i samma utsträckning som män.

Att dessutom sikta in sig på förskolan som källan till pedofila övergrepp när vi vet att de flesta övergrepp sker av släktingar är förkastligt. Ska vi verkligen kunna skydda våra barn gäller det att prata med dem om integritet , om rätten att säga nej, att de ska våga berätta för sina föräldrar om allt och att en som vuxen lyssnar. En annan viktig grej är att inte bara prata om att vuxna inte får göra saker mot barnens vilja, vissa saker får vuxna inte göra mot barn öht. Pedofiler är skickliga på att få barnens förtroende och att få dem att vilja aktiviteter ett barn inte kan ge samtycke till.  När det kommer till övergrepp på pojkar är detta extra viktigt att ha i beaktande, speciellt om barnet är lite äldre då det är oerhört vanligt att förövaren lägger skuld på pojken att han ville det hela, att han gillade det för att han fick stånd.

Offer för kvinnliga pedofiler är bland de mest osynliga offer vi har. Få vågar berätta om det öppet eftersom de sällan blir lyssnade på, sällan tas på allvar och allt för ofta för höra att de ljuger för kvinnor gör inte sådant. Kvinnliga förövare och manliga offer är extra osynliggjorda då det tom finns ett glorifierande av dessa övergrepp inom vår kultur. Pojkar i 13-14 års åldern som förmås ha sex med vuxna kvinnor utmålas i det närmaste som hjältar, det påstås att de fått uppleva alla unga pojkars dröm, att pojkarna kanske inte ville, eller oavsett är för små för att samtycka till sex med vuxna är inte med i ekvationen. En 14 åring kille som har sex med en 35 årig kvinna är coolt, en 14 årig flicka som har sex med en 35 årig man är vidrigt i allmänhetens ögon. Vakna upp, pojkar kan vara offer och kvinnor förövare!

Det behövs mer än kvinnor  inom förskolan för alla barn mår bra av att ha förebilder av olika kön. Ett arbetsgrupp funkar bäst när det finns många olika erfarenheter och ju bredare sammansättning ju mer synvinklar, det gäller inte bara kön utan även ålder, etniskt ursprung osv. En förskola är fylld av alla sorters barn och behöver vara fylld med alla sorters pedagoger. Att börja peka ut en grupp som opassande inom yrket för att ett ytterst fåtal begått övergrepp är helt befängt.

Ska vi skydda våra barn på riktigt, ta av skygglapparna och se att kvinnor kan vara lika kapabla till hemska övergrepp som män. Med vilken rätt förutsätter vi att kvinnor i förskolan automatiskt ger en trygg förskola utan övergrepp? Hur kan en av Sveriges största tidningar ens publicera en text där alla män inom förskolan indirekt utmålas som pedofiler? Nej, sexuella övergrepp på barn är inte en fråga om kön, det är en fråga om makt, ofta utfört av personer som inte ens är pedofiler, låt oss inte luras att bara prata om männen.

Sexualbrott och Prostitution

Ett nej betyder nej, även för barn.

55 kommentarer

Genom bla FATTA kampanjen har debatten om att införa en samtyckeslag gällande våldtäkt kommit igång på allvar. Det ses som allt mer självklart att all form av sex skall föregås av tydligt samtycke, om den ena parten säger nej (på något sätt) är det vad som gäller. Detta ser jag givetvis mycket positivt på, en samtyckeslag kommer flytta fokuset från huruvida offret protesterat tillräckligt mycket till huruvida förövaren faktiskt förhört sig om att en sexuell handling var önskad. En lag ger förvisso viktiga signaler om vad som ses som ok, men en lag i sig gör ingen skillnad om det inte samtidigt arbetar med attityder i samhället. När det kommer till samtycke ser jag där ett stort problem i dag i hur barn ofta behandlas.

För barn finns ofta ingen tanke om att nej är nej när det kommer till deras egna kroppar. Vill de inte krama mormor får de veta hur ledsen mormor blir över detta, att kramas och tom pussas blir ofta ett krav, något som fås fram genom skam och tvång. Hur ska barn förstå rätten till sin kropp, och rätten för andra att bestämma över sina kroppar om de samtidigt av vuxenvärlden får lära sig att det är helt ok att genom skam få vad en vill i fråga om kroppskontakt?

Mins inte var jag läste detta exempel men en lärare hade frågat i sin klass ungefär följande: Vad gör ni om en 3 årig pojke försöker krama en 3årig flicka fast hon säger nej? De flesta tyckte bara det var gulligt.
Sen frågade hon samma men nu var barnen ca 8 år. Då fick hon svaret att pojken nog bara var kär i tjejen.
Sen frågade hon hur de såg på det om barnen var 12? Hon fick samma svar som när barnen var 8.
Därefter frågade hon om hur det skulle vara om pojken taffsade på tjejen å de båda var 18? Övergrepp tyckte genast hela klassen. Varav läraren frågade: Hur ska pojken förstå det när han fram tills myndig ålder fått veta att hans beteende är ok?
Detta är ett litet klipp från en längre film där en liten flicka om och om igen försöker knuffa undan en liten pojke som vill kramas. Det är helt uppenbart att flickan inte vill. Trots det får hon ingen hjälp från vuxna (som istället filmar det), pojken tillåts hållas och klippet har sedan cirkulerat som ”en gullig film”. (I det längre filmklippet knuffas alltså pojken bort på olika sätt av flickan, gifen nedan visar bara en av knuffarna. Hela filmsekvensen kan du se på youtube  )
get_away_from_me-28847

Vad ger det för signaler till den lilla flickan i detta fallet? Jo att ingen kommer hjälpa henne att freda hennes kropp för andra har rätten att kräva kramar. Vad ger det för signaler till pojken? Jo att han har rätt till fysisk närhet mot andras vilja. Jag säger absolut inte att den lilla pojken på filmen kommer växa upp till en hänsynslös våldtäktsman. Däremot skulle jag inte alls finna det otroligt om detta beteende fortsätter att ursäktas eller ses som gulligt att han som vuxen kommer göra sig skyldigt till minst ett tjatövergrepp. (Tjatövergrepp = tjata om sex tills den en vill ha sex med ger upp och går med på sexet mot sin vilja)

Helt ärligt förvånas jag ofta över hur så många ser på våldtäkt som något förvånansvärt att det sker och pekar ut alla förövare som psykiskt störda galningar. Är det verkligen så märkligt att det sker övergrepp om män får lära sig från småbarnsåren att de har rätt att trakassera tjejer? Är det så märkligt att övergrepp sker om barn (oavsett kön) får lära sig att en ska ställa upp med fysisk närhet för att inte göra andra ledsen, även fast en själv inte vill?

Rädda Barnen har en kampanj just om detta med att aldrig tvinga barn till fysisk närhet. Bland annat för att det verkar finnas en ökad risk för att barnet faller offer för pedofiler om de tror att de måste ställa upp på fysisk närhet när en vuxen ber om det. Läs gärna mer på deras sida.

Att normalisera kroppskontakt och att kramar etc är fint är givetvis bra, men detta kan göras utan att tvinga barnet till något. Även barn förtjänar att tillfrågas om de önskar en kram. Ska vi kunna ändra våldtäktsstatistiken måste vi starta redan med barnen, annars kommer vi bara fortsätta att försöka bota symtomen utan att göra något åt orsakerna.

Så istället för att utgå ifrån att barn ska krama tex släktingar, fråga om barnet vill och häng inte läpp eller skuldbelägg om barnet säger nej. Ett barn som tillfrågas och själv får välja att kramas eller inte kramas får dels en sund inställning till rätten att ta beslut över sin kropp, men även en bra syn på rätten till andras kroppar. Detta gäller i synerhet för flickor då samhället i övrigt lär flickor att de skall vara till lags och ofta ses det som viktigare att flickor skall kramas än att pojkar ska göra det. Lika viktigt som det är att lära barn att de har rätten att säga nej till fysisk kontakt är det att som vuxen faktiskt kunna säga nej när barnen ger en vuxen oönskad kontakt. Att tex inte acceptera att barnen slår en, eller säga ifrån om de kramas för hårt osv.

Våldtäkt och sexuella övergrepp av olika slag är allt för vanligt förekommande för att kunna skyllas på ensamma galningar, personer som våldtar eller gör övergrepp har lärt sig långt tidigare att det är ok. Barn som ställer upp på vuxna personers övergrepp har också lärt sig tidigare att acceptera vuxnas fysiska krav. Låt våra barn få ha rätten till sina kroppar precis som vi vuxna vill bestämma över våra. Låt inte våra barn idag bli ännu en pusselbit i våldtäktskulturen i morgon.