Efter mitt inlägg om hederskultur i västvärlden har det blivit många kommentarer och diskussioner både här på bloggen och i sociala medier. Om och om igen har det uttrycks att när en vit, svensk man eller kvinna mördat sina barn eller partner är det inte ett uttryck för en hederskultur även om orsakerna bakom är tex svartsjuka utan att de är ”ensamma galningar”. Att dessa argument kommer är inget som förvånar mig alls, för det är så det ser ut när det skall skiljas på ”vi” och ”dom”.

Ser vi till hur media ständigt gör skillnad på fall och fall ser vi snart hur den vita svenska mannen eller kvinnan som gjort brott antingen är offer för omständigheter (aka ”det har skett missförstånd”) eller så är de ensamma galningar, personer som handlar utanför sociala normer och godkännanden. När en person med invandrarbakgrund däremot gör ett brott är hen alltid en kulturbärare. Aldrig är personen en ensam galning och även om det bevisas att så är fallet fortsätter rasistiska grupperingar att spekulera i vad för kultur personen bär på som lett till brottet, vilka kontakter hen har eller på vems order hen egentligen agerar. Jag ska ge några exempel på vad jag menar:

Våldtäkt: En svensk kille våldtar en tjej på ett hotellrum under en utlandsresa tillsammans med några andra killar, tjejen anmäler våldtäkten när hon kommit hem till Sverige. Killen åker fast. De andra killarna kom från andra länder (Norge och Danmark) och hittas inte. I mediarapporteringen efteråt ställs researrangören till svars för varför de tillåter unga att dricka alkohol i stora mängder, varför de inte har bättre koll på sina resenärer och varför de anordnar ”sexfester”. Även föräldrar anklagas som låter sina (myndiga) barn åka iväg på dessa former av resor. Utöver detta tar tom ledande krönikörer strid för killen som minsann råkat ut för ett missförstånd på fyllan, hur kan vi göra det olagligt att vara full? Alla har väl vaknat någon gång efter fyllesex och ångrat oss det gör det inte till våldtäkt ändå! Kort och gott, allt är allas fel utom killen som gjort våldtäkten.

I samma veva åker tre killar fast för en nästan identisk våldtäkt, dessa killar är dock alla av invandrarbakgrund, 2 av dem från muslimska familjer och nu kommer den enorma skillnaden. Ursäktas dessa killar av att de var fulla när våldtäkten skedde? Nej. Ursäktas de av att deras föräldrar borde förhindra dem att gå på fyllefester? Nej. Ursäktas dessa killar över huvud taget på något sätt? Nej. Ansvaret är deras och ingen annans. De görs till kulturbärare av en kvinnofientlig och våldtäktsbejakande kultur. De utmålas som hänsynslösa. När den vita killen beskrivs som en pojke eller på sin höjd ung man och offret som kvinna omtalas dessa som män och offret som en flicka för att tydliggöra maktförhållanden och skuld. Detta trots att samtliga inblandade i dessa två fall var inom ett åldersspann av ungefär 2 år i skillnad mellan yngsta och äldsta. Dessa skillnader är inte unikt för detta.

Ännu tydligare exempel är kanske hur rapporteringen gick runt Anders Behring Breivik efter hans dåd på Utöya. Aldrig har jag nog hört ”Ensam galning” nötas så mycket som då. Att han tog stöd i och hetsades på för sitt dåd av andra på hat och rasistsajter spelade ingen roll, ensam och galen var han lika fullt i medias ögon. En person som de facto var en ensam galning, Sveriges första (och hittills enda) muslimska självmordsbombare debatteras fortfarande på rasistiska sajter kring vad för kopplingar han har till muslimska jihadorganisationer. Att han kunde agera efter eget huvud är för många helt otänkbart medan det är helt otänkbart att Anders B Breivik agerade med stöd från andra.

Varför finns då denna vilja att ständigt finna strukturella orsaker till andras problem men bara individuella för personer från den egna kulturen? Det är egentligen ganska enkelt: Att erkänna att någon som ser ut som oss har gjort något pga strukturella/kulturella incitament är att erkänna att den egna kulturen felar, och med det att det finns en stor risk att en själv eller någon som står en nära också kan fela. Det är mycket enklare att se och peka ut andras fel än ens egna. Att vägra se att även de som ser ut som en själv kan agera på grund av vår kultur är en försvarsmekanism för att slippa se att en själv har ett ansvar för sådant som sker. För faktum är att vi alla har ett ansvar för den kultur vi lever i, att påverka den till det bästa den kan bli. Förnekar vi exempelvis våldtäktskulturen är vi indirekt bidragande till att våldtäktsoffer anklagas för att själva vållat våldtäkten, vi är bidragande till att unga killar tror att en våldtäkt på fyllan inte är en riktig våldtäkt osv. Var och en av oss är kulturens start och slut, väljer vi att motverka de negativa aspekterna i kulturen kan vi göra ändring men väljer vi att inte agera accepterar vi också de negativa följder som kommer.