Nazismen växer, hoten från dem ökar. Rasismen växer och hoten det innebär. 2: maj begicks ett terrorattentat i Odessa där över 60 vänsteraktivister mördades av nazister i en kallblodig aktion. Strax innan jul här hos oss attackerades en fredlig demo i Kärrtorp av just nynazister. 1a maj, bara dagen innan attentatet i Odessa marscherade nynazister i Jönköping eskorterade av polis. De var maskerade och beväpnade och bråkade med både polis och motdemonstranter. Utöya, mordförsöket på Showan osv.  Nazismen är en ideologi enbart baserat på våld och hot om våld, med syfte att avskaffa arbetarrörelsen och demokrati. Min vän Bilbo skriver mer om Odessa och vad vi bör dra för lärdomar. Även Adori Rahman skriver bra hos Tempermagazine om hotet från nazismen. Jag kommer därför inte skriva så himla mycket om just nazismens hot i detta, utan mer om en annan aspekt av nazismen: hur vi rasifierade igen glöms bort till förmån för vita.

De flesta har rätt bra koll tror jag på vilka nazisterna hatar mest, vänsteraktiva, hbtq personer, rasifierade. Ändå stannar ofta diskussionerna i att det är vänsteraktivisterna som är rädda,och de som lyfts och hörs mest är vita vänsteraktiva. Faktum är ju dock att det är ett val att vara engagerad i antirasism, antifascism osv. Ett bra val, jag säger inget annat, men ändock ett val. Att vara rasifierad eller hbtq person är däremot inget du kan välja, det är något du föds som. Nazsister utgör ett hot mot vita vänsteraktivister enbart när de vet om dennes politiska åsikt, mot rasifierade och hbtq personer är de ett hot alltid. Vi kan inte klä oss och bete oss på ett sätt som gör att vi passerar nazisternas radar, vi är alltid en måltavla för deras hot. Även om en rasifierad person har åsikter åt höger, anpassar sig efter konstens alla regler för att smälta in i det svenska samhället kommer nazismen utgöra ett hot mot hen. Det finns ingen väg att fly, inga åtgärder för att gömma sig.

Ändå är fokuset på vita, på vita aktivister som blir måltavlor pga val av politik. Jag ser ofta vita prata om sin rädsla för nazisters närvaro, sin rädsla för att nazismen växer och hotar deras tillvaro. Jag ser även hur de skriver om chocken när vänner och släktingar uttrycker rasistiska eller tom nazistiska åsikter. Förståelsen, peppningarna och sympatierna kommer alltid i överflöd från andra vita, med råd, och en värmande hand. När jag eller andra rasifierade skriver om vår rädsla däremot blir bemötandet mycket mer avmätt. Ibland känns det som att folk nästan tycker vi borde vara vana, att det väl inte är nått nytt att nazisterna finns och är jobbiga? Samtidigt som vi ska ge lite extra värme till vita som väljer en vänsterpolitisk hållning just för att de då samtidigt (till viss del) väljer att bli en måltavla för nazister.

Här i området där jag bor är majoriteten personer med annan bakgrund en vit och svensk. På senare tiden har både SvP och SMR rört sig i området, affischerat och satt upp klisterlappar med budskap om hur vi som bor här borde jagas ur landet. Jag har tom sett klisterlappar om hur vi borde hängas från ett träd. Jag mår dåligt av detta givetvis, det gör mig otrygg, det känns läskigt att veta att de rör sig precis utanför min dörr, att de troligen bara är en tidsfråga innan första våldsdådet kommer. När jag uttrycker denna oro för mina vänner blir resultatet som ovan, är jag inte van? De kommer inte våga attackera iaf. De är säkert få. De siktar säkert in sig på män.
”Pepp” som aldrig möter mina vita vänners oro för nazister. Varför är min rädsla inte lika befogad bara för att de vet, och jag vet, att nazismen alltid utgör ett hot mot min kropp?

Vem håller min hand nu när det stormar? Vem skyddar min rygg när nazismen växer? Vem ser till min säkerhet när SvP marscherar på gatorna? Att staten skulle göra det har jag redan räknat bort, deras ”neutralitet” gör att nazisternas hat får företräde framför min säkerhet. Antirasister och feminister då? Ni som påstår er vara mot nazismen och på min sida? Var finns ni när mitt hjärta rusar och magen knyter sig till en liten boll av rädsla att gå ut för att jag ser hur nya märken från SvP och SMR kommer upp gång på gång på gång. Jag vet ju att ni finns där ute, jag vet att jag inte står ensam. Bara det att ibland vore det så skönt att få en hand i min som lugnar och inte bara hurtiga tillrop om att kämpa vidare, krossa rasismen  nu nu nu för att sedan ge en kram till den vita kamraten bredvid. Jag behöver också en kram ibland.