Etikettarkiv: klass

Gästbloggsinlägg

Rasism handlar i första hand om klass – inte pigment

Lämna en kommentar

Detta är lite funderingar som jag haft kring det relativt nya begreppet rasifiering. Rasifiering har numera ersatt begreppet invandrare i diskursen om den rasistiska maktordningen. Visst, pigment är en egenskap som rasifierar oss, men är bara en i mängden av dessa. För min egna del har jag märkt att detta tas i uttryck när folk frågar vart jag kommer ifrån och blir förvånade över mitt chilenska ursprung (efter att ha tjatat om vart jag kommer ifrån _egentligen_). Detta för att jag pratar bra svenska, och inte bara uttalar det utan också kan hantera språket bra får jag ofta höra. De blir förvånade när jag inte kan prata spanska eller när jag inte ens har besökt Chile. Detta avrasifierar på det sättet att jag distansierar mig ifrån mitt ursprung. Detta ger indikationer på att jag fostrats in i det svenska samhället, det vill säga att jag har de egenskaper som invandrare inte förväntas ha. Med dessa egenskaper menar jag ofta saker som personer längst ner i klassamhället ofta saknar: allmänbildning om det svenska samhället, kunskapen om hur utbildningssystemet, myndigheter, arbets- och bostadsmarknaden osv. fungerar, att jag har de allmänna kulturella referensramarna, en vit umgängeskrets, erfarenhet av vita subkulturer och två terminer (visserligen misslyckade pga sjukdom) universitetskurser. Jag bor nu i ett av Göteborgs invandrartätaste områden men kommer snart att flytta till område som är vitare. När jag flyttar ifrån detta område kommer jag inte att associeras med den fattiga och invandrartäta förorten. Jag kommer ytterligare att insocialiseras i de sociala koderna och jag kommer ytterligare att ta distans ifrån min rasifiering För rasifiering handlar om associationer med egenskaper som hör till arbetarklassens lägsta skikt. 

image

En person med mörka pigment som är adopterad av en medelklassfamilj kommer växa upp under andra villkor än mina grannar. Den kommer att ha andra förutsättningar när det gäller att skaffa sig de egenskaper som behövs i klassamhället på samma sätt som den vita medelklassen har det enklare än den vita arbetarklassen. Den kommer att ha ett svenskt efternamn när den söker bostad, den kommer att ha ett mer intressant och välstavat CV, den kommer att kunna prata om den allmänna kulturen på samma villkor som sina vita grannar En rasifierad person ur arbetarklassen kommer visserligen ha en underposition gentemot vita ur arbetarklassen, men kommer ändå ha mer gemensamt med en vit person i en nedlagd bruksort än vad den har med rasifierade personer i medelklassen. Det suger att vara arbetarklass och/eller rasifierad, men det är just kombinationen som gör oss så sårbara och utstötta. I den bemärkelsen är jag och många av mina vänner halvt adopterade, eller snarare halvt adapterade av det vita samhället. Vi har hamnat i något slags limbo där vi har det bättre än våra grannar i förorten men kommer ändå då och då alltid påminnas om vilka vi egentligen är i den vita offentliga miljön: Vi kommer att bli kallade för blattar, svartskallar och få uppmaningar att åka hem. Vi kommer aldrig lyckas bli så vita som samhället i någon mån ändå försöker få oss att bli. 

image

Att ha socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital är att ha makt. Med den makten följer även möjligheten att utöva makt. Att bli rasifierad är att bli utsatt för makt, och ens möjligheter att värja sig ifrån det beror på hur mycket makt du själv har. En stor majoritet av befolkningen i detta samhället är utsatta för patriarkatet, rasism, homofobi, transfobi och/eller funkfobi och jag tror att de flesta är överens om att omfattningen av den är högre ju längre ner i klassamhället man befinner sig: En hbtq-person på södermalm har bättre förutsättningar än en i Bergsjön, ifall man är rik går det att söka privat vård som vi andra bara kan drömma om och jag är ganska övertygad om att de flesta kvinnor skulle hålla med om att det är värre att jobba deltid i ett underbetalt och stressigt jobb inom omsorgen än att chansen till att bli VD är lägre pga sitt kön. Som antirasister kan vi inte bara säga att identitetspolitiska frågor hänger ihop med klass – vi måste analysera och agera därefter. Och även ifall jag vet att många har en bra analys kring detta så är ofta retoriken under all kritik. Det går inte att skriva detta för många gånger och uppenbarligen går det inte att vara tydlig nog heller. Därför avslutar jag kvällens funderingar kort och gott med: Det handlar om klass. / Kamrat Katten

Samhälle

Yttrandefrihet: Mer än ett demokratiskt verktyg.

1 kommentar

Kristina som bloggar om feminism m.m. har skrivit en text om hur yttrandefrihet inte har något egenvärde. Jag har läst texten och känner att jag måste ge lite svar på tal här. Jag kan hålla med om vissa delar av det Kristina vill föra fram, men på det stora hela tycker jag hon är ute och cyklar. Detta är varför:

Främst anser jag att texten totalt saknar maktanalys ur flera perspektiv. Såsom klass, rasism, hbtq och funkisperspektiv. Vem är det som har makten och hur förvaltas makten? Att ha yttrandefrihet i ett land handlar om mycket mer än bara ett demokratiskt verktyg.

Kristina nämner att ett land kan vara demokratiskt och behandla sina invånare väl men sakna yttrandefrihet. Jag skulle vilja grotta ner mig lite här. Hur kan det vara möjligt för ett samhälle att göra det bästa för invånarna om de som styr inte vet vad invånarna vill? För hur ska de veta det om invånarna inte får berätta det?

För här kommer liksom själva grunden i yttrandefriheten: Rätten att ge kritik, positiv som negativ, om samhällets alla funktioner, och rätten att kritisera andras åsikter. Även en så enkel sak som att svara på en enkät om ”vad tycker du om busstrafiken” är att nyttja sin yttrandefrihet. Ett land utan yttrandefrihet saknar därmed alla möjligheter att bejaka befolkningens önskningar eftersom det inte finns någon chans att fråga vad folket vill. Inte ens i teorin kan ett land vara demokratiskt och ha en bra struktur för invånarna och samtidigt sakna yttrandefrihet.

Kristina påstår som sagt att yttrandefriheten saknar ett egenvärde. Att det är hur yttrandefriheten nyttjas och används som är det viktiga, inte att den finns. Frågan är ju hur yttrandefrihet skall kunna användas rätt eller fel om den inte existerar alls? Vad är ens fel sätt?

Det går ju att argumentera för att det är fel sätt att använda yttrandefriheten för att propagera för nazistiska partier, eller uttrycka sig rasistiskt. Faktum är ju att vi faktiskt har begräsningar i yttrandefriheten för att skydda andra och därmed stävja att yttrandefriheten ”missbrukas” (hit hör tex förtal, hets mot folkgrupp eller uppvigling till brott) . Jag kan absolut se en poäng i funderingar om yttrandefriheten är så jäkla bra när människor använder den för att motverka demokratin, men vad är alternativet?

För yttrandefriheten är ytterst viktigt för alla förtryckta grupper. Om rätten att yttra sig, kampanja, protestera, diskutera osv skulle bli något enbart vissa har rätt till (politiker) så skulle makten förskjutas ännu mer bort från de förtryckta till de som redan har makt. Yttrandefriheten är i princip det enda vapen vi som lever i ett förtryck har för att kunna påverka vår situation. Att inte se egenvärdet i detta är att vara enormt priviligierad.

Ser vi till historien är det ju just yttrandefriheten som möjliggjort så mycket kamp och till sist så många reformer som vi idag ser som självklara. Hade det tex funnits allmän rösträtt om vi inte hade haft yttrandefrihet och därmed aktivister som stod på gatorna och agiterade för allas rätt att rösa? Hade tvångssteriliseringarna av transpersoner någonsin upphört om vi inte hade haft rätten att yttra oss om hur vidriga de var?

Nu har vi inget land med en total avsaknad av yttrandefrihet utan enbart extremt begränsad sådan . För total avsaknad av yttrandefrihet skulle innebära att ingen fick säga något över huvud taget. För bara att tala om för ens partner att en älskar hen är att använda sin yttrandefrihet. De länder som har mest begränsad yttrandefrihet har heller ingen demokrati och begränsningarna handlar i princip helt om att personer utan makt inte får kritisera personer med makt.

När yttrandefriheten inskränks, inskränks samtidigt många andra rättigheter. Exempelvis gör en kraftigt begränsad yttrandefrihet att strejkrätten uteblir, möjligheten att organisera sig utomparlamentariskt minskar, tryckfriheten begränsas eftersom det inte går att skriva insändare eller debattartiklar om ingen får yttra sig osv osv. Yttrandefriheten är inte avhängig demokratin, demokratin är avhängig yttrandefriheten. Jag upprepar igen: Yttrandefriheten fyller framförallt en funktion för alla de utsatta grupper som inte har ekonomiska medel att starta upp och driva dyra kampanjer, föreningar eller tidningar. De vars påtryckningsmedel ligger i att protestera på gatan och därmed göra sig hörda.

Ett samhälle utan yttrandefrihet blir oundvikligen ett samhälle med en liten elit som sitter på precis alla makt. Att inte se egenvärdet i yttrandefriheten blir att förminska det viktigaste kampverktyg förtryckta grupper har: Sin röst och rätten att höja den.