Detta är lite funderingar som jag haft kring det relativt nya begreppet rasifiering. Rasifiering har numera ersatt begreppet invandrare i diskursen om den rasistiska maktordningen. Visst, pigment är en egenskap som rasifierar oss, men är bara en i mängden av dessa. För min egna del har jag märkt att detta tas i uttryck när folk frågar vart jag kommer ifrån och blir förvånade över mitt chilenska ursprung (efter att ha tjatat om vart jag kommer ifrån _egentligen_). Detta för att jag pratar bra svenska, och inte bara uttalar det utan också kan hantera språket bra får jag ofta höra. De blir förvånade när jag inte kan prata spanska eller när jag inte ens har besökt Chile. Detta avrasifierar på det sättet att jag distansierar mig ifrån mitt ursprung. Detta ger indikationer på att jag fostrats in i det svenska samhället, det vill säga att jag har de egenskaper som invandrare inte förväntas ha. Med dessa egenskaper menar jag ofta saker som personer längst ner i klassamhället ofta saknar: allmänbildning om det svenska samhället, kunskapen om hur utbildningssystemet, myndigheter, arbets- och bostadsmarknaden osv. fungerar, att jag har de allmänna kulturella referensramarna, en vit umgängeskrets, erfarenhet av vita subkulturer och två terminer (visserligen misslyckade pga sjukdom) universitetskurser. Jag bor nu i ett av Göteborgs invandrartätaste områden men kommer snart att flytta till område som är vitare. När jag flyttar ifrån detta område kommer jag inte att associeras med den fattiga och invandrartäta förorten. Jag kommer ytterligare att insocialiseras i de sociala koderna och jag kommer ytterligare att ta distans ifrån min rasifiering För rasifiering handlar om associationer med egenskaper som hör till arbetarklassens lägsta skikt. 

En person med mörka pigment som är adopterad av en medelklassfamilj kommer växa upp under andra villkor än mina grannar. Den kommer att ha andra förutsättningar när det gäller att skaffa sig de egenskaper som behövs i klassamhället på samma sätt som den vita medelklassen har det enklare än den vita arbetarklassen. Den kommer att ha ett svenskt efternamn när den söker bostad, den kommer att ha ett mer intressant och välstavat CV, den kommer att kunna prata om den allmänna kulturen på samma villkor som sina vita grannar En rasifierad person ur arbetarklassen kommer visserligen ha en underposition gentemot vita ur arbetarklassen, men kommer ändå ha mer gemensamt med en vit person i en nedlagd bruksort än vad den har med rasifierade personer i medelklassen. Det suger att vara arbetarklass och/eller rasifierad, men det är just kombinationen som gör oss så sårbara och utstötta. I den bemärkelsen är jag och många av mina vänner halvt adopterade, eller snarare halvt adapterade av det vita samhället. Vi har hamnat i något slags limbo där vi har det bättre än våra grannar i förorten men kommer ändå då och då alltid påminnas om vilka vi egentligen är i den vita offentliga miljön: Vi kommer att bli kallade för blattar, svartskallar och få uppmaningar att åka hem. Vi kommer aldrig lyckas bli så vita som samhället i någon mån ändå försöker få oss att bli. 

Att ha socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital är att ha makt. Med den makten följer även möjligheten att utöva makt. Att bli rasifierad är att bli utsatt för makt, och ens möjligheter att värja sig ifrån det beror på hur mycket makt du själv har. En stor majoritet av befolkningen i detta samhället är utsatta för patriarkatet, rasism, homofobi, transfobi och/eller funkfobi och jag tror att de flesta är överens om att omfattningen av den är högre ju längre ner i klassamhället man befinner sig: En hbtq-person på södermalm har bättre förutsättningar än en i Bergsjön, ifall man är rik går det att söka privat vård som vi andra bara kan drömma om och jag är ganska övertygad om att de flesta kvinnor skulle hålla med om att det är värre att jobba deltid i ett underbetalt och stressigt jobb inom omsorgen än att chansen till att bli VD är lägre pga sitt kön. Som antirasister kan vi inte bara säga att identitetspolitiska frågor hänger ihop med klass – vi måste analysera och agera därefter. Och även ifall jag vet att många har en bra analys kring detta så är ofta retoriken under all kritik. Det går inte att skriva detta för många gånger och uppenbarligen går det inte att vara tydlig nog heller. Därför avslutar jag kvällens funderingar kort och gott med: Det handlar om klass. / Kamrat Katten