Etikettarkiv: gästblogg

Köp svenska tomater och va lite tacksam!

Det kom ett Mail till mig från Jenny som å sin väns vägnar ville dela med sig av hans upplevelser av att ses som ”den andra” här i Sverige. En berättelse om mellanförskapet, om att höra till fast ändå inte. Om att vara ”den andra” både här, och i föräldrarnas hemland. Den där känslan av att inte få höra till för att andra ska definiera vem man är: 

​”I somras berättade en vän för tredje gången på kort tid om hur han blivit utsatt för rasism och fördomar på Stockholms gator, bussar och mataffärer, bara för att hans föräldrar kom hit från Iran för nästan 30 år sedan. Någon hade skrikit ”You fucking Arab, you scumbag, you are the reason for all the shit in the world, burn in hell you fucking Arab” som cyklade förbi honom, en annan hade utan orsak sagt på engelska att han inte följde de svenska reglerna på bussen och ytterligare en hade sagt att han borde köpa svenska tomater för att visa tacksamhet. Då skrev jag i ilska en text och frågade om de någonsin tänkte på vad deras ord och handlingar innebär och hur de kunde hunsa en annan människa så respektlöst. Den blev kvar i datorn. När det nu finns en folkvald president i USA som vinner makt på människors rädslor och fördomar måste jag försöka hjälpa till att ge röst åt min vän för det behövs mer än någonsin. 

De där människorna på gatan, bussen och i affären verkade inte ens tänkt tanken att han är född och har bott i Sverige hela sitt liv och tvingats leva med de här grymma beteendena lika länge. För det är väl grymt när någon annan ännu en gång skapar en känsla som han har så svårt att sätta ord på att han skickade en rad ur en sångtext, för att uttrycka det. ”Här i Sverige är vi svartskallar, invandrare, utländsk- men i mitt ”hemland” blir jag kallad för svensk…” Att möten som det här gör att han inte kan svara på frågan om han är svensk eller inte. När det händer och det gör det regelbundet, kan han inte hitta ett sätt som känns ok att reagera på. Ska han ta emot kränkningarna och gå vidare (känns extremt fel), bli arg (känns ännu mer fel och kontraproduktivt) eller starta en diskussion (man ska inte behöva försvara sig för att man har ett annat ursprung). Kommentarerna i parenteserna är hans.

Allt det han berättat visar att andra har tagit sig friheten att bestämma vem han är i hela hans liv. Vilken typ av människa och var han hör hemma, som allt för ofta blir ingenstans. Han har nog hoppats att det skulle bli bättre men idag är det värre än någonsin. Fler och fler, som får mer makt kan inte längre se människor utan hot, terrorister och fundamentalister i alla som har eller ser ut att ha ett visst ursprung. Fördomarna ger min vän den isande smärtan och tärande ilskan i att aldrig bli helt accepterad. Och han är inte min enda vän som vittnat om liknande händelser. Soran Ismail bevisade hur mycket fördomar vi bär på och hur lite de stämmer överens med verkligheten i en tv-serie nyss. Att det påverkar och lurar oss blev glasklart i hans ärliga och självutlämnande utforskande. Den borde alla se och nu! Och tänk om de på cykeln, på bussen och i affären kan öppna upp tanken för att människan de möter kanske inte alls är som de först tänker nästa gång. Då skulle vi kanske äntligen och på allvar kunna få ett slut på ”all the shit in the world”. Även om det är mycket svårt att se det hända just nu.” 

Av: Jenny Jernberg


Kort om Jenny:  

Till yrket är hon kommunikatör och projektledare, delar ansvaret för en stiftelse inom välgörenhet men gör även uppdrag som frilans. 

Hon bor i Göteborg och 43 år 

Den här texten har hon skrivit som vän och medmänniska som har mycket svårt att acceptera orättvisor. 

Hon har både i yrket och som privatperson ägnat sig åt att försöka bidra till en positiv utveckling för integration. I höstas skrev hon ett reportage på temat om en annan vän som kom från Irak nyligen, som publicerades i Röda Korsets tidning Henry. 

Rasism handlar i första hand om klass – inte pigment

Detta är lite funderingar som jag haft kring det relativt nya begreppet rasifiering. Rasifiering har numera ersatt begreppet invandrare i diskursen om den rasistiska maktordningen. Visst, pigment är en egenskap som rasifierar oss, men är bara en i mängden av dessa. För min egna del har jag märkt att detta tas i uttryck när folk frågar vart jag kommer ifrån och blir förvånade över mitt chilenska ursprung (efter att ha tjatat om vart jag kommer ifrån _egentligen_). Detta för att jag pratar bra svenska, och inte bara uttalar det utan också kan hantera språket bra får jag ofta höra. De blir förvånade när jag inte kan prata spanska eller när jag inte ens har besökt Chile. Detta avrasifierar på det sättet att jag distansierar mig ifrån mitt ursprung. Detta ger indikationer på att jag fostrats in i det svenska samhället, det vill säga att jag har de egenskaper som invandrare inte förväntas ha. Med dessa egenskaper menar jag ofta saker som personer längst ner i klassamhället ofta saknar: allmänbildning om det svenska samhället, kunskapen om hur utbildningssystemet, myndigheter, arbets- och bostadsmarknaden osv. fungerar, att jag har de allmänna kulturella referensramarna, en vit umgängeskrets, erfarenhet av vita subkulturer och två terminer (visserligen misslyckade pga sjukdom) universitetskurser. Jag bor nu i ett av Göteborgs invandrartätaste områden men kommer snart att flytta till område som är vitare. När jag flyttar ifrån detta område kommer jag inte att associeras med den fattiga och invandrartäta förorten. Jag kommer ytterligare att insocialiseras i de sociala koderna och jag kommer ytterligare att ta distans ifrån min rasifiering För rasifiering handlar om associationer med egenskaper som hör till arbetarklassens lägsta skikt. 

image

En person med mörka pigment som är adopterad av en medelklassfamilj kommer växa upp under andra villkor än mina grannar. Den kommer att ha andra förutsättningar när det gäller att skaffa sig de egenskaper som behövs i klassamhället på samma sätt som den vita medelklassen har det enklare än den vita arbetarklassen. Den kommer att ha ett svenskt efternamn när den söker bostad, den kommer att ha ett mer intressant och välstavat CV, den kommer att kunna prata om den allmänna kulturen på samma villkor som sina vita grannar En rasifierad person ur arbetarklassen kommer visserligen ha en underposition gentemot vita ur arbetarklassen, men kommer ändå ha mer gemensamt med en vit person i en nedlagd bruksort än vad den har med rasifierade personer i medelklassen. Det suger att vara arbetarklass och/eller rasifierad, men det är just kombinationen som gör oss så sårbara och utstötta. I den bemärkelsen är jag och många av mina vänner halvt adopterade, eller snarare halvt adapterade av det vita samhället. Vi har hamnat i något slags limbo där vi har det bättre än våra grannar i förorten men kommer ändå då och då alltid påminnas om vilka vi egentligen är i den vita offentliga miljön: Vi kommer att bli kallade för blattar, svartskallar och få uppmaningar att åka hem. Vi kommer aldrig lyckas bli så vita som samhället i någon mån ändå försöker få oss att bli. 

image

Att ha socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital är att ha makt. Med den makten följer även möjligheten att utöva makt. Att bli rasifierad är att bli utsatt för makt, och ens möjligheter att värja sig ifrån det beror på hur mycket makt du själv har. En stor majoritet av befolkningen i detta samhället är utsatta för patriarkatet, rasism, homofobi, transfobi och/eller funkfobi och jag tror att de flesta är överens om att omfattningen av den är högre ju längre ner i klassamhället man befinner sig: En hbtq-person på södermalm har bättre förutsättningar än en i Bergsjön, ifall man är rik går det att söka privat vård som vi andra bara kan drömma om och jag är ganska övertygad om att de flesta kvinnor skulle hålla med om att det är värre att jobba deltid i ett underbetalt och stressigt jobb inom omsorgen än att chansen till att bli VD är lägre pga sitt kön. Som antirasister kan vi inte bara säga att identitetspolitiska frågor hänger ihop med klass – vi måste analysera och agera därefter. Och även ifall jag vet att många har en bra analys kring detta så är ofta retoriken under all kritik. Det går inte att skriva detta för många gånger och uppenbarligen går det inte att vara tydlig nog heller. Därför avslutar jag kvällens funderingar kort och gott med: Det handlar om klass. / Kamrat Katten