Etikettarkiv: mellanförskap

Köp svenska tomater och va lite tacksam!

Det kom ett Mail till mig från Jenny som å sin väns vägnar ville dela med sig av hans upplevelser av att ses som ”den andra” här i Sverige. En berättelse om mellanförskapet, om att höra till fast ändå inte. Om att vara ”den andra” både här, och i föräldrarnas hemland. Den där känslan av att inte få höra till för att andra ska definiera vem man är: 

​”I somras berättade en vän för tredje gången på kort tid om hur han blivit utsatt för rasism och fördomar på Stockholms gator, bussar och mataffärer, bara för att hans föräldrar kom hit från Iran för nästan 30 år sedan. Någon hade skrikit ”You fucking Arab, you scumbag, you are the reason for all the shit in the world, burn in hell you fucking Arab” som cyklade förbi honom, en annan hade utan orsak sagt på engelska att han inte följde de svenska reglerna på bussen och ytterligare en hade sagt att han borde köpa svenska tomater för att visa tacksamhet. Då skrev jag i ilska en text och frågade om de någonsin tänkte på vad deras ord och handlingar innebär och hur de kunde hunsa en annan människa så respektlöst. Den blev kvar i datorn. När det nu finns en folkvald president i USA som vinner makt på människors rädslor och fördomar måste jag försöka hjälpa till att ge röst åt min vän för det behövs mer än någonsin. 

De där människorna på gatan, bussen och i affären verkade inte ens tänkt tanken att han är född och har bott i Sverige hela sitt liv och tvingats leva med de här grymma beteendena lika länge. För det är väl grymt när någon annan ännu en gång skapar en känsla som han har så svårt att sätta ord på att han skickade en rad ur en sångtext, för att uttrycka det. ”Här i Sverige är vi svartskallar, invandrare, utländsk- men i mitt ”hemland” blir jag kallad för svensk…” Att möten som det här gör att han inte kan svara på frågan om han är svensk eller inte. När det händer och det gör det regelbundet, kan han inte hitta ett sätt som känns ok att reagera på. Ska han ta emot kränkningarna och gå vidare (känns extremt fel), bli arg (känns ännu mer fel och kontraproduktivt) eller starta en diskussion (man ska inte behöva försvara sig för att man har ett annat ursprung). Kommentarerna i parenteserna är hans.

Allt det han berättat visar att andra har tagit sig friheten att bestämma vem han är i hela hans liv. Vilken typ av människa och var han hör hemma, som allt för ofta blir ingenstans. Han har nog hoppats att det skulle bli bättre men idag är det värre än någonsin. Fler och fler, som får mer makt kan inte längre se människor utan hot, terrorister och fundamentalister i alla som har eller ser ut att ha ett visst ursprung. Fördomarna ger min vän den isande smärtan och tärande ilskan i att aldrig bli helt accepterad. Och han är inte min enda vän som vittnat om liknande händelser. Soran Ismail bevisade hur mycket fördomar vi bär på och hur lite de stämmer överens med verkligheten i en tv-serie nyss. Att det påverkar och lurar oss blev glasklart i hans ärliga och självutlämnande utforskande. Den borde alla se och nu! Och tänk om de på cykeln, på bussen och i affären kan öppna upp tanken för att människan de möter kanske inte alls är som de först tänker nästa gång. Då skulle vi kanske äntligen och på allvar kunna få ett slut på ”all the shit in the world”. Även om det är mycket svårt att se det hända just nu.” 

Av: Jenny Jernberg


Kort om Jenny:  

Till yrket är hon kommunikatör och projektledare, delar ansvaret för en stiftelse inom välgörenhet men gör även uppdrag som frilans. 

Hon bor i Göteborg och 43 år 

Den här texten har hon skrivit som vän och medmänniska som har mycket svårt att acceptera orättvisor. 

Hon har både i yrket och som privatperson ägnat sig åt att försöka bidra till en positiv utveckling för integration. I höstas skrev hon ett reportage på temat om en annan vän som kom från Irak nyligen, som publicerades i Röda Korsets tidning Henry. 

Landet Mellanförskap

Mellanförskap är inget vidare nytt begrepp men det är ändå inte speciellt spritt. Därför börjar jag det nya året med en text om detta, väldigt användbara, ord. Mellanförskap är vad många av oss hamnat i som är adopterade, men även barn till invandrare som aldrig varit tillbaka till sina föräldrars ursprungsland.

Att leva i ett mellanförskap handlar om förväntningen från samhället att en ska vara en del av den kultur de _tror_ att ens utseende tillhör (afrikansk kultur, sydamerikansk, indisk osv) samtidigt som en förväntas vara totalt integrerad i den svenska kulturen. Punkt ett gör att vi aldrig fullt accepteras inom punkt två. Vi ses inte som svenskar, får ständigt höra att vi inte passar in här, hör hemma här eller har en given plats i Sverige, samtidigt som vi pga vår uppväxt inte heller passar in i våra ursprungsländer, reser vi tillbaka är vi inte mer än turister.

Som adopterad blir mellanförskapet extra tydligt, där invandrare fortfarande kan finna gemenskaper hos varandra står adopterade ensamma. Oftast växer vi upp i en nästan helt vit miljö, där vi saknar personer att spegla oss i. Samtidigt är representationen runt oss i media också extremt vit vilket ger få möjligheter att finna karaktärer i film eller tv där vi kan känna igen oss till fullo. Att prata om allt detta som adopterad är svårt, vi förväntas inte behöva se barn från olika världsdelar i tv, eller kunna ha icke stereotypa karaktärer i barnböcker från länder vi själva kommer från. Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam.

adoption

Som adopterad skall du bara vara glad över att vara här, att inte känna sig hemma till fullo på grund av rasismen i samhället ses som anklagelser mot de som adopterat. Därför håller många adopterade tyst om det mellanförskap de känner. Att vilja söka sina rötter för att på något vis finna en tillhörighet är ett  stort steg att ta. Kommer ens adoptivföräldrar tro att en inte tycker om en? Vad händer om en träffar sina biologiska föräldrar? Det är heller inte helt ovanligt att adopterades längtan efter att finna sina rötter anklagas för att vara bakåtsträvande och löjligt. ”Biologi är inte allt”, ”varför duger inte det du har här?”- Sådär kan det låta, eller värre. Att dessutom vara kritisk till hur adoptioner sköts i många fall, eller till hur adopterade hamnar i just ett mellanförskap kan riktigt sätta människor i spinn där de spyr ur sig nedsättande kommentarer och ren rasism . Vi ska vara glada och tacksamma, allt annat är helt enkelt fel eller så får vi skylla oss själva som gör oss till offer när vi påtalar att vi inte fullt ut accepteras i samhället.

Att prata om mellanförskapet, speciellt för adopterade, är också viktigt för att ha förståelse för saker som sker när adopterade, eller andra, försöker finna sin identitet. På senare tid har jag sett personer inom antirasismen som har en stark och trygg identitet kring sitt ursprung håna och hetsa mot bla adopterade som försöker finna var de hör hemma. De anklagas för att ”lajva blatte”, att spela utsatt, eller i vissa fall anklagas för att öht inte vara utsatta eftersom de inte är från ”orten” (Orten = Förkortning av ”förorten” och syftar generellt på förorter i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö). Denna fixering vid att vara från ”orten” har gjort att orten i sig glorifieras. Att vara därifrån ses som ett kvitto på att vara ”rasifierad på riktigt” och plötsligt finner vi som är adopterade att vi ännu en gång stängs ute i kylan. De flesta adopterade är inte från orten, många har aldrig bott där, men det gör inte att vi inte mött och möter rasism, det gör inte att vi inte blir rasifierade. Dessutom är orten något som finns i någon skala i _alla_ städer och jag kan säga att när jag växte upp var jag så grymt avundsjuk på alla som växte upp i förorten, för de hade nått jag saknade: Gemenskap.

Nä då människor som inte vuxit upp i ”orten” men som ändå rasifierats försöker härma kulturen som kommit att byggas i ”orten” handlar det om sökandet efter gemenskap. Att finna en plats till sist där en kan få höra hemma, spegla sig i andra som ser ut som en själv, möter liknande fördomar som en själv. Gissa då om det gör ont när detta istället möts av hån och exkludering? Mellanförskapet gör att vi som fastnat där ständigt balanserar på en lös lina. Går vi för mycket mot samhörighet med de vita majoritetssvenskarna riskerar vi att internalisera rasism och därmed välja att kasta andra rasifierade under bussen utan att blinka (Ungefär som Makode Linde och Marika Carlsson gör i sitt artisteri). Förstärker vi istället det hos oss som hör till det land och kultur där vi föddes eller våra föräldrar härstammar ifrån riskerar vi att dels falla i fällan av att vara västerlänningar som utnyttjar fattiga i andra länder, dels anklagas för att vilja lajva ”blatte från orten”. Hur vi än gör blir det inte rätt och vi tvingas tillbaka till mellanförskapet och bristen på samhörighet.

Genom att prata mer om detta tänker jag att vi som sitter i mellanförskapet måste börja söka gemenskap hos varandra, snarare än de som har privilegiet att kunna stå starka i sina identiteter. På sistone har det förutom hån mot de i mellanförskap också skett en närmast häxjakt mot det som lite föraktfullt kallas ”identitetspolitik” (förkortat idpol). Idpol har en viktigt plats, inte alltid men ofta. Det är enkelt för den som aldrig saknat en tillhörighet att säga att identitet kvittar, men för den som aldrig fått höra till fullt ut blir identitet viktigt, och för alla oss (även de med en stark identitet) som ständigt får höra att den identitet vi har inte är god nog för detta samhället blir identitet extra viktigt. Det handlar om att få reclaima vilka vi är, att få höra till och att få säga ”Detta är JAG och hör hör jag hemma!”.

lost

 

Mellanförskap är en ständigt gnagande känsla av att vara borttappad. Att leta efter sitt hem men inte hitta det. Det är stängda dörrar i ansiktet gång på gång, samtidigt som en när en försöker lyfta problemet för höra att en visst hör hemma här. Mellanförskap är en lång rad av motsättningar och det är inte lätt att komma förbi, men om vi pratar mer om detta kanske fler kan få hitta hem.