Det kom ett Mail till mig från Jenny som å sin väns vägnar ville dela med sig av hans upplevelser av att ses som ”den andra” här i Sverige. En berättelse om mellanförskapet, om att höra till fast ändå inte. Om att vara ”den andra” både här, och i föräldrarnas hemland. Den där känslan av att inte få höra till för att andra ska definiera vem man är: 

​”I somras berättade en vän för tredje gången på kort tid om hur han blivit utsatt för rasism och fördomar på Stockholms gator, bussar och mataffärer, bara för att hans föräldrar kom hit från Iran för nästan 30 år sedan. Någon hade skrikit ”You fucking Arab, you scumbag, you are the reason for all the shit in the world, burn in hell you fucking Arab” som cyklade förbi honom, en annan hade utan orsak sagt på engelska att han inte följde de svenska reglerna på bussen och ytterligare en hade sagt att han borde köpa svenska tomater för att visa tacksamhet. Då skrev jag i ilska en text och frågade om de någonsin tänkte på vad deras ord och handlingar innebär och hur de kunde hunsa en annan människa så respektlöst. Den blev kvar i datorn. När det nu finns en folkvald president i USA som vinner makt på människors rädslor och fördomar måste jag försöka hjälpa till att ge röst åt min vän för det behövs mer än någonsin. 

De där människorna på gatan, bussen och i affären verkade inte ens tänkt tanken att han är född och har bott i Sverige hela sitt liv och tvingats leva med de här grymma beteendena lika länge. För det är väl grymt när någon annan ännu en gång skapar en känsla som han har så svårt att sätta ord på att han skickade en rad ur en sångtext, för att uttrycka det. ”Här i Sverige är vi svartskallar, invandrare, utländsk- men i mitt ”hemland” blir jag kallad för svensk…” Att möten som det här gör att han inte kan svara på frågan om han är svensk eller inte. När det händer och det gör det regelbundet, kan han inte hitta ett sätt som känns ok att reagera på. Ska han ta emot kränkningarna och gå vidare (känns extremt fel), bli arg (känns ännu mer fel och kontraproduktivt) eller starta en diskussion (man ska inte behöva försvara sig för att man har ett annat ursprung). Kommentarerna i parenteserna är hans.

Allt det han berättat visar att andra har tagit sig friheten att bestämma vem han är i hela hans liv. Vilken typ av människa och var han hör hemma, som allt för ofta blir ingenstans. Han har nog hoppats att det skulle bli bättre men idag är det värre än någonsin. Fler och fler, som får mer makt kan inte längre se människor utan hot, terrorister och fundamentalister i alla som har eller ser ut att ha ett visst ursprung. Fördomarna ger min vän den isande smärtan och tärande ilskan i att aldrig bli helt accepterad. Och han är inte min enda vän som vittnat om liknande händelser. Soran Ismail bevisade hur mycket fördomar vi bär på och hur lite de stämmer överens med verkligheten i en tv-serie nyss. Att det påverkar och lurar oss blev glasklart i hans ärliga och självutlämnande utforskande. Den borde alla se och nu! Och tänk om de på cykeln, på bussen och i affären kan öppna upp tanken för att människan de möter kanske inte alls är som de först tänker nästa gång. Då skulle vi kanske äntligen och på allvar kunna få ett slut på ”all the shit in the world”. Även om det är mycket svårt att se det hända just nu.” 

Av: Jenny Jernberg

Kort om Jenny:  

Till yrket är hon kommunikatör och projektledare, delar ansvaret för en stiftelse inom välgörenhet men gör även uppdrag som frilans. 

Hon bor i Göteborg och 43 år 

Den här texten har hon skrivit som vän och medmänniska som har mycket svårt att acceptera orättvisor. 

Hon har både i yrket och som privatperson ägnat sig åt att försöka bidra till en positiv utveckling för integration. I höstas skrev hon ett reportage på temat om en annan vän som kom från Irak nyligen, som publicerades i Röda Korsets tidning Henry.