Det  finns en sju helsikes massa begrepp i dagens antirasism och feminism. ”Elitistiskt” enligt vissa, ett måste enligt andra. Jag har tidigare skrivit om begrepp (kika i menyn under ”begrepp”) men tänkte försöka sammanfatta lite kring de tre vanligaste begreppen inom antirasismen. Det är svårt att kortfattat beskriva innebörden av orden och hur de ska användas men jag försöker 🙂 Tycker ni jag är helt ute och snurrar eller inte förstår är det bara att fråga.

Rasifiering/Rasifierad: Rasifiering eller att bli rasifierad är ord som beskriver en process. Vanligen talar vi om rasism. I min mening är rasism vad vi fått när rasifieringsprocessen blivit strukturell och rasfördomarna inverkar på alla delar i samhället. För att något ska vara rasism krävs makt. För att något ska bli rasism krävs rasfördomar som startar processen som utsätter vissa för rasifiering och till sist skapar den rasistiska strukturen. Rasifiering handlar inte om hudfärg även om hudfärg kan vara en del av det. Rasifiering handlar om vilka som har makten i samhället och vilka egenskaper de tillskriver personer från andra länder, kulturer, hudfärger eller trosuppfattningar. Rasifiering drabbar därmed inte alla rasifierade på samma sätt. En person med väldigt mörk hy kan bli rasifierad på grund av sin hudfärg, någon som är vit och för det mesta passerar som en del av de som inte rasifieras kan ändå i vissa situationer utsättas för rasifiering genom att tex vara född i ett visst land, eller tillhöra en viss tro. Exempelvis rasifieras judar och muslimer trots att de ofta är vita sett till hudfärg. Att stirra sig blind på hudfärg är att missa hur rasifiering fungerar. Motsatsen till rasifierad är vit, men inte vit som i hudfärg utan vit som i ”osynlig”, för de som tillhör normen blir ”osynliga” på så vis att deras rätt att existera i samhället inte ifrågasätts.

Väldigt kort sammanfattat betyder rasifierad bara ”person som utsätts för rasism”. Rasism = fördomar baserat på en (omedveten) tanke om raser och behovet av att skilja mänskliga grupper från varandra där en grupp ses som överlägsen de andra. För de som anses mindre värda blir situationen ofta negativ, och många gånger rent livsfarlig. Vi har sett hur många etniska rensningar som helst (Nej, Hitlers var varken den första eller den sista) och alla har gemensamt att de började med en rasifieringsprocess där en grupp människors mänskliga värde sakta togs ifrån dem tills vilka handlingar mot dem som helst kunde försvaras.

Så, vi hoppar vidare till nästa begrepp: Tolkningsföreträde. Här blir det ofta frågetecken och missförstånd. Tolkningsföreträde handlar om en enda sak, att den som drabbas av ett förtryck är den som kan berätta hur det är att leva i detta förtryck. Det betyder att vita inte kan berätta hur det är att utsättas för rasism, en person som inte sitter i rullstol kan inte berätta hur samhället bemöter rullstorsburna eller hur deras vardag verkligen ser ut och känns.

Vad tolkningsföreträde däremot inte handlar om är att enbart den som drabbas får tala om hur problem skall lösas. Eller att bara drabbade över huvudtaget får ha en åsikt om frågan. Nej, vem som helst har fortfarande rätt att resonera kring och utrycka sina åsikter om hur förtryck har uppstått och hur de kan lösas. Tolkningsföreträdet kommer bara in varje gång det diskuteras hur det verkligen ÄR att vara drabbad eller i diskussioner kring vad som upplevs kränkande eller inte.

Så, då slår vi ihop de två första punkterna och hamnar i frågan: Hur ska den som inte drabbas delta i kampen utan att ta tolkningsföreträde? Får tex en vit, ateistisk feministisk man säga emot en troende rasifierad man som anser att gud sagt att kvinnor hör hemma bakom spisen? Svaret är: Ja. Givetvis ska vem som än önskar säga emot när denne tycker att någon annan har åsikter eller uttrycker sig på sätt som är felaktigt. Det viktiga är hur det görs.

Det bästa är att förankra åsikterna i sig själv. ”Jag upplever att..” ”jag har tolkat det såhär”, ”Enligt texter jag läst får jag uppfattningen att..”. Det enda riktigt riktigt stora nono som finns är detta: Kom aldrig, någonsin och säg ”Du har fel, min vän som är xx håller med mig”. Att ställa två rasifierade mot varandra och avgöra vem av dem som har rätt är fel, bara fel. Vi som drabbas kan själva ta diskussioner med varandra om vilka saker vi finner viktiga att fokusera på, vilken del i kampen vi vill jobba med eller vilka ord vi vill försöka få bort ur språket. Dessa saker är inte upp till dig som inte drabbas att bestämma och det är verkligen inte din plats att avgöra om jag eller min rasifierde vän har mest rätt om huruvida n-ordet får eller inte får skrivas ut. (För att ta ett exempel) I övrigt är allierades ”funktion” att ta fighten när vi som drabbas direkt inte orkar. När känslorna blossar upp för att diskussionerna ligger oss så nära, när vi inte orkar vara diplomatiska eller pedagogiska kan du som allierad gå in och vara den lugna, den som förklarar igen och igen så vi slipper. Eller genom att dela våra texter och lyfta sådant vi sagt eller gjort så att vi kan få utrymme att dela vår verklighet och synas.

Så för att sammanfatta: rasifiering är en process, tolkningsföreträde gäller upplevelser och allierade ska inte bara stå tysta och lyssna, men de ska heller inte tala om för oss som drabbas hur vårt förtryck känns.

Punkterna om tolkningsföreträde och att vara allierad kan med fördel appliceras på all kamp såsom transkamp, klasskamp, feminism osv.