Etikettarkiv: transfobi

När alla ska med får ingen plats.

Som feminist finns det tyvärr ganska få kända feministiska profiler att ha som förebilder. Detta gör att de få som finns ges nästan en helgonstatus, se tex personglorifieringen av Gudrun Schyman som gått så långt att det ibland glöms bort att F! består av fler än henne. Samtidigt leder det också till ett behov av att lyfta och göra feministiska ikoner av kvinnor som på något sätt bedöms som starka och/eller framgångsrika, oavsett vad de egentligen har för åsikter.

Ett exempel på detta är hur Margaret Thatcher har lyfts av många feminister som en förebild och ikon. Thatcher förde en politik som var allt annat än gynnsam för någon, men speciellt inte för kvinnor. Hon var allt annat än feministisk men för att hon var framstående inom en mansdominerad värld (politiken) ses hon ändå som någon värd att se upp till. Ett annat exempel är Isabella ”BlondinBella” Löwengrip. Eftersom hon lyckats göra sig ett namn och tagit plats i företagsvärlden vill många tillskriva henne en feministisk profil, det har tom myntats ett begrepp för hennes åsikter: ”Blondinbella feminism”. Isabella själv har gång på gång sagt att hon inte är  feminist, att hon tar avstånd från feminismen och inte vill förknippas med den på något sätt. Hon skriver en del om att öka självförtroendet hos unga tjejer, men alla råd spelar patriarkatet rätt i händerna vilket knappast hjälper den feministiska kampen framåt.

Med starka och framgångsrika menas dessutom ofta kvinnor som gjort karriär i en annars mansdominerad värld, eller innehar ett kändisskap (ev båda delarna). Vad ger detta egentligen för intryck till alla kvinnor som kämpar och sliter inom kvinnodominerade yrken? Kan inte en sjuksköterska tex vara stark och värd att uppmärksammas som en feministisk inspiration?

Att tillskriva icke feminister feministiska åsikter för att kunna göra dem till ikoner är ett problem. Ett annat problem är när ”jag är feminist” är allt som krävs för att inkluderas. Vad en kallar sig ses som viktigare än vad en faktiskt gör för den feministiska kampen. Att kalla sig feminist har blivit lite av ett modeord samtidigt som de som faktiskt arbetar med en feministisk kamp utmålas som extrema. Fredrik Reinfeld kallar sig feminist trots att det parti han företräder har gjort många reformer som slagit hårdast mot kvinnor. Till och med SD kallar sig feminister som ett sätt att få en mer rumsren profil. Alla vill vara feminisiter men få vill göra feminism.

I bristen på vettiga förebilder är också feminismen som rörelse redo att se förbi problematiska åsikter för att kunna inkludera någon i kampen. Tex under Nordiskt forum där transexkluderande och transfoba talare bjöds in för ”de har ju bra åsikter i övrigt”. Istället för att göra feminismen till en trygg plattform och kamp för alla som kämpar för jämställdhet blir det viktigaste att få med så många som möjligt. Den feministiska rörelsen har hamnat i att sätta kvantitet framför kvalitet .

När kampen sedan skall definieras vidare premieras kända talares rätt att bjudas in trots ex rasistiska åsikter eller transfobi över rätten för förtryckta grupper att göra sin röst hörd och känna sig trygga. Normen blir de som får föra agendan medan övriga grupper förväntas snällt vänta på sin tur. Jag har många gånger sett feminister argumentera för att den feministiska kampen måste få ordentligt fäste, en bred skara anhängare och på allvar bli en del av den politiska makten innan feminismen också kan inkludera exempelvis transpersoner. ”Tar vi allt direkt kanske folk blir avskräckta och vägrar delta i kampen” påstås det.

Jag anser att feminismen måste satsa på kvalitet nu, att bygga vår inre rörelse innan vi fokuserar på att få med fler på tåget. Vi måste bygga en kamp som inkluderar alla. Är rasism, transfrågor, funkofobi etc för ”svårt” att greppa för någon så kanske den personen inte är redo att delta ännu? Kampen måste inbegripa alla utsatta grupper, men den måste inte inbegripa alla människor. Det är dags att vi ser hur många fantastiska kämpar det finns bland gräsrötterna, lyft dessa, finn inspiration hos dem och sluta leta ikoner bland personer som vill arbeta mot ett jämställt samhälle.

Nordiskt forum, en orgie i vit medelklass cisfeminism.

Detta veckoslut gick Nordiskt Forum av stapeln, unikt i sitt lag i att samordna feministiska workshops, talare och seminarier. Runt 7000 personer ska enligt uppgifter ha samlats i Malmö för att diskutera feminism och politik. Målet med forumet ska ha varit att under dessa dagar i glad samvaro diskutera fram en gemensam feministisk politik för norden.  En vacker tanke, ett allt annat än vackert genomförande. Ganska snabbt blev det tydligt för vilka detta forum främst riktades: Den vita medelklassiga cisfeministen.

Redan innan forumet gick av stapeln valde tankesmedjan Interfem att ta avstånd, i sitt öppna brev till Nordiskt Forum  förklarar Interfem sin ståndpunkt i att organiseringen av forumet gör att deras medlemmar exkluderas, framförallt i fråga om ekonomi då den del av forumet som skall ha inflytande politiskt har ett högt inträdespris men även i fråga om representation.

När så forumet väl startade blev det allt mer uppenbart vilket vitt och ciscentrerat rum Nordiskt Forum var. Redan under inskrivningen ifrågasattes organiseringen av flera närvarande bla twittraren Svart kvinna när två standupkomiker kom farandes med brunkräm i hela ansiktet och sen ställde sig och twerkade. ”Brunbrända miami chicks” påstod komikerna och arrangörerna, men framträdandet andades både Blackface och cultural apropriation i twerkingen. Efter senaste årets debatt om Miley Curys och Twerking kan jag personligen tycka att varje påläst feminist bör veta det tveksamma i att vita twerkar, att ha det som ”skämt” under starten av ett feministiskt forum är högst tveksamt. Även om vi bortser från rasismen kan vi ju fråga oss: Är det verkligen värdigt en feministisk tillställning att göra ett helt standup nummer vars huvudlinje är att skratta åt kvinnor som kämpar för att nå upp till ett orealistiskt skönhetsideal?  Låter det som feminism att skratta åt andra kvinnors utseende och intressen? För att inte tala om att idealen som det påstods driva med till stor del rör den amerikanska arbetarklassen vilket gör att skämten sker på bekostnad av ekonomiskt utsatta.

Sammansättningen på forumet både sett till föreläsare och deltagare var vitt vitt vitt. Något som tydligt visade sig med hur de fåtal rasifierade föreläsare faktiskt bemöttes. När Kawa Zolfagary, bla känd för att han startade upp sidan ”vita kränkta män” skulle tala bemöttes han bla såhär:

Screenshot_2014-06-15-14-32-51

Är det ett forum för alla när rasifierade talares ursprung görs som skäl till skämt och skratt? För mig är svaret enkelt: Nej, det blir ett forum för vita och ett otryggt rum för andra. Det blir dock ännu värre.

Valerie K.B och Svart kvinna skriver på hur ”Svart kvinna” möttes när hon under ett seminarium pratar om rasismen som riktas mot svarta kvinnor. Berättelser om vardagsrasism bemöts av skratt, som om hon stod och drog skämt och inte talade om en verklighet som många möter varje dag. Efteråt pratar vita feminister om ”hur galna” människor det finns som är så rasistiska, och skrattar. I skrattet göms ett ”för så är iaf inte vi!”. Faktum är dock: Jo,sådana är ni. Skrattet är inte ett avståndstagande bara mot den som är rasistisk, utan även mot den som drabbas av rasismen. För skrattet säger inte bara ”vi är iaf inte rasister”, det säger även ”vi behöver iaf aldrig bli utsatta”. Avståndstagandet blir också ett kvitto på att de inte behöver rannsaka sig själva, för de är de goda. När någon tar sig tid att komma och tala på ett forum som detta, samla ihop vittnesmål om rasism och hur verkligheten ser ut, är det schyst att svara med skratt? Att mildra allvaret i det som sägs genom att tala om att en själv minsann inte är sådan och skratta? När Svart kvinna tar upp detta efteråt i sociala medier är svaret till största del…tystnad.

Vad gäller cis biten i det hela, ja vad ska man säga, tror någon att transpersoner skulle kunna känna sig inkluderade på allvar när forumet tillåter talare som ex Julie Bindel som bla skrivit en text om att transkvinnor inte är kvinnor utan bara karlar i klänning och att vi genom att erkänna transpersoners existens motarbetar feminismen? En annan känd transfob som bjöds in att tala var Gail Dines. Att dessa ens tilläts att komma, och att deras närvaro till stor del bortförklarades med ”vi visste inte” visar bara på att de som styrt denna skuta helt enkelt inte behöver ta saker som transfobi i beaktande när de väljer talare, för de drabbas inte själva. Att inte ta kritiken som framförts på fullt allvar visar också att sympatierna ligger hos andra cisfeminister, inte hos de utsatta. Kända feministen Kakan Hermansson hyllar tom Julie Bindel i ett inlägg på Nöjesguiden och uppmanar alla att läsa allt av denna kvinna som hon ”älskar”. När det påtalas att Julie är transfob tas inlägget bort men visar ändå på hur lätt TERFS (transexkluderande radikalfeminister) kan slinka igenom och få en ökad plattform.

Även organisationen FEMEN var med och talade, en grupp som gjort sig kända för att springa omkring med bara bröst i olika aktioner ofta riktade mot moskéer.  FEMEN är en islamofobisk organisation som mött mycket berättigad kritik och det verkar även finnas bevis för att en av huvudpersonerna inom FEMEN var med på nazisterna och militärens sida under massakern i Odessa för några veckor sedan där vänsteraktivister blev brutalt mördade. Vad gör en organisation som denna på ett forum som skall vara till för alla feminister? Eller tror arrangörerna av Nordiskt forum att muslimer inte kan vara feminister och intresserade av en samordnad feministisk kamp i norden?

Sist men inte minst i kavalkaden av rasism och transfobi kommer då närvaron av norska Fremskrittspartiet. Ett islamofobiskt, transfobiskt, homofobiskt och allt annat än feministiskt parti som tilläts vara på plats och driva sin agenda. Försvaret denna gång? ”Vi måste förhålla oss till verkligheten”. Ja om det är så viktigt att förhålla sig till verkligheten att det utan problem går att göra ett påstått tryggt rum otryggt för alla utom vita ciskvinnor, varför ha en feministisk kamp öht? Senare har Nordiskt Forum gått ut med en förklaring i att Fremskrittspartiet bara bjöds in för att Norges jämställdhetsminister är från deras parti. De påstår sig ta avstånd samtidigt som hon bjuds in utan kritik från arrangörerna. Jag förstår dealen med att ha henne med för att det av (vita) feminister utarbetade handlingsprogrammet skulle överlämnas till nordens länders jämställdhetsministrar, men varför göra det som om hon vore en av andra? Varför inte vara tydliga med problematiken i den politik hon för, eller för all del bara fråga hur en person som ska jobba för jämställdhet kan tycka att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? Nej, denna bit hade kunnat skötas så mycket bättre utan lama bortförklaringar.

Att programmet både riktades mot och togs emot av vita medelklass cisfeminister blir också tydligt i att dessa inte reagerat på varken problematiska talare eller annat runt om, som ex reaktionerna under svart kvinnas seminarium. När rasifierade och transaktivister lyft detta i sociala forum har responsen varit, milt talat, sval. Istället höjs forumet till skyarna av alla dessa vita feminister, som kallar det ett säkert rum, peppande och fantastiskt. Vilket det säker var för dem, de som kan ta sig friheten att se förbi rasism, transfobi och cissexism. De som kan skratta åt förtrycket och sen fortsätta som vanligt i sin lilla bubbla. För alla oss andra blev det bara än mer tydligt att inte ens feminismen är en säker plats för oss.

Då har vi alltså slagit fast att vi har skapat  ett säkert feministiskt rum för vita cis feminister, nu är ju då frågan när staten kommer bistå med 10 miljoner kronor för att skapa ett forum som är ett säkert rum för alla feminister? Jag skulle kunna fortsätta denna text länge till, många fantastiska feminister där ute är det som reagerat på detta och många är vi som bemötts med svepande icke ursäkter eller inte bemötts alls. Kampen för en feminism och ett samhälle som inkluderar alla fortsätter, men denna gång var Nordiskt forum inte en del i att utveckla kampen.

Västerländsk hederskultur Del 2.

Del ett finner du här

Del tre här

Jag fortsätter mitt skrivande om den osynliga vita hederskulturen. Denna gång kommer fokus ligga på hur hederskulturen påverkar HBTQ personer så varning för triggers.

 

Först av allt: Den kristna värdegrunden som samhället påstås vila på. Vad är det egentligen? Stora delar av denna värdegrund är inget unikt för kristendomen, tvärt om något som finns i så gott som alla kulturer oavsett religion. Det finns dock framförallt två delar som tydligt syns som en kvarleva även i vårat sekulariserade samhälle, trots att inte heller dessa är unika för kristendomen. Nr 1: Sexualmoralen. Nr 2: Familjesynen.

Båda dessa är extremt heteronormativa. Kvinnor väntas vilja blir älskade av män. Män väntas vilja ha sex med kvinnor varje chans som ges. Att jag skriver älskade vs sex är av den enkla orsaken att kvinnans sexualitet inte finns i den kristna värdegrunden annat än som mål för mannens njutning. Sex för kvinnans egna skull existerar helt enkelt inte och det finns en tro på att kvinnor helt saknar förmågan att åtrå män annat än som potentiella makar och fäder. Detta brukar bland annat dras som en orsak till att kvinnor generellt inte är otrogna lika ofta som män eller har lika många sexpartners genom livet. Nå, ska inte hänga mig kvar vid detta utan gå vidare i hur detta påverkar synen på de personer som inte passar in i normen om att vara hetero och cis (cis är motsatsen till trans).

Image

 

Först av allt, äktenskapet. Äktenskapet inom kristendomen har framförallt med arv att göra, liksom dagens icke kristna äktenskap. Det blev också ett sätt för mannen att äga kvinnan och de barn som blev till inom deras äktenskap. Länge var kvinnor enbart mäns ägodelar, antingen sin faders eller sin makes. Överlämnandet som kommer från amerikansk kristen tradition symboliserar helt enkelt att pappan lämnar över ”rättigheterna” och ansvaret för kvinnan till hennes man. Eftersom fokuset har legat på att mannen ska äga kvinnan för att kontrollera sina ekonomiska tillgångar och hennes sexualitet har äktenskapet blivit synonymt med något som sker mellan en man och en kvinna. Att det skulle finnas de som inte vill ha någon av det motsatta könet eller de som är varken man eller kvinna var inte något det tänktes på då bibeln skrevs och reglerna kom till. (Den som här vill invända att det står i bibeln att homosexuella inte får gifta sig: nej, det är en tolknings och översättningsfråga)
Idag vet vi generellt sett bättre, men synen på äktenskapet som ett könskontrakt mellan personer av olika kön hänger med. Synen är dessutom väldigt könsbinär (dvs det finns en tanke om att det bara existerar två kön och enbart dessa två får äkta varandra). Det finns också en kvardröjande syn att barn som föds utanför äktenskapet, i synnerhet av ensamstående mammor, är lite sämre än barn födda till gifta föräldrar.

Dessa tankar föder ett stort motstånd mot att låta personer av samma kön, eller personer utanför den könsbinära normen, gifta sig med varandra. Det påstås vara ett hot mot äktenskapet och allt vad det står för, framförallt för att barn inte kan födas ”naturligt” inom äktenskapet. Nu är ju inte ett sam/icke norm könat äktenskap något som gör barn till en omöjlighet.

Så då kommer vi in på sexualmoralen i det hela. Eftersom män tros vara konstant kåta, alltid i behov av sex finns det en föreställning om homosexuella män som överkåta. En ofta förekommande invändning är att homosexuella män som gifter sig och skaffar barn skulle ”pådyvla” sina ungar deras sexualitet för att de inte kan hålla sig ifrån att nuppa inför barnen. Det påstås även att dessa äktenskap skulle vara mindre stabila för att homosexuella män helt enkelt inte fixar att hålla ihop på grund av sina enorma behov av sex. Jag behöver kanske inte gå in på hur befängt allt detta är, det säger sig självt kan jag tycka. När det då kommer till lesbiska par blir istället tanken den helt omvända, för kvinnor anses ju inte ha en sexualitet utan en mans inblandning så hur ska de kunna hålla ihop ett kärleksfullt förhållande om ingen vill ha sex? Det enorma osynliggörandet av asexuella i detta resonemang är en annan aspekt på det hela. Att inte vilja ha sex är liksom inte samma sak som att vara känslolös. Kvinnor har dessutom en alldeles egen sexualitet så rätt självklart kan lesbiska ha en kanonbra sexuell relation helt utan inblandning av en man. I motståndet mot äktenskap för annat än cis män och kvinnor finns inte ens transpersoner med, eftersom de helt enkelt inte finns i den kristna grundens världsbild. Så med detta går jag över till hur familj och sexualmoralen påverkar transpersoner:

 

ImageImage

 

Äktenskapet och sexualmoralen bygger på en tanke om kvinnor och män som två motpoler, biologiskt olika både till kropp och sinne. Kvinnor är de mjuka, omvårdande och känslomässiga, männen de hårda, förnuftiga och styrande. Grundtanken är att mannen ska beskydda familjen, kvinnan vårda den. På grund av detta har det skapats strikta könsroller som vi förväntas anpassa oss till. Könsrollerna börjar forma barn redan som nyfödda med olika bemötanden av bebisar och blir sedan mer och mer tydligt ju äldre barnen blir. Könsrollerna är binära, det finns en för könet man, en för könet kvinna och nåde den som inte passar in! Dessa är dessutom könsorgansfixerade .Har du snopp är du man, har du snippa är du kvinna. Punkt. Denna snäva syn på kön är (och har även här varit) så paniskt fasthållen att staten lagfört att de som avviker skall avrättas. Idag är det i Sverige lagligt att vara trans men fördomarna finns kvar och synen på transpersoner som något ”fel” är så utbredd och hårt ingrott att det kostar många transpersoner livet än idag. Hederskulturen i samhället gör det till något skamligt att vara trans, och även något skamligt att vara förälder till ett barn som är trans. I regel tom så pass att de anhöriga till en transperson får mer fokus, sympatier och stöd än transpersonen själv. Så vi kan ju slå fast här och nu, en gång för alla: Det är inte något fel, det är inte ett misslyckande, det är inte en källa till sympatier att ens barn är trans! Basta!

 

Som ni ser på bilderna ovan föder dessa könsroller även ett förakt mot transpersoner som varandes inget annat än ”fula” (läs misslyckade) personer av sitt kön, fula killar eller fula kvinnor. En transpersons beteende undersöks under lupp, minsta avvikelser från könsnormen för det kön personen tillhör ses som ett ”bevis” på att personen inte är trans, egentligen. Eller som ett bevis på att transpersonen inte är en ”äkta” kvinna/man. Ex en transman som använder smink, eller en transkvinna som inte har smink. De ickebinära transpersonerna granskas istället efter ”bevis” på att de visst är det kön samhället vill koda dem som. Ex en person med snippa könas som kvinna om hen har långt hår, eller bröst, en person med snopp könas om till man om hen har synlig skäggväxt osv. Blotta existensen av transpersoner är liksom ett stort hot mot de låsta könsrollerna, sexualmoralen och äktenskapssynen som råder och därför görs allt för att förneka deras rätt att finnas. I en hederskultur mäts lyckan i familjen, en person som lyckats i livet är en person som har en familj med barn,svärbarn, barnbarn osv. I denna bild fungerar inte samkönade par eller transpersoner och därur föds ett hat, ett avståndstagande och många gånger en förföljelse som är ytterst skadlig, ja rent dödlig. Att ta till våld för att trycka tillbaka de som sticker ut, som ett sätt att bevara ”landets heder” är……..tada: hederskultur. Den som här försöker ens med ett ord förneka att transpersoner eller de med annan läggning än hetero skulle vara utsatt för ett alltid närvarande hot om våld: Kontakta aldrig mig. Ok? Din blinda världsbild är helt enkelt inget jag har lust att ta del av.

 

En annan aspekt på det hela är hatet mot kultur riktad till unga kvinnor. Av unga (och inte fullt så unga) män kritiseras denna kultur ofta för att vara ”bögig”. Detta bottnar i både kvinnohat och homofobi. Exempel:

Image

Image

 

Jag har två teorier om varför detta argument kommer. För det första, kvinnohat. Det vill säga sådant som riktas mot kvinnor, och gillas av kvinnor/unga tjejer ses per default som sämre eller rent dåligt. Att som man medvetet rikta sig till kvinnor tolkas som feminint och är därför direkt dåligt. Eller ja, ”gay”. För det enda intresse en man kan ha i en kvinna är sex.

För det andra: Som jag redan skrivit, den kvinnliga sexualiteten existerar inte. Andra kön än man/kvinna existerar inte. Vad finns då kvar? Män och mäns sexualitet. I populär kultur som tex twilight där även manliga karaktärer visas med mycket bar hud, smekande kamerasvep och helt enkelt görs åtråvärda uppfattas dessa delar direkt som homoromantik. Att det skulle kunna vara riktat till (unga) kvinnliga tittare som faktiskt också kan vilja få ögongodis ibland är en otänkbar vinkel. Kvinnor ska dels inte vilja ha sex för sig själv, och om de ändå vill de ska de verkligen inte ha det som 16-17 åringar utan en ring på sitt finger! Alltså måste dessa ögonblick vara riktade till andra män, och är därför ”gay”. Att kalla saker för gay är också ett väldigt talande sätt för hur samhället ser på de som inte är heteros och därför inte följer den kristna grundvärderingen om sexualitet. Dvs som något avvikande, dåligt och något som bör bekämpas.

 

Jag slutar här för denna gång, finns så mycket mer att skriva på ämnet att det skulle kunna bli en hel bok 😉