Efter min debattartikel om adoption i ETC och de baksidor som finns men sällan nämns har jag hamnat i flertalet debatter om adoption och min syn på adoption som fenomen. Hatet som riktats mot mig av adoptivföräldrar har varit helt absurt, jag har kallats för psyksjuk med ”rådet” att söka vård, vidrig, hemsk m.m. och de har ogenerat försökt snoka i min bakgrund för att kunna skylla min kritik på en hemsk uppväxt. Som om min kritik är obefogad om mina föräldrar slog mig. (Imo hade det gjort kritiken mer befogad, för hur fanken funkar hemutredningar som tillåter adopterade att fara illa i hemmet?) Föräldrar som alltså har barn som liksom jag en dag kan växa upp och ha kritik mot sin adoption tycker en rimlig reaktion på min kritik är att direkt gå till personangrepp, håna och förminska. Jag hoppas verkligen deras barn aldrig känner sig kritiska till adoption för hur skulle de våga prata med sina föräldrar då?
Nåväl, det jag vill fokusera på i det hela, något jag märkt av som adoptanter (dvs de som adopterat) påstår sig inte existera är detta: Känslan av att äga sitt barn, skillnaden som görs mellan adopterade och biologiska barn och framförallt tanken om att barnen räddats!
Adoptanter hävdar ständigt att de inte gör skillnad på adopterade och biologiska barn i de fall de har fått barn på båda sätten. Ändå ser jag adoptanter som kallar det biologiska barnet för ”mitt barn” och det adopterade barnet för ”det ” , ”adoptivbaret” etc i samma meningar. Dvs där det biologiska hela tiden omskrivs som det egna barnet, deras barn rakt av och det adopterade ständigt som andra hand, ”det andra” där tillhörigheten inte alls poängteras. Just det där med tillhörigheten kommer jag tillbaka till. Även om det bara är ord, ”mitt” och ”det”, så har ord makt. Ord visar på en skillnad i synen på sina barn, skillnader som föräldrarna kanske inte ens är medvetna om att de gör.
För att komplicera det lite nu så finns det å andra sidan adoptanter som överanvänder ”mitt” och ”min” om sina adopterade barn. Där det istället för att signalera samhörighet signalerar ägande. Ett sätt att understryka och möjligen försäkra sig om att ingen kommer ta barnet ifrån dem, för barnet är deras (egendom). Ibland skrivs/sägs det som om adoptanterna vunnit ett spel över de föräldrar som fick lämna bort barnet till adoption. De föräldrarna förlorade, adoptanterna vann, priset var barnet och nu är allt väl i världen. I regel kommer detta ungefär samtidigt som de förbjudna tankarna om att barn räddats.
Eller förbjudna? Jag vette fan. De verkar allt annat än förbjudna. I Adoptionscentrums (AC, en av de föreningar som förmedlar adoptioner) egna facebook grupp vädras gång på gång åsikter om hur mkt bättre barnen får av att adopteras. Hur synd det är om alla barn som är kvar och att de borde få komma hit och få det bra. Vi som kritiserar adoption är hemska, varför tänker vi inte på barnen på barnhem, de som behöver få komma hit? Många medlemar inom AC önskar att föreningen skall bli bättre på att lobba för ökad adoption. Att allt fler länder väljer att lösa adoptioner inom landet, eller det har varit så mkt korrumption att alla samarbeten fått sägas upp ses som ett problem. Inte som säkerhet för barnen, inte som positivt i att barnen får stanna i sina familjer, sina länder, sin kontext. Nej det är hemskt, sorgligt och något som måste motarbetas för annars kan vita inte få rätt till barn och att få rädda dem från de där andra som inte vet hur barn skall vårdas.
Viljan att rädda ett barn, att få vis sig god finns där under ytan. Det uttalas inte rakt av utan gömmer sig i snacket om att barnen förtjänar att få det bra hos oss, att de lider på barnhemmen osv. Något som går rätt mkt emot att de samtidigt ifrågasätter bedömningar som görs kring hur många barn en familj anses kunna ta hand om på bästa sätt, i fråga om känslor och tid. För om nu adoption ska vara ett alternativ måste det väl ändå slås fast att barnen får mer tid och bättre anknytning i adoptivfamiljen än på ett barnhem? I synnerhet kanske om barnet kommer från ett barnhem som är bra (för jo de barnhemmen finns också).
Många gånger känner jag att både adoptanter och människor i största allmänhet lägger allt för mkt fokus på det materiella. Att ge tak över huvudet, mat i magen, skolgång och prylar verkar räcka. Då har barnet det bra. Även om det känslomässiga inte alltid räcker till (även i fall där föräldrarna försöker, vilket alla inte gör) så anses de adopterade ändå ha det så mkt bättre, att kritik bara är gnällighet från bortskämda ungar som inte fattar att vara tacksamma. (Ha också i åtanke att adopterade omtalas som barn av främlingar i dessa diskussioner. Vi ses aldrig som vuxna)
Jag vill därför göra det klart nu: Jag blev inte räddad. Inget adopterat barn blir räddat. Däremot blir många av oss bestulna på en tillhörighet. En chans att få vara hemma någon stans, att faktiskt på riktigt höra till. Att ständigt pekas ut som annorlunda, att mötas av närmast chock i nån sekund när jag presenteras som barn till mina föräldrar, rasismen, kravet på att se mig som svensk när samhället hela tiden säger att det är fel. Att avkrävas kunskap om mitt födsloland som jag inte har, att vara en allmän egendom (alla verkar tro de har rätt att ställa närgångna frågor om mitt ursprung) osv och samtidigt veta att jag inte hör hemma där jag föddes…. det är att ständigt vandra runt och aldrig känna sig fullt ut som en del av samhället, aldrig känna en komplett tillhörighet. Det finns såklart adopterade som inte alls känner igen känslan av rotlöshet och avsaknad av tillhörighet, de kanske tom känner sig räddade av sina adoptanter. De har all rätt att känna så, jag har all rätt att inte dela den känslan.
Jag bygger mitt pansar lite starkare, för den sista tiden har visat mig att kritik mot adoption genererar mer hat från de som borde lyssna än jag fått av att skriva surt om SD. Är inte det absurt vet jag inte vad som är det….. Sluta kritisera kommer jag däremot inte, mer om adoption finns att vänta inom snar framtid. Stay tuned…
Vardagsrasismen 