Runt om i världen har det pågått eller pågår det flera krig. Detta inlägg kommer handla om skillnaden i vad för bilder som används vid rapporteringar där offren är rasifierade vs vita. Jag varnar i förväg för känsliga bilder!
När bilder väljs ut för att beskriva våldsamma händelser är syftet med dem att skapa reaktioner, att slå an på känslor hos läsaren och få dem att reagera. Så varför skiljer sig rapporteringarna så mycket åt beroende på vem som drabbas? Innan jag går vidare med min teori om det hela tänker jag ge exempel på hur jag menar. Jag börjar med bilder från några attentat i västvärlden. Först ett som berörde oss mycket, Utöya. Bilderna därifrån fokuserade mycket på Breivik, och de bilder som togs på offren gjordes så anonyma som möjligt. De döda visades i helst i form av bilder från när de levde. Såhär:
När attentatet uppmärksammas i efterhand används mest bilder från press konferenser och stora ansamlingar med blommor som lämnats för att hedra de döda.
Ett annat exempel är attacken på world trade center. Majoriteten av bilder visar bara på skyskraporna som brinner eller bråtet som blev efteråt. Det finns ett fåtal bilder på anonyma personer som hoppar från tornen, tagna när de är i luften. Det saknas inte bilder på döda, med blod och skador men dessa valdes bort av respekt för de döda. istället presenteras de precis som med Utöya i form av bilder från när de levde. Exempel:
För att ta ännu ett exempel, Columbine. Ett attentat som det gjorts dokumentär om utan att få med blodiga bilder på skjutna offer i någon större utsträckning. Precis som med de två andra exemplen består bilderna där mest av collage med de döda när de fortfarande levde. För döda i väst förtjänar att minnas som levandes och inte som döda.
Så hur ser då bildvalen ut för attentat i icke västländer? Jo de är generellt en orgie i blod och sorg. Ren känsloporr där människor berövas all integritet, fotas i sina svåraste stunder och sen sprids bilderna över världen. Jag ska ta några (censurerade) exempel. Mins att dessa bilder inte varit censurerade när de publicerats.
Först offer de flesta sett i mängder på sistone. Offer i Gaza. Dödade barn, gamla, kvinnor som män, men framförallt barn:
När det rapporteras om massakern i Rwanda illustreras det med bilder på massgravar, tex såhär:
Eller vad sägs om denna bild på en våldtagen och misshandlad kvinna med sitt lilla barn hos sig?
Eller dessa bilder från krigets Bosnien där ingen som helst respekt visas de offer som drabbats av ett hänsynslöst dödande:
När dessa brott mot mänskligheten får uppmärksamhet i efterhand på minnesdagar sker det inte med bilder på blommor, utan med bilder på skelett, massgravar och gråtande ansikten.
Låt mig avsluta med två bilder från mitt födsloland Colombia, ett land många i väst inte ens vet att det pågår ett krig i:
Hade dessa krig och hemska brott mot människor kunnat omskrivas utan dessa bilder? Ja givetvis, men det görs inte för reportrarna vet att utan bilderna att gotta sig i kommer gemene läsare att bläddra vidare, distansera sig från vad de läst. Det är lättare att tänka att något inte är så farligt om en slipper käftsmällen av lemlästade barn till morgonkaffet. När det är vita i väst som drabbas behövs inte de blodiga bilderna för folk klarar av att koppla ändå.
Detta bottnar i den socialt nedärvda rasismen. I vi och dom tänket. De som hör till gruppen ”vi” är lätt att känna kopplingar till i deras svåra stunder utan närgångna bilder av mord och död. De andra däremot, de som är annorlunda, där krävs mer övertalning av känslorna för att verkligen göra intryck. Därför kommer bilder på döda barn, misshandlade vuxna och torterade män. För att tvinga den som läser att se vad som sker och inte kunna slå bort det med ”de där andra”.
Problemet är att taktiken inte lyckas. Ju mer bilder på svältande döda barn ju mer avtrubbade blir de som ser. Ju fler bilder av döda och sörjande i sina svåraste stunder ju mindre mänskliga upplevs personerna på bilderna. Istället för att få folk att må dåligt och tycka det är hemskt blir det istället en morbid fascination där tittaren vill se grövre och grövre bilder. I krig utnyttjas detta allt mer från makthavare för att utmåla sina fienden som mindre mänskliga, mer rätt att döda. I fallet Gaza syns det tydligt hur Israel fråntar barn rätten att vara offer i kriget och beskyller Hamas att placera dem i skottlinjen eftersom bilder på döda barn ger sympatier. Med misstänkliggörandet blir offren ytterligare lite mindre människor.
I bilderna från mitt hemland ovan, speciellt den med de döda barnen så bortförklarades avrättningen med att familjen i huset, inkl barnen, tillhörde FARC och därmed var legitim måltavla. Att barnen kallblodigt avrättades var ”beklagligt” men ändå ansett som en acceptabel förlust i kampen. Att mörda kan aldrig vara acceptabelt.
Att det ständigt skall behövas intima bilder av döda eller deras sörjande för att människor skall ta till sig av vad som sker i världen är ett stort problem. Jag börjar tro att det vore bättre att människorna i väst missar lite mer av det som sker än att det skall spridas bilder på döda barn när reaktionerna ändå inte blir mycket mer än lite äckel.
När västlänningar dödats pratas det om respekt för familjerna att deras anhörigas döda kroppar inte skall vara för allmän beskådan. En respekt som inte ges rasifierade. Vad som glöms är att när det rapporteras från pågående krig, där döda visas i närbild, så finns det ofta människor från dessa områden mitt bland oss. Människor som får se sina hembyar bombade, som kanske ser grannar, vänner eller tom familj mördade på teve. Varför förtjänar inte dessa människor samma respekt som vita? Är det inte dags att vi kommer lite längre och börjar visa empati med personer i krigsområden utan att gotta oss i bilder på deras döda barn? Vita invänder ofta att de inte behöver utsättas för rasism eftersom de har empati och kan förstå ändå. Så visa den där empatin och att ni kan förstå krigets fasor utan krigsbilderna på mördade människor.
Vardagsrasismen 