SVT har spelat in och visat Marika Carlssons stand up show ”En n*g*rs” uppväxt, den finns att titta på på SVTplay. Jag har sett showen och måste nu skriva av mig lite. Jag har sett mängder av människor (främst vita) hylla denna show, hylla Marika och mena på att den var jätterolig, att hon är så stark som vänder negativa erfarenheter till nått bra osv. Jag håller inte med över huvud taget.
När jag ser showen blir min första fråga ”Vem är detta egentligen för?”, å ena sidan verkar hon vilja vända sig till andra i liknande situationer och säga att hon vet hur de har det, att det går att skratta åt. Å andra sidan är så mycket av humorn i showen tydligt riktat åt att få vita att skratta åt rasismen Marika har mött. Gång på gång vänder hon sig till något anonymt ”ni i publiken” med en slutkläm som gör det uppenbart att hon vet, och har räknat med, att publiken är främst vit.
(Bilden är från Marikas föreställningsposter)
Skämt på skämt handlar om hur knasiga människor är som inte fattat att Marika är svensk, att hon faktiskt är adopterad med vita föräldrar. Att hon därför inte alls är annorlunda, med nån konstig kultur som ”de där andra”. Hon skämtar tex om att en taxi chaffis frågar om inte hennes föräldrar är arga på henne för att hon varken är gift eller har barn. ”Nä, alltså mina föräldrar är vita, jag har inte sådana krav” ska svaret ha varit. För alla svarta med svarta föräldrar har krav på sig att gifta sig och få barn? Det händer aldrig att vita föräldrar tjatar på sina ungar att gifta sig och reproducera sig?
Efter att ha sett showen måste jag verkligen fråga de antirasister som tycker denna var så bra: Vad är det ni egentligen har tyckt om? Är det fribiljetten att viss rasism är okej för alla kan tänka rasistiskt? Är det att få skratta åt grov rasism för att den drabbade själv skrattar? Är det lättnaden av att få höra: ”Ni är bra, det är bara överkänsliga som hittar rasism i allt. Bry er inte”? För mig hade showen gärna fått byta namn till: ”Det är okej, jag är också rasist”
Jag skulle vilja säga att showen i stort är en orgie i internaliserad rasism. Det vill säga att Marika, trots att hon är svart och därmed utsatts för rasism, ändå själv reproducerar rasismen. Både mot sig själv, men även mot andra folkgrupper. Hon skämtar om att personer med muslimskt namn är terrorister, om hur asiater inte kan snusa osv. Skämt som många vita svenskar glatt skrattar med i, för det spelar på fördomar de själva har som ges legitimitet och blir okej att skratta med i eftersom Marika är svart. Genom sitt ursprung, det sätt hon ses på, legitimerar hon vitas rasism i sin show. För mig lämnar det en mycket bitter eftersmak.
Bilden är från en dokumentär om internaliserad rasism. Den lilla flickan har tittat på bilder på barn och berättat vilka som är söta och vilka som är fula. De svarta barnen är fula, eftersom de är just svarta. Att hon själv är svart spelar ingen roll för hon har fått lära sig att vithet är vackert och med detta även att redan i låg ålder hata sig själv. Att ta avstånd från sig själv.
Liknande tendenser finns i Marikas show, men istället för att ta avstånd från sitt utseende tar hon avstånd från att vara ”riktig invandrare”. Hon är adopterad och med det mer okej. Vissa av skämten känns som om de närmast bottnar i en förvåning att människor gång på gång ser henne som invandrare och inte ”icke invandrad svensk”. Sanningen är ju att adopterade är invandrare, vi föddes inte här utan har, per definition, invandrat. Vi registreras som anhöriginvandrare och får vi barn registreras de som andra generationens invandrare. Så är det verkligen så märkligt att det inte direkt står en skylt i pannan på oss ”Adopterad, INTE invandrare”?
Jag förstår på ett sätt Marika till fullo, det där att lessna på rasistiska kommentarer och föreställningar. Samtidigt är det så jävla lätt att i tanken att skämta till det för att ta udden av det hela faktiskt bara reproducera rasismen. Som adopterad hamnar du i ett mellanförskap. En ses inte fullt ut som ”riktig svensk”, när det passar vita svenskar får en höra att en inte hör hemma här, inte ska ha åsikter eller bara kan sticka tillbaka där en kom ifrån om det inte passar. Samtidigt som en får höra att folk ”inte sett att du är svart/brun”, tänker på en ”som vit” osv. Att en visst hör hemma här och är såå svensk. Det blir en rejäl motsättning i ens identitet och för många adopterade är det svårt att hantera på ett bra sätt. Speciellt som många adoptivföräldrar själva saknar kunskapen att hantera detta och därför inte kan lära sina barn att finna en trygg identitet som inte vilar på internaliserad rasism. Tvärt om bygger tyvärr adoptivföräldrar själva ofta på denna internaliserade rasism. Många av de taktiker adopterade barn får lära sig för att hantera rasism mot dem är nämligen att internalisera den istället. Att skratta åt rasismen, skämta själva på liknande sätt (om en sagt det själv kan ju ingen annan säga samma sak på elaka vis är mottot), eller i vissa fall förneka att det elaka stämmer om just en själv eftersom den som är elak har fel om ens ursprung. Ex ”Du är ful för du är kines!” Svar: ”Nähä, jag är inte alls ful för jag är inte kines jag är korean!”
På grund av detta är det inte ovanligt att adopterade är jävligt bra på att reproducera rasism. Som uppvuxna i oftast nästan helt vit kontext måste vi ofta internalisera rasismen för att överhuvudtaget ta oss igenom barndomen eftersom vi inte får några andra verktyg att hantera rasismen med. Många av oss har spelat pajas, skämtat om vårt utseende, vårt ursprung. Gjort allt för att visa att vi också är svenskar, en del av den svenska gemenskapen med samma humor och kulturella ramar. Problemet är när denna reproduktion plötsligt skall kallas antirasism. När en adopterad svart kvinna uppvuxen i vitt samhälle plötsligt gör anspråk på att veta hur det är att växa upp som svart barn med svarta föräldrar i ett rasistiskt samhälle. För vare sig en gillar det eller ej, som barn har en ändå en del fördelar i att vara adopterad med vita föräldrar. Små fribiljetter som barn till invandrare inte har. Det ger oss olika förutsättningar och det gör att vi inte kan tro eller agera med tanken att bara för att någon är svart/rasifierad adopterad kommer denne automatiskt haft samma erfarenheter som andra med samma ursprung/hudfärg.
När Marika då dessutom passar på att raljera om att namnet på föreställningen anmäldes av Afrosvenskarnas riksförbund blir det verkligen knas. För med detta ger hon budskapet: Skit i att lyssna på de som lyfter rasism, de saknar bara självdistans och tar på sig offerkoftan. Rasism är ju faktiskt bara att skratta åt.
Jag avslutar med ett citat av Audre Lorde. Riktat delvis till Marika. Jag förstår som sagt vad mycket av detta kommer ifrån, men vi måste inte fejka tillhörighet med vita svenskar för att vara svenskar. Vi måste inte anamma den vita blicken där svensk= vit, vit = svensk, där ”invandrarpåbrå” syftar till personer med mörk hy eller där det är självklart att visa att en inte är ”en riktig invandrare”. Vi är de vi är, och det ska duga bra. Gör det inte det är det samhället som felar, inte vi och vi har kraften inom oss att påverka detta, inte skratta med i det för att slippa vara den obekväma ”blatten”. Jag hoppas Marika en dag finner insikten att hon har humor och kraft inom sig att stå på en scen och få folk att skratta utan att reproducera rasism och legitimera vitas fördomar. Jag vet att hon kan, och att Sverige är värd det.
Vardagsrasismen 
Hej!
Tack för dina ord. Jag är adopterad från Indien Bombay 1973. Har ej sett showen men har bekanta som har gjort det och de blev illa berörda av hennes sätt att förnedra sin medmänniska. Vad jag har förstått så har SD inga större problem med adopterade för de har ju ändå ett svenskt sätt att leva. Alltså jag spyr på den attityden….Det känns som om Marika kanske kan bli kollega med Jimmie Åkesson & Co. Hon förmedlar ju samma sak. Hon får en att må dåligt över en själv och bidrar bara till mer rasism och stereotypa attityder. Hon, som är en kändis, borde använda sin kändisskap till att lyfta rasism frågor högre upp på politikers agendor och uppmana folk till behandla alla lika. Jag blir bestört. Egentligen vill jag skriva mer här men jag är så arg nu så jag kan inte. Tack och kram för att du lyfter fram detta. Fortsätt med ditt fina arbete. Delade nyss din sida på min Facebook! Kram igen!/ Jonna
Åh. Tack. Äntligen. Äntligen finns det någon som lyfter det här problemet.
Jag har själv gjort så här. Bortförklarat. Nej, jag är inte invandrare jag är faktiskt adopterad. Jag brer på dialekten instinktivt för att det inte ska kunna missförstås vilket ursprung jag har.
Men.
Mitt ursprung är ju inte svensk. Jag är inte svensk i grunden. Jag känner mig svensk. Inte samma sak som att jag är svensk.
Inför min nya passansökan fick jag frågan om jag ville ta bort Lima som födelseort…..??!!
Samhället blir hårdare och hårdare i klimatet. Och vi behöver sluta bortförklara oss själva.
Jag är numera stolt adopterad/invandrad Peruan. Mina barn är andra generationens invandrare. De är underbara barn med ursprung från Karlstad och Peru.
Tack för att du lyfter det här
Jag tror att mina föräldrar, som jag såg en del av föreställningen med, fick upp ögonen för vardagsrasism och fördomar som de inte ens tänkt på tidigare genom showen. Jag tror att det också blev lättare att ta till sig för dem eftersom det var gjort med humor. Det var iallafall uppfattningen jag fick. Sen tänker jag att Marikas målgrupp antagligen var vita svenskar men att det per se inte behöver vara fel? Tror att många fick upp ögonen för den rasism som de omedvetet utsätter andra för, och det är väl bra.
Jag är mer cynisk, det har funnits shower som detta i flera år, program om rasism, berättelser om det etc etc och varje jäkla gång påstår folk att det var ögonöppnare. Att de fått insikt i att vardagsrasism finns. Samma personer som sen säger samma sak igen 6 månader senare när nån ny artikel om rasism är på tapeten. Så jag vet inte, jag har ganska låga hopp om att en för vita helt ofarlig show där rasism mest utmålas som nått ”små kul” att skratta åt för att det är så dumt verkligen kommer ge några riktiga ögonöppnare mer än högst tillfälligt.
Det finns inte ett sätt att informera och bekämpa vardagsrasism. Tror inte heller att en person med en show skulle vända på tärningen ensam. Det kommer att krävas (och har alltid krävts) att vi berättar och berättar på olika sätt, stort som smått. Jag har mött rasism i båda mina hemländer, men än så länge är de bara en minoritet i båda mina länderna. Varje enstaka person som väcks upp är en seger för mänskligheten.
Jag såg en tidig version av showen för flera år sedan i Stockholm, så den skiljer sig kanske åt lite. Vet att jag reagerade negativt på ett par saker ändå, men i stort sett tyckte jag den var jättbra. Varför? Jo, som så ofta med stand-up så var det igenkänningen jag skrattade åt! Igenkänningen som ”adoptivfamilj”. Rasism är aldrig ok! Tycker absolut inte jag, men man kan må bra av att ibland skratta åt eländet… Som adoptivmor händer det ju att man får höra ett och annat jobbigt… Vissa saker är barnen tack och lov förskonade mot. Och de metoder du påstår att vi adoptivföräldrar har i vår uppfostran stämmer då inte på mig… Sedan är det inte helt lätt med uppfostran och pedagogik alla gånger och det är inte alltid man är med sina barn och vet vad de utsätts för och hur de agerar (tyvärr). Jag tycker alla har lika värde, spelar ingen roll vilken hudfärg man har (eller vilken hudfärg föräldern har…).
Det var därför jag inte skrev att det alltid gäller, men tyvärr är det ofta så det ser ut i adoptivfamiljer. Mer förr än nu förvisso så det blir bättre, även om det finns ”skräckexempel” med SD röstande adoptivföräldrar…
Håller verkligen inte med dig i detta alls! Kände igen hela min uppväxt i föreställningen, utsattheten, ilskan, försvarteknikerna och kampen mot förutfattade meningar. Tycker att hon beskriver det kanonbra. Och är det några som ska höra det, så är det dom du kallar ”vita”!
Att frånta henne sina upplevelser genom att ge försöka minimera henne i ett fack ”Wanna be white” är lika illa som den behandling som både Marika och Jag själv fått av några av våra klasskamrater, lärare och andra med förutfattade meningar.
Jag både skrattade igenkännande och grät chocken över likheterna i situationer av kränkningar.
Titeln gjorde mig förbannad tills jag såg innehållet.
Kanske är upplevelsen av att växa upp i Sverige annorlunda för dig?
Kanske får man svensk-humor om man har svenska föräldrar?
Jag GILLADE innehållet och älskar humorn och uppskattar att fler med icke afrikansk bakgrund får en glimt i vad det innebär att vara svensk-afrikan!
Marika har svenska föräldrar precis som jag. Jag kände också igen mig i hennes erfarenheter och jag ifrågasätter inte henner erfarenheter eller att hon pratar om dem. Tvärt om. Däremot stör jag mig på hur hon packeterar det hela, hur det framförs för _för mig_ känner jag bara att detta är gjort för vita. För att de ska få skratta åt rasism och känna sig goda som inte är lika dumma som de i exemplen hon tar upp och ursäktade för alla kan ju tänka dumt ibland. Imo faller Marika i fällan att tro att vita bara kan lyssna och ta till sig av det hon säger om de skipper reflektera över sig själva och slipper granska sina egna beteenden. Hela hennes föreställning blir safe för vita och tyvärr kränkande för många som utsätts för rasism. Det gör att jag inte kan gilla showen, oavsett hur mkt jag kan känna igen mig i situationerna.
Jag uppfattade det inte som om att hon förminskade rasismen. Jag uppfattade att hon berättade om att vara utsatt för den. Älskar att hon använder humorn för att berätta situationen. Är själv ingen komiker, men använder liknande humor när jag vill berätta något. Med humorn når hon troligtvis inte dom riktiga rednecks, och jag vet inte vem som skulle nå fram där. Jag tror att vi alla skaffat där att klara av rasismen och fördomar under uppväxten. Min teknik var att slåss när det krävdes, att bara otroligt vass i munnen när det krävdes och i flera fall använda min humor för att återge situationer där jag tyckte att andra betydde sig som idioter. Inte för att underminera situationer men för att lära ut hur man inte gör mot mig och varför. Olika tekniker för olika typer av situationer. Det kallas att överleva och överkomma.
Dom jag tror hon väcker, är just dom som tror att allt är rosaskimrande och att de själva inte har några fördomar. Vi som är utsatta vet ju redan. Intressant däremot tycker jag att du fick en så annorlunda syn på det än vad jag fick. Mycket märkligt. …
Jag kommer fokusera mer på att försöka förstå varför. Generation, humor eller teknikerna. …?
Till saken hör ju också att Marikas komik är lika tafatt som Måns Möllers. Den ena skämtar om bajskorvar och ”negrer”, medan den andra skämtar om ”invandrarsvenskar” och sin egen funktionsnedsatte son.