Ok, jag vill snacka lite om adoption, om det problematiska med den status adoption fått som något rakt igenom fint. Jag vill tala framförallt om det legitimerade utnyttjandet av fattiga kvinnor runt om i världen. Om hur adoption ses som enbart en positiv sak och inte som det utnyttjande det faktiskt är, men även om hur adoption hela tiden utmålas som en nödlösning för personer som inte får till ett biologiskt barn.

Jag ser om och om igen i diskussioner hur adoption omtalas som en sista utväg, något en kan ta till om inget annat funkar för att få det där barnet en vill ha. Eller hur en tom ska avstå från biologiska barn för att vara (i omgivningens ögon) lite extra god och ta hand om ett barn som redan finns. Mina föräldrar adopterade mig av just den orsaken; det fanns så många barn så varför inte ta ett av de som saknade familj istället för att försöka fixa ett eget? Detta har påverkat mig hela mitt liv, inte pga inställningen hos mina föräldrar men i hur _andra_ gärna påpekar att jag haft sån tur, måste vara så tacksam och yada yada för att mina päron valde att ta mig istället för att försöka få ett biologiskt barn. Jag ser tom adoption omtalas som en fallskärm om någon skulle ångra en sterilisering. Adoption ses sällan som en lösning för ett barn att få tryggheten i en familj utan oftast som möjligheten för vuxna att få ett barn. Som om barn är en rättighet.

Lite info som kan vara bra att ha i beaktande: majoriteten av barn som adopteras är inte föräldralösa. Deras föräldrar väljer att lämna bort dem i förhoppningen att de ska få ett bättre liv. Barn som faktiskt saknar en familj och lever på gatan godkänns nästan aldrig för adoption och om de gör det är de ofta så gamla att ingen adopterar dem ändå. Det är heller inte ovanligt att föräldrar inte vill adoptera bort barnet men får så mycket press på sig att de för det ändå. Det är heller inte speciellt ovanligt med ren människohandel som sen tvättas ”vit” genom att den slutgiltiga adoptionen sker genom legitima organisationer som inte vet om att föräldrarna fått betalt för att avstå från sitt barn, eller att barnet kidnappats.

Detta ger att orsakerna till att det finns barn att adoptera, att vita här i väst kan tala om adoption som en självklar nödlösning är att ”vi” helt utan reflektion utnyttjar det faktum att fattigdomen i andra länder är så stor att folk väljer att ge bort sina barn eller på grund av gammaldags kultur tvingas att lämna bort dem.
Det talas gärna om att det är för barnets bästa, för att barnet ska få det bra. Är det då verkligen det bästa för barnet att komma till ett samhälle fyllt av rasism? Ett samhälle som gör att över hälften av alla adopterade velat ta sitt liv eller haft problem med sitt psykiska mående? Är det verkligen i barnets intresse att slitas från sin familj för att de inte har pengar nog till att täcka ens de mest basala behov som rent vatten och mat? Något som faktiskt bryter mot FNs barnkonvention? Nej, självklart inte. Det bästa för barnet, förutsatt att föräldrarna är lämpliga i övrigt, är ju att familjen får det stöd de behöver för att kunna behålla sitt barn. Det är ju dock enklare att adoptera ett barn hit som får det bättre samtidigt som väst fortsätter utarma många av de länder barnen kommer ifrån. Det är enklare att vara ”god” och rädda en medan dess syskon och familj blir kvar och får fortsätta kampen att överleva dag för dag. Det är lättare att utmåla vita väst som de schysta som sträcker ut en hjälpande hand men blunda för att med en verklig hjälp hade barnen inte behövts adopteras från första början. Det som barnen verkligen hade behövt är en rejäl omfördelningspolitik istället för den rejäla snedfördelning av resurser som vi ser idag.

Jag är glad att jag bor i Sverige, men jag är inte tacksam mer än någon född i Sverige är och det ska jag heller inte behöva vara. Ändå möts jag gång på gång av människor som vill avkräva mig en tacksamhet som om jag hade tvingat mig hit. Som om det är mer tur att adopteras hit än det är att födas här av en vit svensk mamma. Det är också viktigt att minnas att vita föräldrar omöjligt kan ge sina barn fullt ut de verktyg som krävs för att hantera samhällets rasism. För hur en än vrider på det kan de inte själva uppleva rasismen på samma sätt. De ser den bara utifrån. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men oftast hamnade stöder i en färgblindhet att vi alla ju är lika, att jag bara skulle strunta i de som fällde rasistiska kommentarer för jag visste ju egentligen att jag har rätt att bo här och är värd liks mkt som någon annan. Bara det att jag ofta inte alls kände den rättigheten.

Ibland talas det om att adopterade blir berövade sin rätta kultur. Som om det är det som skulle vara problemet med adoption. Att den rotlösheten som många adopterade upplever beror på att de inte får växa upp med den kultur som är i landet de föddes i. Jag kan inte tala för alla adopterade men för egen del anser jag att det inte är avsaknaden av födslolandets kultur som skapar rotlösheten, utan att en aldrig fullt ut tas upp som en given del i det nya landets kultur. Oavsett hur ”svensk” min kultur är, med sill på midsommar och julskinka och Kalle på jul ses jag aldrig fullt ut som svensk. Jag får fortfarande möta frågorna om varifrån jag är egentligen, frågor om colombiansk kultur och samhälle fast jag inte varit i landet på 25 år. Jag får ständigt möta och se i andra att de registrerar att jag inte är svensk ”egentligen”. Där finns min rotlöshet, för jag vet att om jag skulle flytta till Colombia så passar jag inte in där heller. Mitt utseende må vara rätt men min kultur är fel. Hade jag sluppit att ständigt pekas ut som avvikande och ”fejksvensk” hade jag haft en kultur, en samhörighet i det svenska, men nu berövas jag från det i rasismens namn och jag vet att jag inte är ensam.

Något som också ständigt faller bort i diskussionen om abort är det fakta att alla adoptioner, varenda en, är resultatet av ett trauma. Det går inte att komma ifrån och det kommer påverka barnets relation till de nya föräldrarna. Samtidigt har de allra flesta föräldrar också genomgått trauma, ofrivillig barnlöshet, utredningar och ofta en sorg över att inte kunna bära och föda ett biologiskt barn. Detta innebär stt så gott som alla adoptioner innebär att ett barn med trauman hamnar i en familj med andra trauman. ”Skador” som skall bearbetas samtidigt som processen att bli en familj ska pågå. Det är inte lätt och efter diskussioner med många adopterade vågar jag påstå att det tyvärr ofta skapar situationer som är allt annat än gynnsamma för det adopterade barnet. Inte för att föräldrarna inte vill sitt barn väl, utan pga många gånger omedvetna krav på det adopterade barnet att hen ska läka föräldrarnas själsliga sår. Ett uppdrag allt för stort för något barn att fixa.

Är jag då emot all adoption och vill förbjuda det? Nej det är jag inte och jag vill inte förbjuda adoption. Barn som verkligen är föräldralösa ska givetvis få en ny familj. Barn till vuxna som pga sjukdom eller tex missbruk absolut inte kan ta hand om ett barn bör få adopteras. En sådan utgångspunkt skulle dock medföra betydligt färre adoptioner än idag, speciellt från utlandet. Något som troligen inte skulle accepteras med tanke på att det redan nu klagas mkt på att det är så långa köer för att få adoptera eftersom mängden barn uppe för adoption är mycket mindre än antal som vill adoptera. Istället för att se det positiva i att allt fler länder försöker ordna ett bra liv för barnen i deras hemland klagas det på att länderna inte släpper fler barn för adoption. För i väst har vi såklart rätt till andras ungar…

Vad vill jag då med denna text? Jo mana till lite eftertanke och framförallt att vi ska komma ifrån att se adoption som en extra utväg när inget annat funkar. Att sluta se barn som en rättighet vi kan skaffa oss på bekostnad av kvinnor i fattiga länder och adopterade som en andraklassens barn som skall vara tacksamma över att någon ville ha dem. Jag vill att adoption slutar glorifieras och att vi faktiskt på allvar ska kunna lyfta och tala om problemen med adoption och hur vi alla tillsammans ska kunna jobba för att så många barn som möjligt skall kunna stanna med sina familjer, i alla länder i världen. Jag vill att barns rätt att få bo med sin familj skall stå över barnlösa västlänningars rätt att få någon annans barn. Å jag vill att de barn här i Sverige som saknar en familj skall få rätten till den tryggheten innan andra barn skall tas från sina familjer i fattiga länder. Så låt oss diskutera!