Detta är en översättning av en text skriven på engelska av Kimberly Foster. Läs originalet här. Följ Kimberly på Twitter under nicket @KimberlyNFoster

Det finns många orsaker till att vara skeptisk mot vita allierade. Medan personer från marginaliserade grupper slåss för att leva och växa, så slåss allierade ofta för cred och rampljuset. De som behöver den mesta omvårdnaden har upprepade gånger blivit brända av de goda intentionerna från personer som påstår sig vara där för att hjälpa. På grund av detta har de marginaliserade grupperna kommit att få en extra börda i att sortera ut de själv centrerade allierade.

Vi behöver inte bara kriga mot apati utan också mot självpåtagen äganderätt. För många välmenande vita personer tror att deras erkännande av en kamp mot orättvisor ger dem rätten att styra den som de önskar. De tror att deras blotta närvaro är så värdefull att de fortsätter med att ta upp allt utrymme. Ungerska journalisten Boglarka Balogh säger att hon sätter fokus på den svåra situationen för Afrikanska folkgruper genom att ha någon som photoshopar in henne i deras traditionella utseenden, vilket inkluderar håruppsättningar, kroppsmålningar/markeringar för grupptillhörighet, klädsel och smycken.

Denna fotoserie är chockerande i hur den bortser från betydelsen och innebörden av dessa kulturella estetiker. Balogh utförde de mest fundamentala approprierings-tabun som finns och hävdar att hon ökar medvetenheten om dessa hotade folkgrupper. Det kanske är hennes genuina intention, men projektet lyckas bara med att centrera vithet, än en gång, i en kritisk diskussion om svarta människor och svart kultur. Hon har bokstavligt talat raderat ut de kvinnor hon påstår sig stötta. Detta är objektifiering maskerad som beundran.

Hennes svaga försök att utnyttja sitt vita privilegium för något gott understryker att många vita allierade fortfarande måste arbeta för att fullt förstå vikten av deras oförtjänta sociala position. I typisk kolonial maner tror Balogh att hennes vita kropp höjer kulturerna – att hon kan kommunicera mer iklädd de traditionella dräkterna från dessa grupper än kvinnorna som detta kulturarv tillhör.

Här i ligger ihålligheten i att ”öka medvetenheten”. Om det är där det slutar så bidrar det inte till något annat än exploation eftersom, i slutändan, får Balogh återvända till tryggheten av sin vithet.

Vi behöver inte vita som utnyttjar sina privilegium för att föda
deras egen narcissism. Privilegium är bäst använd som en bro mellan de som har det och de som saknar det. Att lägga sig ner är vita människors uppgift.

Avstå från utrymme på golvet. Hjälp in de som sällan ses eller hörs. Tillåt att de människor som erfar marginalisering får berätta deras sida av berättelsen. Detta är de första stegen i att bibehålla värdigheten hos ett folk som är ständigt förbisett. Våra allierade bör inte använda rasbaserade empatiklyftor som en ursäkt för att bli ansiktet för förtryck.

Marginaliserade människor är skeptiska till de privilegierade när de erbjuder sig att hjälpa för att vi helst inte vill brickor i deras kamp för självförverkligande. Samtidigt som, vi i ärlighetens namn, måste bli bättre på att kontrollera de som vill göra detta arbete innan vi låter dem få tillgång till våra utrymmen. Stor vilja behöver inte betyda kompetens. Det finns ingen orsak att acceptera hjälp och reproducera förtryckande dynamik på vägen.

I ett samhälle med vit makt, är vi socialiserade till att tro att svarta kroppar behöver vita medhjälpare, men människorna från dessa folkgrupper ska inte behöva någon räddare. Balogh med sina resurser och vithet kunde lika enkelt ha gjort en fotoserie som innehöll de verkliga rösterna och utseendena hos kvinnorna från dessa grupper. Istället använde hon dem som rekvisita och tog ifrån dem än mer av deras mänsklighet.

Om du verkligen vill hjälpa, kom ihåg att dina fåfänge projekt inte är aktivism.

Photo Courtesy Boglarka Balogh