Etikettarkiv: makt

Gästbloggsinlägg

Du ska inte behöva sätta dig själv i centrum för att visa empati!

1 kommentar

Detta är en översättning av en text skriven på engelska av Kimberly Foster. Läs originalet här. Följ Kimberly på Twitter under nicket @KimberlyNFoster

Det finns många orsaker till att vara skeptisk mot vita allierade. Medan personer från marginaliserade grupper slåss för att leva och växa, så slåss allierade ofta för cred och rampljuset. De som behöver den mesta omvårdnaden har upprepade gånger blivit brända av de goda intentionerna från personer som påstår sig vara där för att hjälpa. På grund av detta har de marginaliserade grupperna kommit att få en extra börda i att sortera ut de själv centrerade allierade.

Vi behöver inte bara kriga mot apati utan också mot självpåtagen äganderätt. För många välmenande vita personer tror att deras erkännande av en kamp mot orättvisor ger dem rätten att styra den som de önskar. De tror att deras blotta närvaro är så värdefull att de fortsätter med att ta upp allt utrymme. Ungerska journalisten Boglarka Balogh säger att hon sätter fokus på den svåra situationen för Afrikanska folkgruper genom att ha någon som photoshopar in henne i deras traditionella utseenden, vilket inkluderar håruppsättningar, kroppsmålningar/markeringar för grupptillhörighet, klädsel och smycken.

boglarka_1

Denna fotoserie är chockerande i hur den bortser från betydelsen och innebörden av dessa kulturella estetiker. Balogh utförde de mest fundamentala approprierings-tabun som finns och hävdar att hon ökar medvetenheten om dessa hotade folkgrupper. Det kanske är hennes genuina intention, men projektet lyckas bara med att centrera vithet, än en gång, i en kritisk diskussion om svarta människor och svart kultur. Hon har bokstavligt talat raderat ut de kvinnor hon påstår sig stötta. Detta är objektifiering maskerad som beundran.

Hennes svaga försök att utnyttja sitt vita privilegium för något gott understryker att många vita allierade fortfarande måste arbeta för att fullt förstå vikten av deras oförtjänta sociala position. I typisk kolonial maner tror Balogh att hennes vita kropp höjer kulturerna – att hon kan kommunicera mer iklädd de traditionella dräkterna från dessa grupper än kvinnorna som detta kulturarv tillhör.

Här i ligger ihålligheten i att ”öka medvetenheten”. Om det är där det slutar så bidrar det inte till något annat än exploation eftersom, i slutändan, får Balogh återvända till tryggheten av sin vithet.

Vi behöver inte vita som utnyttjar sina privilegium för att föda
deras egen narcissism. Privilegium är bäst använd som en bro mellan de som har det och de som saknar det. Att lägga sig ner är vita människors uppgift.

Avstå från utrymme på golvet. Hjälp in de som sällan ses eller hörs. Tillåt att de människor som erfar marginalisering får berätta deras sida av berättelsen. Detta är de första stegen i att bibehålla värdigheten hos ett folk som är ständigt förbisett. Våra allierade bör inte använda rasbaserade empatiklyftor som en ursäkt för att bli ansiktet för förtryck.

Marginaliserade människor är skeptiska till de privilegierade när de erbjuder sig att hjälpa för att vi helst inte vill brickor i deras kamp för självförverkligande. Samtidigt som, vi i ärlighetens namn, måste bli bättre på att kontrollera de som vill göra detta arbete innan vi låter dem få tillgång till våra utrymmen. Stor vilja behöver inte betyda kompetens. Det finns ingen orsak att acceptera hjälp och reproducera förtryckande dynamik på vägen.

I ett samhälle med vit makt, är vi socialiserade till att tro att svarta kroppar behöver vita medhjälpare, men människorna från dessa folkgrupper ska inte behöva någon räddare. Balogh med sina resurser och vithet kunde lika enkelt ha gjort en fotoserie som innehöll de verkliga rösterna och utseendena hos kvinnorna från dessa grupper. Istället använde hon dem som rekvisita och tog ifrån dem än mer av deras mänsklighet.

Om du verkligen vill hjälpa, kom ihåg att dina fåfänge projekt inte är aktivism.

Photo Courtesy Boglarka Balogh

Feminismen

Förtrycket skiter i din identitet.

7 kommentarer

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Feminismen

Myten om kvinnans ständiga underordning

18 kommentarer

Som feminist är jag fullt medveten om att en av grundpelarna i feminismen är att se kvinnor som underordnade männen, gärna att män alltid står över kvinnor och förtrycker kvinnor. Finns många kända feministiska bloggare som hårt driver denna tes. Jag håller inte med om den. Jag anser att det är en myt att kvinnan både i nutid och historisk skulle vara underlägsen mannen och medvetet förtryckt av män som grupp. Tvärt om anser jag att kvinnor och män både nu och historiskt varit lika förtryckta, och jag tänkte här förklara hur jag kommit fram till min ståndpunkt i detta. Nej, jag tror inte att vi är jämställda, eller att vi lever i ett matriarkat. Jag är och förblir feminist och jag tror på patriarkatet. Verkar det som motsägelser? Ja kanske. Förhoppningsvis förstår du mina tankar efter detta.

Jag börjar historiskt. Vem är det som skrivit historien? Från vems perspektiv utgår historien och vilka ideal återspeglas i dessa historieskrivningar? Jo den vita, västerländska och rika klassen (både män och kvinnor). Detta är väldigt viktigt att ha i beaktande när en läser historiska skildringar om hur det var förr i tiden.

Vi kan börja riktigt långt bakåt, innan människan blev bofast. Ofta beskrivs denna tid som en tid där kvinnor fick gå runt nära de tillfälliga boområdena, samla rötter och bär medan männen jagade. Deras sexualitet har skildras i många romaner ex Grottbjörnens folk som något som skett i form av våldtäkter. Det har helt enkelt varit ”självklart” att kvinnorna inte hade rättigheter. Hur det verkligen var kan vi inte veta, det vi kan veta är dock att det finns hittade gravar med skelett från kvinnor omgivna av jaktvapen och annat som jägare har god nytta av. Vi vet att på grottmålningar har kvinnliga figurer återfunnits avbildade som gudar, och vad som tolkats som hövdingar eller visa personer. Saker som tyder på att kvinnor jagade precis som män och hade högt uppsatta positioner i de dåvarande mänskliga samhällena.

När vi blev bofasta och började äga mark på ett annat sätt utvecklades de första tecknen på ett patriarkat. Tätt sammankopplat med ägande och kapitalism. Med ägandet började också historien skrivas ner och vidarebefordras av de rika med makten. Oavsett kultur vi ser till nu är det till största majoritet män som har makt och kontroll. Men betyder verkligen det att män som grupp har makten över kvinnorna? För mig är svaret nej. Den lilla klick män som haft makten har också sett konkurrens inte bara i kvinnorna utan i de andra männen. För dem att behålla sin makt kräver att de också trycker ner andra män. Detta har gjorts genom att sätta upp patriarkala spelregler, där en mansroll upprättas som ytterst få män kan leva upp till och där straffet för de män som inte lyckas är hårt. Exempelvis var det förr inte alls ovanligt att en man som inte gifte sig och skaffade barn (fertilitet var ett stort bevis på sin manlighet) blev av med hela sitt arv och många gånger kunde det sluta med att mannen stod utan något alls, hamnade på gatan och blev bland de lägst stående.

När feminismens kamp och historia beskrivs glöms ofta både etnicitet, funktionalitet och klass för att inte tala om hbtqfrågorna bort. Vilka var det som startade den feministiska rörelsen? Jo rika kvinnor som var less på att vara hemma. Detta ger ett kamparv där kvinnors rätt till utbildning, arbete och rätt att vara politiskt engagerade ses som bland de viktigaste saker som uppnåtts. Däremot tänker rätt få på att det i arbetarklassen redan var så att både män och kvinnor arbetade och alltid har arbetat, där har det inte funnits ekonomisk möjlighet att ha kvinnan hemma för att sköta barnen och delar av hushållet, det har varit av högsta vikt att kvinnorna också arbetat och ofta har arbetet varit hårt. När det kommer till utbildning var det också något som den högre samhällsklassen hade rätt till, och rika kvinnor hade en längre utbildning än fattiga män. För fattiga slutade skolan för både kvinnor och män ofta redan i det som idag skulle motsvara åk 6, sen behövdes deras krafter i hem och arbete. Rika kvinnor kunde gå i kvinnoskola upp till motsvarande gymnasieutbildning där de förvisso fick långt ifrån den utbildning rika män fick men ändå en enorm bit över den utbildning den största majoriteten fick.

Att det förekommit mycket hemska beteenden mot kvinnor förnekar jag inte, men i allt det har udden även riktats mot männen. Det är personerna med makt som agerat och de har haft ett syfte i sitt agerande som sällan haft med kön att göra. Ett exempel är häxjakten i Sverige som ofta lyfts som ett exempel på rent kvinnohat. Bara det att det avrättades nästan lika många män som trollkarlar och under denna period var häxavrättningar bara tredje största ”brottet” folk avrättades för. De två vanligaste var män som påstods haft sex med andra män alt med djur. Att häxavrättningarna fått sådant fokus beror alltså inte på att det var synnerligen många som avrättades utan mer att det fascinerat historiker vilket fäste häxrädslan fick hos arbetarklassen, och vilken snabb spridning den hade.

Vi kan ta några fler exempel när jag ändå håller på: Prostitution ses som det yttersta tecknet på hur män härskar över just kvinnor. Hur många vet att det är lika vanligt med prostituerade män och att män ofta debuterar som sexsäljare i yngre åldrar? Få, för det talas det inte om. Varför? För att kvinnorna ses som ofrivilliga offer, medan männen anses välja detta fritt. Att prostitution dessutom slår hårdast mot en väldigt specifik grupp nämns så gott som aldrig i feministiska sammanhang. Vilken grupp? Transpersoner. De är absolut mest utsatt för våld och tom död samtidigt som de är mest överrepresenterade inom prostitutionen. Dock totalt osynliggjorda.

Eller vad sägs om rösträtten? Allmän rösträtt har i de flesta länder kommit samtidigt för kvinnor och män, i Sverige hade kvinnor allmän rösträtt först medan männens rösträtt ytterligare några år var villkorad (den som inte gjorde väpnad tjänst inom försvarsmakten fick inte rösta).

Vi kan också dra in etnicitet i det hela: När svarta förslavades i USA var en av orsakerna till varför de ansågs lägre stående att kvinnorna hade samma rätt att leva ut sin sexualitet som männen. Vita kvinnor som ville utmana anammade lite av de svarta kvinnornas frigjorda sexualitet samtidigt som de ändå såg ner på dem för att de inte var kristligt kyska. Här kommer vi förövrigt in på ännu en aspekt i det hela nämligen det att patriarkatet inte fått kraft utan att kvinnor själva bidragit. För hur provocerande det än kan låta: Kvinnor har genom tiderna själva bidragit till, upprätthållit och faktiskt gillat att leva i ett patriarkat. De reformer som gjorts för ökad frihet för kvinnor har oftast gjorts mot majoriteten av kvinnors egna önskemål. Detta gör inte att reformerna varit dåliga, givetvis har det varit bra, men det går inte att skylla patriarkatet helt på männen.

Patriarkatet är ett utslag av kapitalismen, det slår lika hårt mot kvinnor som män men på olika sätt. Patriarkatets utformning gör att vi ser mest män i toppen för kvinnor har svårare att få en ekonomisk, ägande och politisk makt, men å andra sidan ser vi också absolut mest män på botten, för de får betydligt mindre hjälp att ta sig upp. En man som inte lever upp till mansidealet fråntas sin rätt att vara just man, både från män och kvinnor. Så hur kan jag ändå påstå att det finns ett patriarkat? Jo för att saker som kodas som manligt värderas högre. Männen i sig gör det inte, men egenskaper som skapar en mansroll gör det, en roll män inte är menade att kunna leva upp till mer än i undantag, men ämnad att få alla att sträva efter eftersom vinsten är makt och status. Att fler män återfinns i toppen gör dock ändå inte att gruppen män förtrycket gruppen kvinnor, i patriarkatet bidrar alla till förtrycket av alla, men maktfördelningen går inte att se utan att även se klass, etnicitet osv.

Jag är fullt medveten om att detta kan tolkas som ett ”män männen dååå” inlägg, att jag hjälper män att ta på en offerkofta och vägra se de privilegier de har. Så är det inte. Jag tycker inte synd om männen, å de borde se de fördelar de får i samhället. Däremot anser jag att kvinnor också borde se sina fördelar de får i samhället. Varken män eller kvinnor är viljelösa offer oförmögna att påverka sina liv. Tyvärr utmålas kvinnor allt för ofta av feminismen som enbart offer för omständigheter, utan minsta egna ansvar för sina liv där allt skylls på mäns förtryck. Vi måste se våra styrkor, oavsett könsidentitet för hur ska vi kunna befria någon alls från förtryck om vi lär oss att vi inte har makten att bryta oss loss?

Manlighet

Ja, självklart hatar jag ”mannen”, gör inte du?

19 kommentarer

Nej, du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte män, jag hatar manligheten. Jag hatar den manliga könsrollen. Jag hatar den våld och våldtäktsglorifierade manskönsrollen, den som trycker på att män ska vara starka men tysta, våldsamma och ärelystna. Jag hatar den normen med hela mitt hjärta och jag kan inte för mitt liv förstå mig på de som inte gör det.

Jag vet att det finns många som förnekar att det skulle finnas starka sociala normer för hur en förväntas bete sig pga sitt kön. Jag vet att det finns många som vägrar se strukturer utan bara vill se till varje individs egna val som såklart aldrig någonsin är påverkade av någon annan. Om du tillhör någon av dessa kan du gärna sluta läsa nu, för det jag skriver härefter kommer iaf inte att tilltala dig. Eller så läser du vidare och kanske lär du dig något vem vet?

Manshat eller ”manshat”?

Ofta anklagas feminister för att vara manshatare, dvs att hata alla män utan urskiljning. Jag vet ett fåtal manshatande feminister och tja, de har sina orsaker att vara det och inget jag tänker lägga värderingar i eller ta avstånd ifrån även om jag inte delar deras syn på det hela. Nåväl, även om de manshatande feminsiterna finns så är de ett undantag. Vad som oftast kallas för manshat är istället hatet mot mansnormen. När det påpekas att vi måste tala om mäns våldsamheter och hur vi kan förebygga det kallas det för manshat, istället för att se de strukturer som gör att män står för absoluta majoriteten av våldsbrott läggs fokus på att inte alla män slår. Att inte alla män slår, våldtar och överlag beter sig som stora rövhattar är ingen nyhet, men vi kan inte bearbeta och försöka komma till rätta med att det är främst män som gör våldsbrott om vi inte kan tala om det som ett problem med mansnormen. Att ständigt föra in debatten på ”inte alla män” är faktiskt att göra de män som inte slår och våldtar en redig björntjänst. För samma mekanismer som ligger bakom att män slåss ligger bakom att män som blir slagna inte tas på allvar. Den man som inte själv slår någon kan fortfarande bli offer för någon som gör det, och jag antar att han och alla andra manliga offer vill tas seriöst?

Att hata män och att hatas av män:

När hat mot feminsiter eller kvinnor över lag lyfts som ett problem kan du ge dig den på att det kommer komma någon (man) och påpeka att även män blir hatade. Detta stämmer såklart, men vilka är det som oftast skickar hat mot män? Jo andra män. Nej jag förnekar inte att det finns sviniga kvinnor men faktum är fortfarande att det är männen som står för den absolut största delen av hot och förföljelser både på internet och i verkliga livet. Vi lever dessutom i ett samhälle där kvinnor från barnsben får lära sig att det alltid finns ett fysiskt hot mot dem, en risk att våldtas eller antastas av män. Män däremot växer inte upp med ett ständigt närvarande hot om fysiska attacker av kvinnor, däremot ev av andra män. Således är det för de flesta närmare till hands att oroa sig för att ett hot på internet skall bli verklighet om det kommer från en man än om det kommer från en kvinna. Statistiken visar dessutom att det är vanligare att män gör allvar av sina hot än att kvinnor gör det.

Nu menar jag givetvis inte på något sätt att kvinnors hot är mindre allvarliga, de är också förkastliga och bör stävjas, men det går inte att fullt ut likställa dem med hoten från män. För en kvinna är även ett hot ”på skämt” från en man något som skapar otrygghet eftersom vi vet att det kan bli verklighet på ett helt annat sätt än en man som hotas av en kvinna. Speciellt våldtäktshot är något vi lever med som en verklighet varje dag utan att dessutom få sådana skrivna eller sagda till oss. Mansnormen är här skadlig för alla, dels för att den gynnar de män som gärna hemfaller till våldsamheter om de blir motsagda men även i de undantagsfall där kvinnor går till handling och vi får ett offer som inte tas på allvar.

Män, bara sex, våld, sport och bilar?

När jag skrev inlägget ”låt oss tala om män” fick jag många upprörda mansröster som påstod att de inte alls kände igen sig i någon mansroll och att jag smutskastade män genom att påstå att den ens existerar. Jag vet inte i vilket värld andra lever, men i den jag vandrar i varje dag ser jag absolut en tydlig mansroll. Låt oss tex titta lite på reklam riktat till män. Vad sägs tex om CocaColas reklam för CocaCola Zero?

coca_cola_zero coca-cola-zero-game

Vi har Bond, action och snygga brudar. I TV versionerna är det ännu mer snygga brudar, explosioner, snabba bilar och mannen får spela hjälte.

Eller vad sägs om hur manliga parfymer lanseras?

vincent-cassel

Mörkt och med en välklädd man som utstrålar makt. Eller Axe som är kända för att göra reklam som enbart anspelar på att kvinnor kommer falla som furor om en man använder deras produkter. Kollar vi på hur själva flaskorna formges är det även där skillnader, männens är rena, avskalade, gärna med fyrkantiga former. Tror jag sett två rundare mansparfymflaskor, den ena i form av ett knogjärn, den andra i form av en handgranat… Kvinnors är oftare runda, många gånger kroppsformade, i pastelliga färger.

Eller varför inte jämföra Gillettes rakhyvelreklamer? Samma företag, i grunden samma produkter men riktat mot män resp kvinnor:

137473

1331735250553

Det kvinnliga anspelar på mjukhet, omfamningar, närhet och av någon orsak färgsättningar som för tankarna till hav och bad. Det manliga lånar estetisk från sportbilar (vilket syns tydligare i tv reklamerna) och pratar om kraft och teknisk fulländning.

Detta är ju bara ett minimalit yttepyttigt litet axplock på exempel men titta dig runt själv och du kommer lätt se hur detta går igen i all reklam, det som riktas till kvinnor handlar om sexuell mystik (att vara sexig för andra), mjukhet, värme, och framförallt att ens yta är viktig _för andra_. Reklam för män handlar om våld, att vara framgångsrik och hård, och sex (att få andra att tråna efter en).

Ser vi till filmbranschen är det ännu mer tydligt vilka föreställningar som finns för de olika könen. Filmer som presenteras som filmer för kvinnor är oftast romantiska komedier och drama. Till män rekommenderas action, mer action och en och annan skräckfilm. Att detta påverkar hur vi ser på oss själva och varandra är ganska självklart och det finns mycket forskning som stödjer att så är fallet.

Vad gör manligheten för mannen och kvinnan?

Inte ett skit skulle jag säga som svar på denna fråga. Manligheten är rakt igenom ett fängelse för mannen som jag tycker det är dags att vi skrotar. Manligheten berövar männen relationen till deras barn, manligheten berövar mannen till stora delar av deras känsloregister, manligheten berövar mannens rätt att få vara ett offer när han utsätts för brott. Manligheten berövar män chansen att ha ömsesidiga respektfulla relationer utan förtryck. Manligheten orsakar många mäns död varje år utan att någon verkar reagera nämnvärt. Manligheten är den som startar hundratals krogbråk varje år.  För kvinnan är manligheten katastrof. Manligheten är den som väcker sin partner genom våldtäkt, manligheten är snubben på krogen som tafsar och skrattar när kvinnan säger ifrån. Manligheten är de som antastar och kränker lesbiska tjejer för att visa att med lite kuk kommer de att bli heteros.

Jag önskar alla män (och kvinnor) friheten från manlighetens fängelse, men så länge manligheten finns kvar kommer jag dock fortsätta hata den, för min skull och för alla mäns skull.

Samhälle

Den rasifierade kroppen som handelsvara.

4 kommentarer

Kolonialismen. En tid där vita skapade sig kolonier runt om i hela världen och såg sig som välgörare som drog upp ”vildarna” till en mer civiliserad (läs vit) standard. Kolonialtiden påstås avslutats ungefär samtidigt som slaveriet i USA upphörde, men är det verkligen sant?

 

I min mening pågår koloniseringen än idag, men med andra metoder och mer subtilt.

Först av allt: Kolonisering handlar främst om att vita anser sig ha de bästa samhällena, bästa kunskaperna och på grund av viss materiell och ekonomisk standard lite mer rätt att göra ganska precis vad de vill. Denna tanke om rätten att få sin vilja igenom och att vara lite förmer än andra har fått vita att gå ut i världen för att frälsa andra länder genom att dela med sig av all sin vishet. Förr skedde det genom regelrätta krig, korståg etc idag genom en helt annan metod nämligen: Att göra den rasifierade kroppen till handelsvara. Detta är något som sker både här på hemmaplan och i utlandet. Hur kanske någon frågar sig? Jo det ska jag ge exempel på nu.

 

Exempel nr 1: En marknad av svartarbete.

Vad få vet är att Sverige har en enorm marknad för svartarbete, framförallt inom lokalvårdaren och byggnadsbranschen. De som anställs som arbetare inom denna marknad är framförallt rasifierade papperslösa, personer utan skyddsnät, utan rättigheter. Denna marknad har faktiskt inte minskat av det så kallade RUT avdraget, tvärt om finns det snarare sådant som tyder på motsatsen. Företag skaffar sig nödvändiga papper för att vara ”vita”, anställer 2-3 personer med fullständiga papper och sedan ytterligare 10-20 st svart. Att ta papperslösa är enkelt för de kan inte skvallra om sin situation, de har alltid hotet om omedelbar utvisning över huvudet och får helt enkelt gå med på de regler de ges. För kvinnor som städar svart är sexuella övergrepp vanligt förekommande där hotet om att anges för polisen används som påtryckning för att tvinga dem att gå med på övergreppen. Trots detta klappar sig gärna köparna på axeln över att de är schysta människor som ger dessa personer chansen till ett bättre liv. Att de vägrar betala en levnadsduglig lön är inte så noga.

Det är inte heller bara privatpersoner som utnyttjar svart städhjälp för att få ner priset. Även restauranger, tex McDonalds och kommuner anlitar städfirmor som till stor del utnyttjar papperslösa för att på så sätt pressa priserna och vinna budgivningar. Inom byggbranschen är det lika illa. Det har höjts röster om att tillåta papperslösa att organisera sig fackligt och på det sättet hjälpa dem att få upp sina löner men än så länge verkar inga fack riktigt nappa på iden pga en rädsla att detta skulle uppmuntra fler att stanna illegalt i landet.  Oavsett står vi just nu inför det faktum att vi har en stor grupp människor som lever rättslösa i vårt land och utnyttjas för att den vita medelklassen vill spara lite till på sin städerska och dessutom anser sig ha rätten att göra det.

Exempel 2: Adoption.

Detta är något jag vet inte kommer falla i god jord alls men det får vara så. Adoption utgår ifrån vita som de goda samariterna, samtidigt som vita anses ha en rättighet i att få barn till varje pris och det även finns en viss tanke om att fattiga ska ”ställa upp” och se till att det alltid finns barn att tillgå för de rika vita som inte kan få barn på egen hand. Detta går lite hand i hand med surrogatmödraskap med skillnaden att det inte redan finns ett barn i det läget. Lite ”fun facts”: Visste ni att majoriteten av barn som adopteras faktiskt inte är varken föräldralösa eller hemlösa? De har både föräldrar och hem men föräldrarna bedömer att barnet får en bättre chans till ett vettigt liv om de ger bort det till någon annan. Hela konceptet med adoption där vita hämtar hem barn från andra länder förutsätter att dessa länder hålls i en sådan ekonomisk sits att fattigdomen är stor för en så stor andel av landets befolkning att det inte finns andra lösningar än att ge bort sina barn. Skulle vi på allvar ta itu med riktig hjälp till andra länder skulle behovet av att adoptera bort barn från dessa länder minska och plötsligt står rika vita par här utan barn. Otänkbar tanke. Denna syn märks även i abortdiskussioner där det ständigt framförs argument att den som aborterar är egoistisk som ju bara kan ge bort barnet till någon annan. Det finns helt enkelt en djupt rotad tanke om att fattiga skall finnas till för rikare och ge dem av både sina kroppar och sina barn.

(Kan passa på att påpeka här att jag inte är emot adoption per se, det är helt enkelt det bättre av två onda ting)

 

3. ”Import-fruar” (i brist på bättre ord).

Detta är en av de vidrigare och mest patriarkala aspekter av den moderna koloniseringen.  Vita, oftast äldre, män reser till fattiga länder (vanligen asiatiska sådana tex Fillipinerna) och skaffar där en betydligt yngre fru från en fattig familj. En fru som på grund av kulturen hon kommer ifrån inte fått lära sig mycket annat än att passa upp på män. Sedan anser mannen att de lever i ett ömsesidigt förhållande där hon passar upp på honom och ev barn och han ser till att hon slipper fattigdomen i hemlandet. Frågan är då, är ett  förhållande verkligen ömsesidigt om det baseras på att den ena utnyttjar den andras possition som fattig och utan utbildning för sina egna syften? Jag tycker inte det.

Nog finns det givetvis fall där relationerna är seriösa och faktiskt ömsesidiga, men jag betvivlar att något av dessa fall leder till en ung tjej som inte får plugga, knappt lämna hemmet, inte lär sig det nya språket speciellt  bra och lever för att massera sin mans fötter. En man som är 40-50 år äldre..  Se dokumentären ”Min pappas unga fru” som finns på SVT play för att se ett exempel på det jag syftar på. En 73 årig man som gifter sig med en 17 åring och tycker detta är vettigt.

 

Nä ska avrunda här, min poäng är alltså att även i modern tid, både här hos oss nära inpå och i andra länder utnyttjas rasifierade (och framförallt kvinnor) för att vita anser sig ha rätten att utnyttja deras kroppar och deras fattigdom för sina egna syften. Att prata om kolonisering som något som upphört är missvisande, vi måste se att  det pågår än idag och ibland fråga oss: Har vi verkligen rätten att göra detta bara för att vi kan och tycker att det hjälper några enstaka andra?