Funderat flera varv på hur jag på bästa sätt kan formulera denna text sedan jag bestämde mig för att skriva den. Den vita offerkoftan. Vad kan jag mena med det? Jo detta: Som rasifierad debatterandes rasism möter en ofta, och då menar jag verkligen ofta, vita personer som försöker lägga beslag på rasismfrågan och få det att handla om dem.

Jag har pratat med vänner som också är rasifierade som liksom jag upplevt hur de får sitta och trösta vita vänner som är ledsna över att andra drabbas av rasism. Jag tar det igen: Rasifierade får trösta vita personer som gråter över att andra människor upplever rasism.

Istället för att bekräfta att det suger för oss rasifierade att bemötas utifrån vår hud och inte vår person kräver de att tyckas synd om, tröstas, få en klapp på axeln och guldstjärna för att de fattat att rasism är något jobbigt att behöva möta. Ja det är säkert tungt att inse att någon en bryr sig om får uppleva kränkingar så gott som dagligen för att de fötts med ”fel” hud, men tro mig, det är tyngre att vara den utsatta.

Att som vit ta avstånd från rasifierade vänner för att det är ”för jobbigt” att se att de drabbas av rasism. Sorry men hur mycket mer kan en försöka få sympatier för något en inte är direkt drabbad av?

Jag kräver självklart inte att vita ska tycka synd om rasifierade, tvärt om är den formen av bemötande bara nedlåtande som jag ser det. Däremot vore det på sin plats att erkänna att rasism suger, aktivt arbeta för att ändra det och att stötta de som utsätts istället för att rikta strålkastarna mot sig själv.

Ett annat exempel på detta är hur debatten om rasism gång på gång hamnar i att prata om rasism mot vita. Slutsatsen brukar alltid vara att rasismen mot vita är det verkliga problemet, det som får alldeles för lite fokus, det som vi måste agera mot nu-helst redan igår. Den ”vanliga” rasismen är mest överdrivna fantasifoster i rasifierades hjärnor skapade för att slippa anstränga sig för att bli en fullgod del av samhället. För det första: Rasism mot vita existerar inte. Hela världen är vithetsfokuserad även i de delar där vita är i minoritet. Detta ger vita som grupp fördelar i fråga om samhällsmakt, pengar och politiskt inflytande. De blir mer lyssnade på, har lättare att få jobb, anses mer tillförlitliga, är normen. Däremot kan vita utsättas för rasfördomar (ras f.ö handlar inte om biologi utan socialt skapade föreställningar). Rasfördomar är dock inte alls samma sak som rasism, rasism är nämligen styrt av makt. Den utan samhällsmakt har inte möjligheten till verklig rasism. Däremot som sagt rasfördomar. Båda är fel men det ena är mer strukturellt än det andra.  För det andra: Det faktum att det finns dessa personer som bara måste flytta fokus tillbaka till den vita människan visar också hur vana de är vid att vara norm, vara de samtalet handlar om och de som styr. Det är också därför renodlade rum för rasifierade ofta kritiseras hårt av vita som inte får vara med. De tror sig ha rätt att vara med, säga sin åsikt och höras i alla sammanhang de känner för, men så ser inte verkligheten ut längre.

Ok, jag vet nu att det kommer sitta folk och läsa detta som ba ”Men DU är ju den verkliga rasisten som delar upp i vit och rasifierad, som pratar ras och hudfärg, DU skapar rasism! Kan vi inte bara se alla som lika värda oavsett hudfärg och sluta fokusera på olikheterna” Mitt svar på detta är: Nej. Vi kan inte sluta fokusera på olikheterna för det är olikheterna som är problemet. Nu menar jag givetvis inte olikheter som i olika kulturer, intressen, personligheter utan olikheter i hur vi bemöts utifrån hur vi ser ut. Att ignorera att dessa skillnader existerar, att vita behandlas olika från andra är att stoppa huvudet i sanden. Rasismen kommer inte försvinna bara för att vi slutar prata om den lika lite som långt framskriden cancer försvinner bara för att läkarna låssas att den redan är borta. Att belysa de vita privilegierna är ett måste för att kunna bryta ner dem, förändra och göra saker bättre. Det är framförallt ett måste för att göra vita personer medvetna om vilka privilegier de har enbart pga sin hud så att de själva, om de vill motarbeta rasism, kan använda detta för att lyfta rasifierade, bryta ner rasism och motarbeta dessa privilegier. Det är inte vita individers fel att de fötts med sin hudfärg i ett vitfokuserat samhälle, men alla (även rasiiferade) har ett ansvar att aktivt motarbeta rasismen. Gör vi inte det är vi en del av den, då stödjer vi förtrycket, och eftersom ingen orkar vara aktiv varje stund av sin vakna tid kommer ofrånkomligen alla vita förtrycka rasifierade mer än en gång i sitt liv.

Sist men inte minst: Att som vit gå in och berätta att en förstår hur det känns att drabbas av rasism för att en visslades efter på Kreta eller blev kallad jävla svenne av ett gäng invandrarkillar är höjden av vit offerkofta. Du som vit vet inte hur det är, så försök inte ens. Du kan absolut ha upplevt kränkande situationer men nej, det är inte samma sak. Jag som rasifierad vet ju inte ens hur andra rasifierade upplever rasism, hur det känns för dem så hur ska då någon som inte utsatts för rasism veta? Omöjligt. Så förminska inte rasifierades berättelser av rasism med att söka sympatier för dina egna, ej rasismorsakade, upplevelser. Förminska inte heller rasism genom att bara kalla det mobbing och skylla på dålig uppfostran. Rasism är strukturellt, rasism finns i polisens rasprofileringar, de bortrensade jobbansökningarna med ”konstiga” namn, i blickarna, glåporden, slagen, spottet i ansiktet, myndigheternas förutfattade meningar och lärares bemötanden. Så snart vi kan fokusera på det och inte alla vita känslor kanske det går att komma någon vart i antirasismen på allvar.