Etikettarkiv: utseendehets

Samhälle

Att vara tjock är något helt annat än att känna sig tjock.

7 kommentarer

Senaste dagarna har storbloggaren Kitty hyllats i sociala medier för sitt ”mod” att tala om att hon ”känner sig tjock” och hennes prat om att inte känna sig perfekt. För all del befriande med kända personer som talar om att de inte är perfekta i en värld som annars gärna utmålar kändisar som just perfekta. När det kommer till just att ”känna sig tjock” finns det dock en hel del problem. Problem som gör att det faktiskt inte är befriande med kändisar som pratar om hur de känner sig tjocka och därmed fula, utan istället är det något som reproducerar förtrycket mot överviktiga.

För vad är det som sägs, på riktigt, när övervikt görs till en känsla? En känsla som förknippas med att vara äcklig, ful och misslyckad? Jo det som sägs är att vi som faktiskt ÄR överviktiga är fula, äckliga och misslyckade, vi är personer som ingen vill vara. Personer som människor hetsas för att vara rädda för att bli. Att vara tjock handlar inte om en känsla, det är inte en identitet. Att vara tjock är ett fysiskt faktum, det är inget vi bara kan sätta som etikett på oss själva. Att vara tjock innebär att utsättas för förtyck, att hånas och hatas, att skammas och diskrimineras. Att vara smal men ”känna sig tjock” när en har en dålig dag och inte tycker en är så snygg som en önskar är extremt privilegierat. Just för att oavsett hur tjock du känner dig, så är du inte tjock. Du kommer inte diskrimineras för din vikt bara för att du känner dig tjock, du måste vara tjock för att bli utsatt.

Att som smal kunna få sympatier för att du uttrycker att du känner dig tjock och ful är bara möjligt om vi som faktiskt är tjocka utmåla som just fula, äckliga och hemska. Om det inte ansågs vara fel med övervikt och det inte hetsades mot överviktiga hade det inte gått att få sympatier som smal genom att beklaga sig över en liten valk på magen, begynnande celluliter på låren eller lite daller på armen. För vad är det för reaktioner som ges när en smal person säger ”gud vad jag känner mig tjock, titta min feta mage?” Jo ungefär följande: ”NEJ du är inte alls tjock, du är ju jättevacker!”, ”Vadå tjock? Du som ser så bra ut!”, ”Nä inte är du tjock, du behöver inte gå ner ett gram, du är redan så fin!” osv. För som sagt kopplas tjockhet ihop med att vara ful, äcklig och misslyckad. Faktum är att till och med överviktiga ofta får höra att de är fina trots allt och därmed är de ju inte så tjocka, bara lite mulliga egentligen…

whisperCitatet i bilden ovan är ingen ovanlig inställning till överviktiga. Tvärt om är detta standard, både medvetet och i vissa fall omedvetet. Detta är en inställning till överviktiga som visar sig i varje kommentarsfält, i varje diskussion där övervikt är på tapeten. Generellt genom att påtala att den överviktiga (oavsett dennes hälsostatus) kommer kosta samhället massor av pengar, kommer vara mer sjukskriven, kommer få diabetes eller att personen snart kommer att dö. Åsikter som gärna slängs fram med viss elakhet av typen ”Jaja, var du nöjd med dig själv, se hur kul det är om 5 år när du dör!”.

När smala visar upp sig på bilder varierar kommentarerna från att vara hyllande till att vara objektifierande. När överviktiga visar upp sig på bild varierar kommentarerna från försiktig pepp, till objektifierande, till rent hat. Det påstås ofta att smala också förtrycks, men smala blir inte förtryckta i egenskap av att vara smala. När det gäller smala kvinnor framförallt är det som drabbar dem en del i det allmänna kvinnohatet. Inget som drabbar smala kvinnor är dock unikt för de som är smala. Horanklagelser, ”du vill bara få uppmärksamhet”, kroppsbedömning osv drabbar nämligen överviktiga också. Den enda skillnaden är att när det drabbar oss tjocka förväntas vi vara tacksamma. Vi ska bli glada över att nån kallar oss hora för det betyder att vi fortfarande är iaf lite knullbara, och som vi alla vet är ju kvinnors främsta mål i livet att vara knullbara. *ironi*

fat bingoI diskussioner om fetthat kommer gärna ätstörningar in i bilden också. Att alla inte är smala för att de vill utan för att de är sjuka. Jag har egentligen inte jättemycket att säga här mer än att: Överviktiga kan också vara ätstörda! Helt ärligt är det enormt triggande när diskussioner om förtrycket mot feta och hur smala bygger på detta genom att beklaga sig över sin vikt helt öppet för att få sympatier gång på gång ska handla om smala med ätstörningar samtidigt som överviktiga uppmanas att äta mindre och träna mer. Utan minsta tanke på vilka som läser som kan ha ätstörningar, bland de med övervikt. Kanske för att ingen egentligen bryr sig? Om feta är ätstörda och slutar äta så är det ju lugnt, det viktigaste är att vi tappar i vikt, right?

Det virdiga är att detta faktiskt är något människor kan uttrycka helt öppet, att det inte spelar någon roll om överviktiga är ätstörda för vi förtjänar att skammas ner i vikt oavsett vad det kostar. Faktum är att det till och med går igen i vården, där läkare, psykologer etc gärna ignorerar ätstörningar hos tjocka och istället pratar dieter och viktminskning. Vem skulle med gott samvete säga till någon smal med anorexia att denna skulle må bra av att tappa lite mer i vikt? Nej precis, men ändå är det okej att göra mot överviktiga.

Som feminist bör en tänka efter en gång extra, vad är det som förmedlas och sägs när smala klagar över sina ”tjocka” kroppar, vad spär det på för fördomar om tjocka och vad reproducerar det för förtryck? Vilka kroppar hyllas, och vilka kroppar får höra att de är äckliga, vidriga, och promotar sjuka ideal av att visas? Vill ni se reaktionerna på en överviktig kvinna som visar upp sin kropp utan att skämmas kolla in bilderna hos Lady Dhamer på FB. Fettförakt, slutshaming och derailande till att handla om smala flödar rikligt där.

fat wommen

Feminismen

Omfamna objektifieringen?

3 kommentarer

Det finns ett rätt intressant fenomen inom feminismen och generellt bland personer som diskuterar normer och jämställdhet. Det här med synen på att objektifiera personer, döma dem för deras yta. När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i. Då är objektifieringen plötsligt styrka och att synas, kopplingen till förtryck blir som bortblåst och istället förväntas vi känna oss stärkta av att representeras som objekt.

Det är som att vi tjocka, eller mörka, eller funkisar med synliga variationer ska vara glada över att ses som objekt, för annars ses vi inte alls. Medan normisarna jobbar för självklarheten att ses som en människa med individuella drag förväntas vi andra jobba för att ses som objekt, som saker, för annars får vi leva med att vara osynliga. I stället för att jobba för att vi alla ska få ses som individer och människor behöver vi ta omvägen om objektifieringen, och vi förväntas uppskatta den.

Bra objektifiering?
image

Dålig objektifiering?
image

I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet.

Visst, vissa vill här påstå att de har makten över sina selfies, makten över hur de presenterar sig själva och makten att bestämma när de ska bli bedömda. Att selfies därför är bra för makten ligger hos den som tar bilden. Jag vill påstå att detta är naivt. För vi har aldrig makten att styra hur andra bedömer oss. För bedömningen sker utifrån den bedömande personens smak och egna bagage. Selfies kan användas som egoboost om de som ser bilden gör valet att lyfta personen på bilden, men det kan även användas som ett medel för att trycka ner personen på bilden.

För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.

Även utanför feminismen förväntas vi icke normisar vara tacksamma att bli objekt. Jag har tex blivit utskälld av män för att jag sagt nej till vidrigt framförda sexuella inviter. Jag borde vara tacksam att någon vill ha mig. Jag borde bli glad att någon kan se igenom min bruna hy och extra kilon och vilja ha mig ändå. Att jag och andra med mörkare hy borde bli glada och se det som en komplimang när folk vill ha sex med oss enbart pga vår hudfärg. Vi förväntas helt enkelt vara glada över att gå från noll människovärde till att iaf ha ett värde som sexobjekt.

Jag vill inte gå med på detta. Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt. Jag vägrar le tacksamt när min hy jämförs med chokladpraliner och jag vägrar selfies som feministiskt vapen. Faktum är att jag vill slå ett slag för färre selfies och mindre utseendefixerad feminism. För vårt värde ligger aldrig i ytan, inte ens när ytan får beröm.