Senaste dagarna har storbloggaren Kitty hyllats i sociala medier för sitt ”mod” att tala om att hon ”känner sig tjock” och hennes prat om att inte känna sig perfekt. För all del befriande med kända personer som talar om att de inte är perfekta i en värld som annars gärna utmålar kändisar som just perfekta. När det kommer till just att ”känna sig tjock” finns det dock en hel del problem. Problem som gör att det faktiskt inte är befriande med kändisar som pratar om hur de känner sig tjocka och därmed fula, utan istället är det något som reproducerar förtrycket mot överviktiga.
För vad är det som sägs, på riktigt, när övervikt görs till en känsla? En känsla som förknippas med att vara äcklig, ful och misslyckad? Jo det som sägs är att vi som faktiskt ÄR överviktiga är fula, äckliga och misslyckade, vi är personer som ingen vill vara. Personer som människor hetsas för att vara rädda för att bli. Att vara tjock handlar inte om en känsla, det är inte en identitet. Att vara tjock är ett fysiskt faktum, det är inget vi bara kan sätta som etikett på oss själva. Att vara tjock innebär att utsättas för förtyck, att hånas och hatas, att skammas och diskrimineras. Att vara smal men ”känna sig tjock” när en har en dålig dag och inte tycker en är så snygg som en önskar är extremt privilegierat. Just för att oavsett hur tjock du känner dig, så är du inte tjock. Du kommer inte diskrimineras för din vikt bara för att du känner dig tjock, du måste vara tjock för att bli utsatt.
Att som smal kunna få sympatier för att du uttrycker att du känner dig tjock och ful är bara möjligt om vi som faktiskt är tjocka utmåla som just fula, äckliga och hemska. Om det inte ansågs vara fel med övervikt och det inte hetsades mot överviktiga hade det inte gått att få sympatier som smal genom att beklaga sig över en liten valk på magen, begynnande celluliter på låren eller lite daller på armen. För vad är det för reaktioner som ges när en smal person säger ”gud vad jag känner mig tjock, titta min feta mage?” Jo ungefär följande: ”NEJ du är inte alls tjock, du är ju jättevacker!”, ”Vadå tjock? Du som ser så bra ut!”, ”Nä inte är du tjock, du behöver inte gå ner ett gram, du är redan så fin!” osv. För som sagt kopplas tjockhet ihop med att vara ful, äcklig och misslyckad. Faktum är att till och med överviktiga ofta får höra att de är fina trots allt och därmed är de ju inte så tjocka, bara lite mulliga egentligen…
Citatet i bilden ovan är ingen ovanlig inställning till överviktiga. Tvärt om är detta standard, både medvetet och i vissa fall omedvetet. Detta är en inställning till överviktiga som visar sig i varje kommentarsfält, i varje diskussion där övervikt är på tapeten. Generellt genom att påtala att den överviktiga (oavsett dennes hälsostatus) kommer kosta samhället massor av pengar, kommer vara mer sjukskriven, kommer få diabetes eller att personen snart kommer att dö. Åsikter som gärna slängs fram med viss elakhet av typen ”Jaja, var du nöjd med dig själv, se hur kul det är om 5 år när du dör!”.
När smala visar upp sig på bilder varierar kommentarerna från att vara hyllande till att vara objektifierande. När överviktiga visar upp sig på bild varierar kommentarerna från försiktig pepp, till objektifierande, till rent hat. Det påstås ofta att smala också förtrycks, men smala blir inte förtryckta i egenskap av att vara smala. När det gäller smala kvinnor framförallt är det som drabbar dem en del i det allmänna kvinnohatet. Inget som drabbar smala kvinnor är dock unikt för de som är smala. Horanklagelser, ”du vill bara få uppmärksamhet”, kroppsbedömning osv drabbar nämligen överviktiga också. Den enda skillnaden är att när det drabbar oss tjocka förväntas vi vara tacksamma. Vi ska bli glada över att nån kallar oss hora för det betyder att vi fortfarande är iaf lite knullbara, och som vi alla vet är ju kvinnors främsta mål i livet att vara knullbara. *ironi*
I diskussioner om fetthat kommer gärna ätstörningar in i bilden också. Att alla inte är smala för att de vill utan för att de är sjuka. Jag har egentligen inte jättemycket att säga här mer än att: Överviktiga kan också vara ätstörda! Helt ärligt är det enormt triggande när diskussioner om förtrycket mot feta och hur smala bygger på detta genom att beklaga sig över sin vikt helt öppet för att få sympatier gång på gång ska handla om smala med ätstörningar samtidigt som överviktiga uppmanas att äta mindre och träna mer. Utan minsta tanke på vilka som läser som kan ha ätstörningar, bland de med övervikt. Kanske för att ingen egentligen bryr sig? Om feta är ätstörda och slutar äta så är det ju lugnt, det viktigaste är att vi tappar i vikt, right?
Det virdiga är att detta faktiskt är något människor kan uttrycka helt öppet, att det inte spelar någon roll om överviktiga är ätstörda för vi förtjänar att skammas ner i vikt oavsett vad det kostar. Faktum är att det till och med går igen i vården, där läkare, psykologer etc gärna ignorerar ätstörningar hos tjocka och istället pratar dieter och viktminskning. Vem skulle med gott samvete säga till någon smal med anorexia att denna skulle må bra av att tappa lite mer i vikt? Nej precis, men ändå är det okej att göra mot överviktiga.
Som feminist bör en tänka efter en gång extra, vad är det som förmedlas och sägs när smala klagar över sina ”tjocka” kroppar, vad spär det på för fördomar om tjocka och vad reproducerar det för förtryck? Vilka kroppar hyllas, och vilka kroppar får höra att de är äckliga, vidriga, och promotar sjuka ideal av att visas? Vill ni se reaktionerna på en överviktig kvinna som visar upp sin kropp utan att skämmas kolla in bilderna hos Lady Dhamer på FB. Fettförakt, slutshaming och derailande till att handla om smala flödar rikligt där.
Vardagsrasismen 