Kategoriarkiv: Sexualbrott och Prostitution

Apan kliver i klaveret (Eller: En liknelse som slog fel)

Igår efter alla dessa debatter om sexköp fick jag ett infall, fött ur ilska och frustration, jag postade en ”trolltråd” i gruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning. Ett infall som i efterhand var ett rejält jävla klavertramp men jag tänker ändå försöka göra något positivt av det och därför kommer jag skriva om det här. Jag vill på förhand påpeka att alla skärmdumpar i detta inlägg är postat med tillstånd från dem som skrivit kommentarerna. Jag har också vid postande av detta inlägg raderat tråden det gäller så det är ingen ide att ansöka till gruppen för att försöka leta reda på den eller vilka som skrivit vad.

Så, bakgrunden till mitt trollinlägg var alltså frustrationen över sexköpsdebatterna. Frustrationen av att i dagar, ja tom veckor försökt få folk att inse att det är triggande att behöva läsa feminister, i feministiska sammanhang, glorifiera sexsäljande. Att det tillåts att jämföra ”lyxprostitution” med att sälja sex på det sätt som vanligen sker. Jag bestämde mig för att använda samma retorik, samma typer av liknelser men om ett annat ämne:Kvinnofridsbrott. Detta är inlägget jag skrev. OBS: Texten innehåller åsikter som är ganska vanligt förekommande hos antifeminister/MRA. Jag delar INTE dessa åsikter. TW på att texten innehåller bla skambeläggning av offer för misshandel.

TSJag vet att vissa rent instinktivt kommer tycka att liknelsen mellan att misshandlas i sitt förhållande, BDSM och att sälja sex inte håller. Fundera igen. Är det verkligen så stor skillnad på detta och den ”nyanserade” sexköpsdebatten som pågår? För vad som gång på gång sägs i sexköpsdebatten är att traffickingoffer redan är skyddade av lagen. Att vi inte kan tala om dem när vi ska tala om de som faktiskt VILL få sälja sex. Där somliga påstår att majoriteten inte skulle vara traffickingoffer eller lyxprostituerade utan personer som på det stora hela tycker sexsäljandet är okej.Som ser det som vilket jobb som helst med bra dagar och dåliga dagar, att det är förminskande och elakt att prata om säljare som far illa även om de inte erkänner det själva osv. Snälla låt er inte luras! Prostitution och misshandel i relationer har extremt mycket gemensamt! Det blir en normaliseringsprocess, det är svårt att lämna på grund av en ändrad självbild, en kanske inte kan lämna pga ekonomin, en går i försvarsposition och vill inte erkänna hur destruktivt det är osv osv. Det finns mängder med paralleller att dra.

Nåväl. Som ni kanske förstår lät reaktionerna kring detta inte vänta på sig. Folk blev arga. Riktigt arga. Andra blev (tyvärr, beklagar verkligen detta!) triggade och förbannade över att behöva få sina trauman nedvärderade eller i princip ogiltigförklarade. Jag kommer dela några av dessa arga röster. Bli förbannade ni också, jag hoppas verkligen ni blir det! När ni läst och sympatiserat och blivit arga, byt ut avsändarna till dessa kommentarer i era huvuden. Tänk att istället för offer för partnervåld är det sexsäljare som skrivit detta i diskussioner om sexköp. Fundera: Känns ilskan lika naturlig nu? Känns det lika relevant att de blivit upprörda? Är det lika självklart att de ska få skälla när deras erfarenheter trycks undan för att lyfta ”BDSM” utövarnas privvade positioner? Är det lika rimligt att BDSM utövarna får vråla om att deras vardag förtrycks av att få kritik från våldsutsatta när de tar sig TF som när privvade sexsäljare hävdar att de förtrycks för att folk faktiskt vill fokusera på alla de, den stora massan, som far illa? Om ni, liksom så många andra i senaste veckornas reaktioner faktiskt inte tycker det är samma sak, fundera på varför. Varför ska arga, ledsna och triggade sexsäljares röster tystas till förmån för privvade ”frivilliga” sexsäljares röster när de privvade är i minoritet och de som far illa i absolut majoritet? Varför är deras känslor inte lika viktiga som den misshandlade kvinnans? Ja, ta med er dessa tankar nu, för där sexköpares ilska, trauman och triggade PTSD inte når fram, kanske ilskan och upprördheten från fd misshandlade kan göra det.

kommentarer1kommentaragensEtt axplock som ramlade in under en kort period innan jag redigerade inlägget och förklarade varför jag hade skrivit det. (Därefter följde en längre diskussion kring annat, bla vad triggning ens innebär). Jag är väl medveten om att det kommer finnas sexsäljare som tycker jag är helt dum i huvudet nu. Som automatiskt kommer hävda att de inte alls far illa och tycker sexsäljande är ett schyst jobb. Kanske är det sant. Kanske ljuger de för sig själva som så många andra gjort. Kanske har de ännu inte försökt att sluta så de vet inte hur svårt det faktiskt är. Egentligen är det inte helt relevant. Syftet med detta inlägg är inte att folk nu ska tro att de måste ut och rädda sexsäljare. Det är precis lika omöjligt som det är att rädda någon i ett misshandelsförhållande som inte är redo att lämna. Kör med samma taktik i båda fallen, finns kvar, säg att du aldrig försvinner, stötta, och var en möjlighet till ventil. I diskussioner kommer insikter.

Några sista ord om sexköps debatten: Jag förvånas faktiskt över det enorma fokus som läggs på att köp ska göras lagligt samtidigt som de problem som lyfts för sexköpare i 9 av 10 fall inte har något alls med sexköpsförbudet att göra. Framförallt handlar det om att säljare vill ha rätt att organisera sig, hjälpas åt för att öka tryggheten, kanske ha gemensam lokal för att inte vara lika utsatta osv. Allt detta är sådant som i Sverige främst styrs av kopplerilagen, något som är fristående från själva sexköpsförbudet. Med andra ord borde fokuset vara att omformulera kopplerilagen, inte att normalisera sexköp och göra det lagligt. Som jag skrev igår måste de som är aktiva säljare bibehålla en illusion av att sexköp är okej, att de inte far illa och att det är ett jobb bland andra. För det är vad köparna vill höra. Samtidigt är det långt ifrån sanningen. Mellan traffickingoffer och promillen av  ”lyckliga horor” finns säljare som befinner sig där på grund av en rad olika sorters tvång. Vissa som för omgivningen och ev säljaren själv är helt uppenbara (tex drogberoende), annat som är mer subtilt men ändå försvårar/omöjliggör att lämna det hela även om säljaren vill. Som sagt hör våld och övergrepp till vardagen för alla utom en liten klick privvade säljare, psykiska trauman är regel inte undantag. Så varför fokuset på att släppa köpen fritt istället för fokus på att låta säljare organisera sig för sin säkerhet? Vi måste inte upphäva lagen som förbjuder sexköp för att kunna hjälpa säljare att organisera sig. Flytta fokus och sluta springa köparnas ärenden!

Sist men inte minst till de sexköpsliberala som förhoppningsvis läser detta: Ni måste bestämma er nu. Är det fel att vilja motarbeta sexköp och minska marknaden? Om ja. Sluta bekämpa stigmatiseringen. Om ni däremot vill bekämpa stigmatiseringen, acceptera att sexköpen kommer minska. För stigmat är grunden för sexköpen. Det som lockar med att köpa sex är maktförhållandet, det är det stigmatiserade, det är att inte se säljaren som en fullvärdig människa. Inget stigma inget sexköp. Så välj, för ni får inte båda.

”Nyanseringen” av sexköp.

Så var det igång igen, debatten om sexköpen och huruvida den svenska lagen ska vara kvar eller ej. En sak som slår mig är att jag ser exakt samma argument kring varför sexköp ska vara lagligt framföras från alla håll oavsett ideologi. Feministiska vänsterdebattörer kör på samma individfokuserade liberala goja som de nyliberaler en kan förvänta sig höra argumenten ifrån. Jag kan också konstatera att den lilla men allt mer högljudda lobbygrupp av sexarbetare som vill göra sexköp lagligt har lyckats rätt bra med sitt arbete. Kudos till er även om jag absolut inte håller med er.

Feminister snackar mycket om strukturer, om maktordningar och vikten av att se att även om individer aldrig ska skambeläggas så kommer individens handlingar påverka kollektivet. Vi kan prata om det kring CA begreppet, kring vardagsrasismen eller kring sexism . När det kommer till sexköp har det nu plötsligt blivit tvärnit. Nu är det skammande, elakt, förminskande eller bara allmänt nyanslöst att prata strukturer, att prata om den utsatthet sexsäljare befinner sig i, att prata om den stora massan som far illa av att säja sex. Nej nu ska vi nyansera oss heter det, och med nyansera betyder det att vi bara ska lyssna till den lilla lilla procent som aldrig farit illa. Vi ska plötsligt, i feminismens namn, kämpa för att DE ska få det lättare att sälja sex, att DE ska ha det enklare att syssla med sin hobby. Det pratas om tolkningsföreträde, samtidigt som majoriteten som får höras som positiva till sexsälj faktiskt inte sysslar med det. Istället ges utrymmet till glamourmodeller, porrskådisar och camgirls. Personer vars situation är totalt annorlunda jämfört med de faktiska sexsäljarnas situation. (För att inte tala om att porr, nakenfoton och camshower är lagliga att konsumera! De argumenterar således för ANDRAS situationer och tar sig precis lika mkt oförtjänt TF som de som aldrig sysslat med något i sexbranschen).

legalize-itI debatten som förs görs den svenska lagen till boven för allt ont som drabbar sexarbetare. Istället för att fokusera på den minst 2000 år långa tradition av kvinnohat och fokusering på kvinnors sexualitet som något farligt som skall hållas under kontroll beskylls en modern lag för något som pågått sedan före Jesus. Om vi ser till de länder där sexköp är lagligt, där tom staten äger bordeller så kan vi se att stigmatiseringen av sexsäljarna inte alls är lägre än här. De utsätts fortfarande för trakasserier av myndigheter, de riskerar fortfarande att få sina barn omhändertagna osv. Dessutom finns det tydliga tecken på att trafficking ökar till länder med en liberal sexköpslag. Det finns många som förespråkar att det ska finnas nån form av legitimation vid sexköp, att köparna därmed ska ta reda på huruvida säljaren frivilligt säljer sex eller är utsatt för människohandel. Detta är så fruktansvärt naivt för vet ni vad, köparna bryr sig inte! Helt ärligt, de vill inte veta, de vill få sitt och sen är det bra. Som en vän som intervjuat sexköpare berättat: ”När jag frågade om de tog reda på situationen för den som de köpte blev svaret ‘Nej, precis som du inte vill veta hur hönsen har det när du köper ägg. Du vill bara ha dina ägg'” När det gjorts räder mot lagliga bordeller i tex USA har det alltid varit blandat med ”frivilliga” säljare och traffickingoffer och köparna har inte vetat vem som sålt under hot och vilka som sålt ”frivilligt”.

Vad gäller stigmatiseringen i övrigt så är synen på prostituerade som ”dåliga kvinnor”, förtappade, omoraliska etc etc faktiskt en förutsättning för sexköp. Sexsäljarna måste stigmatiseras för att sexköparna ska kunna genomföra sina köp! Att ta bort stigmatiseringen är faktiskt superviktigt för att minska sexköpen eftersom färre och färre kommer klara av att köpa sex om säljarna faktiskt ses som fullvärdiga människor. Genom att se på säljaren som mindre värd än ”fina kvinnor” (aka madonnan) kan köparen för sig själv rättfärdiga sina köp av den ”dåliga” kvinnan (aka horan). Genom att påstå att säljaren var kåt, ville sälja sig, njöt av det hela, kan han (för det är oftast en han) ytterligare intala sig och andra att köpet var helt okej. Ju mer ljus som riktas mot de fåtal ”lyckliga hororna” ju lättare får köparen att rättfärdiga sina köp. För faktum är ju att det säljer att spela upp en illusion av att vara lycklig. Ingen säljare kommer få in pengar på att helt uppenbart vara emot det denne gör. Tvärt om kommer hen sälja mer, dra in mer pengar, behandlas bättre om hen spelar upp en roll som lycklig, som kåt, som intresserad av att sälja sex för att det är ”kul”.

Sexsäljarna måste bibehålla denna illusion för sig själva för att tjäna pengar och köparna måste bibehålla illusionen för att kunna köpa. Samtidigt som sanningen är att absoluta majoriteten av säljare (siffror varierar från 90-98%) uppger att de under och efter sin tid i branschen upplevt hot, våld, övergrepp, posttraumatisk stress, självmordstankar, dålig självbild, störd sexualitet osv osv. Det är alltså något som de facto skadar människor! Jag förvånas däremot inte för en sekund över att personer som befinner sig i sexsäljandet försvarar det. Det är så vi människor fungerar, vi vill se det bästa i våra situationer, försvara vad vi gör och hur vi lever till varje pris. Precis som någon som misshandlas i sitt förhållande kommer rättfärdiga att stanna (”han är ju snäll som nykter”, ”han ångrar sig alltid”, ”jag borde vetat bättre än…”) kommer sexsäljare rättfärdiga att fortsätta sälja sex (”Det är så flexibla tider”, ”jag kan styra min dagar till skillnad från vanliga jobb”, ”jag möter bara snälla köpare”). De som påstår att de absolut aldrig utsatts för något under tiden de sålt sex ljuger eller så har de haft en jäkla tur. Ju längre en säljer, ju fler en träffar ju större sannolikhet att någon kommer vara ett as som går över gränserna och njuter av det.

Ett annat argument mot sexköpslagen är att den är tandlös, få anmäls och av de anmälda blir få dömda. Statistik enligt BRÅ för några år sedan:

sexgrafik1000Som ni ser är det sant. Extremt få döms för att ha köpt sex. Är det då ett relevant argument till varför lagen ska bort? Nej. Extremt få döms för våldtäkt också, och det finns de som uppskattar situationer som andra bedömer som övergrepp så med retoriken som råder kring sexköp borde då lagen mot våldtäkt tas bort också, Hur många tycker det är rimligt? Jag gissar på ingen.

Slutligen talas det som sagt en hel del om tolkningsföreträde, att tillåta röster från de som själva sålt sex och vet hur det är. Så därför tänker jag, för att bryta vissa tabun, här och nu säga detta: jag har varit där. Jag har sålt sex. Under de år jag sålde mötte jag en lång rad av olika män, från de blyga ”snälla” till de elaka och hänsynslösa. Från män som tände på att inbilla sig att de hjälpte mig till män som ville låssas att jag var deras partner som de kunde straffknulla. Där och då tillhörde jag dem som påstod att det var okej, att jag inte alls tog skada, att det mest var en kul grej. Vet ni vad? Jag ljög för mig själv. Nu är det många år sedan jag gjorde detta så jag kan se på det på ett annat sätt. Det tog mig flera ÅR att få en mer nyanserad syn på sex och min egna kropp. Det tog mig också flera år innan den sista köparen insåg att jag inte skulle sälja sex mer. Det jag skrev om i detta inlägg handlar faktiskt inte om bara en utan tre olika personer, varav två var fd köpare.

Det talas sällan om livet efter att en sålt sex. allt fokus läggs på de som just här och nu säljer sex och deras trygghet (vilket såklart är viktigt). Vi måste prata mer om vad som kommer efteråt. Hur stigmat gör att det kan vara svårt att lämna säljandet även när en vill för att det påverkar ens möjligheter att få arbete. Hur en alltid får gå omkring redo att stöta på en köpare ,såvida en inte flyttar, köpare som kan komma att göra obehagliga närmanden. Det är att ge upp sin trygghet under många år framöver även efter att en slutat sälja. Om dessa aspekter talas det aldrig hos de prostitutionsliberala som bara talar om att göra sexköp lagligt. Kanske det tystas ner för få vill tänka på den dag ”karriären” tar slut och vad det kommer innebära. Så som den beroende inte kan tänka sig ett liv utan sin drog.

Slutligen: Den enda kritiken jag har mot dagens sexköpslag är själva kopplerilagen. Den borde omformuleras så att säljare kan organisera sig, tex i facklig verksamhet. Det går nämligen att arbeta för att säljarna skall kunna bygga sin trygghet utan att för den delen normalisera sexköp och låta torskarna komma undan. Givetvis behövs allt detta kombineras med en socialistisk kamp där vi alla till sist ska kunna vara så ekonomiskt trygga att ingen ska behöva sälja sex för sin överlevnad. Just ja, det där med frivillighet. Den finns inte. Alla är vi offer för de strukturer som råder, inkl de som påstår sig gjort ett helt fritt val i detta. Majoriteten har dock inte gjort fria val utan gör det för att få ihop ekonomin, för att betala skulder, finansiera droger eller för att de tvingas pga människohandel. Allt som inte är trafficking är inte nödvändigtvis frivilligt. Nästa gång någon känner behov av att ”nyansera” debatten om sexköp, fundera på vems ärende som springs. Är det köparna? De privvade säljarnas? Eller de som behöver allra mest skydd?

Läs gärna AmraHamras vinkel på debatten här.

Våldtäkt är inte det värsta som kan drabba en kvinna

I text på text, artikel på artikel och debatt efter debatt utmålas våldtäkt som det värsta brotten som finns. Det värsta en kvinna kan drabbas av. Våldtagna talas om som skadade för all framtid, oförmögna att någonsin gå vidare i livet, och OM någon ändå gör det ses det nästan som ett mirakel.
Jag har tidigare skrivit lite om det i min text om våldtäktskultur men känner att jag vill skriva lite mer om det.

I dagarna kom en trailer för en ny serie som det samlas in stöd för så att den ska bli av. ”De jävlarna ska skjutas” heter det och handlar av trailern att döma om ett gäng kvinnor som bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och ge sig ut på en hämndodyssé för att skada/döda odömda våldtäktsmän. Det har varit en del debatt kring detta där många kvinnor hyllar trailern och många män tyckt den varit bara obehaglig. Själv finner jag inte trailern per se speciellt obehagligt, det är inte mer våld i den än en vanlig actionrulle. Däremot finner jag den ändå problematisk då det verkar som att en lagom hämnd för våldtäkt är lemlästning eller döden. I min mening ger det två olika signaler, antingen att en våldtäkt är lika svår att hämta sig ifrån som en avhuggen kuk/att våldtäkt = att vara död iaf själsligt eller att våldtäktsmän förtjänar att utsättas för mer lidande än de orsakade själva. Båda delarna är högst problematiskt.

Att utsättas för våldtäkt är ingen dans på rosor, tro mig jag vet. Det är inget en önskar ens sin värsta fiende. Samtidigt är det något det går att komma över, eller iaf komma vidare ifrån. Det går att få ett fungerande liv igen med rätt stöd och det går att ha ett sexliv igen om en önskar efter hjälp och bearbetning. Denna ständiga fokus på att kvinnor är skadade för livet efter en våldtäkt skadar mer än det gör nytta. Det skadar eftersom många offer för våldtäkt skäms över att de inte mår dåligt nog. Eller bortförklarar övergreppet med att det nog inte var en våldtäkt trots allt för de vill ju inte ta livet av sig. Andra tänker att eftersom de inte ligger i sängen och gråter hysteriskt, oförmögen att fungera så måste de själva orsakat våldtäkten och får skylla sig själva. Givetvis finns det personer som mår fruktansvärt av en våldtäkt, jag säger inget annat, men att denna del av alla offer får stå mall för hur ”riktiga offer” beter sig är en högst skadlig del av våldtäktskulturen.

Det har hänt flera gånger att män friats från våldtäkt för att offren inte upplevts tillräckligt ”förstörda”. Rätten har resonerat att eftersom offret klarat av att ha sex med sin partner, eller fortsätta arbeta, eller visa upp en glad yta i sociala forum… ja då har personen inte blivit våldtagen. Denna syn försvårar också, och i vissa fall omöjliggör, för offer att gå vidare i livet. För om personen går vidare finns alltid risken att få sin upplevelse ifrågasatt. Även många år efter ett övergrepp kan offer ifrågasättas om de inte fortfarande mår uruselt och i princip lever i känslomässig misär.

Samtidigt så blir steget att erkänna våldtäkter i sin egna närhet längre när våldtäktsmän utmålas som monster. När det på ett sätt anses rimligt att önska kastrering av våldtäktsmän eller annat stort lidande så blir steget till att kunna se att någon i ens närhet våldtagit också längre för vem vill att ens vän skall kastreras? Det gör då även att erkänna att någon en känner blivit våldtaget blir svårare eftersom de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen. Dvs om din vän har blivit våldtagen är det troligen av någon du känner. När våldtäktsmän utmålas som fasansfulla monster, knappt värdiga att kallas människor motarbetas effektivt möjligheten att tala öppet om våldtäkt och framförallt att kunna se sanningen i vitögat att alla nog mött minst en person som vi gillat som faktistk våldtagit någon.

Faktum är ändå att de flesta lyckas gå vidare, det tar tid, det kan ta många många år, men det går. Det är faktiskt vanligare att ha blivit våldtagen än att ha blivit allvarligt skadad i en bilolycka, så hade det varit helt omöjligt att bygga upp sitt liv efter en våldtäkt hade samhället gått under för länge sedan.

Utöver aspekten att det blir svårare att bli trodd vid ett övergrepp om en inte uppvisar en helt sargad person så gör synen på våldtäkt som det värsta någonsin också att våldtäkt blir mer lockande för de som vill skada och få makt över en kvinna. För våldtäkter eller hot om våldtäkter riktas främst mot kvinnor just för att det är ansett som bland det värsta som någon kan utsättas för. När en man vill förstöra en kvinnas liv är våldtäkt bland de vanligaste vägarna att gå. Varför ska vi ge dessa förövare detta övertag? Hela synen på våldtäkt som det värsta någonsin bottnar ju i den patriarkala tanken att en våldtagen kvinna inte är oskuld mer och därför förbrukad. En patriarkal rest vi verkligen måste bli av med för allas skull. För även om en våldtäkt är hemsk så är det inget som definierar en person för all framtid. Även som offer för en våldtäkt är en så mycket mer som person, det finns så många andra sidor att se!

Så låt inte en våldtäkt säga något om vem du är, låt inte förövaraset få den makten över dig. Var arg, var ledsen, var en blöt pöl av sorg över det som skedde, ge uttryck för alla känslor du har! Kom bara ihåg att det aldrig var ditt fel och att du, med stöd, kan bli en helare människa igen! Bland det viktigaste är att tala om detta, och att inte få dåligt samvete över att må bättre. Tabut runt våldtäkt måste lyftas, vi måste arbeta för att kunna tala öppet om de övergrepp många av oss utsatts för och även våra vägar till att må bättre. Vi måste också se att detta med att gå vidare inte är detsamma som helt återställd. För helt återställd kommer ingen bli, en våldtäkt gör att en aldrig blir samma person igen. Bara att fortsätta leva, ta en dag i taget är ändå att gå vidare även när det innebär att en isolerar sig för att kunna hantera sitt mående. Kravet att en ska vara ”återställd” innan en kan sägas gå vidare är bara ännu en käpp i hjulet för alla som kämpar med men från en våldtäkt.

Det är såklart okej att hata sin förövare, att drömma om att skada hen på alla möjliga sätt men i ärlighetens namn skulle det ju inte göra mycket bättre. Våldtäkten blir inte ogjord av att förövaren får kuken avskuren eller tom dör. Det är också okej att inte önska sin förövare något ont alls. Det finns många sätt att reagera helt enkelt och inget sätt är mer rätt än någon annan och inget sätt säger något om huruvida våldtäkten var mer eller mindre grov, mer eller mindre riktig. Jag upprepar dock: Vi måste prata mer om detta, prata mer med varandra och sluta se våldtäkter som livets slut, att vi har makten att inte tillåta en våldtäktsman att förstöra våra liv för alltid. Att gå vidare är bland den bästa hämnden det går att få mot en våldtäktsman som vill se oss nedslagna och förstörda. Å hey du, om du aldrig någonsin vill ha sex igen är det faktiskt också okej. Det går att ha fina meningsfulla relationer utan att ha sex! Det går att bearbeta och gå vidare i livet efter en våldtäkt, att skapa en ny fungerande vardag och att må BRA utan att ha sex.

För den som drabbats av våldtäkt och vill ha någon att prata med går det bra att maila mig (se under kontaktfliken för info) eller finna stöd via dessa sidor:
http://www.tjejjouren.se/tjejguiden/utsatt/valdtakt-9

http://kvinnofridslinjen.se/index.php?page=after-en-valdtakt

http://www.foreningenstorasyster.se/wordpress/om-sexuella-overgrepp/vad-ar-en-valdtakt

http://www.vjouren.se

Jo faktiskt, alla män.

När en inte tillhör en övergripande norm i samhället, exempelvis vithetsnormen eller heteronormen, så får en veta det i princip hela tiden. Varje dag, i de mest oväntade situationer, kommer påminnelser om att en inte hör till fullt ut, inte riktigt har samma rätt att verka i samhället som andra. Normen däremot får oftast bara vara, den finns där utan att pekas ut, ifrågasättas eller namnges. det är ett av privilegierna i att tillhöra en norm. Att en får möjligheten att representera bara sig själv och inte behöver bevisa att en hör hemma i normen (ex att heterosexuella alltid hör hemma i prat om relationer, vita alltid får plats i samhällsdiskussionen eller män inte måste motbevisa att de inte alls är irrationellt känslosamma). Med den växande feministiska kampen, med antirasismen och hbtq rörelsen och alla andra rörelser som äntligen börjar få luft så har normerna börjat belysas, namnges och avkrävas ansvar för förtryck som riktas mot de som faller utanför normen. Detta innebär även att personer som tillhör en norm nu inte bara kan glida runt under radarn, även de pekas ut och framförallt: De avkrävs ett ansvar för det förtryck normen utövar. De kan inte längre komma undan med att påpeka att de bara är en individ, de pekas ur som delar av en struktur, något som faktiskt exkluderar och skadar andra. Ju mer normer en person tillhör ju mer privilegier har personen, och ju mer har personen också att förlora på att normerna pekas ut. Det är därför de vita, heterosexuella, normfungerande medelklassmännen vrålar allra mest över att pekas ut. Framförallt vill de inom normen slippa höra talas om att ta ansvar, att klumpas ihop med andra ses som ett hån. Speciellt bland männen. Att pekas ut som en grupp, en grupp där varje man faktiskt har ett ansvar för de problem gruppen som helhet dras med ses som manshat. Det jämnställs med rasism och snabbt kommer rösterna ”inte alla män!!”. Vanan att få vara en egen individ gör att det skär sig rejält när grupptillhörigheter pekas ut.

Senaste dagarna har det varit diskussioner om våldtäkter, och om alla mäns ansvar att motarbeta dessa. Om behovet för kvinnor att behandla alla män som potentiella våldtäktsmän. Som vanligt har känslorna stormat, argumenten om manshat flödat. Varför är det så svårt att stanna upp och se vad det är som verkligen sägs, vad som faktiskt är verkligheten? För fakta är att en förkrossande majoritet av alla våldtäkter utförs av män. Även om vi skulle räkna med att mörkertalet för män som offer är dubbelt mot mörkertalet hos kvinnor som offer så skulle män stå för en absolut majoritet av våldtäkterna och kvinnorna vara en absolut majoritet av offren. Nej alla män våldtar inte, alla män håller inte på med sexuella trakasserier på krogen etc etc, men _alla_ kvinnor har upplevt att inte få sin kroppsliga integritet respekterad. Alla kvinnor har varit med om något övertramp så som en oönskad hand på intim kroppsdel, eller snubben som vägrar ta ett nej och tjatar och tjatar om sex, obehaget av att gå själv en mörk kväll genom stan när två eller fler män går bakom och kommenterar ens kropp osv. Så ser verkligheten ut och det är inget som vi kommer ifrån av att påpeka att alla män inte beter sig som as.

Samtidigt handlar detta om mer än bara kvinnors upplevelser av sexuella övergrepp. Det handlar om en samhällsyn, om våldtäktskultur. När kvinnor säger att vi måste se på män som potentiella våldtäktsmän slår männen bakut. Samtidigt är det EXAKT detta som (framförallt) män inom rättsväsendet säger om och om och om igen. När kvinnor ifrågasätts för att de gick hem ensamma på natten, åkte taxi själv med en manlig chaufför eller var på efterfest bland killkompisar. När hon litade på arbetskamraten eller flirten på krogen och sen får hör att hon ”borde veta bättre”. När män häver ur sig att visst borde kvinnor kunna gå nakna genom stan, men vi skickar faktiskt signaler och borde vi inte vara mer rädda om oss, kanske inte dricka så mkt på festen eller vara så sexiga? Då säger de samtidigt att kvinnor inte kan lita på dem, eller nån annan man. Detta kallas dubbelbestraffning. En kvinna som behandlar alla män som potentiella våldtäktmän är manshatare, en kvinna som inte gör det får skylla sig själv vid en våldtäkt. Detta är också vad våldtäktskulturen till stor del skyddas av. Våldtäktskulturen finns i varje våldtäktskämt, i varje våldtäktscen i en film, eller i möjligheten att våldta i tv-spel. Så länge en man inte aktivt arbetar emot denna kultur gynnar hans beteende våldtäktskulturen. Har varje man som inte aktivt motarbetat våldtäktskulturen skuld i varje våldtäkt som sker? Nej. Däremot har varje sådan man skuld i att kvinnor inte vågar anmäla pga det hat, hån och skuldbeläggande som kan komma med det. Den som inte aktivt motarbetar våldtäktskulturen har en skuld i domsluten som leder till friande domar på grund av föreställningar om män och kvinnors sexualitet.

Visst kan vi fortsätta med mantrat ”inte alla män”, visst kan vi fortsätta påstå att männen som våldtar är individer som får ta ansvar själva, men det kommer inte ändra på något. Så länge de ”schysta männen” kan komma undan med att de ju är vettiga som inte våldtar ligger ribban alldeles för lågt. Ni män som klagar över att bli ihopklumpade med våldtäktsmän, vad sägs om att försöka ändra samhället så en kvinna kan ta en jävla taxi hem efter krogen utan att behöva drabbas av självförebråelse för att hon åkte själv med en främmande man ifall nått händer? Eller stå utanför domstolarna och protestera när ytterligare en man frias från våldtäkt för att den han våldtog inte skrek nej högt nog? Individualism i all ära, men vi har alla ett ansvar för samhället vi lever i, även alla så kallat schysta män. Det kan inte sägas nog ofta men: Varje person känner minst en kvinna som utsatts för sexuella övergrepp. Ingen känner en våldtäktsman. Fundera på hur det går ihop. Våldtäkt är ingen kvinnofråga, det är ett mansproblem.

notallmen

Död åt ”fula gubben”

Detta inlägg kommer handla om pedofili, jag vet att det är ett känsligt ämne så viss varning utfärdas.

Alla har vi fått höra om pedofiler sedan rätt låg ålder, att akta oss för ”fula gubbar”, att inte gå med okända när vi är ute, att ropa hjälp om någon försöker locka oss iväg någon stans. Pedofiler som utmålas som de hemskaste av moster, lurandes i varje buske och vrå. När jag ser filmer idag där pedofiler förekommer porträtteras de oftast som sluga enstöringar redo att våldta allt i sin närhet. Att skrämma upp barn kring ”fula gubben” är något som ses som en självklarhet, men för vems skull gör vi det?

Att se på pedofiler som annorlunda och hemska är ett bra sätt att få distans till dem, att riktigt peka ut dem som annorlunda både till personlighet och utseende och samtidigt göra sig trygg i att ingen i ens egna närhet kan vara pedofil för ingen är ju ”sådär som de är”. Detta är att lura sig själv. Det är dags att vi faktiskt på allvar tar itu med myten om hur en pedofil är, att vi på allvar faktiskt jobbar med att minska stigmat att vara pedofil (ja, du läste rätt, förklarar närmare snart). För om vi verkligen vill göra allt i vår makt för att skydda våra barn, ja då duger det inte med att tala om fula gubbar vid lekplatserna.

Först av allt vill jag göra detta klart: Nej, jag menar absolut inte att sexuella övergrepp på barn skall göras mindre stigmatiserat. Tvärt om. I en tid där företag i princip har barnporr som reklam skulle det snarare behövas mer fördömande av att sexualisera barn. Däremot behöver vi minska stigmat att erkänna att en har sexuella tankar om barn. Varför? För att med erkännande finns en möjlighet att få hjälp, och med det en minskad risk att personen går över gränsen och skadar ett barn. För det är såhär: Pedofili är inte samma sak som att ha sex med barn. Pedofili är en sexuell dragning till barn, sexuella övergrepp på barn är något annat. Faktum är tom att de flesta som förgriper sig på barn inte är pedofiler, de har ingen sexuell dragning till barn, de vill bara ha makt och barn är lätta byten men de kan lika gärna ge sig på äldre pensionärer eller någon de lyckas få kontroll över. De är så kallade opportunistiska förövare. Pedofiler däremot lider av en sexuell störning (nej, det är inte en läggning, pedofiler är hetero/homo/bi/pan som alla andra) som gör att de helt, eller delvis, dras till barn som ännu inte kommit in i puberteten. Det rör sig alltså inte om pedofili om en 40 åring tänder på en 15 åring, däremot handlar det om hebifili, men det är en annan story.

Det finns hjälp att få mot pedofili men i Sverige har denna hjälp nedprioriterats och troligen tas snart den sista instansen bort för att det anses ”för dyrt”. Att göra vad samhället kan för att skydda våra barn är tydligen som så mycket annat bara en fråga om pengar. Nåväl, vi vuxna får försöka det vi kan ändå genom att tala med våra barn, men hur? Först av allt: Tala inte om fula gubbar. Dels kan pedofiler ha alla kön, det är inte bara män. För det andra är de inte nödvändigtvis fula. Tvärt om är många väldigt karismatiska och snygga.  Att prata om personer som förgriper sig på barn som främlingar är en annan miss som tvärt om kan öka risken för övergrepp snarare än skydda från det. För faktum är att de flesta övergrepp sker av en släkting. Ingen av oss vill tro att någon i vår familj som vi håller kär kan utföra övergrepp på vårt barn men så ser verkligheten ut.

Samtidigt som vi vill lära barn att akta sig för de som kan göra dem illa vill vi inte skrämma dem för hela världen. Det är en svår balansgång att finna. Jag har valt att tala om hur mina barn har fullständig rätt till sin kropp. Att allt någon gör med dem skall ske på deras villkor och allt skall de kunna tala om med oss föräldrar. Om någon vill göra något med dem som de inte får berätta för oss är det något som är fel. Vi har även lagt stor vikt vid att det finns saker vuxna aldrig får göra på barn, någonsin. Pedofiler och förövare som utför övergrepp på barn är smarta, de vet hur de skall få barnet att vara med på noterna och därför är det inte lämpligt att prata med barn om att övergrepp bara sker mot deras vilja, gör ont eller är hemskt. För det gör att barnet kanske inte förstår att det som en vuxen gjorde var fel.

Även om det tar emot att se att en pedofil kan vara vem som helst runt om oss, en granne, vår pappa eller mamma, en farmor eller morfar, närmaste vännen eller barnets bästa väns förälder, så är det så det ser ut. Just därför får vi inte falla i fällan att blåsa upp pedofiler till att vara monster utan likheter med människor. För våra barns skull får vi inte se på pedofiler som ”den där skumma typen”. Vi får inte tro att bara män kan vara pedofiler eller att bara flickor kan vara offer. Om vi hela tiden talat med våra barn om att de som kan göra dem illa är främmande människor, skuma typer som ser fula ut. Ja hur ska de då förstå, och våga tala om, ifall den där fula typen visade sig vara en högt älskad släkting, eller ledare på sportklubben? De flesta pedofiler som kommer undan med massor av övergrepp under lång tid kommer undan just för att de har ett sätt och en personlighet som gör att ingen tänker att hen är märklig.

Jag säger det igen: Vi måste arbeta bort stigmat att vara pedofil, men öka stigmat av att sexualisera barn och begå övergrepp. Vi kan inte förbjuda tankar, och bara tankar kan inte skada någon annan, men en person som inte får hjälp för sina skadliga tankar kan skada andra. Våga tala om sex och vad som är ok och vad som inte är det i relationer med barn från låg ålder så det direkt får med sig en känsla för sin kropps värde och rätt, men även för andras. På så sätt kan vi förebygga att något sker, men även förhoppningsvis skapa en miljö där  barnet vågar berätta direkt om något trots allt sker. Lås oss tala nyanserat om pedofili.

Samtyckeslag: För när ett nej inte är nog.

OBS, texten innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp!

Förslaget om samtyckeslag är en het potatis, det finns många som är för och lika många som är emot. Vissa är mer seriösa i sin argumentation, andra fjantar mest till det. Det skrivs många olika inlägg i debatten i media och för några dagar sedan skrevs det bla på Dagens juridik om samtycke där en ev ändrad lag utmålas som något som kommer krossa liv för att män kommer bli oskyldigt dömda.

Om vi börjar med dagens läge är situationen sådan att det är betydligt större risk att träffas av blixten och dö än det är att en man både anmäls och döms oskyldigt för sexualbrott. Oavsett hur lagar utformas kommer vi tyvärr alltid ha en risk för oskyldigt dömda personer, så länge vi har ett rättsväsende kommer risken att finnas kvar. Det enda som garanterar att inga oskyldiga döms är helt enkelt att ingen döms för något brott. Med det sagt är det en självklarhet att så länge vi väljer att ha ett rättsväsende och lagar så skall vi samtidigt göra allt för att undvika att någon döms för ett brott hen inte gjort. Idag ser vi dock en omvänd situation i fråga om sexualbrott. Trots att (flera) domstolar slagit fast att offret utsatts för ett lagbrott döms inte gärningspersonen. Varför? För att vi fortfarande kräver uppsåt i sexualbrott och för att ha uppsåt krävs att en medvetet gjort ett brott. I detta fallet: Att en förstått att offret inte ville ha sex men tvingat sig till det ändå. Just denna bit tolkas av domstolarna väldigt fritt. I senaste omtalade målet kommer mannen undan med att påstå att han trodde hon ville ha dominanssex och att hennes skrik, nej och slag var en del i detta. Trots att de inte pratat om något sådant, trots att han inte frågat om hon ville, utgick han ifrån att så var fallet för att andra kvinnor han haft sex med velat ha det på det sättet. Det räcker alltså teoretiskt med att förövaren ”tror” att offret vill för att slippa straff. Tänk hur detta förfarande hade sett ut i andra brottsmål. Skulle tex en bankrånare komma undan med att hen trodde att banken ville ge bort pengar för att de brukar ge lån? Skulle snatteri accepteras om snattaren trodde att affären gav ut gratis varuprover? Nej givetvis inte, det hade setts som absurt. I sexualbrott fungerar det däremot för vi har en grundinställning att kvinnor behöver övertalas till sex, män är de som ska övertala dem och även om kvinnor inte vill i början kommer de på andra tankar bara  mannen ihärdar lite.

I domarna syns också vilken syn domstolen har på vad som är normalt sex, sexuella preferenser som anses avvikande alt norm ger olika utgång. Ex ses det alltså som troligt att en man inte förstår att en skrikande kvinna inte vill ha sex för att dominanssex är rätt vanligt förekommande. Däremot skulle det troligen ha blivit en fällande dom om mannen hade skurit henne med kniv och slagit henne blå, för det hade bedömt som icke trovärdigt att mannen trodde att kvinnan verkligen ville ha en sådan behandling utan att fråga. Det finns personer som tänder på att bli knivskurna, det finns personer som vill bli blåslagna när de har sex, men dessa sexuella preferenser ses som så ovanliga att det inte går att förutsätta att någon har det intresset. Dominanssex däremot har fått en form av glorifiering, bland annat via böcker som ”50 nyanser av grått”, och plötsligt finns det en tro att ”alla” gillar dominanssex och därmed kan en man frias från våldtäkt för att han trodde offret ville. Vi har även sett friande dom där en man skickat ut nakenbilder av sitt ex bland annat på porrsidor och domstolen friade med hänvisning till att det idag inte är så ovanligt att vilja lägga ut nakenbilder på sig själv. Det är dock föga troligt att en man som med våld har analsex med en annan man trots hans nej skulle frias, för det ses inte som en norm eller ens vanligt förekommande att män vill ha analsex. (Svenskt rättsväsende är extremt heteronormativa och transfobiskt, vilket tex ses i den friande domen där en man överföll, misshandlade och försökte våldta en transkvinna men friades från anklagelserna om våldtäktsförsök med hänvisning till att han inte hade försökt våldta henne om han vetat att hon ”egentligen var man”. ) Vi har helt enkelt ett rättsväsende som idag friar eller fäller utifrån en syn på vad som är ”normala” preferenser hos andra än offret. Istället för att lyssna på vad offret ville eller inte ville bedöms det in hur troligt det är att någon annan hade velat vara med på det som skedde.

Även med en lagändring där vi dels kräver samtycke och dels lägger till en paragraf för våldtäkt utan uppsåt kommer bevisbördan vara densamma, vi kommer inte plötsligt få en massa domar där män döms till höger och vänster utan bevisning. Den skillnad vi kommer få är dels att det faktiskt, på allvar, blir olagligt att ha sex med någon som säger nej. Så är inte lagen idag. Vi kommer även få en lag där det inte duger att försvara sig med ”jag förstod inte” eller ”jag trodde”. Vi får en lag där alla människor, oavsett kön, tvingas ta ansvar för sin egna sexualitet. Där det inte går att lämpa över på någon annan att hen inte sa nej tydligt nog, blev våldtagen i ett för mörkt rum osv. Vi får en lag där var och en av oss är skyldiga att ta reda på om partnern är med på noterna.

Att argumentera emot detta med att det är synd om männen, att vi kommer behöva skriva avtal inför varje ligg eller att ”inga barn blir gjorda” för att det är så avtändande att fråga om ens partner vill ha sex är faktiskt rätt fånigt. Klarar en inte av att bedöma om ens partner är delaktig i sexet och med på noterna bör en avstå att ha sex. En partner som ligger som en död fisk är en partner som inte vill ha sex, då är det bara att sluta, eller ja optimalt ska en inte ens påbörja sex i den situationen. En partner som säger nej vill inte heller ha sex, sluta. Det är inte så svårt faktiskt. Skulle en ha problem med att läsa kroppsspråk, ja vad är då så farligt med en snabb fråga? Det tar 2 sekunder och sen kan allt fortsätta. Vad är så hemskt med att fråga i förväg vad en ny partner gillar i sexväg och sedan respektera det?

Med en samtyckeslag ligger bevisbördan kvar där den alltid varit, hos åklagaren. Istället för att bevisa att förövaren vägrat lyssna på ett nej och att offret sa ifrån tydligt nog ska hen istället bevisa att förövaren struntat i att inhämta samtycke. Arbetet runt sexualbrott blir ungefär densamma men vi får en förskjutning i vems ansvaret är att inte våldta. Idag är ansvaret offrets att inte bli våldtagen, med en samtyckeslag blir det istället förövarens ansvar att inte våldta. Är det verkligen en sådan fruktansvärd utveckling? ”Tänk på männen” säger kritikerna, tänk på offren säger jag.

 

Med vilken rätt pushar vi för kvinnor i förskolan?

Varning, denna text innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp på barn.

 

Igår skrev Kerstin Weigl en krönika i  Aftonbladet om män inom förskolan. Hon frågar sig varför vi ska pusha för män i förskolan, för oss vuxna eller för barnen? I texten drar hon upp ett fall där en praktikant på en förskola upprepade gånger våldfört sig på barn, bland annat inne på förskolans toaletter. Lagom till den unge mannen skulle sluta sin praktik berättar ett av barnen för sin mamma om vad som skett och hon slår larm till förskolechefen. Som sig bör. Kerstin påtalar att vi idag har krav om att alla som vistas inom förskola och skola måste visa upp utdrag ur brottsregistret oavsett kön samtidigt som hon frågar sig hur vi ska förhindra övergrepp av barn inom förskolan. Svaret verkar vara att undvika fler män i förskoleverksamheten. Eftersom brottsregistren bara visar om en dömts för sexualbrott kan givetvis odömda pedofiler/våldtäktsförövare slinka igenom.

Nåväl, förutom det smutsiga insuinerandet att alla män inom förskolan är pedofiler så gör det mig också oerhört förbannad att Kerstin så blåögt osynliggör att det faktiskt finns kvinnliga pedofiler/våldtäktsförövare. I England hade de för ett par år sedan en mycket uppmärksammad pedofilhärva där flera kvinnor inom förskolan visade sig ha en pedofilcirkel där de på allehanda sadistiska sätt våldförde sig på de barn de hade hand om inom förskoleverksamheten. Detta hade pågått i flera år, med hundratals barn som offer. Varför såg ingen? Varför uppdagades det inte? Jo, för att ingen tittar efter kvinnliga förövare.

Föräldrar är vaksamma på män, de varnar sina barn för snuskgubbar, de håller utkik efter män som verkar stå och hänga utanför förskolor etc, men ingen tittar efter de kvinnliga förövarna, för folk tror att de inte existerar. Det var inte heller länge sedan vi hade en pedofilhärva i Sverige med många kvinnor inblandade och en man. Mannen fick hela skulden, kvinnorna påstods vara hjärntvättade offer. För kvinnor anses inte kunna vara pedofiler.  Faktum är dock att i intervjuer med offer visar det sig att kvinnliga förövare är lika vanligt som manliga förövare och att de agerar ensamma i samma utsträckning som män.

Att dessutom sikta in sig på förskolan som källan till pedofila övergrepp när vi vet att de flesta övergrepp sker av släktingar är förkastligt. Ska vi verkligen kunna skydda våra barn gäller det att prata med dem om integritet , om rätten att säga nej, att de ska våga berätta för sina föräldrar om allt och att en som vuxen lyssnar. En annan viktig grej är att inte bara prata om att vuxna inte får göra saker mot barnens vilja, vissa saker får vuxna inte göra mot barn öht. Pedofiler är skickliga på att få barnens förtroende och att få dem att vilja aktiviteter ett barn inte kan ge samtycke till.  När det kommer till övergrepp på pojkar är detta extra viktigt att ha i beaktande, speciellt om barnet är lite äldre då det är oerhört vanligt att förövaren lägger skuld på pojken att han ville det hela, att han gillade det för att han fick stånd.

Offer för kvinnliga pedofiler är bland de mest osynliga offer vi har. Få vågar berätta om det öppet eftersom de sällan blir lyssnade på, sällan tas på allvar och allt för ofta för höra att de ljuger för kvinnor gör inte sådant. Kvinnliga förövare och manliga offer är extra osynliggjorda då det tom finns ett glorifierande av dessa övergrepp inom vår kultur. Pojkar i 13-14 års åldern som förmås ha sex med vuxna kvinnor utmålas i det närmaste som hjältar, det påstås att de fått uppleva alla unga pojkars dröm, att pojkarna kanske inte ville, eller oavsett är för små för att samtycka till sex med vuxna är inte med i ekvationen. En 14 åring kille som har sex med en 35 årig kvinna är coolt, en 14 årig flicka som har sex med en 35 årig man är vidrigt i allmänhetens ögon. Vakna upp, pojkar kan vara offer och kvinnor förövare!

Det behövs mer än kvinnor  inom förskolan för alla barn mår bra av att ha förebilder av olika kön. Ett arbetsgrupp funkar bäst när det finns många olika erfarenheter och ju bredare sammansättning ju mer synvinklar, det gäller inte bara kön utan även ålder, etniskt ursprung osv. En förskola är fylld av alla sorters barn och behöver vara fylld med alla sorters pedagoger. Att börja peka ut en grupp som opassande inom yrket för att ett ytterst fåtal begått övergrepp är helt befängt.

Ska vi skydda våra barn på riktigt, ta av skygglapparna och se att kvinnor kan vara lika kapabla till hemska övergrepp som män. Med vilken rätt förutsätter vi att kvinnor i förskolan automatiskt ger en trygg förskola utan övergrepp? Hur kan en av Sveriges största tidningar ens publicera en text där alla män inom förskolan indirekt utmålas som pedofiler? Nej, sexuella övergrepp på barn är inte en fråga om kön, det är en fråga om makt, ofta utfört av personer som inte ens är pedofiler, låt oss inte luras att bara prata om männen.

Ett nej betyder nej, även för barn.

Genom bla FATTA kampanjen har debatten om att införa en samtyckeslag gällande våldtäkt kommit igång på allvar. Det ses som allt mer självklart att all form av sex skall föregås av tydligt samtycke, om den ena parten säger nej (på något sätt) är det vad som gäller. Detta ser jag givetvis mycket positivt på, en samtyckeslag kommer flytta fokuset från huruvida offret protesterat tillräckligt mycket till huruvida förövaren faktiskt förhört sig om att en sexuell handling var önskad. En lag ger förvisso viktiga signaler om vad som ses som ok, men en lag i sig gör ingen skillnad om det inte samtidigt arbetar med attityder i samhället. När det kommer till samtycke ser jag där ett stort problem i dag i hur barn ofta behandlas.

För barn finns ofta ingen tanke om att nej är nej när det kommer till deras egna kroppar. Vill de inte krama mormor får de veta hur ledsen mormor blir över detta, att kramas och tom pussas blir ofta ett krav, något som fås fram genom skam och tvång. Hur ska barn förstå rätten till sin kropp, och rätten för andra att bestämma över sina kroppar om de samtidigt av vuxenvärlden får lära sig att det är helt ok att genom skam få vad en vill i fråga om kroppskontakt?

Mins inte var jag läste detta exempel men en lärare hade frågat i sin klass ungefär följande: Vad gör ni om en 3 årig pojke försöker krama en 3årig flicka fast hon säger nej? De flesta tyckte bara det var gulligt.
Sen frågade hon samma men nu var barnen ca 8 år. Då fick hon svaret att pojken nog bara var kär i tjejen.
Sen frågade hon hur de såg på det om barnen var 12? Hon fick samma svar som när barnen var 8.
Därefter frågade hon om hur det skulle vara om pojken taffsade på tjejen å de båda var 18? Övergrepp tyckte genast hela klassen. Varav läraren frågade: Hur ska pojken förstå det när han fram tills myndig ålder fått veta att hans beteende är ok?
Detta är ett litet klipp från en längre film där en liten flicka om och om igen försöker knuffa undan en liten pojke som vill kramas. Det är helt uppenbart att flickan inte vill. Trots det får hon ingen hjälp från vuxna (som istället filmar det), pojken tillåts hållas och klippet har sedan cirkulerat som ”en gullig film”. (I det längre filmklippet knuffas alltså pojken bort på olika sätt av flickan, gifen nedan visar bara en av knuffarna. Hela filmsekvensen kan du se på youtube  )
get_away_from_me-28847

Vad ger det för signaler till den lilla flickan i detta fallet? Jo att ingen kommer hjälpa henne att freda hennes kropp för andra har rätten att kräva kramar. Vad ger det för signaler till pojken? Jo att han har rätt till fysisk närhet mot andras vilja. Jag säger absolut inte att den lilla pojken på filmen kommer växa upp till en hänsynslös våldtäktsman. Däremot skulle jag inte alls finna det otroligt om detta beteende fortsätter att ursäktas eller ses som gulligt att han som vuxen kommer göra sig skyldigt till minst ett tjatövergrepp. (Tjatövergrepp = tjata om sex tills den en vill ha sex med ger upp och går med på sexet mot sin vilja)

Helt ärligt förvånas jag ofta över hur så många ser på våldtäkt som något förvånansvärt att det sker och pekar ut alla förövare som psykiskt störda galningar. Är det verkligen så märkligt att det sker övergrepp om män får lära sig från småbarnsåren att de har rätt att trakassera tjejer? Är det så märkligt att övergrepp sker om barn (oavsett kön) får lära sig att en ska ställa upp med fysisk närhet för att inte göra andra ledsen, även fast en själv inte vill?

Rädda Barnen har en kampanj just om detta med att aldrig tvinga barn till fysisk närhet. Bland annat för att det verkar finnas en ökad risk för att barnet faller offer för pedofiler om de tror att de måste ställa upp på fysisk närhet när en vuxen ber om det. Läs gärna mer på deras sida.

Att normalisera kroppskontakt och att kramar etc är fint är givetvis bra, men detta kan göras utan att tvinga barnet till något. Även barn förtjänar att tillfrågas om de önskar en kram. Ska vi kunna ändra våldtäktsstatistiken måste vi starta redan med barnen, annars kommer vi bara fortsätta att försöka bota symtomen utan att göra något åt orsakerna.

Så istället för att utgå ifrån att barn ska krama tex släktingar, fråga om barnet vill och häng inte läpp eller skuldbelägg om barnet säger nej. Ett barn som tillfrågas och själv får välja att kramas eller inte kramas får dels en sund inställning till rätten att ta beslut över sin kropp, men även en bra syn på rätten till andras kroppar. Detta gäller i synerhet för flickor då samhället i övrigt lär flickor att de skall vara till lags och ofta ses det som viktigare att flickor skall kramas än att pojkar ska göra det. Lika viktigt som det är att lära barn att de har rätten att säga nej till fysisk kontakt är det att som vuxen faktiskt kunna säga nej när barnen ger en vuxen oönskad kontakt. Att tex inte acceptera att barnen slår en, eller säga ifrån om de kramas för hårt osv.

Våldtäkt och sexuella övergrepp av olika slag är allt för vanligt förekommande för att kunna skyllas på ensamma galningar, personer som våldtar eller gör övergrepp har lärt sig långt tidigare att det är ok. Barn som ställer upp på vuxna personers övergrepp har också lärt sig tidigare att acceptera vuxnas fysiska krav. Låt våra barn få ha rätten till sina kroppar precis som vi vuxna vill bestämma över våra. Låt inte våra barn idag bli ännu en pusselbit i våldtäktskulturen i morgon.

 

Våldtäkten som inte finns och den fina våldtäkten

På twitter finns hashtaggen #mörkertalet en tagg om alla de våldtäkter som aldrig anmäls. De där våldtäkterna som i mångas ögon  inte finns. Hashtaggen har funnits ett ganska bra tag nu och fyllts med berättelser från offer som vägrar vara tysta mer. En bra sak på det stora hela kan tyckas, men i spåren av offrens berättelser kommer också rasisterna och förnekara. De som vill påstå att om en våldtäkt inte anmälts är den inte sann, om det inte lett till fällande dom var det påhitt. Eller rasisterna som hävdar att alla våldtäkter görs av invandrare, att de som påstår annat ljuger.

Jag har läst under hashtaggen till och från under dessa månader och ser om och om igen hur offer som beskriver sina övergrepp bli påhoppade som lögnare om de påstår att det inte var någon med utländsk härkomst som gjorde brottet. Rasistiska sajter som Exponerat och Dispatch International använder taggen för att försöka sprida islamofobisk propaganda. När offer ber de som inte tror dem eller de som använder taggen till rasistisk propaganda att sluta skriva där av respekt för offren får de istället påhopp och kränkningar till svar. Att invandrare är överrepresenterade inom våldtäktsstatistiken slås som mantra om och om igen som ”bevis” på att det därför bara är invandrare som våldtar. Låt oss tala klarspråk här: Invandrare gör inte flest brott, men procentuellt gör de ”för många” sett till hur stor del av populationen de är. För att citera Leif GW: ”Att invandrare står för 40% av brotten betyder inte att 40% av invandrarna är brottslingar”

Detta är inget unikt för denna tagg, detta är ett symtom på det samhälle vi lever i. Detta är rasism och våldtäktskultur i ett, där vissa våldtäkter av ”fina” (läs vita svenska) män inte existerar, där invandrare (muslimerna) är de onda och där offren blir de som agerar slagträ. När jag ser hur det skrivs om dessa berättelser på rasistiska forum ser jag också hur våldtäkter där förövaren omskrivs som vit och svensk ses som en ”fin” våldtäkt. Eller ja, det kallas inte ens för våldtäkt utan ”överraskningssex” eller liknande.

Här kommer vi in på det jag skrivit förr om västerländsk hederskultur. Dessa män (för det är främst män) anser sig ha rätten att bestämma över vad de ser som ”sina” kvinnor (det vill säga alla kvinnor som bor i Sverige i princip). De ska ha rätten att ha sex med dem när och hur de vill och styra deras vardag. De kvinnor som inte går med på detta är feministkärringar, lesbiska, invandrarhoror etc. De är förkastliga kvinnor som inte förtjänar någon respekt. Detta gör att om _de_ våldtar någon är det ingen verklig våldtäkt, det är snarare att anse som en komplimang i deras vridna verklighet. Om ett offer anmäler är det hon som är den felande, horan som inte fattar vilken ynnest det var att utsättas för övergreppet. Alt påstås det allt igenom vara lögn. När någon av utländsk härkomst våldtar någon däremot är det inte bara ett övergrepp mot offret, dessa män ser det som ett angrepp även mot dem, mot deras heder och mot hela landets heder.

Detta bidrar också till att de mer än gärna önskar att kvinnor som ”sviker landet” skall våldtas. Dessa kvinnor har ju skadat deras heder genom att inte tycka som dem, genom att gå en annan väg eller genom att bli tillsammans med någon som inte är vit svensk. Det bidrar även till ett enormt hat mot homosexuella, homosexuella kvinnor hatas för att de inte är sexuellt intresserade av dessa män, homosexuella män för att de ses som svaga och som svikare eftersom de inte kan föra ”det svenska arvet” vidare.

Kortfattat kan en helt enkelt säga att allt det rasisterna hävdar att andra kulturer står för och glorifierar står de själva för. Vilket gör att de är precis lika mycket extremister som de grupper de pekar ut som farliga. Med andra ord finns extremism här hos oss, av de som ses som personer av ”vår” kultur, hos personer som vi möter på gatan dagligen och som ses som en självklarhet att de ska finnas här. När en skriver om dessa personers åsikter såhär tar de flesta rätt givet avstånd från det, men ser vi till hur det ser ut utanför bloggarnas värld är det något helt annat som möter en. Där ser vi istället ett debattklimat är fascism är rumsrent, nazismen inte längre ses som objektivt dåligt, där reklam för kläder marknadsförs via simulerade våldtäkter och barnporrsinspirerade kampanjer, där vi har spel och filmer riktade främst mot män som går ut på att mörda, våldta, misshandla och tortera. Den som tror att detta inte påverkar oss, påverkar vår syn på varandra och andra lurar sig själv.

Denna rasistiska hederskultur är inte bara en del av Sverige, det senaste massmordet i USA där en man sköt ihjäl flera kvinnor för att de inte ville ha sex med honom är sprungen ur samma sexism. Han ansåg sig själv vara en gentleman, en man alla kvinnor borde vilja ha, men när han blev nobbad gång på gång beslöt han sig för att straffa kvinnorna som sa nej. Straffa dem för att de skadat hans heder, för att de inte lytt och ställt upp på hans vilja. Så han sköt dem.

Ja jag vet, han var en ensam galning. När det kommer till vita västerlänska män är det alltid ensamma galningar medan alla andra är produkter av sin kultur. Jag undrar vad som skall krävas för att gemene person här skall vakna upp och inse att detta inte är ensamma galningar? Att detta är blott symtom på ett samhälle med helt sjuka värderingar, på en sjuk kultur?

”Vi får de brott vi som samhälle förtjänar”. Är detta det samhälle vi vill ha?

 

Våldtäktskulturen och kvinnan

Varnar redan nu för känsliga bilder i detta inlägg som kan vara triggande pga sexuella övergrepp.

 

I tidigare inlägg om hederskultur i västvärlden berörde jag mycket kort den så kallade våldtäktskulturen. I detta inlägg tänkte jag djupare gå in på vad våldtäktskultur är, dess mekanismer samt hur även kvinnor upprätthåller den

Först av allt lite historia: Våldtäkt har använts som ett maktmedel och även en form av krigsföring i alla tider och används så än idag. Våldtäkt är inte bara kränkande på grund av att någon nyttjar ens kropp på ett intimt sätt mot ens vilja utan även på grund av alla de föreställningar och myter som omgärdar våldtäkten. Det finns tajta ramar för hur ett riktigt våldtäktsoffer förväntas bete sig och den som inte följer detta misstänkliggörs direkt. Jag kommer tillbaka till detta längre fram.

Synen på sex som något män alltid har rätt till började komma i och med patriarkatets frammarsch ungefär samtidigt som människan blev bofast och tillgångar delades upp på ett nytt sätt. Kvinnans reproduktion och därmed även sexualitet blev en källa till makt och kontroll över fler än bara kvinnan. Synen på kvinnas sexualitet som något som måste skyddas till varje pris, även mot hennes egna önskningar hänger kvar. Dock gäller detta skyddet inte från mannen hon har en relation till. Det tog lång tid innan det faktiskt blev olagligt för en man att våldta sin fru, inte fören 1984 dömdes en man för första gången för våldtäkt på sin fru. I alla tider har män ursäktas från både otrohet och våldtäkter med behovet av att ha sex. Prostitution försvaras med att vissa män behöver kunna köpa sex av kvinnor annars kommer de våldta istället. Hela vårt samhälles syn på sex är som något män har rätt till och kvinnor ska ge som en gåva.

Denna syn på sex påverkar också synen på vilka som är ”våldtäktsbara”. Horan och madonnan. Enbart en madonna kan bli våldtagen ”på riktigt”, horor får alltid skylla sig själva. Detta synsätt är fortfarande normen vilket syns i våldtäktsrättegångar där den våldtagna kvinnans hela karaktär skall granskas. Har hon haft ett vidlyftigt sexliv innan kan hon ju omöjligt blivit våldtagen? Eller så kan mannen frias för att han inte förstod att offret inte ville för hon vill ju alltid annars. En horas nej är helt enkelt inget som någon behöver ta på speciellt stort allvar. Detta tas det vara på så pass att det inte spelar någon roll egentligen vad kvinnans liv har varit innan våldtäkten, att sprida ut att hon är en hora efteråt är ett utmärkt sätt att så tvivel och döma kvinnan som den som orsakade våldtäkten. Det är så effektivt att det tom fått samhällen att mobba ut flickor så unga som 12-13 år som våldtagits av 15-20 år äldre män.

Våldtäktskultur är dock mer än bara själva hanterandet av våldtäkter och offren för dessa. Det är något som smyger sig in i reklamer, skämt, tv program, musik och filmer. Något som är ständigt närvarande och ritar en karta i våra hjärnor över vad som är verkliga våldtäkter och vad som inte är det. Här följer några exempel:

ImageImage

 

 

Bilden ett är från en film och är ämnad att vara en realistisk inspelning av en våldtäkt. Bilden två är en reklambild för jeans.

 

ImageImage

 

Ena bilden här är en reklambild, den andra en stillbild från filmen Irreversible tagen strax innan kvinnan blir våldtagen och grovt misshandlad.

Två av dessa bilder är ämnade att få oss att vilja konsumera kläder, två är ämnade att få oss att bli känslomässigt engagerade i filmer, känna avsky, rädsla och ev lite äckel. Ändå är bildspråket lika, ljussättningarna påminner om varandra. Att anspela på våldtäkt och våld i största allmänhet är ett rätt vedertaget knep i reklamindustrin. Det är menat att kittla våra sinnen, få oss att rygga tillbaka och bli provocerade men samtidigt intresserade. Detta fungerar och därför fortsätter dessa bilder att tryckas upp på reklampelare och i kataloger. Problemet är att dessa bilder också påverkar hur vi ser på varandra, hur män ser på kvinnor, hur kvinnor ser på män och hur vi ser på sexualitet och vad som är tillåtet. Att ständigt matas med dessa bilder gör oss avtrubbade kring var gränserna för sexuellt våld går, vad som är ok att göra och vad vi bör acceptera att andra gör mot oss. Bilderna ovan är relativt subtila men det finns reklam som går ännu mer rakt på rödbetan. Som dessa:

ImageImage

Den första bilden har ett bra budskap men är rätt dåligt utformad för den kräver ändå att en stannar upp och läser hela bildtexten för att förstå innebörden av vad som står. Bild nr två är bara vidrig.

Vad har nu detta med hederskultur att göra kan man fråga sig, det är ju bara reklam? Ja, men det är reklam som glorifierar våld, som sätter kvinnor som passiva objekt det är ok att göra vad en vill med. I de bilder vi matas med så finns det också en ganska samstämmig syn på våldtäktsoffer och det är denna: Endast dåliga kvinnor våldtas. (Slänger in en disclaimer här: Jag vet att andra än kvinnor våldtas också men faktum är ändå att absoluta majoriteten är kvinnor och att nästan alla som våldtar är män, därför skriver jag på detta sättet just nu)

Vad som kännetecknar en dålig kvinna är helt enkelt någon som inte ”tagit hand om sig”. Hur ska då kvinnor ta hand om sig? Jo såhär:

* Aldrig vara full

* Aldrig gå ensam ute efter mörkrets inbrott

* Aldrig umgås ensam med någon de inte känner väl

* Aldrig umgås ensam med en man om de inte vill ha sex

* Inte ligga runt

* Inte få rykte om att ligga runt

* Inte vara för sexigt klädd

* Inte vara flirtig

* Inte vara en ”cocktease”

Samt ytterligare mer saker. Ganska kortfattat: Kvinnor bör leva liv som inbegriper deras fäder, bröder eller en äkta make vid sidan under alla dygnets minuter så att alla förstår att de inte är enkla byten. Skulle nu en kvinna våldtas på väg hem från krogen, eller efter en fest med ytliga bekanta, eller av sin partner när hon somnat naken bredvid honom i sängen. Ja då får hon helt enkelt skylla sig själv. Jag skrev lite om Steubenville som är ett tydligt exempel på när detta med hora madonna tänket går över styr och en ung tjej får betala priset. Såhär kunde det se ut på nätet efter våldtäkten uppmärksammats:

ImageImage

Detta är bara ett minimalt axplock av det hat mot flickan och de ursäkter för pojkarna som flödade. Även i svenska sociala medier var lägren delade och många som ansåg att tjejen bara hade sig själv att skylla. Det är detta som är våldtäktskultur. När unga killar kan ha sex gång på gång med en flicka för full för att göra motstånd och det anses att killarna bara gjorde vad alla män skulle ha gjort i en sådan sits.

På mörkskyggare avkrokar av svenska internetvärlden har begreppet ”överaskningssex” myntats som ett ord för att beskriva sådant som är våldtäkter men inte anses vara det. Tex att ha sex med en sovande partner och hålla fast henne om hon vaknar. Det är även en beskrivning för våldtäkter som anses ”fina”, och ett sätt att påskina att vita svenska män aldrig kan våldta på riktigt, de bara visar sin uppskattning.

Nu kan det kanske verka som att jag menar att detta med heders och våldtäktskultur bara är mäns fel men det gör jag inte. Kvinnor har en stor del i att själva upprätthålla detta. Det är tex väldigt vanligt att hora rykten om våldtäktsoffer sprids av andra kvinnor/tjejer. Att själv bygga på våldtäktskulturen på detta vis har egentligen enbart som syfte för den som gör det att lura sig själv att en våldtäkt inte kan ske för att denne är ”för smart” för att ta de där riskerna som dumma tjejer gör. Hela detta system är också en direkt orsak till att så få våldtäkter anmäls, stigmat runt är stort och alla offer vet att deras beteenden och karaktärer kommer ifrågasättas in i minsta detalj. För de kvinnor som själva bidragit till våldtäktskulturen genom att tala om hur riktiga offer beter sig etc kommer troligen inte heller våga anmäla av den enkla orsaken att de har fullt upp med att anklaga sig själva. Antingen för att de gjorde den där saken de ”visste” var en risk, eller för att de gjort ”alla rätt” och inte borde ha blivit våldtagen. Att prata om hur kvinnor ska bete sig för att inte våldtas är ett enkelt sätt att flytta undan ansvar från förövare och skapa självhat hos de som våldtas.

TV programmet trolljägarna tar upp ett fall med en ung tjej som  berättar om en våldtäkt hon varit med om. En vloggare kommer med ”bevis” på att våldtäkten inte skett och hatet som följer där tjejen önskas allt ont i världen, inkl nya våldtäkter blir så massivt att tjejen till sist försöker ta sitt liv. Vad var det då för bevis vloggaren hade? Jo bland annat att tjejen dagen efter postat en bild på instagram av en chokladboll…. Det är såhär det ser ut för den som vågar prata öppet om ett övergrepp. Detaljer skall gå under lupp, allt skall rannsakas för att se på vilket vis hon själv bidrog till övergreppet. Myter om hur offer beter sig florerar i massor.

Alltså, det finns inga rätt eller fel eller typiska sätt någon som våldtagits beter sig på, det är högst individuellt. Att försöka bete sig som vanligt och inte låssas om att något hänt är dock väldigt vanligt. Som sagt är det ett stort stigma att berätta om ett övergrepp så varför skulle alla som våldtagits då skylta med det genom att visa sina känslor helt öppet för alla att se?

Hederskulturen gör också gällande att en kvinnas ”oskuld” är det bästa hon har, det hon bör vörda och vaka och som även männen i hennes familj bör vaka på. Det är bidragande till det stora stigmat kring våldtäkt för en våldtagen kvinna ses som skadad och förbrukad för framtiden. Som någon som aldrig kan bli hel igen. Ofta när våldtäkt skall liknas vid andra brott väljer en att likna det vid saker som aldrig går att repa sig från, som att få kroppsdelar avhuggna, eller dödas. En våldtagen kvinna är inte en död kvinna, hon är inte förbrukad eller skadad för all framtid oförmögen att någonsin leva ett fungerande liv igen. Med stöd, kärlek, kanske terapi och tid kan ett offer för våldtäkt må bra igen. Ett övergrepp glöms inte bort men det går att leva med om en får chansen och slipper att ständigt mötas av förutfattade meningar om hur det är att vara ett offer för sexuella övergrepp. Jag vet personer som 10 år efter sexuella övergrepp fått höra att de inte kan ha våldtagits på riktigt för att de återhämtat sig, har barn och familj. Det fungerar inte så! Låt även offer för sexuella övergrepp få gå vidare i livet och inte för all framtid tvingas leva i ett psykologiskt helvete för att bevisa äktheten i övergreppet!

När oskulden glorifieras och våldtäkten blir ett kränkande inte bara av kvinnan utan för ev partner/framtida partner som inte fått ha ”sin” kvinna orörd bildas dessutom en sjuk idealisering av allt yngre kvinnor, eller i vissa fall tom barn. Ju yngre ju större garanti att de är orörda verkar tänket vara. Oskulds/ungdomsidealen är enorma inom reklam och modeindustrin. Ex: Image

Vi ska både vilja vara och vilja ha den unga flickan, samtidigt som vi innerst inne vet att tanken på sex med en person som inte ser äldre ut än 14 troligen inte är speciellt bra. Vuxna kvinnor jagar sin  ungdom genom smink, kläder och allehanda operationer för att ses som åtråvärda. Kvinnan ska vilja bli åtrådd men inte ge efter för vem som helst.

Utöver alla dessa bilder, fördomar och ursäkter vi matas med kring varför våldtäkter inte är våldtäkter eller varför de är rätt coola ändå sprids våldtäktsskämt. Här är ett exempel: Image

 

Det är lätt att slå undan med att ”jamen skämt är bara skämt” men skämt säger också mycket om vår samtid, våra värderingar och vad vi tycker är ok. För bara en 30 år sedan var det helt ok att dra grova rasistiska skämt, idag är det inte lika ok längre för vi vet att rasism skadar. Våldtäktsskämten hänger dock med i olika former. De allra vanligaste spelar på misstänkliggörande av offret. Dessa skämt påverkar hur vi ser på verkliga fall, hur vi samtalar om våldtäkt och hur vi agerar när någon blir våldtagen i vår närhet.

Det är så enkelt att säga sig hata våldtäktsmän, påstå sig vara emot våldtäkter i alla former och skandera att ”ett nej är ett nej”. Det är inte fullt lika enkelt att stå fast vid detta när det är bästa vännen, släktingen, brorsan, eller nån ur kompisgänget som är anmäld. Det är också lätt att slå undan detta med att det rör sig om enstaka galningar, att majoriteten faktiskt inte våldtar. Men är det sanningen?

Ungefär var tredje kvinna har utsatts för sexuellt våld. Alla känner minst en, oftast flera, kvinnor som utnyttjats sexuellt på något sätt. Ändå känner så gott som ingen en våldtäktsman. Märkligt va?

Många av de kvinnor som har våldtagits ser det inte som det själv  och männen gör det absolut inte för i en våldtäktskultur har ju mannen rätt till sex. Är det verkligen våldtäkt om kvinnan hånglat upp snubben på krogen, bjudit med honom hem och sen ångrar sig när de tumlar runt i sängen på väg att ta av kläderna? Är det våldtäkt om en man tjatar på sin fru tills hon ger upp, ligger tyst medan tårarna rinner och mannen gör sin grej? Är det våldtäkt om paret är mitt uppe i frivilligt sex, mannen plötsligt går över till analsex och inte slutar fast kvinnan säger stopp?

Läst såhär svarar de flesta ja, men i mer djupgående intervjuer och i verkliga domar är svaret: nej.

 

Lämnar er med lite frågor att fundera över ang detta ämne:

Visste ni att det är vanligt att offer för våldtäkt pressas att ta tillbaka anmälan av sin familj?

Visste ni att den vanligaste efterföljande reaktionen på en våldtäkt är att slänga sig i en dusch för att tvätta bort skammen det innebar att våldtas?

Visste ni att en av de vanligaste orsakerna till att ett offer mår dåligt av en våldtäkt utöver själva våldtäkten är omgivningens reaktioner?

Visste ni att det är vanligt att offren för våldtäkt inte kan bo kvar i sin stad utan tvingas flytta på grund av mobbing och utanförskap efter våldtäkten?

Visste ni att offren för våldtäkt ofta utsätts för våld om de anmäler för att tysta dem och få dem att tro att felet var deras eget?