Kategoriarkiv: Samhälle

Den rasifierade kroppen som handelsvara.

Kolonialismen. En tid där vita skapade sig kolonier runt om i hela världen och såg sig som välgörare som drog upp ”vildarna” till en mer civiliserad (läs vit) standard. Kolonialtiden påstås avslutats ungefär samtidigt som slaveriet i USA upphörde, men är det verkligen sant?

 

I min mening pågår koloniseringen än idag, men med andra metoder och mer subtilt.

Först av allt: Kolonisering handlar främst om att vita anser sig ha de bästa samhällena, bästa kunskaperna och på grund av viss materiell och ekonomisk standard lite mer rätt att göra ganska precis vad de vill. Denna tanke om rätten att få sin vilja igenom och att vara lite förmer än andra har fått vita att gå ut i världen för att frälsa andra länder genom att dela med sig av all sin vishet. Förr skedde det genom regelrätta krig, korståg etc idag genom en helt annan metod nämligen: Att göra den rasifierade kroppen till handelsvara. Detta är något som sker både här på hemmaplan och i utlandet. Hur kanske någon frågar sig? Jo det ska jag ge exempel på nu.

 

Exempel nr 1: En marknad av svartarbete.

Vad få vet är att Sverige har en enorm marknad för svartarbete, framförallt inom lokalvårdaren och byggnadsbranschen. De som anställs som arbetare inom denna marknad är framförallt rasifierade papperslösa, personer utan skyddsnät, utan rättigheter. Denna marknad har faktiskt inte minskat av det så kallade RUT avdraget, tvärt om finns det snarare sådant som tyder på motsatsen. Företag skaffar sig nödvändiga papper för att vara ”vita”, anställer 2-3 personer med fullständiga papper och sedan ytterligare 10-20 st svart. Att ta papperslösa är enkelt för de kan inte skvallra om sin situation, de har alltid hotet om omedelbar utvisning över huvudet och får helt enkelt gå med på de regler de ges. För kvinnor som städar svart är sexuella övergrepp vanligt förekommande där hotet om att anges för polisen används som påtryckning för att tvinga dem att gå med på övergreppen. Trots detta klappar sig gärna köparna på axeln över att de är schysta människor som ger dessa personer chansen till ett bättre liv. Att de vägrar betala en levnadsduglig lön är inte så noga.

Det är inte heller bara privatpersoner som utnyttjar svart städhjälp för att få ner priset. Även restauranger, tex McDonalds och kommuner anlitar städfirmor som till stor del utnyttjar papperslösa för att på så sätt pressa priserna och vinna budgivningar. Inom byggbranschen är det lika illa. Det har höjts röster om att tillåta papperslösa att organisera sig fackligt och på det sättet hjälpa dem att få upp sina löner men än så länge verkar inga fack riktigt nappa på iden pga en rädsla att detta skulle uppmuntra fler att stanna illegalt i landet.  Oavsett står vi just nu inför det faktum att vi har en stor grupp människor som lever rättslösa i vårt land och utnyttjas för att den vita medelklassen vill spara lite till på sin städerska och dessutom anser sig ha rätten att göra det.

Exempel 2: Adoption.

Detta är något jag vet inte kommer falla i god jord alls men det får vara så. Adoption utgår ifrån vita som de goda samariterna, samtidigt som vita anses ha en rättighet i att få barn till varje pris och det även finns en viss tanke om att fattiga ska ”ställa upp” och se till att det alltid finns barn att tillgå för de rika vita som inte kan få barn på egen hand. Detta går lite hand i hand med surrogatmödraskap med skillnaden att det inte redan finns ett barn i det läget. Lite ”fun facts”: Visste ni att majoriteten av barn som adopteras faktiskt inte är varken föräldralösa eller hemlösa? De har både föräldrar och hem men föräldrarna bedömer att barnet får en bättre chans till ett vettigt liv om de ger bort det till någon annan. Hela konceptet med adoption där vita hämtar hem barn från andra länder förutsätter att dessa länder hålls i en sådan ekonomisk sits att fattigdomen är stor för en så stor andel av landets befolkning att det inte finns andra lösningar än att ge bort sina barn. Skulle vi på allvar ta itu med riktig hjälp till andra länder skulle behovet av att adoptera bort barn från dessa länder minska och plötsligt står rika vita par här utan barn. Otänkbar tanke. Denna syn märks även i abortdiskussioner där det ständigt framförs argument att den som aborterar är egoistisk som ju bara kan ge bort barnet till någon annan. Det finns helt enkelt en djupt rotad tanke om att fattiga skall finnas till för rikare och ge dem av både sina kroppar och sina barn.

(Kan passa på att påpeka här att jag inte är emot adoption per se, det är helt enkelt det bättre av två onda ting)

 

3. ”Import-fruar” (i brist på bättre ord).

Detta är en av de vidrigare och mest patriarkala aspekter av den moderna koloniseringen.  Vita, oftast äldre, män reser till fattiga länder (vanligen asiatiska sådana tex Fillipinerna) och skaffar där en betydligt yngre fru från en fattig familj. En fru som på grund av kulturen hon kommer ifrån inte fått lära sig mycket annat än att passa upp på män. Sedan anser mannen att de lever i ett ömsesidigt förhållande där hon passar upp på honom och ev barn och han ser till att hon slipper fattigdomen i hemlandet. Frågan är då, är ett  förhållande verkligen ömsesidigt om det baseras på att den ena utnyttjar den andras possition som fattig och utan utbildning för sina egna syften? Jag tycker inte det.

Nog finns det givetvis fall där relationerna är seriösa och faktiskt ömsesidiga, men jag betvivlar att något av dessa fall leder till en ung tjej som inte får plugga, knappt lämna hemmet, inte lär sig det nya språket speciellt  bra och lever för att massera sin mans fötter. En man som är 40-50 år äldre..  Se dokumentären ”Min pappas unga fru” som finns på SVT play för att se ett exempel på det jag syftar på. En 73 årig man som gifter sig med en 17 åring och tycker detta är vettigt.

 

Nä ska avrunda här, min poäng är alltså att även i modern tid, både här hos oss nära inpå och i andra länder utnyttjas rasifierade (och framförallt kvinnor) för att vita anser sig ha rätten att utnyttja deras kroppar och deras fattigdom för sina egna syften. Att prata om kolonisering som något som upphört är missvisande, vi måste se att  det pågår än idag och ibland fråga oss: Har vi verkligen rätten att göra detta bara för att vi kan och tycker att det hjälper några enstaka andra?

 

Den falska neutraliteten

När jag gick i skolan pratades det minst en gång per läsår om förintelsen och andra världskriget. I varje lärobok, oavsett vilken lärare vi hade pratades det om hur hemskt förintelsen var, hur neutrala Sverige var (sagt med stolthet varje gång) och hur vi hjälpte judarna att komma ifrån kriget mot slutet. På liknande sätt pratades det om slaveriet, det var något USA handlade med och infödda afrikaner samt araber var de som pysslade med infångandet av de personer som sedan skeppades över havet för att plocka bomull på amerikanska plantage.

 

Vad som inte nämndes lika noga (eller i vissa fall alls) var att den där ”neutraliteten” under andra världskriget innebar att nazisterna fick fri lejd genom Sverige, eller att det kom från svenskt håll att det där med judestjärna i passen vore bra så att vi inte skulle släppa in judarna till oss. Sverige var länge tom på Hitlers sida, han var ju trots allt folkligt vald. Det var ju först när det stod klart att Hitler skulle förlora kriget som Sverige på riktigt öppnade gränserna och skickade ut hjälparbetare. När det kommer till slaveriet var det inte en enda lärare eller för den delen annan vuxen som någonsin nämnde att Sverige hade flera slavkolonier och tom var tredje största landet att handla med slavar. Vi var bara så fint neutrala att ingen fick hålla slavar i Sverige och vi tog inte ställning när USA och delar av Europa tog strid för att avgöra huruvida slaveriet skulle fortgå.

 

Idag är neutralitet ett mycket aktuellt ämne igen. Fascismen växer både i Sverige och övriga Europa med flera fascistiska partier som vinner mark. Samtidigt vägrar media ta ställning mot fascismen med hänvisning till att de ska vara neutrala. Med fascismens framsteg blir också rasismen och de fascistiska åsikterna igen mer rumsrena att yttra i det privata. De vädras vid lunchen på jobbet, på familjemiddagen, bland vänner. Ofta hör jag personer som lite besvärat säger att de inte vill ta ställning, att de inte vill skapa dålig stämning och därför håller sig neutrala, att de inte vill värdera.

 

Tidigare i år gick SVT/SR ut med en skrivelse om att de skulle förhålla sig neutrala under valåret, detta ledde bland annat till att Soran Ismail som är en av radiopratarna för SR tog ”time out” tills valet varit eftersom hans ställningstaganden mot rasism och mot SD inte ansågs neutrala. Ungefär samtidigt spreds ett brev som en löpeld i sociala media där public service anställda uppmanades tänka på sin neutrala hållning även privat och inte dela ställningstaganden mot rasism, för mänskliga rättigheter och dyl. Det är självklart inte bara public service som vägrar ta ställning för MR eller mot rasism i neutralitetens namn, i princip alla annan större media gör samma sak. Ex tillät DN en mycket rasistisk annons på en helsida i sin tidning med hänvisning till neutralitet och vikten av att låta ”alla röster höras”.

 

Vad vill jag nu ha sagt med alla dessa exempel? Jo detta: Även neutralitet är ett ställningstagande. Tar en inte ställning för mänskliga rättigheter betyder det att en indirekt tar ställning för de krafter som motarbetar MR. Tar en inte ställning mot rasism betyder det att en tillåter rasismen att frodas osv. Det går inte att vara neutral när det kommer till förtryck. Du kan vara neutral i huruvida du tycker gouda är en smaklig ost eller ej, men du kan inte vara neutral i om rasifierade ska ha samma rättigheter som vita, om grupper ska slippa kränkningar eller för den delen om fascistiska partier ska få utrymme i media utan ifrågasättande.

 

Denna påstådda neutralitet ger också en förskjutning i fråga om värderingar, var gränser dras för det acceptabla och vilka åsikter som ses som rumsrena. Detta syns tydligt i hur media beskriver SD före och efter de kom in i riksdagen. Innan deras intåg var media enade, de var ett främlingsfientligt och starkt problematiskt parti. Nu är de ett av 8 riksdagspartier och har med detta vunnit legitimitet. Att vara emot SD är att inte vara neutral, att ta ställning mot SD är tom ofta ansett som att vara ”extrem”. Detta flyttar i sin tur gränserna för om SDs retorik, politik och åsikter är att anse som ”neutrala” att släppa fram måste det till extremare åsikter för att det ska ses som extrema åt höger, samtidigt som det behövs mindre för att anses extrem på vänsterkanten. Detta såg vi klart och tydligt i en artikel hos SVT där hat och rasistsajten beskrevs som en ”nyhetssida många SD medlemmar gillar att läsa”. Att Avpixlat sysslat med mängder av påhopp, rasistiska uthängningar och att kommentarsfälten haglar med mordhot, våldtäktshot och hot i största allmänhet fyllda med rasism och sexism gör det till allt annat än en nyhetssajt. Ändå var det så det valdes att beskrivas, varför? För neutraliteten då SD toppar bevisats ha stort inflytande över Avpixlat, då tom Jimmie Åkesson uttalat sig positiv till sajten. På samma vis har SD gått från att beskrivas som neofascistiskt, främlingsfientligt och rasistiskt till att beskrivas som ”högerpopulistiskt” och Svenskarnas parti, ett tydligt nazistiskt parti har börjat omskrivas mer neutralt som ”högerextremt”. Frågor som tidigare inte ansågs det minsta relevanta eller rakt av rasistiska ställs nu i bästa sändningstid, tex ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. För att inte anklagas att ta ställning anammas en rasistisk retorik och gränserna för rumsrena åsikter flyttas ytterligare lite, och sen ytterligare lite. En stor ängslan att anklagas för att inte vara neutral slår rot, så hårt att det som sagt tom anses ”oneutralt” att stå upp för sådant som borde vara självklarhet, som mänskliga rättigheter.

 

Det jag vill att alla som läser denna text ska ta med sig ut i livet är detta: Det finns ingen sann neutralitet, för i neutraliteten får fascism, rasism och förtryck sin näring och växer. Våga ta ställning!

Privilegiet att välja etiskt.

Har tidigare skrivit kort om konsumentmakt och tänkte nu skriva mer om privilegiet det är att kunna välja etiskt rätt produkter.

Den ekonomiska biten i det hela kommer jag inte skriva supermycket om, rättvisemärkta, ekologiska varor är dyra. Speciellt när det kommer till kläder och problemet med detta är inget nytt. Bland annat skriver Lisa på Temper magazine bra om det här.
Visst finns det många som kan göra mer för att deras ekonomi och tid tillåter men faktum är ju att klassklyftorna ökar just nu, allt fler blir fattiga och det är helt enkelt inte möjligt att lägga kravet på det etiska rätta valet på dessa individer.

Utäver privilegiet det innebär att ens ha utrymme i sitt liv att fundera på dessa frågor tillkommer ett annat privilegium och det är detta jag kommer tala mest om, nämligen: Hälsa.

Ok hur tänker jag nu undrar nog många direkt, vegetariskt är ju nyttigast och bra för hälsan eller?

Jodå. För de allra flesta är vego det nyttigaste ur näringssynpunkt. Vi överkonsumerar kött och normen är att äta mycket mycket mera kött än vad som är rimligt. Problemet är att, precis som Lisa är inne på, kött är enkelt, kött är normen och kött och animalier finns i nästan allt. Jag har också full förståelse för att en väldigt gärna vill övertala andra om hur bra det ät med vego, för djuren, naturen och också den egna hälsan. Nu till varför jag menar att det även är ett hälsoprivilegium: somliga kan bli djuka av vego. Jo det är faktiskt sant. Jag pratar nu främst om alla oss som kämpar mot ätstörningar.

Nu och då möter jag delade kampanjer som denna i sociala medier:

image

Eller denna:

image

Eller för all del denna (sälj grej med tjej aspekten i denna låter jag vara därhän just nu):

image

De två första är de jag egentligen har mest problem med. Att kämpa mot ätstörningar är inget litet projekt, för de flesta av oss är det en daglig kamp även efter vi anses ”friska” igen. Risken att falla tillbaka i fel mönster finns alltid där som ett mörkt moln.
När det är en seger att ens äta en hamburgare är det ett enormt motarbetande att mötas av hur hemskt det är att en åt den där jäkla burgaren. Att en borde valt något annat istället och ”tänkt till”. När varje dag fylls av ångets över att en öht äter är det liksom inte läge att dessutom få höra att en är ett empatilöst svin utan hjärna för att en väljer det enklaste (dvs nått med kött) bara för att öht övertala sig att äta.

Även utan skulbeläggandet i att göra fel etiska val är vego något som kräver att en noga läser sig in på mat, kollar innehåll, funderar ännu mer på vad som ska ätas, speciellt i början när en är ovan. Kan någon komma på något sämre för en som har problem med ätstörningar än att lägga ännu mer tid på vad som ska ätas? Jag kan det iaf inte.

Mer dåligt samvete över vad vi äter är det sista vi med matproblem behöver, om vi känner stolthet över att ha käkat en big mac för att vi annars troligen inte ätit öht är det liksom inte läge att snacka om empatiproblem för att en äter kött. Inte ens som raljerande skämt om köttätares argument mot vego. För att inte tala om att likställa köttätare med nazis (jodå det finns många inom vego rörelsen som gör det, det är inte ens speciellt ovanligt). Det går absolut att argumentera för att det är bättre att en själv mår fruktansvärt dåligt eller dör så länge djuren lämnas i fred, men även den tankebanan är priviligerad och frågan är om det är speciellt rimligt att kräva av andra? (Ja jag vet, ”är det rimligt att kräva att djuren ska dö då?” Nej egentligen inte, men vem har påstått att detta är en fråga med enkla svar?)

Så nästa gång ni får lust att dela en bild av djur i köttindustrin, propaganda om att de ”med lite hjärna/empati väljer veg” osv så fundera på om det kan finnas en liten möjlighet att någon av dina vänner (som jag hoppas du bryr dig om) kan ha problem med ätstörning och få ännu lite mer problem med maten pga dessa bilder och texter? Fråga dig sen om det är värt det eller om du kan informera på bättre sätt som inte baseras på skuldbelägganden.

Just ja. En sista sak. Dela aldrig någonsin bilder som dessa:

image

image

De är rakt av rasistiska. Så låt bli. Tack!

Västerländsk hederskultur?

När ni hör ordet hederskultur vad tänker ni på då? Gissar på att majoriteten ser framför sig en svartmuskig man, muslim, som styr sin familj med järnhand, slår sig fru och hotar att mörda sina döttrar om de inte gifter sig med en man han utsett. Är jag helt off? Det är i alla fall så hederskultur beskrivs i media, filmer och det vardagliga samtalen. Hederskultur är något som bara finns i andra länder, något som ”importerats” med våra invandrare från muslimska länder, något ”de där andra” står för. Att det skulle finnas en väl inarbetad hederskultur även i vår västerländska kultur är liksom helt otänkbart. Så, därför ska jag spräcka denna världsbild och säga att JO, det finns en vit,västerländsk hederskultur som genomsyrar hela jäkla samhället.

 

Ok, först av allt har vi hederskulturen förklädd i ”den omtänksamma pappan”. Här följer några exempel på skämt som sanktionerar hederskulturen:

guns prom tisha

 

 

Texter och bilder som dessa må syfta till att skämta om hur pappor skulle skada unga pojkar som sårar deras dotter eller inte visar dem respekt. Faktum är dock att det inte alltid stannar vid just skämt. Även om det bara är skämt visar det på en rätt sunkig syn på både pojkar och flickor. Dels att flickors sexualitet ska skyddas (för det är ju vad detta främst handlar om) och det är pappans uppgift, dels i synen på pojkar som några som absolut inte går att lita på, som är sexuella vildar styrda enbart av sina lustar. Endast hotet om våld kan hålla dem i schack. Oftast ses dessa typer av bilder, skämt och synsätt som i det närmaste gulliga, eller som krass verklighet. Jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är värst. Att det heller aldrig delas bilder eller ens verkar existera bilder om att pappor ska skydda sina söners sexualitet och känslor säger rätt mycket också om vad för syn detta bottnar i, var pappans heder ligger. Det är inte i sonens sexualitet som gärna får uttryckas ofta och med många olika, utan i dotterns sexualitet som skall hållas bakom lås och bom.

Edit: Tröjan med dejtingregler finns i en svensk version som lyckats med konststycket att vara värre än originalet:
image

 

Nu kanske någon invänder att det ändå är skillnad för i ”riktig” hederskultur är hela familjen inblandad. Ja, det är den här också:

 

brothers

”Don´t mess with her”  fotograferingar är mycket vanliga i USA, lyckligtvis inte fullt lika vardagliga här även om det förekommer. Det finns en oskriven regel att äldre bröder skall vakta sina småsystrar, stå upp för dem om killar är dumma och hålla koll på deras dejter. Finns inte pappan där är det liksom brödernas skyldighet att ta hand om sin syster för hon kan inte ta hand om sig själv. Vilket vid en första anblick såklart låter fint, men vi kommer hela tiden tillbaka till detta: Varför är inte mäns sexualitet, oskuld, värd att bevara? Varför är bara just flickor solkade om de haft sex?

 

Nu kommer då troligen invändningen istället att i en ”riktig” hederskultur är minsann hela samhället med på noterna och alla tror på detta. Jag säger såhär: Hederskulturen när den dras till sin spets mynnar ut i en annan rätt omskriven kultur, nämligen våldtäktskulturen. Hela mekanismen i hederskulturen där mannen (pappan) ska skydda kvinnan (dotterns) ”ära” (sexualitet) och därmed sin egen heder spelar nämligen in i våldtäktskulturen och hur den fungerar. För det första finns en syn på att kvinnor som är gifta, och som älskar sin man och vill honom väl inte är sexiga utanför hemmets väggar. Ex såhär:

tröja

 

Det syns också i hur det resoneras kring våldtäkter. Alltid ska kvinnans beteenden analyseras ner till atomer, hur var hon klädd? Var befann hon sig? Vilka var med? Var det hennes partner och hur hade hon då betett sig? Fanns det något som ursäktade våldtäkten?
Ett extremt exempel på detta från USA är det omtalade Steubenville målet där en 16 årig tjej blev full på en fest och däckade, därefter släpades hon runt av några killar mellan fester, våldtogs upprepade gånger, fotades och blev uthängd och hånad på nätet. Till och med amerikanska kändisar gick ut i media och frågade sig ”Vad har egentligen en 16 åring att göra full på en fest?”. När domen kom och killarna fälldes fokuserades bevakningen på hur deras liv krossats av ungdomlig dumhet, hur deras drömmar gick upp i rök för att en tjej var full och de bara gjorde var alla killar skulle göra. Rättens dom må ha varit fällande för pojkarna men samhällets dom var att allt var tjejens fel. I allt detta fick hennes föräldrar, och främst hennes pappa också mycket skit, varför hade han inte bättre koll på sin dotter? Här har vi hederskultur i sin renaste form. I Sverige har vi också haft liknande situationer, där hela samhällen vänt sig emot unga tjejer (Bjästafallet tex), ifrågasatt deras heder, ärlighet, hela karaktär för att de anmält en kille för våldtäkt. Deras beteenden analyseras, de hängs ut som lögnare och horor och det rynkas på näsan åt föräldrarna (papporna) som inte sett till att ha pli på sin dotter. Faktum är att det är vanligt att våldtäktsoffer tvingas flytta på grund av samhällets behandling av dem, medan förövaren kan bo kvar.

Utöver detta har vi även en utbredd hatkultur som främst visar sig på nätet där sexuell våld är ett ständigt återkommande tema i hot mot kvinnliga skribenter med ”fel” åsikter. Deras heder tros tas ifrån dem om män dels önskar dem våldtagna, dels talar om att de själva inte skulle röra dem med tång. Även detta är ett utslag av en hederskultur där kvinnans kropp och ”oskuld” är vad hon är värd, där all hennes heder ligger och även i förlängningen hennes familjs. Utan den hedersrelaterade synen på kvinnlig sexualitet hade inte män kunnat använda en kvinnas möjlighet att behaga en man som ett nedvärderande argument kring hela kvinnans karaktär.

 

purity

 

Även den västerländska kulturen vill ha hänglås på kvinnans sexualitet, hålla henne fast i ett beroende till mannen där hans åsikter och vilja är det som är prio ett. I tidningar riktade till kvinnor skriks det ut hur vi kan anpassa oss, sminka oss, klä oss och bete oss för att män ska vilja ha oss. Vad män menar när de säger vissa saker, hur de ska tolkas och hur vi ska svara. Allt för att forma oss efter mäns önskan och vad de gillar. Titta noga på den inarbetade västerländska kulturen, titta sedan på vad de ”riktiga” hederskulturerna kritiseras för främst ifråga om kvinno och manssyn. Likheterna är många och uppenbara.

 

Disclaimer: Jag påstår på intet sätt att hederskulturer inte förekommer i tex muslimska länder. Tvärt om är det ett synnerligen utbrett problem. Problemet är dock inte bundet till enbart en eller ett fåtal kulturer eller religioner utan finns i alla kulturer mer eller mindre öppet. Hederskultur är en patriarkal kultur och så länge världen är patriarkal kommer den finnas kvar i alla samhällen. Vi måste kunna se att dessa värderingar och tankar finns över allt och inte tro att det är ett problem som bara andra har. Vi har det också, här hos oss och har alltid haft. Dags att ta itu med all hederskultur nu, inte bara ”de andras”.

Edit: Som synes i kommentarerna är det många som hävdar att det inte alls finns en syn i Sverige eller väst om att papporna har ansvaret för flickors oskuld och att den är viktig att bevara. I dagarna kom denna reklam upp (och har nu även anmälts)

3267821_1200_675

Detta är ett exempel på precis det hela detta blogginlägg handlar om. Självklart är det negativt att våldtas, säger inget om det, men det är liksom lika negativt oavsett om en är oskuld eller ej, oavsett om ens pappa försökt skydda en eller ej. Det är inte mannens ansvar att vakta sin dotter som en hök och en flicka/kvinna som blir våldtagen är inte förstört gods utan precis lika mycket värd som en oskuld. Den enda som har ansvar är förövaren.

Om: Konsumentmakt

I dagarna kom ett nytt avslöjande om hur fattiga arbetare inom textilindustrin avrättats för att de försökt organisera sig fackligt. Direkt höjs röster som riktar ansvaret på konsumenterna som köper för billiga kläder. Lösningen, påstås det, skulle ligga i att vi som köper kläder ser till att köpa kläder från dyrare märken så att arbetarna får betalt. Vissa ser aningen längre och anser att alla borde köpa fairtrade och ekologiskt framtagna plagg. En vacker tanke som bottnar i den marknadsliberala synen om att marknaden reglerar sig självt genom valen konsumenter gör och att problemen därmed försvinner.

Nu till varför jag inte ser konsumentmakt som en lösning:
1) Alla har inte råd med dyrt framtagna kläder så som samhället ser ut. Att kräva av alla att göra ett sådant val är inte hållbart och är inte en fråga om prioriteringar utan om ekonomiska medel. De som kan borde självklart välja de bra framtagna kläderna men för att konsumentmakten ska fungera måste de allra flesta göra samma val. Dessutom är dyra kläder öht ingen garanti för att de extra pengarna går till arbetarna. Det har ju tidigare avslöjats att tex märken som Adidas använt sig av barnarbetare i sina produktioner. Hela kravet på att alla konsumenter ska vara pålästa, engagerade och göra ”rätt val” är väldigt begränsat till de med ekonomiska ocj kunskapsmässiga medel.

2) Det borde inte finnas ett val alls. Alla kläder, mat och prylar borde oavsett prislapp vara bra tillverkade. Det är dessutom helt möjligt för den största orsaken till priserna är inte omkostnaderna utan vinstkraven. Så länge hela företagskedjan bygger på ett kapitalistiskt samhälle där vinsterna är allt kommer människors väl och ve att hamna i andra hand, om ens det.

3) Tron på företagen som en god makt i samhället. Stora företag har ett enda mål:att tjäna pengar. Hur det går till är inte så noga. Därför kan vi aldrig räkna med att företag på allvar gör ändringar i sina produktionskedjor bara för att konsumenterna snällt ber dem göra det. De vet att de flesta konsumenters minnen är korta och att det kostar mer att lägga om hela produktionen till en människo (och miljö)-vänlig kedja än det kostar att förlora lite kunder för en tid.

4) Att sluta köpa kläder med dåliga förhållanden för arbetarna löser inte de verkliga problemen. Klass, ojämlikhet, stor fattigdom, totalitära stater osv fortsätter att vara ett problem även om vi i väst köper lite schysstare producerade saker. En bojkott av visst märke leder antingen till två saker: produkten tas bort och arbetarna förlorar jobbet eller fortsätter med samma förhållande åt någon annan. Arbetarna får det lite bättre tills skandalen är glömd och allt går tillbaka till ruta 1.

För verklig solidaritet och ändrade levnadsvillkor för arbetarna krävs en förändring av hela samhället, inte bara en tröja som får hänga kvar i butiken.