När jag gick i skolan pratades det minst en gång per läsår om förintelsen och andra världskriget. I varje lärobok, oavsett vilken lärare vi hade pratades det om hur hemskt förintelsen var, hur neutrala Sverige var (sagt med stolthet varje gång) och hur vi hjälpte judarna att komma ifrån kriget mot slutet. På liknande sätt pratades det om slaveriet, det var något USA handlade med och infödda afrikaner samt araber var de som pysslade med infångandet av de personer som sedan skeppades över havet för att plocka bomull på amerikanska plantage.

Vad som inte nämndes lika noga (eller i vissa fall alls) var att den där ”neutraliteten” under andra världskriget innebar att nazisterna fick fri lejd genom Sverige, eller att det kom från svenskt håll att det där med judestjärna i passen vore bra så att vi inte skulle släppa in judarna till oss. Sverige var länge tom på Hitlers sida, han var ju trots allt folkligt vald. Det var ju först när det stod klart att Hitler skulle förlora kriget som Sverige på riktigt öppnade gränserna och skickade ut hjälparbetare. När det kommer till slaveriet var det inte en enda lärare eller för den delen annan vuxen som någonsin nämnde att Sverige hade flera slavkolonier och tom var tredje största landet att handla med slavar. Vi var bara så fint neutrala att ingen fick hålla slavar i Sverige och vi tog inte ställning när USA och delar av Europa tog strid för att avgöra huruvida slaveriet skulle fortgå.

Idag är neutralitet ett mycket aktuellt ämne igen. Fascismen växer både i Sverige och övriga Europa med flera fascistiska partier som vinner mark. Samtidigt vägrar media ta ställning mot fascismen med hänvisning till att de ska vara neutrala. Med fascismens framsteg blir också rasismen och de fascistiska åsikterna igen mer rumsrena att yttra i det privata. De vädras vid lunchen på jobbet, på familjemiddagen, bland vänner. Ofta hör jag personer som lite besvärat säger att de inte vill ta ställning, att de inte vill skapa dålig stämning och därför håller sig neutrala, att de inte vill värdera.

Tidigare i år gick SVT/SR ut med en skrivelse om att de skulle förhålla sig neutrala under valåret, detta ledde bland annat till att Soran Ismail som är en av radiopratarna för SR tog ”time out” tills valet varit eftersom hans ställningstaganden mot rasism och mot SD inte ansågs neutrala. Ungefär samtidigt spreds ett brev som en löpeld i sociala media där public service anställda uppmanades tänka på sin neutrala hållning även privat och inte dela ställningstaganden mot rasism, för mänskliga rättigheter och dyl. Det är självklart inte bara public service som vägrar ta ställning för MR eller mot rasism i neutralitetens namn, i princip alla annan större media gör samma sak. Ex tillät DN en mycket rasistisk annons på en helsida i sin tidning med hänvisning till neutralitet och vikten av att låta ”alla röster höras”.

Vad vill jag nu ha sagt med alla dessa exempel? Jo detta: Även neutralitet är ett ställningstagande. Tar en inte ställning för mänskliga rättigheter betyder det att en indirekt tar ställning för de krafter som motarbetar MR. Tar en inte ställning mot rasism betyder det att en tillåter rasismen att frodas osv. Det går inte att vara neutral när det kommer till förtryck. Du kan vara neutral i huruvida du tycker gouda är en smaklig ost eller ej, men du kan inte vara neutral i om rasifierade ska ha samma rättigheter som vita, om grupper ska slippa kränkningar eller för den delen om fascistiska partier ska få utrymme i media utan ifrågasättande.

Denna påstådda neutralitet ger också en förskjutning i fråga om värderingar, var gränser dras för det acceptabla och vilka åsikter som ses som rumsrena. Detta syns tydligt i hur media beskriver SD före och efter de kom in i riksdagen. Innan deras intåg var media enade, de var ett främlingsfientligt och starkt problematiskt parti. Nu är de ett av 8 riksdagspartier och har med detta vunnit legitimitet. Att vara emot SD är att inte vara neutral, att ta ställning mot SD är tom ofta ansett som att vara ”extrem”. Detta flyttar i sin tur gränserna för om SDs retorik, politik och åsikter är att anse som ”neutrala” att släppa fram måste det till extremare åsikter för att det ska ses som extrema åt höger, samtidigt som det behövs mindre för att anses extrem på vänsterkanten. Detta såg vi klart och tydligt i en artikel hos SVT där hat och rasistsajten beskrevs som en ”nyhetssida många SD medlemmar gillar att läsa”. Att Avpixlat sysslat med mängder av påhopp, rasistiska uthängningar och att kommentarsfälten haglar med mordhot, våldtäktshot och hot i största allmänhet fyllda med rasism och sexism gör det till allt annat än en nyhetssajt. Ändå var det så det valdes att beskrivas, varför? För neutraliteten då SD toppar bevisats ha stort inflytande över Avpixlat, då tom Jimmie Åkesson uttalat sig positiv till sajten. På samma vis har SD gått från att beskrivas som neofascistiskt, främlingsfientligt och rasistiskt till att beskrivas som ”högerpopulistiskt” och Svenskarnas parti, ett tydligt nazistiskt parti har börjat omskrivas mer neutralt som ”högerextremt”. Frågor som tidigare inte ansågs det minsta relevanta eller rakt av rasistiska ställs nu i bästa sändningstid, tex ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. För att inte anklagas att ta ställning anammas en rasistisk retorik och gränserna för rumsrena åsikter flyttas ytterligare lite, och sen ytterligare lite. En stor ängslan att anklagas för att inte vara neutral slår rot, så hårt att det som sagt tom anses ”oneutralt” att stå upp för sådant som borde vara självklarhet, som mänskliga rättigheter.

Det jag vill att alla som läser denna text ska ta med sig ut i livet är detta: Det finns ingen sann neutralitet, för i neutraliteten får fascism, rasism och förtryck sin näring och växer. Våga ta ställning!