Jag kommer ihåg min första dag i skolan. Jag hade sett fram emot den sådär som de allra flesta ser fram emot skolstarten. Spännande, pirrigt, något nytt som betyder att en blivit stor. Dagen innan åkte vi och hämtade min farmor från hemmet hon bodde på. Hon ville absolut vara med och skicka iväg mig till min första skoldag. Det var pappa som var med mig första dagen i skolan. Jag skulle gå i en åldersmixad klass. Ca hälften av oss skulle börja ettan, den andra halvan åk två. När vi kom hem var jag glad och uppspelt och berättade för farmor att vi fått vår första läxa: slå in skolböckerna i papper så de skulle hålla bättre. Jag visste inte då att det skulle vara en av få bra dagar jag hade i skolan…. 

Ganska snabbt började nämligen barnen i klassen mobba mig. Jag var ful. Min hud var ful för den var brun. ”Walla balla n*** mamma” skrek de efter mig på rasten. Jag hade 3 vänner. Varav 2 kom och gick lite som de kände för. Ibland dög jag, ibland tog de mobbarnas sida. Jag klandrar dem inte idag för vad som hände då. Vi var barn och alla kämpade ju för att nå popularitet. Att ge sig på mig kunde ge högre status iaf för stunden. Jag mins en gång hur en av mina vänner utan förvarning tog mitt huvud och körde det hårt rakt in i en tegelvägg. Därefter ljög hon för lärarna om vad sombarnet hade hänt. De skällde på mig och tog mig sedan till sjuksköterskans kontor där jag lämnades ensam. Jag var yr, mådde illa och hade enormt ont i huvudet. Jag mins att jag somnade där på britsen när läraren gått. Hon kom tillbaka efter lektionen och slog fast att jag mådde bra nog för att vara med på resterande lektioner. Att min vän gjort fel som slog mitt huvud i väggen blev det aldrig något större samtal kring. Något av mina starkaste minnen från skolan är just kring detta, de vuxnas problem med att våga se att jag mobbades. Eftersom all mobbing hade en rasistisk botten ville de inte se. Istället skyllde de på att killen som hävdade att jag stank för att jag kletade in mig i bajs varje morgon för att göra min hud brun var kär i mig. Tjejerna som snackade skit och hotade mig var ju bara avundsjuka och i grund och botten var det bara missförsånd. Eller så var jag ju själv med och drev fram det hela genom att vara kaxig, stå på mig och slå tillbaka verbalt mot deras glåpord. 

Bilden ovan är från när jag var ca 9 år gammal, kanske yngre. Jag mins inte riktigt. Vad jaggör mins är iaf att när den bilden togs hade jag börjat ha återkommande fantasier om att ta mitt liv.. 

När jag började högstadiet gick mobbningen från hemsk till helvetet på jorden. Jag var van vid att känna ångest inför skolan. Att veta att jag skulle vara utanför och tvingas stå emot glåpord och hån. Det som förvärrade det hela var att våldet ökade. I korridoren på väg till en lektionbörjan kunde jag plötsligt få en knytnäve i bakhuvudet, i kön till maten kunde det plötsligt komma ett slag i ryggen som fick mig att tappa andan. På skåpet klottrades nazistiska symboler och ord. Det kastades sten på mig, hojtades att jag skulle dra hem till Afrika och spreds rykten. EN lärare tog det på allvar och försökte få någon ordning på det hela. Tyvärr sjukskrevs han och de övriga lärarna tittade bort. 

I åk 8 började jag självskada. Smärtan av att skära i mig var lättare att hantera än smärtan i själen. När jag började gymnasiet hade jag inga vänner kvar. Jag lyckades få två nya i klassen men i övrigt var allt somjag innan. Rasistiska glåpord och utanförskap vartill min vardag. Vid detta laget var min enda tanke att räkna ner hur lång tid jag hade kvar till studenten. Tills jag kunde flytta och börja om på nytt. När jag till sist tog studenten blev det slutet på 12 år av mörker, ångest och ensamhet. Det jag beskrivit här är bara ett axplock av allt som pågick. Att få med alla detaljer skulle bli allt för tungt att läsa. 

Idag har jag få goda vänner. Jag litar helt enkelt inte på att någon verkligen vill vara med mig för att de gillar mig för den jag är och inte för vad de tror att jag kan göra för dem. Alla åren av mobbing och övergrepp har helt enkelt skadat min tillit till människor i grunden. Jag vet att detta gör mig till en udda människa att ungås med, att jag inte är den enklaste att försöka komma nära. Samtidigt har jag idag en större säkerhet på mig själv än jag nånsin haft tidigare och betydligt enklare för att helt enkelt skita i vad andra tycker om mig. 

Resan för att bli en mer hel människa har egentligen bara börjat, men jag är iaf en bit på väg. Jag har förlåtit de somsom mobbade mig, men jag kommer aldrig fullt ut kunna förlåta de vuxna som ville vifta bort mobbningen med att rasismen ju egentligen inte var så farligt, inte var något att ta åt sig av eller berodde på missförstånd. Jag kommer aldrig förlåta att de såg, men vände mig ryggen. Ärren på mina armar, alla bulor och blåmärken har bleknat och försvunnit. Ärren påminner mig om de där åren, men det är ärren på insidan som aldrig slutar skava. Som fortfarande kan viska i mitt huvud att det jag gör inte är bra nog. Att min blogg är skit, min fb sida det sämsta någonsin, att allajag mina texter suger och att ingen egentligen gillar mig. 
Hur mycket jag än vet att det inte längre stämmer finns osäkerheten där. För detta är vad mobbning gör med en människa. Det bryter ner en totalt och de bitar som överlever räcker inte alltid till för att bygga upp en hel människa igen. Mobbning är alltid mobbning oavsett vad mobbarna skyller på. Rasism är i sig en form av mobbning och jag hoppas verkligen vuxna i dagens skola vågar ta tag i problemet. 

Till andra som just nu går igenom detta, eller har gjort det: Ge inte upp! En dag blir det bättre och ni kommer finna någon somsom uppskattar er för den ni är. Om någon vill prata går det alltid att maila mig på vardagsrasismen@hotmail.com eller via min facebooksida jag lovar att svara. Stay strong ❤