Inom alla rörelser, alla grupper, uppstår normer för vad som är rätt sätt att vara, rätt personer att hylla eller tycka illa om. Eftersom grupperna/rörelserna är en del av samhället i stort kommer dessa normer alltid påverkas av de större strukturerna i samhället. Detta gäller givetvis även för feminismen, för även att gå emot normerna i samhället som helhet är att förhålla sig till dem. Främst vill jag dock påstå att samhällets strukturer lyser igenom kring vilka som hyllas inom feminismen och vad/vilka som möter hårdast kritik. Jag kommer ta två exempel:

För ett tag sedan gick artisten Zara Larsson ut med en bild på instagram  om att vara nöjd med sin kropp och sig själv. Hon blev genast hyllad och media lyfte upp detta som årets feministiska gärning. Tidigare har andra kända kvinnor gjort samma sak, bland annat Molly Sandén. Efter varje sådant här hyllningståg har det också kommit kritik. Kritik om hur dessa kändisar är unga, smala (om än inte alltid supersmala i smalhetsens ögon) och normsnygga och det ändå bara blir samma sorts utseenden, samma sorts kroppar som lyfts och får synas.

Denna sorts kritik brukar avfärdas ganska snabbt med fokus på individen som blivit lyft, att det är elakt mot hen att inte få synas eller ge sina åsikter. Det är som om strukturerna plötsligt bara försvinner bland feminister när någon som hör till feministiska normen får kritik. För kritiken handlar inte om de individuella artisterna som lyfts, utan om att media och feministiska rörelsen inte lyfter andra, också. Det är givetvis värt att lyfta att en ung artist står upp för sig själv, men är det inte mist lika viktigt att lyfta alla unga som inte ens får en rimlig chans att synas för att samhället och media inte är intresserad av personer som inte har rätt utseende?

För det är ju där det faktiska problemet ligger. När någon som inte hör till normen deklarerar sin stolthet över sin kropp, eller om hur schyst det är att käka ostburgare, eller att alla bara ska vara stolta över vem de är…..ja då är tystnaden närmast kompakt. Det hyllas inte, får inga rubriker i media eller hundratals delningar på facebook. Snarare får det kritik och påhopp. Människor som blir arga för att någon som tex är tjock säger att det är okej att vara tjock och glad ändå.

För det är inte okej att inte vara norm, det är inte okej att inte kämpa för att vara norm. Oavsett hur många normsnygga personer som står där och säger att alla ska vara stolta över sig själva så ringar orden tomt när allt annat talar emot. Det är inte fel att lyfta normpersoner, felet är att alla andra exkluderas och det måste kunna kritiseras när ännu en normperson hyllas för att hen är nöjd med sig själv.

På liknande sätt finns det strukturer åt andra hållet, kring vad/vilka som alltid får kritik, alltid är under lupp. Exempelvis rappen som ständigt kritiseras för sexism m.m. Där personer som lyssnar på någon form av hiphop ständigt får sitt musikintresse misstänkliggjord. När det kritiseras att det är så mycket fokus på just hiphopen sker samma sak som kritiken över normsnygga: Den viftas undan med att vi ju faktiskt måste kritisera sexism. Att den som kritiserar att bara hiphop granskas är för sexism etc etc.

Igen är det dock strukturerna som kritiseras, och som är problemet. Att bara hiphop lyfts som problematiskt ger ju sken av att annan kultur/musik är okej. Att där inte finns problem att kritisera vilket ju inte är sant. Dessutom är hiphopen väldigt rasifierad, medan tex popen är väldigt vit. Så när hiphopen lyfts som det mest sexistiska som existerar ger det också intrycket av att rasifierade är mer sexistiska än vita. När pop ses som ”ofarlig” underhållning ger det också signalen att vita är mindre problematiska. Det gör att vita inte kommer identifiera sig som sexister, eller på andra sätt problematiska personer för de identifierar sig med vita kändisar/musiker från genres som får minimalt med kritik för sin sexism. Samtidigt som rasifierade möts med större misstänksamhet för alla ”vet” ju att de lyssnar på aggressiv musik fylld av sexism och våldshyllningar.

Lösningen är inte att sluta kritisera hiphop/rasifierad kultur, utan att faktiskt granska den vita kulturen mer, för den har många skelett i garderoben. Vita kan vara sexister precis som alla andra. Speciellt inom musiken och vit kultur saknar knappast våldshyllningar.

Så för att sammanfatta behöver vi både lyfta personer som inte hör till normen och kritisera mera. För vi bryter inga strukturer genom att bara lyfta rätt personer och kritisera rätt saker.