Etikettarkiv: strukturer

Män: patriarkatets stora förlorare

Får ofta frågan hur jag kan påstå att vi lever i en partiarkal värld och att patriarkatet även finns i Sverige när jag samtidigt påtalar hur män är överrepresenterade inom självmord, hemlöshet, missbruk osv. Så jag tänket helt enkelt svara på det nu, hur jag ser patriarkatet som orsaken till att män är de som återfinns både mest i toppen och mest i botten av samhällsskiten.

Kulturellt finns ett antal egenskaper som anses ”manliga” och ett antal egenskaper som anses ”kvinnliga”. Ungefär såhär:
Manligt:                              Kvinnligt:
Ambitiös                              Vårdande
Rationell                              Känslosam
Logisk                                  Empatisk
Matematisk                          Mjuk
Stark                                    Irrationell
Bestämd                              Pedagogisk
Ledare                                 Obeslutsam

De manliga egenskaperna värderas högre och de kvinnliga lägre. Detta inverkar i hur vi även ser på män respektive kvinnor. Män ses i egenskap av män som just mer rationella, beslutsamma och som bättre ledare som inte låter känslorna styra. Kvinnor å andra sidan ses som personer i behov av omhändertagande då deras mjuka känslosamma sinnen inte klarar för mycket eget ansvar. (Tillspetsat men ni fattar) Detta leder till att vi dels ser mer män i toppen av samhället eftersom de ses som mer självklara ledare som platsar i en ledande position, samtidigt ser vi också mer män i botten av samhället eftersom män anses kapabla att ta hand om sig själva, även när de inte kan det vilket resulterar i att den hjälp de behöver uteblir.

Kort sammanfattat: Patriarkatet dubbelbestraffar män som å ena sidan kan få makt och pengar men då ofta förlora i viktiga sociala kontakter som tex ett rikt familjeliv, samtidigt som de straffas när de inte lever upp till patriarkala normer om den starka ledande mannen och därmed hamnar längst ner i botten. Hade kvinnliga egenskaper värderats lika högt som de manliga hade män inte behövt hamna i bottenskiktet på det sätt de gör nu. Då hade det inte setts som märkligt eller fel att även män kan må dåligt och behöva tas om hand. Det hade inte varit en nedgradering för män om de bejakar sina känsligare sidor eller faktiskt ber om hjälp och hjälpen hade funnits att få istället för att deras behov viftats undan med att män ska kunna ta hand om sig själv.

Patriarkatet är dessutom inte lika påverkande inom alla samhällen. I Sverige där vi kommit en bra bit mot jämställdhet är det andra samhällsstrukturer som är ett större problem än att män värderas lite högre än kvinnor. Visst patriarkala föreställningar influerar det mesta i samhället, men utan patriarkatet skulle ex klassklyftor fortfarande finnas, men utan klassklyftor skulle patriarkatet minska kraftigt. Det vill säga enligt mig är inte patriarkatet det som är grunden till allt ont som många feminister gärna påstår, jag ser snarare att klassamhället som det största problemet som skapar patriarkatet och tex rasism, ableism etc. Om vårat mål hela tiden ska vara att krossa patriarkatet i första hand missar vi så många maktaspekter på vägen som är minst lika viktiga, om inte viktigare, att krossa.

Detta är en av orsakerna till att en intersektionalitet är A och O för min feministiska analys. Om vi stirrar oss blinda på en maktordning missar vi andra förtryck och vi missar att nyansera våra politiska verktyg efter den verklighet vi faktiskt lever i. När det talas om män som förtryckarna, vinnarna i samhället som styr över kvinnorna är det inte speciellt märkligt alls att män som befinner sig i samhällets botten inte kan känna igen sig och därmed tar avstånd från feminismen. En intersektionell feminism ser jag som lösningen på våra problem, både utifrån klass, rasism, kön, hbtq osv. Förtrycken samverkar och påverkar oss alla men det är viktigt att se att kvinnor kan förtrycka män, män kan förtrycka andra män, homosexuella kan förtrycka kvinnor osv osv. Bara för att någon är i maktpossition inom en strukturell aspekt kan de vara offren i en annan. En vit man är inte nödvändigtvis överordnad en rasifierad kvinna om en tex ser till utbildning, bostadsort, inkomst.

Verklig jämställdhet och jämlikhet får vi när alla har samma skyldigheter och rättigheter, det är också grundbulten inom feminismen, men ska vi nå dit duger det inte att ständigt se på strukturer som tydliga väl definierade makthierarkier. Makt och förtyck är inte en pyramid, det är flera ihoptrasslade nystan med garn där det knappt går att se var det ena tar vid och det andra slutar.

Slutligen, och detta vet jag inte är en allt för populär ståndpunkt inom många feministiska kretsar men, för att få feminismen och jämställdheten framåt räcker det inte med en frigörels av kvinnan, vi måste frigöra mannen i samma utsträckning. Så länge män tvingas in i stereotypa könsroller kommer detta även att upprätthålla könsroller och förtryck av kvinnor. I varje aspekt där en kvinna förtrycks av könsroller förtrycks en man på andra sidan. Könsmaktsordningen är en växelverkan där vi alla bidrar till förtrycket, av andra eller oss själva, därför startar arbetet i det privata, med oss själva. Politiska reformer leder bara en bit på vägen men utan förändring på djupet, inom oss får vi bara ord på papper utan betydelse. Granska dig själv, granska dina relationer, börja arbetet i din närhet, där startar vi den största förändringen.

Ja självklart hatar jag ”kvinnan”, gör inte du?

Nej du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte alla kvinnor, däremot hatar jag kvinnonormen. Precis som jag med hela mitt hjärta hatar mansnormen hatar jag även kvinnonormen. Jag hatar hur kvinnor förväntas att alltid måna om sitt utseende genom smink, modemedvetenhet, fixade frisyrer osv. Jag hatar hur kvinnor utmålas som svaga och i ständigt behov av räddning. Utöver vad de allra flesta nog ser som ganska självklara saker att hata kring kvinnonormen så finns det något jag hatar mer än allt just nu och det är detta: Hur kvinnonormen allt mer går mot att kvinnor skall ta över mansnormen. Att kvinnor skall vara hårda, våldsamma, grova i mun, elaka, hänsynslösa, oempatiska osv. Här skyller jag faktiskt på feminismen till stor del. (Oh no, hur vågar jag?)

Ok vi backar storyn lite. Det finns gärna en vurm att prata om ”förr i tiden” som en tid där kvinnor var inlåsta i hemmen, tog hand om barn och höll sig snygga för männen. Denna vurm av historieförvanskning ses både inom feminismen och inom antifeministiska rörelser som snackar om den gamla goda tiden. Ett ganska ypperligt tecken på hur medel och överklassen styrt den feministiska kampen i alla tider. För faktum är att det är just medel/överklass som haft hemmafruar som ideal, det är de som haft råd med att kvinnan inte arbetat. Inom arbetarklassen har kvinnorna i alla tider arbetat och arbetat hårt. De har inte tagit hand om några barn under flera flera år utan lämpat över bebisar till äldre generation så snabbt de kunnat för att återgå till arbete. Alt har de haft arbete som de kunnat utföra i hemmet ex tvätt åt andra, sömnad etc. Ja för att inte tala om alla som under bondesamhället bodde på bondgårdar. Tror folk verkligen att kvinnorna där fick sitta på sin rumpa och amma bebisar hela dagarna? Nej nej, det var ut med bebis på ryggen i en sele och sen mjölka kor och fixa med annat som hade med bondgården att göra. Att få ta hand om sina barn på heltid var  en ynnest enbart given rika kvinnor.

Så hur påverkade då detta den feminsitiska rörelsen och synen på kvinnlighet? Jo genom att det var de rika kvinnorna som hade tiden att börja organisera sig för att få ökade rättigheter. Det feministiska perspektivet skapades utifrån deras syn på vad som behövde ändras och däri låg tex rätten att arbeta. När feminister idag ser ner på hemmavarande mammor gömmer det sig både en redig portion nedärvt klassförakt i det och även ett visst kvinnoförakt. För den feminsitiska kampen har länge präglats av att kvinnor ska ta mer plats inte på sina villkor utan på männens. Detta medför att istället för att lyfta sådant som faktiskt är bra med kvinnorollen och få män att anamma detta också (tex mjukhet, empati, lyhördhet) så skall kvinnor försaka dessa delar och anamma manlighetsnormer såsom hänsynslöshet, oempati och våld. I debatter om att kvinnor tex har svårare att hävda sig i jakten på chefspositioner uppmanas kvinnor att ”tuffa till sig”, dvs att bli mer som män.

Jag har ju redan skrivit om hur jag hatar mansnormen och det våldsideal som finns inom den. Inte bara i fråga om regelrätta övergrepp utan också kring ”ömsesidigt” våld. Att ge och ta smällar som ett sätt för män att bonda. Anyhow, eftersom jag anser att det finns mycket problematiskt inom mansnormen anser jag det givetvis vara åt helvete att kvinnor uppmanas att anamma denna norm för att ha en chans att konkurrera med män.

Jag märker denna utveckling väldigt tydligt bland mina feministiska kontakter, att vara aggressiv och hatisk ges ständiga ryggdunk och applåder där kvinnor anses vara starka och stå på sig om de är våldsamma eller har ett hatiskt språkbruk. Ok för att vara tydlig här: Nej, jag syftar på intet sätt här till att ha god ton när någon beter sig som ett as. Det jag syftar till är när kvinnor utan orsak beter sig som as mot andra och får bekräftande ryggdunkar på att de är coola, tar plats och vägrar ta skit. Jag syftar på när kvinnor är as mot män som inte gjort dem något med motiveringen att ”de får tåla det för de är män och per automatik förtryckare”. Ja alla män förtrycker men det gör det ändå inte rimligt att göra det synonymt med våld och hat mot vem som helst att vara en stark kvinna som står på sig. Jag ser öht inget positivt i att föra feminismen framåt genom att bete sig lika svinigt som en kritiserar män för att bete sig. Det går att stå på sig och inte ta skit utan att vara den som själv kastar skit på andra.

I spåren av detta ser vi också en utveckling där allt fler kvinnor anmäls för misshandel både på krogen/offentliga platser och hemma. Detta ser jag delvis som ett symtom på att våld har blivit ett accepterat sätt att ”vägra skit”, men även delvis (och detta ser jag som bra) att kvinnors våld i vissa situationer börjat tas mer seriöst. För fortfarande är det ju så kasst att kvinnors våld inte tas riktigt på allvar, och speciellt inte om offret är en man som av både kvinnor och män anses ska kunna  tåla en smäll eller två av en kvinna. Nej kvinnor slår inte lika ofta som män, och kvinnors våld är sällan lika allvarligt som det män står för. Detta gör ändå inte kvinnors våld till ok och i synnerhet inte till något önskvärt.

Nu kanske någon undrar varför jag inte pratar mer om alla de där andra bitarna i kvinnonormen som är bajs? Tja, delvis för att det redan skrivs om så enormt mkt, men framförallt för att jag faktiskt är less på att så mycket inom feminismen fokuserar på vad män gör fel eller hur samhället är taskiga mot kvinnor. Ja kvinnor är förlorarna inom ekonomisk och politisk makt och inom dysfunktionella förhållanden. Kvinnor är dock inga oskyldiga lamm som gör allt rätt, kvinnor kan också förtrycka och kvinnor kan också vara as. Ska vi komma någon vart med jämställdheten är det faktiskt läge att även på allvar granska kvinnonormen och hur kvinnor själva faktiskt skapar denna. Allt ont kommer inte från mannen och det är dags att sluta utmåla män som kvinnans stora fiende.

Sist men inte minst: Jag hatar könsnormerna dels för vad de gör med alla inom normerna, men även för vad de gör med alla som inte passar in. Som jag skrev tidigare kvinnor kan också förtrycka, kvinnor är inte immuna mot rasism, transfobi osv och dessa saker blomstrar i kvinnonormen lika väl som i mansnormen. Problemet är inte att kvinnor är kvinnor och män är män. Så länge vi utmålar kvinnor som enbart offer för omständigheter gör vi kvinnor till alltid varandes passiva objekt och hur ska vi kunna begära att kvinnor ses som subjekt med egen makt och kontroll om vi själva bedriver en kamp där kvinnor är objekt?

 

Könskontrakt och internaliserad rasism

När det diskuteras förtryck och orsakerna bakom förtryck ligger diskussionen oftast (och ganska naturligt) fokuset på vem det är som har makten, vem det är som förtrycker. När i pratar om rasism talar vi om vithetsnormer, vitas makt och rasifierades förtryck. När vi pratar om feminism diskuteras mäns överordning, kvinnors förtryck osv. Det som sällan talas om är däremot hur vi förtryckta faktiskt hjälper till att upprätthålla vårt eget förtryck. Jag vet att många både feminister och antirasister inte håller med mig i detta att en kan bidra till sitt eget förtryck, att endast den som förtrycker har makten att påverka förtrycket men jag anser motsatsen. Förtrycket finns delvis (men inte enbart) för att vi som är förtryckta tillåter det och tom underlättar det. Ingen rolig tanke men när jag ser mig runt i samhället och världen är det just vad jag ser. Ska förklara mer ingående hur jag menar.

Könskontrakt har jag skrivit i rubriken, vad är det? Jag lärde mig begreppet för flera år sedan men har nästan aldrig sett det diskuteras i feministiska kretsar vilket jag tycker är synd. Könskontrakt är det sätt som alla, oavsett kön, bidrar till att upprätthålla ett patriarkat. I könskontraktet är det cismän som är de med största makten, de som är de största vinnarna, men könskontrakten finns som ett sätt att få de förtryckta att köpa sitt förtryck. Detta låter kanske helsnurrigt så ska ge ett exempel:

En man och en kvinna gifter sig, de får barn. Kvinnan tar ut all föräldraledighet, mannen tar ut sina 10 dagar och sen nån strödag här och där av sina övriga dagar. Båda tycker det funkar och är nöjda med detta. De ser sig som rätt jämställda, delar på en del av hussysslorna osv. Barnet börjar förskola och båda jobbar men kvinnan jobbar 70% för att hämta från förskolan tidigt, mannen jobbar vidare 100% ibland tom med. Detta resulterar i försämrad lön för kvinnan, sämre pension, sämre möjligheter att klara sig på egen hand om förhållandet skiter sig eller mannen dör, mannen i sin tur får förvisso en betydligt starkare ekonomisk trygghet men samtidigt en sämre kontakt med sitt barn. Ändå är båda nöjda, varför? Jo på grund av könskontraktet. Genom att ”skriva på” könskontrakten slipper de dels sticka ut från normen, de är helt enkelt ett rätt vanligt par som ”gör kön” på ett enligt samhället korrekt sätt. Kvinnan anser sig ha fått en stor vinst i en bra relation till sitt barn och en trygghet i att mannen tar hand om henne, mannen anser sig få en vinst i att förkovra sig i sitt arbete och veta att barnet tas om hand av någon han litar på. Det hela kan sammanfattas i :Trygghet. Det finns en trygghet i att veta vad en får, i att veta vad för regler som gäller i hur en bör bete sig, i att veta vad som förväntar av en. På grund av detta finns det många både män och kvinnor som inte alls vill arbeta emot könsroller och möjligheten att slippa sättas i fack, de gillar tryggheten de snäva ramarna ger, och ser feminismen som ett hot mot denna trygghet. Könskontraktet gäller inte bara för cis heteropar utan för alla i en relation. Att ”göra kön” på rätt sätt har blivit en grundsten i vårt samhälle, de som sticker ut skall snabbt tryckas tillbaka igen.

Att som förtryckt finna trygghet i sitt förtryck är något som ses igen och igen i olika sammanhang. Det fanns många slavar som var nöjda med slaveriet, de hade en ok slavägare, de hade ett hem, de hade mat, de visste vad som gällde och var inte alls nöjd med slaveriets avskaffande. De jobbade tom aktivt emot att avskaffa slaveriet. Inom kriminalvården pratas det om att vissa fångar blir institutionaliserade, dvs de klarar inte av att leva utanför fängelsets stängsel och fasta ramar. De finner en trygghet i att sitta inlåsta och veta vad för regler som gäller.

Samma ser vi kring kvinnor som aktivt arbetar emot feminismen för om feminismen lyckas och kvinnor blir fria att skapa sina liv utan att ha män som utgångspunkt faller deras trygga ramar. Nu finns det de som använder dessa insikter till en form av bevis på att det är dumt att arbeta emot könsroller och könskontrakt eftersom det tar bort tryggheten för många. Personligen tycker jag tvärt om, att finna en trygghet i sitt förtryck är inte en bra orsak till att bevara förtrycket.

Diskuterar vi istället rasism finns begreppet internaliserad rasism, vilket betyder att en rasifierad ser på sig med samma syn som vita rasister. Detta kan tex handla om att se på personer med samma ursprung med en större misstänksamhet än på andra, att hata sitt utseende för att det är fult att inte vara vit, eller att argumentera för en rasistisk politik där ens egna ursprung görs till ett stort problem. De rasifierade som gärna argumenterar emot en antirasistisk politik/åsikt finner också en trygghet i att veta vad för syn det finns på invandrare, samtidigt som de kan kämpa för att få bekräftelse från det vita samhället att just de faktiskt inte är sådär som rasismen påstår att personer av deras ursprung är. Vi har tex sett personer med utländsk härkomst prata om att rasismen inte alls finns för just de har ett bra jobb och hög utbildning och har aldrig mött rasism, att de som inte lyckas bara är lata, eller tycker synd om sig själva.

Samtidigt kan internaliserad rasism även slå över åt andra hållet och helt enkelt få personer av utländsk härkomst att inte ens försöka fixa en utbildning eller ett jobb, att de känner att det inte är någon ide för de är ändå inte värda något. De anammar helt enkelt rasismens syn på sig själva i sådan utsträckning att de inte kan se sig själva som en egen person utan bara som en rasistisk schablon. Könskontrakt, internaliserad rasism osv uppstår för att den förtryckte helt enkelt fostras in i det, hen vet inget annat och att bryta sig loss blir då något stort och skrämmande.

Jag skriver inte denna texten nu för att skulbelägga, eller påstå att den som förtrycks får skylla sig själv, tvärt om skriver jag detta för att förklara varför vissa kanske inte ens vill se det förtryck som drabbar dem. Jag skriver detta för att försöka öka förståelsen för att vi inte kan gå på och dumförklara tex antifeministiska kvinnor (ser det ske rätt ofta). Det samhällssystem vi lever i är komplext, olika förtryck går in i varandra och att upprätthålla könskontrakt eller internaliserad rasism är ett sätt att försöka lura sig själv att en inte alls är förtryckt i en samhällskontext. Det är inte den förtrycktes fel att hen blir förtryckt, men förtryckara kommer inte sluta med sitt maktutövande så länge det accepteras och därför är det upp till oss förtryckta att tillsammans höja våra röster, säga nej till könskontrakt och ja till ett jämställt samhälle för alla. Det kräver att ständigt granska våra egna beteenden, granska vad vi tillåter att andra gör mot oss utan att vi säger ifrån, att granska hur våra relationer ser ut. Det kräver också att vi står enade tillsammans, ger varandra styrka och lyssnar på varandra. Först då kan vi få makten att lyssna och bit för bit tvinga den att ge upp sin kontroll. Det kan tom betyda att vi ibland måste ta kampen och kämpa för en frihet förtryckta själva påstår sig inte vilja ha.