Etikettarkiv: vikt

Ätstörningar – inte bara bland smala

Trigger warning, text om vikt, dieter och vikthets!

På sistone har det varit lite på tapeten att prata om de privilegier smala har i samhället och att belysa diskriminering av överviktiga. Bland annat via taggen #smalaförtrycker på twitter, en tagg som snabbt togs över av smala som hånade och rent mobbade överviktiga. Detta med smalas privilegier har också bland annat tack vare detta blivit ett hett samtalsämne i olika feministiska forum, jag har själv varit inblandad i flera. Ett återkommande argument till varför smala inte alls skulle ha privilegier just för att de är smala har varit att prata om ätstörningar. Att alla smala inte alls har privilegier för de kan faktiskt vara sjuka. Nu är en eventuell sjukdom inget som gör en immun mot att ha privilegier men vad som också osynliggörs totalt, och har vägrat bemötas när det tagits upp, är det faktum att ätstörningar är en av de absolut vanligaste orsakerna bakom övervikt.

 

Den som är smal och lider av en ätstörning har betydligt lättare att få vård, av den enkla anledningen att det faktiskt ses som negativt att vilja gå ner i vikt om en redan är smal. Om du är tjock däremot och har en ätstörning är det nästan omöjligt eftersom tom vården hejar på ditt osunda matbeteende om det kan innebära att du går ner bara lite lite i vikt. För många överviktiga leder detta till ett ständigt jojobantande. Att i ena sekunden tröstäta eller försöka äta ganska ”normalt”, för att i nästa sluta äta helt. Omgivningen står på sidan av, hejat på viktnedgång samtidigt som alla matval granskas under lupp. Äter en inte kaka? Ja då är det fel, lite ska en unna sig. Äter en kaka? Borde vi inte ha lite koll på midjemåttet kanske? Är det en ren sallad i matlådan? Men det måste ju vara annat också annars blir en inte mätt! Äter en en bit kyckling till salladen med dressing? Passa så det inte blir dolda kalorier nu!

 

Diskuterar detta med andra överviktiga feminister och en starkt gemensam nämnare är hur vården bemöter oss. Nästan oavsett vad vi söker för skylls problemen på vår övervikt, vi ges dietråd och uppmanas att röra på oss mer, tom när vår situation försämras av fysisk aktivitet. När vi överviktiga faktiskt har sjukdomar som på olika sätt förhindrar oss från fysisk aktivitet i större utsträckning lyssnas vi inte på, istället ses det som ursäkter för att vi är för lata för att vilja röra på fläsket. Har vi inte ätit på en hel dag och skyller på fasta får vi nästan stående ovationer, det är ju såå bra att vi vill ta itu med våra problem och gå ner i vikt.Att även överviktiga behöver äta balanserat och regelbundet för att undvika att sabba kroppen med undernäring (vanligt bland överviktiga) är det sällan någon som reflekterar över. Försöker vi prata om våra kroppar i positiva ordalag, vara nöjda med hur vi ser ut och hur vi mår, ja då är det direkt personer där och trycker ner oss igen, talar om att vi står för ohälsosamma ideal och faktiskt måste tänka på att vår hälsa är kass om vi inte går ner i vikt. 

 

Även matmissbruk är en form av ätstörning, att tröstäta och inte kunna sluta, att hetsäta. Att bli kraftigt överviktig är inget som någon blir bara för att de tycker det är kul, det finns orsaker bakom och att ständigt påpeka att vi borde gå ner i vikt är garanterat inget som kommer hjälpa någon. Vi vet att det är bättre att väga mindre, vi vet att idealet och det bästa är att vara smal, vi vet att en borde äta hälsosamt. Samtidigt skriker media, tv och reklam ut om och om igen att bara äta nyttigare inte är bra nog, vi ska inte bara gå ner i vikt utan göra det snabbt också. Mirakelkurer omskrivs med krigsrubriker i tidningar. ”Så tappar du över 70 kg på ett år!”, ”Gå ner 5kg på 4 veckor med denna diet”, bli smal, bli lycklig, bli lyckad. Budskapet är alltid tydligt: Är du överviktig kan du inte vara glad eller nöjd med vem du är.

 

Är det då så konstigt att ätstörningar blir vanliga även hos oss som väger ”för mycket”? Nej, precis som det inte är konstigt att redan smala har svårt att se sig som just smala och fortsätter banta sig lägre ner i vikt. Bland det minst hjälpsamma som finns för överviktiga är alla dessa ”goda råd”. Seriöst, vill vi ha dem ber vi om det! Att hurtigt snacka om att springa bort den där kakan till eftermiddagskaffet, eller prata om kalorier i lunchmaten spär bara på det dåliga måendet. Släpp dietfokuset, släpp hetsen om mat! Sluta tro att du gör feta en tjänst genom att påpeka helt uppenbara saker!

 

Istället för att ständigt fokusera på siffror på en våg måste vi kunna fokusera på att må psykiskt bra. Även som överviktig måste vi kunna få må bra precis som vi är och visa det utan att det ska höja varningens fingrar om att göra tjockhet till nytt ideal osv. Vi ska inte alltid beläggas med skuld och skam över hur vi ser ut, hur våra kroppar är skapta. Får vi må bra ökar faktiskt möjligheten att vi går ner i vikt, och om det inte sker, so what? Det viktigaste måste väll ändå vara glada människor som gillar sig själva, inte vad det står på vågen?