Trigger warning, text om vikt, dieter och vikthets!
På sistone har det varit lite på tapeten att prata om de privilegier smala har i samhället och att belysa diskriminering av överviktiga. Bland annat via taggen #smalaförtrycker på twitter, en tagg som snabbt togs över av smala som hånade och rent mobbade överviktiga. Detta med smalas privilegier har också bland annat tack vare detta blivit ett hett samtalsämne i olika feministiska forum, jag har själv varit inblandad i flera. Ett återkommande argument till varför smala inte alls skulle ha privilegier just för att de är smala har varit att prata om ätstörningar. Att alla smala inte alls har privilegier för de kan faktiskt vara sjuka. Nu är en eventuell sjukdom inget som gör en immun mot att ha privilegier men vad som också osynliggörs totalt, och har vägrat bemötas när det tagits upp, är det faktum att ätstörningar är en av de absolut vanligaste orsakerna bakom övervikt.
Den som är smal och lider av en ätstörning har betydligt lättare att få vård, av den enkla anledningen att det faktiskt ses som negativt att vilja gå ner i vikt om en redan är smal. Om du är tjock däremot och har en ätstörning är det nästan omöjligt eftersom tom vården hejar på ditt osunda matbeteende om det kan innebära att du går ner bara lite lite i vikt. För många överviktiga leder detta till ett ständigt jojobantande. Att i ena sekunden tröstäta eller försöka äta ganska ”normalt”, för att i nästa sluta äta helt. Omgivningen står på sidan av, hejat på viktnedgång samtidigt som alla matval granskas under lupp. Äter en inte kaka? Ja då är det fel, lite ska en unna sig. Äter en kaka? Borde vi inte ha lite koll på midjemåttet kanske? Är det en ren sallad i matlådan? Men det måste ju vara annat också annars blir en inte mätt! Äter en en bit kyckling till salladen med dressing? Passa så det inte blir dolda kalorier nu!
Diskuterar detta med andra överviktiga feminister och en starkt gemensam nämnare är hur vården bemöter oss. Nästan oavsett vad vi söker för skylls problemen på vår övervikt, vi ges dietråd och uppmanas att röra på oss mer, tom när vår situation försämras av fysisk aktivitet. När vi överviktiga faktiskt har sjukdomar som på olika sätt förhindrar oss från fysisk aktivitet i större utsträckning lyssnas vi inte på, istället ses det som ursäkter för att vi är för lata för att vilja röra på fläsket. Har vi inte ätit på en hel dag och skyller på fasta får vi nästan stående ovationer, det är ju såå bra att vi vill ta itu med våra problem och gå ner i vikt.Att även överviktiga behöver äta balanserat och regelbundet för att undvika att sabba kroppen med undernäring (vanligt bland överviktiga) är det sällan någon som reflekterar över. Försöker vi prata om våra kroppar i positiva ordalag, vara nöjda med hur vi ser ut och hur vi mår, ja då är det direkt personer där och trycker ner oss igen, talar om att vi står för ohälsosamma ideal och faktiskt måste tänka på att vår hälsa är kass om vi inte går ner i vikt.
Även matmissbruk är en form av ätstörning, att tröstäta och inte kunna sluta, att hetsäta. Att bli kraftigt överviktig är inget som någon blir bara för att de tycker det är kul, det finns orsaker bakom och att ständigt påpeka att vi borde gå ner i vikt är garanterat inget som kommer hjälpa någon. Vi vet att det är bättre att väga mindre, vi vet att idealet och det bästa är att vara smal, vi vet att en borde äta hälsosamt. Samtidigt skriker media, tv och reklam ut om och om igen att bara äta nyttigare inte är bra nog, vi ska inte bara gå ner i vikt utan göra det snabbt också. Mirakelkurer omskrivs med krigsrubriker i tidningar. ”Så tappar du över 70 kg på ett år!”, ”Gå ner 5kg på 4 veckor med denna diet”, bli smal, bli lycklig, bli lyckad. Budskapet är alltid tydligt: Är du överviktig kan du inte vara glad eller nöjd med vem du är.
Är det då så konstigt att ätstörningar blir vanliga även hos oss som väger ”för mycket”? Nej, precis som det inte är konstigt att redan smala har svårt att se sig som just smala och fortsätter banta sig lägre ner i vikt. Bland det minst hjälpsamma som finns för överviktiga är alla dessa ”goda råd”. Seriöst, vill vi ha dem ber vi om det! Att hurtigt snacka om att springa bort den där kakan till eftermiddagskaffet, eller prata om kalorier i lunchmaten spär bara på det dåliga måendet. Släpp dietfokuset, släpp hetsen om mat! Sluta tro att du gör feta en tjänst genom att påpeka helt uppenbara saker!
Istället för att ständigt fokusera på siffror på en våg måste vi kunna fokusera på att må psykiskt bra. Även som överviktig måste vi kunna få må bra precis som vi är och visa det utan att det ska höja varningens fingrar om att göra tjockhet till nytt ideal osv. Vi ska inte alltid beläggas med skuld och skam över hur vi ser ut, hur våra kroppar är skapta. Får vi må bra ökar faktiskt möjligheten att vi går ner i vikt, och om det inte sker, so what? Det viktigaste måste väll ändå vara glada människor som gillar sig själva, inte vad det står på vågen?
Vardagsrasismen 
”Det viktigaste måste väll ändå vara glada människor som gillar sig själva, inte vad det står på vågen?”
Kunde verkligen inte sagt det bättre själv!!! 🙂
Har under den senaste månaden fått oskyldiga kommentarer från barn. “Vad tjock du är! Vilken stor mage hon har” och påföljds kommentaren på den senare från föräldrarna “Stirra inte så!
Är just oskyldiga kommentarer, men VAD dom kan SÅRA. Har fått diagnosen Dercums Sjukdom, fettvävsreumatism. Denna sjukdom ger oftast kraftig viktökning, vilket jag har fått. Försöker lära mig att leva ett bra vardagsliv med sjukdomen, men det är svårt när man får “blickar” och kommentarer från utomstående som inte vet vad orsaken är till varför man ser ut som man gör. Är nog INGEN som vill se ut som mig, inte JAG heller, men vad ska man göra när man fått denna kroniska sjukdom. Inte nog med övervikten, du har även ont i fettvävnaden som är inflammerad, ibland är det ett rent helvete och ha på sig underkläder, en tröja som bara sitter en aning tight, byxor som “satt” på bra igår, sitter åt i midjan och över låren dagen efter för att kroppen svullnar. Och en av dom jobbigaste sakerna, när man vill kramas med nära och kära, och man gör en lite “grimas” för att det bränner till i fettvävnaden när den välbehövliga kramen fås.
All övervikt behöver inte handla om ärstörningar.
Självklart behöver den inte det! Det finns många olika orsaker bakom men just ätstörningar är bland de vanligaste. Men just synen på tjocka som några som bara måste ta tag i sina liv är så skadlig oavsett varför en är överviktig.
Jag hoppas du finner vägar att leva ett bra liv ♡
Det du skriver är sant men det ÄR allvarligare när någon underviktig har ätstörningar än någon som är normalvitkig/större då kroppen då inte behöver ta av sina reserver för att överleva.
Vården ska självklart inte heja på ett osunt förhållande till mat, men de ska heller inte hymla om att övervikt är skadligt och att många hälsoproblem försvinner när man når en “normalvikt”.
Smala människor (människor utan övervikt) mår bättre då våra kroppar och organ inte är skapta för att bära en massa fett.
Att vara normalviktig/smal förhindrar inte att man kan få liknande problem som överviktiga i form av fett runt hjärtat om man inte rör sig tillräckligt och lever ohälsosamt.
Man kan vara överviktig och fortfarande vara otroligt mycket mer hälsosam än någon som är smal. Jag vet inte hur många överviktiga jag mött som äter otroligt mycket nyttigare än jag och har en kondition jag (som är väldigt smal) sitter och drömmer om men helt ärligt är för jävla lat för att uppnå.
Men om jag bestämmer mig för att faktiskt ändra något i min kost eller börja motionera kan jag, tack vare min smalhet, göra så utan att varenda människa ger sig själv rätten att blanda sig i.
Smala människor med ätstörningar är det synd om (tänk då också på att anorexia inte är en så vanlig diagnos som folk verkar tro utan mildare former av ätstörningar är det vanligaste och kräver inte lika akut vård) medan överviktiga sällan ens sägs ha ätstörningar. De är lata, äckliga och förtjänar ingen hjälp om de har en ätstörning eftersom de då blir en ännu större börde på samhället.
Lovisa, det där stämmer inte. Jag är anorektiker och går i behandling, så jag vet en hel del om ätstörningar. Visst är det fruktansvärt skadligt för kroppen att vara underviktig, MEN det kan vara lika skadligt att vara ätstörd och vara normalviktig eller överviktig. Om vi tar bulimi, där de drabbade oftast är normalviktiga eller överviktiga så innebär dessa cyklar av hetsätningar, kräkningar och svält en enorm stress för kroppen och det kan få väldigt allvarliga konsekvenser så som tex. hjärtstillestånd, magsäcken kan brista och elektrolytisk obalans. Det är LIVSFARLIGTatt hetsäta och kräkas och varje gång en bulimiker gör detta så riskerar dem livet.
@Lovisa,
För det första: Hur allvarlig en ätstörning är avgörs _inte_ av huruvida man har en ‘undervikts-ätstörning’ eller en ‘överviktsätstörning’, så som du antyder. Det går helt enkelt inte att säga att det är farligare att ha en underviktsätstörning än en övervikts-ätstörning – tvärtom kan en överviktsätstörning precis lika gärna vara betydligt farligare än en undervikts-ätstörning. Det som avgör är istället _hur_ underviktig eller överviktig man är. En person med en _rejäl_ övervikt är betydligt mer illa ute än en person med en _lätt_ undervikt, på precis samma sätt som en rejält underviktig person är betydligt mer i fara än en normalviktig/större person.
För det andra: Jag förstår inte riktigt din poäng med första stycket här… Vad är det du vill ha sagt med detta? Att personer med undervikts-ätstörning har större rätt till vård än personer med övervikts-ätstörning? Eller vari ligger ditt ”men”? Vad i inlägget är det du motsätter dig med ditt ”men”?
För det tredje: så vitt jag kan se i inlägget, står det ingenstans att vården borde hålla tyst om att övervikt är skadligt, och att många hälsoproblem försvinner vid normalvikt, så som du antyder i ditt andra stycke. En önskan om en förändring av allmänhetens och mediers syn på överviktiga som lata och äckliga (vilket är vad som framförs i inlägget) är långt ifrån det samma som en önskan om att vården ska tiga ihjäl problemen med övervikt. Väldigt långt ifrån.
För det fjärde: ”Smala människor (människor utan övervikt) mår bättre…” Öh… !!??? Att en normalviktig _kropp_ rent allmänt tenderar att vara i en bättre _fysisk_ kondition än en mycket överviktig eller underviktig kropp är sant – även om också detta är en _generalisering_, så att det även finns många normalviktiga kroppar som är i betydligt sämre kondition än många underviktiga/överviktiga kroppar. Detta är långt ifrån det samma som att en normalviktig _person_ generellt sett faktiskt _mår_ bättre än en under-eller överviktig person. Från ett helt personligt, ovetenskapligt perspektiv kan jag ju bara utgå från min egen bekantskapskrets, och konstatera att det är klart vanligare att de som är sk normalviktiga inom den gruppen mår dåligt och är missnöjda med sina liv, än att de som är överviktiga (eller, som jag själv, underviktiga) gör det…
Ja, det här blev en lång reaktion på din kommentar… det är möjligt att du inte alls menade att säga det som du verkar säga, och i så fall ber jag om ursäkt för att jag feltolkade dig…?
Ååh vad bra att du belyser det här problemet. Jag har kämpat med ätstörningar och onormalt förhållande till mat så länge jag kan minnas, men eftersom jag är överviktig är det ingen som reagerar som att set skulle vara onormalt – precis som du säger är det ofta tvärtom.