Alla inlägg av Vardagsrasismen

Vardagsrasismen intervju: Ina Omma

Ny fredagsintervju här på Vardagarasismen! Denna gång har jag fått äran att prata med Ina. Ina hittade jag via hennes och hennes mans konto där de visar upp sin fantastiska samiska slöjd och kom därifrån till Inas egna konto som berör samisk kultur, rasism och samisk aktivism. Så det faller sig ganska naturligt att vi kom att prata om just det samiska arvet och hantverk. Enjoy!

Jag: Hej Ina! Vi börjar med att du får berätta lite om dig själv, vem är du? 

Ina: Ina är en 29 år gammal sydsame, bosatt i Skellefteå. Studerar sydsamiska på Umeå universitet och arbetar i verkstaden en gata bort med samisk slöjd (mjukslöjd). Just nu är det också väldigt mycket kring mitt Instagramkonto och jag ska snart hålla ett seminarium om samisk identitet! Det blir premiär för mig!

J: Åh vad spännande! Jag hittade ju till dig via den samiska slöjden då jag själv är väldigt intresserad av hantverk. Vilken slöjdform är din favorit? Dvs finns det något arbete du tycker är lite extra kul att sätta tänderna i?

I: Jag tycker att det är extra kul att få göra små detaljer med tennteåd, pärlor och ringar osv… Jag gjorde en superdekorerad sked-pung för ett tag sedan, det var roligt! Jag får nog säga tenntrådsbroderi trots allt, om jag måste välja.

Skedpung. Bild: Privat

J: Just tennbroderi i form av armband är väl bland det första många tänker på när de hör samiskt hantverk. Vad mer brukar vara sånt som anses defininiera samiskt hantverk?

I: Det samiska slöjdandet har sitt ursprung i bruksföremål och kläder men också smycken och annat som föremål som ska skydda eller föra med sig tur.  Det har gjorts försökt att kontrollera vad som ska få kallas samisk slöjd, bland annat genom ”duodji-märket”. Syftet är ju att skydda den samiska slöjden men det råder lite skilda meningar kring huruvida det fungerar eller inte. Men kort kan en säga att samisk slöjd ska vara tillverkad av samer! Såna armband med en fläta i tenntråd är något många är bekanta med. Det har nästan blivit som en symbol för- och ett väldigt bra exempel på hur samisk kultur exploateras! Dessa armband säljs nämligen världen över av alla möjliga. Tråd av tenn är samer ensamma om att ha använt på det här sättet och har inte återfunnits någon annanstans! Att andra än samer tillverkar och säljer dessa armband är alltså en form av exploatering av kulturen. En ska därför vara noga när en köper samisk slöjd att det är från en same som livnär sig på sin egen kultur! Sen är ju samisk slöjd enormt bred idag! Allt från återskapande av gamla föremål till supermodernt och innovativt nyskapande!

J: Jag har länge förknippat samisk slöjd med att vara användbara bruksföremål, men liksom extra vackra. Hantverk av alla de former är ju verkligen en kulturbärare! Jag lärde mig virka och sticka av min farmor i låg ålder. Hur började din bana?

I: En äldre släkting till mig introducerade mig till just tenntrådsbroderi. Riktigt när kommer jag inte ihåg, men jag var iallafall barn och jag tyckte det var svårt och det blev fult. Det var tungt att sy i skinnet och få det rakt kommer jag ihåg. Jag övergav det ganska snabbt. Sen har jag mer och mer som vuxen börjat plocka upp det igen och nu på sista åren är det något jag sitter med nästan dagligen, iallafall i långa perioder! Jag tänker ofta att det skulle ha varit roligt om hon levde så jag kunde få visa att det hon lärde mig som jag bara tyckte var tråkigt och jobbigt då betyder så mycket för mig idag!

Ina i ateljén. Bild: Privat

J: Vilka likheter kan du se mellan samiskt hantverk och annat etniskt präglat hantverk?

I:  Jag vet inte om det egentligen är unikt för just etniskt präglat hantverk, men min uppfattning är att teknikerna som används i tillvekandet ofta har ärvts från generation till generation sedan urminnes tider. Att varje liten detalj är genomtänkt och formad genom historien. Jag tycker att hantverken ofta går att jämföra och en kan se både det lika som med återkommande mönster och liknande symboler, men också det unika som hur föremålet anpassats efter traditioner och miljö!

J: Jag ser samma mönster inom folkmusiken. När jag träffat folkmusiken från andra länder har det relativt lätt gått att lära av varandra och infoga ny kunskap i det befintliga och ändå behålla den egna kulturens särprägel. Hur ser du på riskerna med KA (kulturell appropriering) och de som inte alls tycker det finns några problem med att ”låna” från andra kulturer?

I: Den samiska kulturen är ju precis som alla (så vitt jag vet) andra kulturer uppbyggd på traditioner! Det är traditioner som vuxit fram genom tusentals år och är vad som utgör det samiska kulturarvet. Samer har under århundraden förbjudits att utöva sin egen kultur, alltså sina traditioner. Samer förföljdes, torterades och mördades till följd av detta. Det har lämnat djupa spår som den samiska kulturen troligen aldrig kommer återhämta sig från. Förtrycket pågår fortfarande och det samiska folket håller fortfarande på att resa sig. Att andra än samer praktiserar samisk kultur (exempelvis bär kolt, ägnar sig åt samisk slöjd eller andra samiska traditioner) är därför kränkande. Att däremot ta del av samisk kultur genom att exempelvis bära samiska smycken, lyssna på samisk musik eller delta i samiska evenemang kan ju däremot utgöra ett stöd, förutsatt att personen har förståelsen och kunskap om vad det är den tar del av.

J: Hur skulle vi kunna använda hantverk som en väg att bygga broar mellan kulturer utan att det blir exploatering?

I: Jag tror på kunskap, utbildning och gemenskap! Slöjda tillsammans, visa och berätta! Lyssna och jämföra. Ett syfte med det kan ju vara att respektera och bevara de traditioner som finns! Jag kom att tänka på att jag har fått ett jättevacker tyg av en väninna som hon köpt i sitt hemland Burundi. Jag planerar att sy en kolt av den! Det blir ett sätt för mig att ta vara på den vackra gåvan med hjälp av min kulturs traditioner. En kan se på en del dräkter i Dalarna att de ibland är prydda med tenntrådsbroderi. Det har dock alltid varit en same som står bakom arbetet. Samer har ju funnits ”i krokarna” och därför syns det också ibland att folkens traditioner färgat av sig på varann. Vilka kulturer (exempelvis) syftade du på? 

J: Egentligen alla kulturer. Alla har ju sin historik av hantverk, byggteknik osv.

I: Precis! Jag upplever att när det handlar om CA är det ofta folk som inte har kunskap om ”sina egna” (eller andras) traditioner. Det handlar ofta enligt min erfarenhet om någon sorts ”rotlöshet” och exotifiering. Utan det hade CA nog varit ett betydligt mindre problem.

J: Ja det tror jag också. Med mer grundad respekt och kunskap om sitt eget arv ökar chansen för respekt även för andras kulturella arv.

I: Nu börjar jag bli lite trött, så säg till om jag blir otydlig… Men  jag tror väldigt få som förstår sin egen och andra folks traditioner och historia vill utsätta någon annan för exploatering. Botemedlet är alltså utbildning, utbildning, utbildning!

Ina. Bild: Privat.

J: Nästa sista frågan, sen får du sova. Har du någon speciell källa till inspiration?

I: Nej, faktiskt inte! Jag ”inspireras” bara från ingenstans. Jag har en lista på saker jag bara kommer på att jag ska göra. Den växer och växer och tar givetvis aldrig slut. Jag har aldrig varit bra på att följa instruktioner eller ett tema/stil…

Däremot kan jag ju känna och klämma på material och inspireras den vägen… Som med det vackra tyget från Burundi! 

Men jag har ingen särskild förebild eller så.

J: Jag kan känna igen mig i det, jag har ev lite mkt garner pga gillat dem men inte ännu hittat det rätta projektet för dem!

Om de som läser intervjun ska ta med sig bara en sak kring samiskt hantverk och/eller kultur vad ska det vara då?

I: Se till att det samiska hantverket tillverkas och handlas med på bra villkor och av samer! 

J: Tusen track för att jag fick göra denna intervju med dig!

Du som är intresserad av att veta mer om Ina och läsa hennes kloka och ibland provocerande inlägg om samer och rasismen mot samer kan följa henne på Instagram under namnet Ina.omma 🙂

Vardagsrasismen intervju: Saga Becker

Fredagsintervju med Saga Becker, känd från bland annat filmen ”Nånting måste gå sönder”. Vi pratar om flera djupa frågor men viss varning utfärdas kring att samtalet även inbegriper diskussion om sexuellt våld. Nu börjar vi!

Bokomslag, Leopard förlag.

Jag: Hej Saga. Vi börjar med att du beskriver dig själv lite. Vem är Saga? 

Saga: Oj, stor fråga… Jag är en drömmande konstnärssjäl, de flesta känner igen mig från guldbaggen  2015 då jag vann för bästa kvinnliga huvudroll och blev den första öppet transindentifierade personen att vinna det priset. Sedan dess har jag gjort en massa olika saker i det offentliga men identifierar mig mest nu som författare. Jobbar mycket med och brinner för frågor som rör identitet, sexualitet och psykisk ohälsa.

J: Jag vill börja vid din nya bok! Har just läst den och tyckte väldigt mycket om den. Blev dock nyfiken och ”måste” fråga, är det något av den som är självbiografi? 

S: Åh vad glad jag blir av att höra det! Efter mitt sommarprat 2015 var det flera förlag som kontaktade mig och ville att jag skulle skriva en självbiografi. Jag hade också då börjat föreläsa en del och är än idag ute och föreläser och delar ”min historia” och jag kände att jag var lite trött på mig själv och ville göra något annat så valde då att jobba med autofiktionen istället. Jag utgick mycket från mig själv, upplevelser, känslor och tankar och gick genom alla mina dagböcker osv. Jag ville skriva en fiktionaliserad verklighet som utgick från mig men att jag genom fiktionen kunde vara mer ärlig än om jag skulle skriva en självbiografi. Mycket av det i ”Våra Tungor Smakar Våld” (Sagas bok, min anm) kommer från mitt mest sårbara innersta och är det ärligaste jag någonsin skrivit, men den är fiktion. 

J: Okej, jag förstår! Det var verkligen en gripande berättelse! Både i boken och i ditt sommarprat så tar du upp sex som självskadebeteende. Det är något jag också har erfarenhet av bla genom flera år i prostitution. Vad är din upplevelse om kunskapen/attityderna kring detta problem från tex vård eller socialen?

S: Jag har själv dålig erfarenhet av just kontakt med vård och social i mitt eget fall för detta var något som jag hållt för mig själv, men möter många unga personer och personal inom skola och inom psykiatrin när jag är ute och föreläser och jag upplever att det fortfarande finns ganska stor okunskap och stor skam kring ämnet, att det är svårt att prata om.. Vi snackar ofta och förstår andra beroenden och vi behöver prata om att detta också är en form av beroende. Det känns som att skola och vård och privatpersoner vill hjälpa men det är svårt med att få fram verktygen att kunna hjälpa om du förstår?

J: Ja jag förstår precis. Jag delar den upplevelsen kring vården också tyvärr. Det finns ju en viss koppling mellan att vara trans och just sexuellt självskadande. Transpersoner börja sälja sex både oftare än övriga befolkningen och i yngre åldrar. Tror du detta delvis kan bidra till skammen och okunskapen runt sex som självskada?

S: Jag är född och uppvuxen i en liten småstad i Blekinge och jag märkte väl tidigt att det var farligt att vara annorlunda. Det fanns ett stort normaliserat homohat vilket gjorde att jag blev rädd att våga vara mig själv.  Jag började leva ut på internet och började utforska mig själv, min sexualitet och identitet med äldre män för de var lättast att träffa. Jag var 15 första gången jag sålde mig. Det var då mest pga nyfikenhet och det var så mycket skam kring allting som hade med sexualitet att göra som queer i en småstad.

Jag vågade inte komma ut som trans förens efter jag flyttat från min hemstad vid 19 års ålder.. 

Jag tänker att det är så många olika faktorer som spelar in men att inte finnas på samma villkor som alla andra gör att det kan bli mer destruktivt än för andra. Jag kunde ju inte prata om det jag var med om för att det var hemligt. När jag kom ur som trans var det väldigt viktigt för mig med just femininitet, att vara femme, att vara sexig och då blev sexismen och att bli utsatt också något bekräftande för mig och min identitet. 

J: Något som verkligen slog an en sträng hos mig både i din bok och i sommarpratet var beskrivningen av att längta efter att inte känna sig annorlunda. Det är ju ganska vanligt i den framväxande transexkluderande feminismen att anklaga oss transpersoner för att vilja cementera könsrollerna. Vad tänker du om denna oförståelse inför känslorna många av oss brottas med om att bara vilja ses som ”vem som helst” där anpassning till könsroller då hjälper både i omvärldens bemötande och känslorna inombords?

S: Jag tycker det är sorgligt.. Det är många personer i min omgivning som är genuint ledsna och skadas av hur klimatet ser ut nu.. Det är inte feminism om man skadar och förtrycker andra och det är läskigt vilka lögner och påhitt som nu sprids..

Många vill bara få finnas på sina egna villkor och jag begär inte att människor ska förstå men vi skulle ha en mycket finare värld om vi försökte inkludera och lyssna på varandra.

J: Jag är ju växlande ledsen och rejält förbannad över de strömningar som börjat få luft inom feminismen just kring transpersoner. Vad vill du säga till dem som tror att vi utgör en fara, antingen för feminismen som rörelse eller fysiskt för ciskvinnor?

S: Det har aldrig handlat om att ta bort någonting. Det handlar om att lägga till så alla får plats. För om vi ska skapa en framtid som tillhör oss alla så kan vi börja med att inkludera alla i feminismen. Vi är inget hot.. Vi är alla i det här tillsammans, kvinnor, män, ickebinära, cis, trans.. Vi blir alla förlorare i detta om vi fortsätter jämföra lidande och ställer grupper mot varandra.  

J: Så, hur ska vi börja just nu för att öka förståelsen och bearbeta det motståndet som finns? Vi som är trans och de som är allierade?

S: Det som varit viktigt i mitt liv är gemenskap och att vara en del av något större och att kunna känna igen sig i och spegla sig. Vi måste synas, höras och finnas. Våra historier och våra röster är lika viktiga och allmängiltiga som alla andras! Jag vet att många av oss bara vill få finnas och inte vill vara öppna och hela tiden kämpa och behöva möta världen, samhället och dess exkludering. Dessutom är det så att alla har en könsidentitet. Det är inte bara transpersoner som har en och det är svårt att vara människa och ta reda på vem man är vilken plats man får och ska ta i den här världen.. Vi borde visa mer förståelse och vara mer empatiska och öppna för nya känslor och människor. 

J: Om du fick önska en sak av den feministiska rörelsen framåt, vad skulle det vara?

S: Att inte glömma bort att vi är människor och att det är människors liv det handlar om. Vi sitter i samma båt. Vi är mänskliga och vi kommer alla göra fel, ingenting är svart eller vitt. Det handlar om nyanser. Vi måste lyssna på varandra och sluta ställa olika grupper mot varandra …

inkludering leder inte till exkludering .. Att vara dubbel inför saker är också okej.. jag brottas dagligen med mig själv i jättemånga olika frågor, men att man aldrig får sluta vara nyfiken och skaffa sig kunskap, vara källkritiskt men också lyssna på sina känslor. 

Det handlar också om att våga möta dig själv på riktigt, både de bra och de dåliga sidorna, reflektera och analysera sig själv och sina beteenden, lyssna på andra och stå upp för det man själv tror på, följa sina drömmar och reflektera över sina privilegium. 

J: Det där sista är nog det svåraste för de flesta av oss, men jag hoppas verkligen vi kan få med oss fler i en feminism som vill inkludera istället för att exkludera. Vill du tillägga något?

S: Det är det svåraste och det kräver aktivt arbete hela tiden, men jag vill att alla ska försöka vara de bästa versionerna av sig själva. Våga utforska och prova sig fram oavsett vad det gäller! 

J: Detta känns som en perfekt avslutning. Tusen tack för att du deltog i denna intervju! 

Saga Beckers nya roman ”Våra tungor smakar våld” kan du hitta där böcker finns, den finns också som ljudbok inläst av Saga själv på bla Storytel. 

Vardagsrasismen intervju: Karin Kajjan Andersson

Karin, som helst kallas Kajjan, är känd för många som en engagerad kroppsaktivist. Med en mix av humor, allvar och klokskap bearbetar hon våra föreställningar om kropp och hälsa på Instagram. I våras gav hon ut boken ”Livsviktigt” om kroppspositivt föräldraskap. Vi pratar utifrån boken om föräldraskap, attityder och kroppsaktivism. Häng med!

Fotograf: Lisbet Spörndly

Jag:  Hej Kajjan, vad kul att du vill vara med i min intervjuserie. Kan du börja med att berätta lite om dig själv?

Kajjan:  Ja, vem är Kajjan… Jag är journalist i grunden som alltmer kommit att rikta in mig på opinionsbildande inom framför allt feministiska frågor. De senaste, kanske sex åren, har jag jobbat som kroppsaktivist på framför allt Instagram där jag just nu mest driver frågor kring kroppspositivt förhållningssätt gentemot barn utifrån min bok Livsviktigt. Jag föreläser och samtalar också om kroppspositivism. Samt försöker lägga tid på mer renodlade feministiska frågor och opinionsbildning. Privat är det inte så jävla spännande. Jag är 36 år, bor i Uppsala med min partner, två barn och en hund.

J: Jag tror alla är mer spännande privat än de tänker om sig själva! Jag vill prata föräldraskap och lite om din bok, men innan vi går in på den… har du någon generell filosofi kring ditt föräldraskap?

K: Det har jag nog egentligen, men inte någon som jag satt en etikett på. Jag tror på att prata med och förhålla sig till barn som människor som ska ges utrymme att utveckla egna uppfattningar om saker och ting (även om de inte överensstämmer med våra egna). Att vårt viktigaste jobb som föräldrar, förutom att ge kärlek och trygghet, är att ge dem verktyg till kritiskt tänkande, respekt och mångfald. Jag tycker att barn är bättre än vuxna och jag tror att vi skulle bli bra mycket bättre på att vara vuxna om vi öppnade upp för att lära oss av våra barn istället för att helt fokuserade på allt vi ska lära dem.

Jag har ju ett barn som är autistiskt med språkstörning till exempel, och allt som han har lärt mig när det kommer till acceptans, kommunikation, tålamod och att se på världen med andra ögon än de normstyrda hade jag aldrig lärt mig på annat håll.

J: Jag har definitivt sett detta i det du skrivit om föräldraskap i sociala medier. Du brukar tex skriva om olika verktyg som du använder för att underlätta er vardag, tex bildstöd och lågaffektivt bemötande. Vad tänker du om de som tycker allt sån är trams och framförallt vill motarbeta att denna form av verktyg används mer generellt även med barn som inte har någon diagnostiserad kognitiv funktionsvariation? 

K: Ja, hur tänker jag om det… Som sagt, barn är bättre än vuxna och vuxna är kass på jävligt mycket. Som sånt här. Pedagogiska hjälpmedel och kommunikativa anpassningar som möter barnet där det är och hjälper dem att förstå och lära sig i situationer är en uteslutande bra sak. Hittar man som vuxen något negativt med det så handlar det enligt mig uteslutande om antingen en kass syn på barn (där de mer är hundar som ska lära sig att lyda) eller okunskap om och ovilja att ens undersöka vad anpassningar är för något. För tittar man på vad bildstöd är så handlar det om samma sak som vi får hela tiden, tex i en beskrivning till en IKEA-möbel. Eller genom trafikskyltar eller emojis. Vi vuxna använder oss av det på olika sätt hela tiden: användandet av bilder som utbyggnad av kommunikation för att ge en mer lättillgänglig förståelse. Lågaffektivt bemötande är heller inga konstigheter: istället för att agiterat peka ut och upprepa för ett barn allt hen gör fel, så kan man utan affekt peka ut vad man kan göra istället. Basic konflikthantering alltså.

Och som du säger är det här något precis alla barn mår bra av. Vuxenvärldens krav på att barn hela tiden ska förstå och förhålla sig till vuxenvärldens referensramar är vad som skapar problem. Om man istället släpper sin vuxenprestige och möter barnet där det är så komme vi att kommunicera bättre, få färre/lindrigare konflikter och barnet lär sig mer och kan uttrycka sig mer. Renodlat bra saker.

J: Ja jag håller verkligen med här. För att koppla lite till din bok, ser du några likheter mellan ditt generella synsätt på barn och det mer specifika kring kroppspositivt föräldraskap? 

K: Absolut. Det här är ju något som präglar hela mitt synsätt på relationen vuxen-barn. Färre förmaningar och obegripliga förbud. Mer öppen kommunikation, anpassat kunskapsförmedlande och att ge barn möjlighet att själva resonera sig fram till och uttrycka saker så som värderingar, känslor och tankar, och det är ju verkligen något som går igen i min bok. Kanske så här om man kokar ner det: vuxenvärldens ansvar att ta hand om sin egen skit samtidigt som vi ska ge våra barn möjlighet att se den skiten och göra annorlunda för sig själva och sin generation. Att ta stora, svåra frågor och anpassa dem till ett barns referensramar så att det blir begripligt för dem. Förklara hur istället för berätta att.

Foto: Privat

J: Okej, ja det låter ganska enkelt i teorin men hur blir det i praktiken, vad är de största utmaningar för ett kroppspositivt föräldraskap i dagens samhälle med allt fokus på smalhet och dieter? 

K: Det som är det svåra är att vi i det måste göra upp med våra egna värderingar och vårt eget, till viss del redan förstörda, sätt att se på kropp, vikt och hälsa. Vi kan inte själva sitta i ett aktivt kroppshat gentemot våra egna kroppar till exempel, och tro att det inte är något som spiller över på barnen i vår närhet. Så vi måste städa och laga hos oss själva innan (eller iaf samtidigt som) vi ser till att ge barn ett sunt sätt att se på de här sakerna. Och att syna sig själv och sina skadliga beteenden är bland det svåraste man kan be en vuxen att göra.

J: Ja just det, jag kommer ihåg en krönika som pekade på bantning inför barn som en bidragande faktor till ätstörningar. Den gav många arga reaktioner, bland annat frågan om det inte ska vara okej att gå ner i vikt. Hur ofta möter du liknande argument, till exempel att du vill ”förbjuda” människor att gå ner i vikt eller uppmuntrar till fetma? 

K: Så fort jag skriver om det öppet i princip. Det är ju också väldigt spännande hur människor tar ”banta kring barn får konsekvenser” till ”man måste få gå ner i vikt!”. Det går bra att gå ner i vikt om man hanterar det på ett sunt sätt, bland annat att man inte pratar med alla hela tiden om allt man gör för att gå ner i vikt eller hur mycket bättre man är nu som går ner i vikt än man var innan. Bantning är dock aldrig sunt, inte ur något perspektiv. Men där har vi igen vuxenvärldens ovilja att syna vad man själv håller på med, även om det man gör går ut över och riskerar att skada barn. Jag pratar generellt sett väldigt sällan om viktuppgång eller viktminskning. Det är liksom inte relevant i det jag håller på med. Jag bryr mig extremt lite om vad folk väger. Det jag däremot gör är att jag belyser och kritiserar samhällets kollektiva krav på viktminskning samt dess bristfälliga kunskap om och aktiva skammande av tjocka kroppar. Vill man få det till att jag förbjuder människor att göra vad de vill med sina kroppar så får man nog gräva lite hos sig själv och se varför det är slutsatsen man hoppar till. För det jag pratar om är något helt annat.

J: Så bland alla dess reaktioner och argument vad gör dig mest frustrerad med att vara kroppsaktivist i dagens sociala medier? 

K: Ja, för någon som generellt sett inte gillar vuxna så är det ju inte en särskilt bra idé… Jag får vatten på min kran rätt ofta. Men det mest frustrerande är nog ändå alla som med sådan självsäkerhet upprepar fördomar som vore de fakta. De har inte kollat upp dem, de har inte läst någon forskning och de vill verkligen inte ta till sig något annat. Men de är tvärsäkra på att saker som ”det är farligt att vara tjock” eller ”tjocka behöver bara sluta äta chips och börja träna så är problemet löst”. Sånt skrämmer mig. Människor som bara köper ”sanningar” för att de har upprepats länge nog. Och så klart: att de här ”sanningarna” i deras huvuden är fullgott motiv för att sprida oförklätt hat mot människor som inte ser ut som de vill. Att det har gått så pass långt att man tycker att människor ”förtjänar” hat, trakasserier och förtryck. Och att de till och med ska vara tacksamma för det.

J: De där ”sanningarna” har nog alla märkt av som nån gång försökt prata om vikt och hälsa bort från vikthetsen att vara smal. Även när samtalet utgått ifrån nya rön och väl underbyggd forskning som säger något annat än de etablerade sanningarna. Ibland verkar det hopplöst att nå fram med ny fakta, men är det verkligen så? 

K: Hopplöst är det inte. Utmattande och svårt däremot. Men ska man vara positiv så har det ju hänt saker sedan kroppspositivismen började arbeta ordentligt både i Sverige och internationellt. Forskning som går emot gänse bild av frågan tas upp och syns mer, fler människor som blir utsatta för förtryck pga normavvikande kropp kan se att det inte är deras fel och något de bara måste ta, företag känner sig synade när det kommer till budskap de sprider och den representation de visar upp och anpassar sig därefter osv. Och många vuxna har ju tagit det här till sig också och hjälper inte bara till att lyfta frågan utan ser också till att utbilda sig själva och andra. Det finns ett motstånd nu och en folkbildning som inte funnits tidigare.

J: Det har skett stora förändringar, det har du verkligen rätt om. Men det finns ju en hel del kvar att göra också. Kanske framförallt i hur media skriver om kropp och hälsa. Vad tycker du media oftast gör fel/missar när de ska skriva om kroppsaktivism och kroppspositiva budskap? 

K: Det är väl som med allt, att det blir ytligt och onyanserat. Det är inte sällan det förminskas till att handla om någon kvinna som ”äntligen lärt sig att omfamna sina kurvor” snarare än en rörelse som gör upp mot ett strukturellt förtryck. Det här är politik. Det är diskriminering, hatbrott, sjukdomar som missas och andra som man inte tycker ”är så farliga” trots att de kan ha dödlig utgång. Kroppspositivismen snuttifieras helt enkelt till att problemet låter som något harmlöst, ytligt. När det i själva verket är en djupt groende och skadlig struktur som grundar sig på okunskap, fördomar och hat.

Foto: Privat

J: Detta får mig att tänka på alla gånger som människor försvarar att vården gjort helt absurda fel för att patienten varit tjock. Hur ska vi bäst förändra bilden av fettfobin i vården och visa att det handlar om något djupare än ”bara” en läkare som frågar om vikt vid varje möte? 

K: Vården är svår att ta sig in i. Det är en väldigt auktoritär apparat och har varit det så länge den har funnits. Men vården drivs av människor och människor har fördomar. Naturligtvis präglas även vården av fördomar och okunskap, kanske till och med än andra områden gör just eftersom man är så sluten. Jag tror på det som jag ser händer mer och mer nu, att det är fler än vi kroppsaktivister som driver de här frågorna. När överviktsexperter, läkare och professorer skriver om och prider kunskap om den mer mångfascetterade bilden av vad en övervikt kan bero på, eller vad som innefattas i någons hälsobild, eller hur bantning påverkar oss negativt tex så når vi betydligt bredare. Så jag tror på professionsöverskridande opinionsbildning där vi riktar in oss på olika perspektiv men jobbar utifrån samma bas.

J: Okej, sista frågan: Om de som läst denna intervju ska ta med sig bara en sak kring kropp, hälsa och vikt (och barn) vad skulle det vara? 

K: Hmm… Bara en sak är svårt. Men det får nog bli att se över vilken kunskap det är du som vuxen faktiskt förmedlar till andra (vuxna och barn). Vad är det du säger om din egen och andras kroppar? Vad manifesterar du för syn på kroppar genom ditt kroppsspråk och agerande? Vilka värderingar och fördomar sprider du vidare till andra, medvetet eller omedvetet? Självrannsakan helt enkelt. Och att ta ansvar för sin del i det här enorma problemet som de flesta av oss bidragit till på ett eller annat sätt. Kroppsacceptans är för alla. Det är hälsofränjande och det är en rättighet som alla ska ha. Nu måste vi titta på om vi hjälper oss själva och andra till kroppsacceptans, eller om vi stjälper.

J: Tusen tack igen för att du ville vara med! 

Följ Kajjan på Instagram @karinkajjan och läs/lyssna på hennes bok Livsviktigt om du inte redan gjort det. Den finns på tex Storytel, Adlibris, Bokus mfl ställen. 

SD ♡ Nazismen

SDs rötter till nazismen är inte något som ”skedde förr”. Det är inget som ”hör till historien” och som skall glömmas bort pga ”så länge sedan”. Många vill hävda att SD är ett nytt parti fritt från sitt nazistiska arv. Samtidigt som varje ny historia om judehat, rasism och nazisympatier skylls på enskilda ruttna äpplen. Frågan är ju hur många äpplen som får vara ruttna innan hela skörden anses fördärvad?

Sveriges största parti har länge haft ett tydligt positivt förhållande till förintelsen och nazismen. 1988 grundades SD av uteslutande nazister, dels unga nynazister men också nazistiska veteraner som själva deltog i nazityskland via bla Waffen SS.

Bland grundarna fanns Malmönazisten Gösta Bergquist. Bara året efter att SD grundades deltog han i en SS-träff i Tyskland. För bara 24 år sedan (1996) deltig han i en nazistisk marsch i Trollhättan till hyllning för Rudolf Hess, som var en av Hitlers närmaste män.

En annan var Gustav Ekström, en nazist som frivilligt reste till Nazi-Tyskland och anslöt sig till Waffen-SS. Han arbetade åt Heinrich Himmler. Ekström motiverade sin närvaro i Waffen SS med att hans mål var att ”bekämpa världsjudendomen”.

Anders Klarström var SDs första partiledare. Relativt ung 1988 men med gedigen historia som nazist. Han hade bla en bakgrund i det nazistiska Nordiska Rikspartiet och varit dömd för mordhot mot en judisk man. Han promotade i partiet ett hat mot ”ZOG”, dvs en judisk konspiration som han menade styrde världen i hemlighet.

Jimmie Åkesson gick med i SD medan Anders Klarström fortfarande var partiledare. Anders K avgick samma år, dvs 1995. Tio år senare, medan partier fortfarande hade aktiva kontakter med nazister blev Jimmie Å partiledare.

SDs kopplingar till nazism slutar inte 95 med byte av partiledare, här är ett fortsatt axplock:

1996 håller sverigedemokratiska politikern Tina Hallgren Bengtsson tal iklädd nazistuniform. I talet hetsar hon mot judar och manifestationen avslutas med bokbränning. På manifestationen deltog även henne man. På filmer från händelser kan man höra hur han hyllar Adolf Hitler och skandera ”Sieg heil”. Han försvann en period för att vars aktiv i Nationalsocialistisk Front, som var uttalade nazister. Han återgick senare till SD och valdes 2013 in i styrelsen i Höör.

1998 poserar Björn Söder med den tyske nazistveteranen Franz Schönhuber under ett partimöte. Samma år sponsras även SD:s valkampanj av franska Front National och partiledaren Jean-Marie Le Pen som är välkänd förnekare av förintelsen.

2004 sponsras SD:s kampanj till Europaparlamentet av den ökände belgiske antisemiten Bernad Mengal.

2008 kommer det ut att flera högt uppsatta i SD ekonomiskt stöttat och samarbetat med bla Nationalsocialistisk Front och Svenska Motståndsrörelsen (numera Nordiska Motståndsrörelsen/NMR).

2009 uttrycker Joel Ankar sitt hat mot ”judesvin”. Trots at Jimmie vid denna tidpunkt börjat prata om SDs nolltolerans mot rasism och antisemitism anställs Joel som politisk sekreterare åt SD i Bryssel trots sina uttalanden om judar.

2010 avslöjas att 45 av valbara kandidater i riksdags eller kommunval uttryckt öppet nazistiska sympatier och/eller stöttat nazistiska grupper. Samma år kallar Göteborgs SD ordförande Jörgen Fågelklou judarna fär roten till allt ont och menar att gasen som bla läkaren Josef Mengele tog fram i förintelsen borde användas mot flyktingar i nutid.

Året efter (2011) läcker privata mail mellan två SDare ut där politikern Erik T Johansson bla uttrycker att ”tyskarna vidtog tillbörliga åtgärder mot judarna”.
Senare 2011 skämtar Oscar Sjöstedt om att döda judar. Han väljs, fortfarande med SDs ”nolltolerans” i spel, till SD:s ekonomisk-politiske talesperson efter sina uttalanden.

2012 poserar Catharina Strandqvist, SD Halmstad, med en nazistisk armbindel.

2015 skriver Ronny Edlund, SD:s gruppledare i Örnsköldsvik, hur det är ”Zionist judarna som har den osynliga makten här i Världen, även här i lilla Sverige”.

2016 föreslår Anna Hagwall, inkl motion till riskdagen, att ”etniska grupper” inte skall få äga mer än ett begränsat livsutrymme. Detta motiveras internt med påståendet om att 80% av alla tidningar i Sverige utgår ifrån den svensk-judiska familjen Bonnier.

2018 påstår Björn Söder att judar inte kan bli svenskar. Samma Björn Söder alltså som 20 år tidigare glatt poserade med en SS veteran…. 2018 framkommer också igen att en stor andel SD representanter i valet har uttryckt stöd till eller varit aktiva i nazistiska grupperingar.

Igår var förintelsens minnesdag. I riksdagen hölls en minnesstund. Förintelseöverlevaren Hédi Fried har uttryckt sitt obehag över att Sverigedemokraterna bjöds in att medverka. Riksdagsledamoten Björn Söder (SD) svarade att det är ”tråkigt att hon [Fried] gör partipolitik av det här”. En kan då tro att Söder skulle vilja motbevisa de som hävdar att SD fortfarande har nazismen nära genom att gå på denna minnesstund. Men icke. Han dök inte upp….

Källa: konkrt.se, expo, SVT.

SD ger rasismen luft

Jag får ofta frågan om folk är mer rasistiska idag än förr. Om SDs framgångar visar att fler ”blivit” rasister och vad som då skapat en situation med fler som hyser rasistiska tankar. Lite beroende på baktanken med frågan varierar det vilket svar som efterfrågas. Vissa är genuint intresserade av min åsikt, andra vill mest få en chans att skylla på invandrarna. Att vi som inte ses som äkta svenskar är de som skapat rasismen.

Så här är hur jag faktiskt tycker: Nej. Det är inte mer rasism idag än för 20 år sedan. Men rasismen har ändrat ansikte. När jag var 10-13 bast under slutet av 90 talet syntes rasismen antingen i form av öppet fullfjädrade nazister som alla tog avstånd ifrån med kraft. Eller så var det ”humor” som ingen egentligen ifrågasatte. Mer öppen rasism tystades snabbt ner. Att rasismen inte var rumsren hade både för och nackdelar. Fördelen var ju att personer som jag själv slapp höra skiten så frekvent som sker nu. Nackdelen var att många normsvenskar tyckte att det inte fanns problem med rasism hos oss, att det bästa var att promota färgblindhet och i övrigt leka struts. En taktik som fungerade så länge klyftorna i samhället minskade, det sociala skyddsnätet var starkt och staten faktiskt jobbade för att även sjuka, arbetslösa och funktionsvarierade skulle ha sitt människovärde intakt.

Denna syn ändrades sakta med reformer som började slå undan grunden för det som hade varit den svenska modellen. Ord som solidaritet och gemenskap blev omoderna och istället skulle vi prata om individualism, entreprenörskap och ”arbetslinjen”. Invandringen ökade samtidigt som högern drev igenom stora försämringar i både akassa och sjukförsäkring. Ihop med en strukturellt rasism där invandrare (speciellt flyktingar) inte skulle ha krav på landet de kom till gav en fantastisk grogrund till den segregation och klyftor vi ser idag.

För segregerat är landet. Integrationen har inte funkat, delvis för att integration så ofta ses som synonymt med assimilation men också för att det ständigt funnits en tanke om tacksamhet. Att vi som kommit hit ska vara tacksamma och därmed nöjda oavsett bostadskkick, oavsett segregation, oavsett skolsystemets misslyckande. För allt antas vara bättre än vad vi annars hade haft. En tvåa för en familj på 5 i Rinkeby är bättre än ett tält i ett flyktingläger i Iran. Så varför göra saker bättre? Var tacksamma!! Ett annat problem är att integration ständigt pratas om som något som går en väg. Där invandraren skall integreras, men svensken aldrig behöva hjälpa till. Sverige är ett närmast unikt svårt land att komma in i som nyinflyttad. För att kulturen inte inbjuder till nya bekantskaper annat än i undantag. Speciellt i mindre orter. Hur ska nya svenskar komma in i gemenskapen, få vänner som är infödda svenskar om inga svenskar räcker ut en hand för att visa vägen?

Anyhow. Med en ökad ekonomisk otrygghet och ojämlikhet börjar missnöjet. Sverige går bättre än nånsin, men det är allt färre som märker av det när pengarna tenderar att stanna hos en liten elit. Med kraftigt sänkta skatter och skattefinanseriade verksamheter som ger miljardvinster till privata aktörer som tar pengarna ur landet räcker tillgångarna allt sämre. Vård och skola blir lidande först. Sverige går allt bättre och ekonomin är stabil får vi veta igen och igen, men den vanliga medborgare får mest uppleva neddkärningar och en känsla av att allt fungerar allt sämre. I detta skapas en önskan efter en syndabock. Vem är det som gör allt sämre? Vem tar pengarna?

Här kommer SD in. Istället för att peka på de som verkligen har skulden, dvs politiker och storkapitalister, så pekar de på invandrarna. Säger att de får allt medan svenskarna inte får nått. De kostar och kostar och kräver och kräver men betalar tillbaka med kriminalitet och bidragsberoende. SD lever på miasnöjet och på rädsla. Därför tar de reella problem men skyller dem på de med minst makt att göra något åt det, och överdriver dessutom hur stora problemen egentligen är. De tar vara på den rasism som funnits under yta hela tiden, ger den luft under vingarna och en riktning. De ger enkla svar på komplexa problem och tilltalar många eftersom de dels verifierar att de rasistiska tankegods som funnits är okej, dels säger sig lyssna på människors oro (för problem som inte finns alt inte är i närheten så stora som de påstår).

SD är inte problemet. SD har inte skapat rasismen, invandringen har inte skapat rasismen. SD är symtomet på ett underliggande problem som funnits länge. Rasismen blir vi inte av med genom snack om hårdare tag mot invandrare eller bestraffning för att samhället är riggat emot dem/oss. Vi kan minska rasismen genom utbildning. Genom att prata om den, belysa dess mekanismen även när det känns svårt. Och genom att kämpa för att få tillbaka den svenska modellen avs sociala skyddsnät, trygghet och människovärde även för de svagaste.

Om Göran L och samhällets svek.

Det finns en hel del att säga om fallet Göran Lindberg (härefter GL), polismästaren med feministstämpeln och samtidigt våldtäktsman. Fast mest vill jag nog egentligen belysa allt om efterspelen. Om samhället som sviker offren, om vuxna som resonerar att han haft sitt fängelsestraff och nu kan få vara runt unga tjejer igen. Om media som inte klarar av att rapportera utan att behandla offren som objekt osv osv. Egentligen hade jag väl behövt skriva en hel bok om det hela för att få plats med alla analyser som krävs. Jag har nu lyckats harva mig igenom TV4 dokumentären om GL och känner mig rätt uppgiven över att detta är hur GLs brott blir belyst. Egentligen är det kanske inte helt märkligt när skaparen är en person som själv erkänt sexköp med argumentet att det skulle ge en schysst konstnärlig avslutning på en dokumentär om prostitution att svika säljarnas förtroende med att plötsligt bli deras kund. Det är väl inte meningen att detta skall lysa igenom, men det gör det. Det lyser igenom i viljan att riktigt grotta ner sig i att GL skulle vara en så mycket värre förövare än andra som köper våldtäkter. Att han skulle vara våldsammare och råare än andra torskar som ger sig på minderåriga. Hela narrativet känns som upplagt för att kunna säga att någon som filmskaparen inte var så illa som köpte sex, för han behandlade iaf inte säljarna så som GL behandlade sina offer. De utsatta tjejernas situation blir en parentes i det hela. En kanvas som sagan om GL målas på, som får utgöra bakgrunden när han tar form, ges utrymmet att breda ut sig på offrens bekostnad även när tanken är att han skall falla. Deras utsatthet och vad de var med om är bara intressant när det går att få till rekonstruktioner av våldtäkter och peta runt i detaljer om övergrepp. För att riktigt understryka hur “extra” rå GL skulle ha varit får polisen uttala sig om hur de inte orkade lyssna på all bevisning mot honom trots att de specifikt jobbar med den typen av brott och därmed bör ha hört bevis mot mer än en person som våldtagit barn.

I nyhetsbevakningen och tidningarnas rapporteringar följs i princip samma spår. Det görs känsloporr av offrens vittnesmål, i övrigt handlar det om GL, men på en nivå som om han är mer av en realitystjärna än en faktisk förövare. Jag kan till viss del förstå den där önskan om detaljer. Att få verkligen veta vad han gjort, om han är så hemsk som det verkar eller ej i en jakt på att försöka förstå en förövare. Samtidigt är ju detaljerna ointressanta om de inte ger någon som helst reaktion. Vad spelar det för roll vad han sa till en 17 årig gråtande tjej samtidigt som han våldtog henne om han ändå idag kan knata runt fritt bland nya 17 åringar på hans hästgård? Vad spelar det för roll vilka attiraljer han hade i sin väska att förgripa sig på tjejerna med, när det ändå är så många som tycker att han nu skall förlåtas och få vara ifred? Vad gör det för skillnad för offren att rota runt i detaljerna om hans våld och grova språk när han ändå anser sig vara en god feminist och dessutom oskyldigt dömd och slipper svåra frågor? Hur kommer vi öht framåt när någon som GL kan sitta inne och helt slippa ifrån att rannsaka sitt beteende och därefter av samhället behandlas som om inget skett?

Vad samhället kunde eller borde gjort för att hjälpa offren pratas det däremot betydligt mindre om. Jag har varit i kontakt med ett av GLs offer. Hon kan vittna om hur samhället vände henne ryggen helt. Hon kommer vara anonym i texten. Vilket av GLs offer hon var är heller inte relevant. Det som är relevant är hur hon utan förvarning blev av med sin skyddade identitet för att skatteverket helt enkelt själva bedömde att den inte behövdes längre. När hon ville få tillbaka skyddet var svaret nej, skyddsbehovet bedömdes som för lågt. Trots den fara hon kunde utsättas för. Där psykologer som borde finnas där för att hjälpa till att bearbeta det hela plötsligt sagt ifrån att de inte orkar höra vad hon varit med om. Där de mitt i en session rest sig och lämnar rummet och sedan vägrat träffa henne igen. Som om det är hennes fel att hon har trauman att få vård för. Eller där rättsväsendet avrådde från att ansöka om rättsstöd inför rättegången och hon därför bekostade sitt egna målsägarbiträde vilket skulle vara ”en bättre lösning”… Detta trots att du skall ha rätt till den formen av juridiskt stöd vid rättegångar som rör sexualbrott och du har rätt att önska vem du vill skall företräda dig.

GL fick förkortat straff, han kom ut och lever nu som glad pensionär i Småland (Vimmerby) med hästgård och hela faderuttan. Han skrattar åt offren och åt medias frågor om ånger. Samtidigt som de han utsatte lever kvar med sviterna. Minnen, PTSD, ångest… Problem som gör att det är svårt eller tom omöjligt att ha ett heltidsjobb. Där familj eller vänner fått rycka in och hjälpa till med försörjning eftersom psykisk ohälsa inte ses som riktig sjukdom och det är svårt att få stöd från försäkringskassan. Som vi vet var flera av de drabbade minderåriga som socialen hade i sin “vård”. Ändå kunde detta ske. Hur?

Det finns många svar på det, och kanske inga enkla lösningar. Men en faktor som jag inte hittat mycket om är hur flickorna utsatts för frekvent, om än ibland mer subtil, victim blaming. Givetvis är det INTE deras fel öht att de drabbades av GL, men attityderna finns där. De attityder som vill påskina att det “bara är att säga nej” till en torsk. Som någon som själv varit i liknande situation vet jag att det inte alls är så enkelt. Kunskapen om att sälja övergrepp som självskada är otroligt låg även inom de instanser som iaf på ytan ör tänkta att de skall finnas där som stöd. Det skulle behövas ett rikstäckande rejält kunskapslyft inom både socialtjänst, skolor, sjukvård och rättsväsende kring hur självskada faktiskt fungerar. Att det inte alls är att bara säga nej när en torsk hör av sig. Speciellt inte när du själv är minderårig och i en utsatt situation och den som trakasserar dig för en “träff” är en man med makt.

Det behövs också mer kunskap om den enorma kamp som följer för att ta sig ur situationen med självskadebeteendet när stödet från samhället är så minimalt. Liksom de efterföljande åren (ev livstiden) av slit för att försöka bearbeta allt en varit med om. En kamp tillbaka till livet som alltså inte underlättas av varken samhällets vilja att förlåta förövaren, eller professionella instansers svårigheter att ta i dessa frågor utan fördomar om vad det innebär att vara ett offer.

Att GL nu är fri igen och med minimala konsekvenser för sitt agerande är milt sagt skit. Hårdare straff osv i all ära, men längre straff kostar pengar, och har dessutom ingen effekt på brottsligheten. Om ingen vård ges är risken för återfall dessutom enormt hög, nästan garanterad. Istället för längre straff för förövarna bör fokus läggas på just vården. Vård som idag är frivillig och en narcissistisk förövare som GL med lätthet tackar nej till eftersom han inte anser sig gjort något fel. Utan konsekvenser kan de som behöver vården mest skita i att ta emot den.

Mest fokus bör dock läggas på offren. Det är DÄR de stora ekonomiska satsningarna behövs nu. Det är nämligen skandal i en rättsstat som Sverige att kvinnor kan hamna på bar backe för att de utsatts av en man som GL och samhället som svar vänder dem ryggen istället för att sluta upp när de behöver oss som mest.

För dig som ev befinner dig i ett självskadebeteende där du blir sexuellt exploaterad finns föreningarna Alltid sedd, Föreningen storasyster och Inte din hora att vända dig till för stöd!

Adoptera mera?

Av väldigt förklarliga skäl pratar vi för närvarande om miljön mer än vad vi gjort på länge. Trots att miljöhoten knappast är något nytt egentligen. Vi har bara kommit så långt mot stupet att det börjar bli omöjligt för gemene person att tänka ”någon annan kan fixa det där”. Undantaget en och annan SDare såklart. Många problemförmuleringar tillika lösningar har presenterats kring hur vi skall förändra den riktning vi är på väg i och förhindra att vi gör jorden obeboelig för majorieteten av människor. Majoriteten av lösningar fokuserar på micro komponenter och lägger det huvudsakliga ansvaret hos den enskilda individen istället för hos stater och storföretagare som de fakto står för de mesta utsläppen och de största möjligehterna att faktiskt göra något åt miljöföstörelsen. Ett av dessa individspår är att vi bör sluta skaffa barn. För att barn kommer innebära viss konsumtion och med det visst utsläpp. Att skaffa barn påstås tom vara det sämsta någon kan göra för miljön och alla som kämpar för miljön uppmanas därför att gå i första ledet och inte skaffa några barn öht. I kölvattnet av detta kommer såklart ”lösningen” att de som ändå gärna vill ha barn men ändå tänka på miljön bör adoptera. Adoption slängs fram som en enkel lösning, som om alla kunde adoptera och som om det finns en aldrig sinande ström av adopterbara barn som bara väntar på föräldrar. Inget av detta är sant. Inställningen är också enormt cynisk och omedvetet grovt rasistisk. Ja jag sa det, det ÄR en rasistisk tanke med att ”det går ju alltid att adoptera!”. Varför undrar ni? Låt mig förklara:

De absolut största delarna av riktigt giftiga utsläpp sker i länder med stor population fattiga människor. Länder som Indien, Pakistan, Srilanka, Peru, Chile osv. Länder som är huvudmål för dagens adoptionsmarknad och den typ av länder de flesta tänker på när de slänger ur sig adoption som en lösning på miljöproblemet. Dessa länder har stora utsläpp för att vi i väst kräver billiga varor. För att få fram dessa varor krävs låga löner, att skippa säkerhet och använda billigare men miljöfarligare ämnen vid tillverkning. Dessa typer av processer är förbjuna i väst, men tillåtet i en rad fattiga länder som är beroende av exporten och därför inte lagstadgar mot dessa vägar för produktion. Vi i väst utnyttjar alltså fattiga länder för att kunna flytta våra utsläpp till dessa länder och sen påstå att vi själva inte är en sådan stor del av problemet. När det kommer till att råka illa ut när miljöförstörningen får reella konsekvenser i form av död natur, naturkatastrofer osv så är det igen de fattiga länderna som drabbas värst. Det är dessa länder och dess befolkning som främst dör i jordbävningar, översvämningar och svår torka medan vi i väst klarar oss jämförelsevis bra. Det bidrar till att folk som de i SD svansen kan fortsätta hävda att klimatkrisen är påhitt för att vi inte sett de stora konsekvenserna av detta ännu.

Kombon av att jobba med farliga ämnen, leva i områden med högre risk för naturkatastrofer och ekonomisk utsatthet gör att många från väst tycker att föräldrar i dessa länder borde adoptera bort sina barn. Vissa blir förälralösa på grund av naturkatastroferna eller de farliga arbetena och där uppmuntras såklart också till adoption. Vad som sällan tas med i beaktande vid dessa situationer är att det kommer röra sig om äldre barn med ett bagage. Ett bagage som gör att det inte är lämpligt för vem som helst att ta hand om dessa barn. Någon som hade blivit en bra biologisk förälder till ett barn blir inte nödvändigtvis en bra förälder till ett adopterat (äldre) barn. Vi får också en situation där vi i väst skapat ohållbara liv för människor i andra länder och sedan pekar på just de omständigheterna för att kräva at få ta dera barn ifrån dem.

Kort och gott, vad som blir kontentan av argumentationen om att adoptera för miljön är att vi skall rädda den miljö vi skapat genom att adoptera barn till dem som haft allra minst med miljöförstörelsen att göra. Vi vill rädda miljön genom att utnyttja miljöförstörelsens största offer… Somliga påstår att miljöfrågan är den viktigaste av alla för utan att rädda miljön spelar saker som rasism och sexism ingen roll. Jag vill hävda motsatsen. Så länge vi tillåter rasism och sexism där vissa människors liv värderas lägre och deras utsatthet mest omvandlas till något för oss att dra nytta av så kommer miljön inte kunna räddas. För just nu ligger fokus på att vi i väst kommer drabbas i framtiden om miljön inte räddas, men faktum är ju att bruna och svarta människor redan drabbas. Varför räknas inte deras lidande? Varför kan vi inte rädda miljön för deras skull och inte bara av rädslan för att själv råka illa ut?

Att adoptera är inte lösningen på miljöproblematiken och vad det i praktiken skulle innebära är att västlänningar för att få visa sig goda krasst räknar med att bruna och svarta barn skall bli adopterbara för att deras föräldrar faller offer för ekonomsk ojämlikhet och förstörd miljö. Jag skrev tidigare att det var ett cyniskt sätt att se på det hela, men egentligen är det för milt uttryckt för den människosyn som krävs för att bygga ett helt politiskt resonemang på att kunna ha så många föräldralösa barn att det skall räcka till alla barnönskande i västvärlden. Vi behöver rädda miljön, men att ta barn från de svagaste är inte rätt väg.

White fragility

De sju stegen av vit känslighet (i brist på bättre svensk översättning av White fragility). Ämnet ”politisk känslighet” har legat och gnagt i hjärnan några dagar bla på grund av reaktionerna över att jag i en text skrev om ”whiteys till antirasister”. Något som främst syftar till ett BETEENDE inte hudfärg. Precis som ”snubbar” eller ”snubbigt” syftar till beteenden hos män, men inte alla män så syftar whiteys precis som ”becky” på ett beteende hos vita personer men inte alla vita personer. Anyhow. Fragility/känslighet kommer i flera former. Vit känslighet blir då en faktor i frågor som rör rasism och kampen mot rasism. Manlig känslighet blir istället något som påverkar i diskussioner om jämställdhet osv. Jag kommer skriva om det utifrån rasism.

Gemensamt för politisk känslighet är att den med makt i strukturen (i detta fallet vita) inte bara förväntar sig utan KRÄVER att den utsatta skall anpassa språk, beteenden, analys och kampmetoder efter de vita. Genom att helt enkelt slå fast att om de vita inte känner sig bekväma kommer de inte hjälpa till i kampen och då kommer rasismen inte försvinna. Ansvaret för att få stopp på rasism läggs på de som utsätts och som hotas med fortsatt förtryck om de drabbade inte dansar efter de vitas pipa.

Känsligheten kan ta sig flera olika uttryck men de absolut vanligaste är att helt enkelt gå till attack mot personen som anses stå för problemet. Att anklaga personen för att cementera rasismen genom att inte hålla sig väl med vita, eller för att stå för en dubbelmoral genom att agera rasistiskt själv mot vita. I mer extrema fall kan motståndet ta sig uttryck i att helt enkelt försöka få bort personen från olika plattformar för antirasistisk kamp med hänvisning till att denna sabbar kampen genom att inte vara snäll nog mot vita.

Så kallade ”vita tårar” är troligen den mest vanliga reaktionen från vita när personer som utsätts för rasism väljer att lämna diplomatin hemma och bara säga/skriva rakt ut hur de känner eller mår. Vita tårar innebär att den som agerat rasistiskt/känner samhörighet med någon som agerat rasistiskt helt enkelt utmålar sig som det faktiska offret i situationen. Den som reagerat på rasismen pekas ut som en värre förövare än den som agerat rasistiskt. Att outa rasism blir ett värre ”brott” än rasismen i sig. Syftet är att å ena sidan avdramatisera allvaret i rasismens skadeverkningar och att å andra sidan frånta sig själv/sin vän ansvar för situationen. Ansvaret för rasismen och dess effekter läggs igen på den som drabbats och vita får fritt agera rasistiskt eftersom de anses vara offer för en kraft utanför dem själva.

Gatekeeping är en annan variant där vita både med ord och handling visar att de anser sig veta bättre än de som drabbas av rasism hur motståndet skall organiseras och därför tex ser till att främst lyfta vita antirasister genom artiklar i media, samarbeten, föreläsningar, eller namndroppning på sina plattformar. Kolla in valfri vit feminist/antirasist med större sociala medier plattform i Sverige och ni kommer förstå vad jag menar. Det handlar inte om att dessa medvetet agerar rasistiskt utan att de helt enkelt väljer att pusha personer de känner igen sig mest i, vilket blir fräsmst andra vita antirasister/feminister.

Omedveten rasism är fortfarande rasism men svårare att komma åt eftersom den ”skyldige” inte själv är medveten om det hela och dessutom mest troligt anser sig själv vara en bra person som jobbar emot rasism. Att det förekommer är ett symtom på att rasism är något strukturellt som påverkar oss alla. När det kommer till känsligheten handlar det mycket om att rasismen (omedvetet) ligger i reaktionen på ett beteende.

Tex: När jag skriver om generella mönster inom machokultur eller hos män blir det givet män som eventuellt protesterar. Som tycker att jag är för generaliserande eller anklagar mig för sexism. Samtidigt som det jag skriver får medhåll och försvar av kvinnor. Samma kvinnor som kan försvara inlägg om snubbighet kan å andra sidan bli extremt upprörda om jag skriver på liknande sätt om vita. För att det då blir en kategorisering där de inkluderas i den ”negativa” grupperingen. Istället för att se likheterna i hur jag skriver om kön och hur jag skriver om ras så går de till attack och försöker avkräva mig att ansvara för deras känslor på ett helt annat sätt än jag förväntas ansvara för mäns känslor i feministiska texter. Dvs samma personer som kan försvara att jag inte alls är en bitter feministfitta mot män kan anklaga mig för att vara en aggressiv blatte när texterna plötsligt inte stryker dem medhårs.

Att agerandet sker omedvetet är ingen ursäkt. Bara en förklaring till varifrån det kommer. Självrannsakan gör ont och är inte enkelt. Att jag skriver om vit känslighet är för att uppmana till självrannsakan. Varför känns det jobbigt att kategoriseras? Är det ovana eller är det för att kategorin som skapas också pekas ut för något generellt negativt? Varför är det okej att använda halvt skämtsamma begrepp om negativa beteenden som främst män står för men inte att göra det samma om beteenden främst vita står för?

Fundera som sagt på varifrån reaktionerna kommer och varför det plötsligt görs skillnad på om män blir utpekade eller vita blir utpekade i en text på en feministisk sida om antirasism och klasspolitik….

(Slutligen. Varken Becky eller Whitey är nedsättande begrepp för vita. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Vill ni livea förtryck pga hudfärg kan vi mötas upp och ordna ett sådant live nån gång så får vi se om ni verkligen håller med om att dessa ord för beteenden är ”lika illa” som faktiskt rasism.)

Kulturen i ett SDs Sverige?

OBS: Texten innehåller beskrivningar av sexuellt våld.

”Ööööh ta tjejträt direkt, slösa inte slag på nått annat!! Ameh varför lyssnar du inte? TACK så jäkla mycket för att du sabbade spelet nu! TA TJEJTRÄT!!” Sådär lät det dag ut och dag in när det skulle spelas brännboll i skolan under mellanstadiet. Tjejträt det var det platta brännbollsträt som ansågs vara enklare att träffa med men som också gav bollar som var lättare att fånga. Tjejträt, det sämre alternativet för alla visste ju att tjejer var sämre på brännboll.

”Vafan vilken brudfotboll ni spelar, som några riktiga kärringar!!” Jag mins såväl gapet från både pappor och tränare under fotbollsturneringarna. Att tjejer spelade fotboll på planen bredvid spelade ingen roll. Tjejer= sämre fotbollsspelare, ja kanske bara sämre rent generellt?

”Ryck upp dig då, var inte en sån jäkla fitta!!” Killarnas röster i korridoren i högstadiet och gymnasiet. Var någon nere skulle de sluta vara så mesiga, kvinnliga och ta saker ”som en man”. Jag mins hur grabbarna redan vid 14-15-16 års ålder började håna varandra om någon visade hänsyn och respekt för sin flickvän. ”Pussywhipped” ”toffel”… begrepp de snappat upp från föräldrar och TV. De visste redan då att riktiga män de är såna som gör precis vad de vill oavsett vad deras partner tycker om saken. Knulla andra? Inga problem. Skita i saker en lovat? Äh vem bryr sig. Tjejer med sina känslor, det är DET som är problemet.

Jag mins hur det kvinnliga könet, påstått kvinnliga egenskaper eller bara tjejer rent generellt ständigt användes för att beskriva det som var sämre. Inte bara av jämnåriga killar utan av pappor, lärare, vuxna runt om. Ingen verkade haja till eller bry sig om hur tjejer ständigt stämplades som mindre värda. Jag mins såklart hur detta påverkade synen på tjejer som alltid lite sämre, killarna som alltid lite bättre.

Jag mins också mannen i 50 års åldern som demonstrativt vände sig mot mig och mina vänner när vi sprang förbi honom på en liten stig genom en skogsdunge. Vi var på väg till ett barndisco på en camping. Ca 12 år gamla. Han ville försäkra sig om att vi såg hur han drog sig i kuken. Jag råkade möta hans blick och han flinade…

Jag mins alla otaliga gånger män blivit aggressiva eller arga när jag avvisat deras intresse på krogen. Alla händer som tagit sig friheter, som viftats bort med att det ingår i ”spelet”. Vars regler en skriver under på bara av att vistats i en bar…

Jag mins hur killarna i skolan upprört pratade om vikten av att tjejer skulle vara tjejiga, dvs sexiga och tillåta dem att ta på deras kroppar. Tjejer som sa ifrån eller inte ansträngde sig för att vinna deras intresse var bara äckliga, okvinnliga, flator eller alla tre samtidigt. Dessa tjejer förtjänade att straffas. Genom hån, slag eller sexuellt våld.

Jag mins hur en av killarna i klassen en måndag skröt om att han fått till det på en fest. Han var kung för han hade knullat, många high fives delades ut. Tjejen å andra sidan var en hora, madrassen som låg runt med alla det visste ju vem som helst. De dubbla budskapen verkade inte störa någon. Jag mins när jag skulle ta studenten och det spreds rykten om att jag låg med lärare för att få bättre betyg. Att jag hade anmält en lärare för sexuellt övergrepp var beviset. Jag anmälde nog egentligen bara för att jävlas.. Polisen la ju ner allt så uppenbarligen gjorde han inget fel. Alltså måste skammen vara min att bära. Främmande killar jag aldrig pratat med kom fram för att tala om att jag inte förtjänade att ta studenten.

Jag mins även hur snacket gick efter att en tjej våldtagits av en arbetare på ett tivoli. Hon hade ju velat, det märkets ju. Åkte hon inte upp gratisbiljetterna han gett henne efteråt? Jo precis, så hur kan hon ha blivit våldtagen?

Jag mins leken med grannarnas pojkar några år äldre än mig själv. Vi skulle spela in en film. Den äldre brodern skulle spela livräddare som drog upp mig ur vatten. I en scen skulle jag ligga på hans mage medan han simmade ”ryggsim” in till ”land”. Hela tiden kände jag något som gned och tryckte mot mitt underliv. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var. Inte fören vi var färdiga och han ställde sig upp och snabbt stoppade tillbaka sin snopp i gylfen. Då förstod jag plötsligt varför det varit så viktigt att hans lillebror inte var med i rummet. Jag var ca 10, han ca 17.

Fast mest mins jag nog känslan när min barndom försvann. När jag stod inlåst i en stuga. Trevande händer över min kropp. Hur min anal penetrerades och han som gjorde det beordrade sina vänner att se på. Verkligen SE att kuken var inne. Hur han hånade dem att inte vara fjollor eller fittor. Att de skulle våga göra samma sak. Jag mins orden efteråt. ”Berättar du för någon är du död. Fattar du? Jag dödar dig!”. Jag var 7:

Allt detta hände i den svenska idyllen. Medelklassens ideal. Villa vovve och Volvo. Svenska vita killar, barn i ”helt vanliga” familjer, elever på helt vanliga svenska skolor. Med svenska flaggor på skolavslutningen, dans runt midsommarstång och Kalle på Julafton. Kättbullar med brunsås, lingonplockning och gröna ängar. Där ingen ville se kopplingen mellan killarnas gap om tjejers sämre värde och det faktum att vi utsattes för sexuellt våld.

De som var inblandade då är gifta och har barn idag. De som skröt om sina sexuella erövringar, håna tjejer för sina och tyckte att en hård hand mellan benen bara var något tjejer skulle stå ut med är samma män som idag högljutt gapar om att sexuella övergrepp de förekom minsann inte förr och en kass kvinnosyn är ”importerad”. De som var inblandade då är de som idag pratar om vikten av att bevara de svenska värderingarna. Att återföra Sverige till en tid som försvunnit. Att skydda kvinnorna från övergrepp genom att lära ut de fina svenska traditionerna som tydligen försvann för ca 10 år sedan.

Å jag bara frågar, hur skall det hjälpa någon alls när denna utopi var det Sverige jag växte upp i?

SD och valfilmerna

SD börjar ladda upp inför Valet 2018. De startar med två filmer från herr Åkesson till det svenska folket. Grundbudskapet? Att nästa val står mellan de som vill rädda Sverige (SD) och de som vill förstöra Sverige (alla andra riksdagspartier). Så vad är det som förstör Sverige enligt SD? Jo, invandringen såklart. 
Bilden som målas upp är en bild där terrorismen mot vita svenskar är vardag, där vita svenskar våldas, mördas, ja tom lämnas lemlästade på våra gator som en ny norm. Åkesson säger förvisso inte att det gäller vita svenskar rakt ut, men det sägs indirekt i valen av ord och i valet av bilder. Samtidigt försöker filmerna skapa en längtan och enatt nostalgi bakåt till en tid av rågblonda barn i solsken där våld och övergrepp inte existerade. Med godmodiga poliser som spatserar gatan fram och bjuds på bullar av folkhemmets trygga hemmafruar. En skarp kontrast med solsken och blå himmel mot det mörker som vi är nedsänkta i idag enligt SD.  

 

Några saker som sägs i filmerna, och som visar dels att SD vill skydda bara de vita svenskarna, dels att mycket saker de tar upp för att visa att de bryr sig om kvinnor tydligt handlar om VISSA kvinnor och i kombination med bilderna tydliggör att snacket om att SD inte är emot ”skötsamma invandrare” bara är BS. (Obs, inte 100% korrekta citat, men innebörden i det som sägs har inte ändrats). 

* ”Terrorismen har kommit till Sverige, svenskar lämnas lemlästade på våra gator”. 
Ett uttalande som dels pekar ut terrorism som något som kommer utifrån. Att terrorismen fanns i Sverige, av infödda vita svenskar, långt innan Åhléns och lastbilen tar inte SD med. Det passar inte deras agenda av att mura in Sverige till en egen liten bubbla genom att utmåla världen utanför som ond och farlig. Det ger också förlängningen att de ”riktiga” offren, de som räknas, är de vita offren. De fem som dog räknas inte bara som de enda offren för terror i Sverige, de får också stå mall för den påstått nya vardagen där svenskar på regelbunden basis tydligen mejas ner och dödas på våra gator och torg… Detta tydliggörs i valet av bilder där bilderna om terrorn i Sverige enbart utgörs av bilder från just terrordådet i Stockholm, men inga bilder av de NMR bomber som sprängde benen av en arbetare, eller bilder frånsom terrordådet i Trollhättan. 
* ”Kvinnor könsstympas och gifts bort mot sin vilja i Sverige idag”. 
Sett till övrig kontext av filmen blir det tydligt att SDs problem är att dessa saker ibland sker i Sverige (trots förbud mot båda delarna). Att det sker någon annan stans spelar ingen större roll. Att det är mindre risk att det skär här där det är förbjudet, än i länder där det är tillåtet spelar ingen roll heller. Problemet är bara att det trots allt sket här, och att det därför blivit något Sverige måste hantera. SD bryr sig inte om kvinnorna som utsätts. De bryr sig inte om att skydda dem. De vill bara stänga dem ute så att deras öden inte blir ett problem för Sverige. 
* ”Sverige befinner sig i ett allvarligt läge, vårt land är på väg att slitas isär”. 
SD målar upp en bild av hur de andra partierna, och media, målar upp en falsk bild av vad som sker i samhället. Att samhället faller sönder, allt fallerar och Sverige har aldrig haft en sådan samhällskris som vi har idag. För att lösa detta beskriver SD hur de vill göra medborgarskap till ett medborgarkontrakt för att bygga en starkare mdborgaranda. Ett medborgarkontrakt som diffust skall upprättas med de som ”vill bidra till Sverige”. För den med koll på SDs politik vet vi att detta ”kontrakt” SD vill ha skulle villkoras på ett sätt som är emot de mänskliga rättigheterna och som gör skillnad på medborgare pga ursprung. 
* ”I delar av vårt land pågår ett inbördeskrig”. 

Okej….nej jag orkar inte ens.
* ”Massinvandringen medför inget positivt till Sverige, det är bara en stor kostnad vi inte har rådmed med. Massinvandringen förstör vårt land och skapar motsättningar, segregation, brott och problem”. 
Massinvandring har SD alltid ansett att Sverige har. Idag, liksom förr när det kom i snitt 6000 personer per år. För SD är ALL invandrig massinvandring. I filmerna försöker SD hävda att konflikterna inte går mellan infödda svenskar och invandrare utan mellan de som förstör landet och de som bygger upp. Samtidigt som varje bild i filmerna tydligt understryker att invandrare förstör per default. 

Att invandrarna är de som ger barn droger, spränger bilar, slåss med polis, kostar pengar sompå tas ifrån sjukvård och omsorg för de godasom vita and so on. I alla bilder som lyfter offer för det påstådda enorma förfallet av Sverige som land är det vita som visas. Som gråter, som ”flyr” (flyttar), som skadats, som bara försöker gå över gatan. I alla bilder som visar personer som ”bryter ner det Svenska samhället” visas bilder på personer som inte läsas som vita. Personer som förutsätts vara invandrare. 

Filmerna utgör inte hets mot folkgrupp, men filmerna är sjukt jävla rasistiska. Samtidigt är de så dystopiskt mörka att det inte är lätt att hålla sig för skratt. För seriöst, hur dåligt mår egentligen dessa människor? Hur fixar de att gå vidare med dagen när allt de ser från de vaknar till de går och lägger sig är ett totalt förfall? Vilka ord ska SD ens kunna dra till med om Sverige faktiskt hamnade i krig? Eller om vi på riktigt skulle få ett land som kraschar ekonomiskt istället för ett land som ekonomiskt går bättre än alla andra jämförbara länder?
Dessa filmer gör det så smärtsamt tydligt att hela SDs politik bara bygger på en enda sak: rädslan för den ”främmande” människan. Det finns ingen annan grund i deras politik. Ingen annan drivkraft. För att då ses som ett alternativ att rösta på måste SD fortsätta pumpa ut bilden av invandringen som det stora hotet mot Sverige, om hur Sverige pga invandringen redan nu är ett land i förfall där allt är idel mörker. De måste få människor att bli rädda för invandrare, rädda för Sveriges utveckling, rädda för sin framtid och därefter påstå att just SD är de enda som vågar säga som det är och därmed är de enda som kommer ta denna skapade rädsla på allvar. SD VILL att det ska gåvara dåligt för Sverige, de VILL att ekonomin ska krascha och att folk ska må skit. De vill det så gärna att de måste hitta på och överdriva för att utmåla Sverige som ett riktigt dåligt land. De vill det för annars har de inget att komma med politiskt. 
SD gör en politisk motsvarighet till att först göra någon livrädd för spindlar. Sen hitta på att det finns en stor spindel bakom huvudet på personen och att de som hävdar att spindeln är påhittad är elaka lögnare. För att slutligen framstå som den sanna vännen i nöd när de hävdar att de tagit bort den fiktiva spindeln…SD ljuger ihop ett problem för att konstruera en rädsla bara de kan råda bot på eftersom de är de enda som ser problemet de själva hittat på. 

Sker det våldtäkter? Ja. Liksom det gjort i alla tider. Finns det en säkerställd ökning av våldtäkter? Nej. Det finns ännu inte bevis på att våldtäkter ökat i populationen. Det har gått upp i absoluta tal, men inte statistiskt säkert i fråga om våldtäkter per capita. Also: Om alla som våldtagits plötsligt skulle anmäla alla våldtäkter skulle statistiken skjuta i höjden med ca 1000%. Är det då ett problem? Nej. Anmälningarna är inte problemet, att våldtäkter sker är problemet och de sker oavsett ursprung på förövaren. Vi måste jobba mot ALLA våldtäkter och inte som SD bara bry sig om de som utförts av den ”mörka mannen” samtidigt som de utan problem hatar på och trycker ner kvinnor som pekar ut vita svenska män som förövare.  
Sker det bråk med poliser, våldsbrott, rån osv? Ja. Och det går lite upp och ner men över tid har det faktiskt sjunkit. När det kommer till dessa saker är dessutom klass den absolut starkaste kopplingen mellan grupptillhörighet och brott. Det är de med lågt ekonomiskt och socialt kapital som bränner bilar, slåss, säljer droger, rånar och snor saker. Så som det varit i alla tider. Men SD vill inte prata om klass, klass är enligt dem en påhittad faktor som inte alls skapar problem. Problemen skapas enligt SD av invandrare som skiter i svensk historia. As usual tycker SD illa om fakta och statistik som visar att kopplingen mellan invandring och brott är en dålig faktor att titta till. 

Rakt igenom dessa filmer går den röda tråden av Jimmie Åkesson som en landsfader. Mannen vi kan lita till. Mannen som vill oss väl. Som en pappa till oss alla, sträng men kärleksfull. Plötsligt känns filmerna inte lika komiska längre i allt överdrivet mörker. Likheterna med nazisternas bilder och språkbruk blir alltdet för närvarande för att bara skratta bort. Det läskiga är egentligen inte att Jimmie vill lansera sig som landsfader och landets räddare, det läskiga är vetskapen om att väljare går på det och att personkulten runt Jimmie har sektliknande proportioner. Om SD får makt innebär det att vi får ett parti som styr landet med rädsla som medel. Ur rädsla som grund kan vi aldrig skapa trygghet, bara mer rädsla. Om SD får ta makten blir Sverige ett land skapt för otrygghet, då kan vi verkligen prata om ett mörker som lägger sig…. 

(Samtliga bilder i detta inlägg är fråndet SDs nya valfilmer).