Har blivit utmanad av min bloggvän Glitterblaster att skriva om psykvården och behandlingen av rasifierade. Läs vad hon har att säga om ämnet här.

 

Jag har själv varit i kontakt med psykvården många gånger och oavsett vad jag bett om hjälp för har mina problem negligeras. Det intressanta är att orsaken till att de inte tagits seriösa varierat enormt beroende på om personen jag träffat vetat om att jag är adopterad (och alltså har vita föräldrar) eller ej.

 

Första kontakten hade jag i högstadiet, en kamratstödjare på skolan upptäckte att jag hade skurit mig i armarna och skickade mig till skolans kurator. Så fort han fick veta att mina föräldrar var vita var det som att alla problem var borta. Jag kunde ju bara prata med dem så löste sig allt! Att problemen bottnade i helt andra saker än mina föräldrars härkomst och att jag inte ens kunde sätta ord på exakt allt jag kände var inte så noga. Jag träffade honom 2 gånger och sedan avskrevs mitt behov av hjälp. Kort tid senare tyckte en annan lärare att jag åt för dåligt och att ”sådana som jag” borde ha större rumpa. Detta ledde till att jag stämplades som ätstörd och under ca 1 år konstant övervakades kring mina måltider både i skolan och hemma. Däremot fick jag ingen som helst samtalshjälp, att finna en orsak bakom att jag inte ville äta var det ingen som brydde sig om. Mest sköts det undan som ett försök från mig att vara svår och speciell.

 

Efter detta höll jag mig undan psykvården så mycket jag kunde, men så andra året på gymnasiet utsattes jag för ett sexuellt övergrepp av en lärare och fick akuttid hos BUP. Tid som sedan spenderades med att i gemensamt samtal med mina föräldrar utröna hur _de_ mådde av detta och i enskilda samtal med mig ta reda på hur mycket sex jag hade i övrigt, om jag hade ett KK och om det fanns något i mitt beteende som orsakat övergreppet. Behöver jag säga att jag inte gick på många möten där innan jag sa att jag inte behövde gå dit mer för jag mådde ”bra”? Att jag fortfarande, 10 år senare drömmer mardrömmar om detta tyder iof på motsatsen men det är så det får se ut antar jag när ingen är intresserad av att faktiskt lyssna.

 

Nåväl, i mitt sista försök att få hjälp gick jag till en läkare när min äldsta unge var ungefär 4 månader, jag sa att jag behövde psykvård, att jag mådde dåligt pga obearbetade trauman tidigare som gjorde att jag sov dåligt, var nedstämd och att jag oroade mig för att göra min dotter illa eftersom jag kände att mitt psykiska mående inte var vad det borde för att orka med en liten bebis på bästa sätt. Läkaren frågade lite om min livssituation i övrigt, uppväxt etc och igen, direkt hen fick höra att jag är adopterad och har svenska föräldrar försvann alla problem. Läkarens utlåtande till sist? ”Du är ju medveten om dina problem, läs en bok på ämnet så löser det sig”.

 

Under dessa år försökte jag nu och då prata med läkare om behovet av att få hjälp från andra, men icke. Antingen för att ”det är ju sådär ni är” där ”ni” alltså syftar till personer med mörk hud, eller så löser det faktum att jag är adopterad alla mina problem. Frågan är ju hur mycket som mina föräldrar ska fixa bara för att de valde att adoptera ett barn?

 

När jag sedan ser på mina vita vänner och bekanta ser bilden helt annorlunda ut.  Precis som Glitterblaster skriver om tas de på större allvar och framförallt har jag aldrig varit med om att deras föräldrar förväntas vara lösningen till alla deras problem. När det kommer till möjligheten att få utskrivet medicin upplever jag även att det går lättare, jag har rakt ut fått höra att läkare inte vill ge mig något för ”ni invandrare blir bara beroende”. Samtidigt finns också en ständigt misstänksamhet att en som rasifierad söker hjälp inte för att en mår dåligt utan för att en vill smita undan från att behöva jobba. För alla vet ju att ”invandrare” bara är lata bidragstager eller?

 

Att få vård i dagens Sverige där sjukdom oavsett sort ses som ett tecken på lathet och svaghet är svårt nog, men för oss med rasifierade kroppar tillkommer ytterligare en mur att komma igenom för att få den hjälp vi behöver. Är det märkligt att många av oss får svårt att bidra till samhället så som förväntas av oss när vi inte först kan få den hjälp som behövs för att vi ska må bra och faktiskt klara av att vara en aktiv del i samhället?

 

Jag skickar nu utmaningen vidare till AmraHamra och hoppas även fler bloggare hakar på detta!