I dagarna har en gammal artikel från i fjol börjat cirkulera igen. En artikel där en polis som tillbringat fyra år i Rumänien uttalar sig om att det ”är vanligt” med organiserade tiggarligor.
Denna artikel verkar återanvändas som ett svar på kritiken mot SDs valaffischer om att stoppa det organiserade tiggeriet.
Att SD väljer ut tiggarna som sin valfråga har helt enkelt att göra med att tiggare är något som många finner obehagligt, tiggare är en påminnelse om att världen inte är rosenskimrande och vacker, inte ens här i lilla trygga Sverige. Detta gör många illa till mods, men istället för att försöka bekämpa problemen bakom tiggeriet, såsom rasism i hemlandet, fattigdom, kapitalism och klassklyftor är det enklare att sopa problemen under mattan och helt enkelt se till att inte se tiggarna. SD satsar därför hårt på att spela på fördomar om tiggare som lata och giriga, samtidigt som de utnyttjar den olust som många känner av att se fattiga och utslagna på gatan. Artikeln som det hänvisas till är en intervju med en enda polis, dessutom baserat på hans vistelser i ett av de länder med absolut störst förföljelse av tiggare och resandefolk i Europa. Att poliser kan vara rasister är ingen hemlighet, det är faktiskt rätt väl känt och vi har tex romregistret som en rätt nylig påminnelse om just detta. Att utgå ifrån att just denna polis sett och erkänner något som flera hela polisdistrikt hävdar inte pågår är imo rätt långsökt. Varför skulle just han av alla ”se sanningen”? Det har gjorts flera undersökningar på ämnet, inget tyder på något organiserat tiggeri utan enbart på desperata fattiga människor som försöker finna vägar att försörja sig. Några artiklar i urval:
DN: ”Jag ska inte behöva leva såhär”
DN: ”Politiker provar på livet som tiggare”
Metro: ”Ligor bakom tiggeriet en myt”
SvD: ”De vanligaste myterna om tiggare”
Dagens Media: ”Stadsmissionen om SDs tiggerikampanj – Förskräckligt och ren lögn”
SvD: ”SD har inte läst vår rapport”
Det finns alltså ett väldigt tydligt underlag på att det inte förekommer en utbredd organisering av tiggare för att sko sig på givmilda människors naivitet. Tvärt om är livet som tiggare hårt, förnedringen total och helt ärligt, vem skulle frivilligt välja ett sådant liv som tiggare har om de istället erbjöds arbete, studier, ett hem och en trygg inkomst? Svar: Ingen. Så att påstå att tiggare bara är för lata för att arbeta är enormt lågt och jag har svårt att se att det bottnar i annat än en fruktansvärt unken och oempatisk människosyn.
Att ge sig på just tiggare är inget nytt, tiggare har i alla tider varit extra utsatta och tiggeri har varit förbjudet även i Sverige i omgångar. Kort efter att Hitler och nazisterna fått makt i Tyskland skrev tidningarna massor om det organiserade tiggeriet och senare hamnade tiggare med en egen märkning i koncentrationsläger. Tiggare är en enkel måltavla just för att de skapar olustkänslor hos många med sin blotta närvaro, samtidigt som de saknar medel att själva skapa opinion och försvara sin existens. Att vi nu ser en ökad våg med motstånd mot tiggeriet beror dels på att antalet tiggare ökar i Sverige igen (vilket delvis beror på den fria rörligheten inom EU men också på ökade klassklyftor) något vi varit relativt förskonade från under en lång tid, samtidigt som det gått en fascismvåg över Europa vilket bland annat SD är en del av.
Människan vill gärna ha syndabockar, några att peka på och anse sig vara förmer än, och vilka är då lättare att peka ut som ett problem än de svagaste som inte kan försvara sig mot anklagelserna? Det faktum att hatet mot tiggare ökar och ett parti tom gör som huvudfråga att stoppa tiggeriet är en mörk utveckling, för när tiggarna är bort blir det en annan grupp som måste pekas ut för att skylla livets orättvisor på, och sen en annan, och en annan, och en annan….
I just detta fallet passar den kända dikten av Martin Niemöller väldigt väl:
Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig.