Såhär snart en vecka efter valet, en vecka efter att SD blev Sveriges tredje största parti verkar Sverige vara fullt upptagna med att peka finger. Vem vare som röstade? Vems fel är det? Va? Vare DU som gjorde det?

Frågorna ställs, analyserna kommer i hundratal. Jag har själv bidragit till dem. Samtidigt känner jag nu att det får räcka. Sluta peka finger mot andra. Peka mot er själva. För faktum är: Rasismen finns inom oss alla. I allas små innersta väsen gömmer sig en lite rasist. Redo med sina fördomar. Sin exotifiering. Sitt hat. Ingen är immun. Inte den vita svensken som reser land och rike runt och ”upplever andra kulturer”. Inte den ensamstående mamman vars barn ”bara leker med invandrarungar”. Inte heller vi med annan härkomst än den Svenska. Vi som ser rasismen och anstränger oss ännu mer för att visa att vi duger. Eller invandraren som slänger andra invandrare under bussen för att få säga att ”Jag, jag är faktiskt bra. Titta på mig, mina studier, mitt fina jobb! Jag passar in. Det är de där andra som förstör!” 

Alla är vi en del av rasismen. Alla föder den, växer i den, andas in den varje dag året om. Ingen går opåverkad och ingen står utan ansvar i detta. SD är inte rasismen. SD är inte orsaken de är blott ett symtom på problemen. En reaktion i en tid där individualism är ordet för dagen och solidaritet en bristvara. När folk skanderar att 87% inte röstade SD, att 87% är bra, inte rasister, så blir jag bara så trött.

Att 87% inte röstade SD betyder inget om vem som är rasist för rasister finns i de andra partierna, bland soffliggarna och bland de som röstade blankt. Vi måste sluta tillåta debatten utmåla SD som de enda rasisterna. Vi måste sluta frånta oss själva från skuld och istället på allvar granska våra egna beteenden. Vad gör vi som föder rasismen? Alla gör något men för att kunna sluta måste vi våga se vad det är så vi kan påverka det.

SDare och rasister är inte märkliga monster från andra planeter, utan känslor eller empati. De är helt vanliga människor, som du och jag. De ser ut som oss, finns mitt bland oss. De kan vara vår kollega, en kär vän, en släkting eller grannen. När vi slutar tala om SDare som några som finns någon annan stans, när vi slutar tala om dem som de hemskaste av hemska då har vi en chans att kanske nå dem, få dem att tänka om.

Politiken de för är vidrig, men det betyder inte att människorna är vidriga. Så peka det där fingret nu mot dig själv och fråga ”Vad gör jag för att bidra till rasismen och hur kan jag sluta?”

På lite samma tema uppmanar jag alla att läsa Adoris debattartikel här.