Etikettarkiv: 2014

Vi är alla rasister

Såhär snart en vecka efter valet, en vecka efter att SD blev Sveriges tredje största parti verkar Sverige vara fullt upptagna med att peka finger. Vem vare som röstade? Vems fel är det? Va? Vare DU som gjorde det?

Frågorna ställs, analyserna kommer i hundratal. Jag har själv bidragit till dem. Samtidigt känner jag nu att det får räcka. Sluta peka finger mot andra. Peka mot er själva. För faktum är: Rasismen finns inom oss alla. I allas små innersta väsen gömmer sig en lite rasist. Redo med sina fördomar. Sin exotifiering. Sitt hat. Ingen är immun. Inte den vita svensken som reser land och rike runt och ”upplever andra kulturer”. Inte den ensamstående mamman vars barn ”bara leker med invandrarungar”. Inte heller vi med annan härkomst än den Svenska. Vi som ser rasismen och anstränger oss ännu mer för att visa att vi duger. Eller invandraren som slänger andra invandrare under bussen för att få säga att ”Jag, jag är faktiskt bra. Titta på mig, mina studier, mitt fina jobb! Jag passar in. Det är de där andra som förstör!” 

Alla är vi en del av rasismen. Alla föder den, växer i den, andas in den varje dag året om. Ingen går opåverkad och ingen står utan ansvar i detta. SD är inte rasismen. SD är inte orsaken de är blott ett symtom på problemen. En reaktion i en tid där individualism är ordet för dagen och solidaritet en bristvara. När folk skanderar att 87% inte röstade SD, att 87% är bra, inte rasister, så blir jag bara så trött.

Att 87% inte röstade SD betyder inget om vem som är rasist för rasister finns i de andra partierna, bland soffliggarna och bland de som röstade blankt. Vi måste sluta tillåta debatten utmåla SD som de enda rasisterna. Vi måste sluta frånta oss själva från skuld och istället på allvar granska våra egna beteenden. Vad gör vi som föder rasismen? Alla gör något men för att kunna sluta måste vi våga se vad det är så vi kan påverka det.

SDare och rasister är inte märkliga monster från andra planeter, utan känslor eller empati. De är helt vanliga människor, som du och jag. De ser ut som oss, finns mitt bland oss. De kan vara vår kollega, en kär vän, en släkting eller grannen. När vi slutar tala om SDare som några som finns någon annan stans, när vi slutar tala om dem som de hemskaste av hemska då har vi en chans att kanske nå dem, få dem att tänka om.

Politiken de för är vidrig, men det betyder inte att människorna är vidriga. Så peka det där fingret nu mot dig själv och fråga ”Vad gör jag för att bidra till rasismen och hur kan jag sluta?”

På lite samma tema uppmanar jag alla att läsa Adoris debattartikel här.

Svenska flaggan är inte min

Idag vaknar jag till nya tider. Jag vaknar till ett Sverige där var 8e person öppet säger att de inte vill ha mig här. Jag vaknar till ett land där ett fascistiskt parti röstats fram till 3e största. Ett parti som om de fått bestämma hade sett till att min familj, mina barn, inte fanns.

Jag tänker på detta när jag i natt såg SD fira. Jag tänker på alla mina transsyskon som kommer få lite längre väg nu till accepterande, hjälp och stöd som de behöver och förtjänar. Jag tänker på alla som liksom jag är adopterad. Både vi som ser vad som sker, och de som valt att rösta för ett parti som inte vill ha dem här. Jag tänker på hur SD drivit fram en syn på ”onda” och ”goda” invandrare, som får de utsatta att vända sig mot varandra istället för att sluta upp och stötta varandra. Jag ser mig omkring i detta nya land och ser hur rädslan sprider ut sig. Rädlsan som vänds till hat mot de som inte räknas som svenskar, och rädslan som får andra att överväga att fly (igen).
I kommunen jag bort i fick SvP 0.2% av rösterna i kommunvalet. Försvinnande liten siffra men i fjol fick de 0%. 0.2% är ändå ett antal människor som tycker etnisk rensning låter lockande. Ett antal röster som drivits fram av den normalisering som SD stått för. Ett antal röster som tillåtits ges den organiserade nazismen för hey, alla får väl tycka som de vill?

Sverige har i valet igår tydligt visat att detta inte är ett land för alla trots allt. När Jimmie står där och talar om ”Sverigevänner” blir jag illamående. Hur kan ett parti som tycker att allt med landet är fel vara de som påstår sig gilla landet mest? När SD viftar med sina svenska flaggor inser jag på allvar:
Sverige är inte mitt land. Svenska flaggan är inte min flagga, och kanske har det alltid varit så?  Jag vet inte..
Vad jag vet är att 13% tagit ställning emot mig, min familj, mina barn. Emot att vi finns. Jag undrar hur många av dem som ens inser det själva? Jag undrar hur många som tror att SD bara är emot de ”onda” invandrarna, de som gör brott? Hur många förstår att alla de där ”goda” invandrarna som kanske är deras kolleger, vänner, kanske tom familjemedlemmar, är precis lika hotade, precis lika oönskande?

Hur många som röstade SD är okej med att SvP får mer luft under vingarna? För det är vad som kommer ske. Ett parti som skanderar om ett vitt Europa och ett Sverige till svenskarna börjar också sakta normaliseras, ett växande SD hjälper dem. Att media och ”experter” igår direkt började tjabbla om att vi nu måste prata mer om invandringen, mer om integration är precis vad SD vill, det är den raka vägen till normalisering. Vi ska INTE prata mer om invandring. Det är en fråga som inte ens ligger på top tio över viktiga valfrågor. Vad politikerna måste inse är att det egentligen inte är invandringen som oroar. Det är skolan, jobben och tryggheten som oroar. Det är vad vi behöver tala mer om. Med klara besked och minimum av flumm och svävande på målet.

Jag vill kunna se Sverige som mitt igen, jag vill kunna ha den svenska flagga  och vara glad att den representerar mig. Idag är detta landet inte mitt, flaggan representerar inte mig. Jag kan inte upprepa det nog ofta. Jag vet att jag inte är ensam med min känsla och det måste alla inse, speciellt alla ”låt oss kämpa vidare bara”, ”nu tar vi nya tag” och ”gläds åt regetingsskiftet” förespråkarna. Ja vi ska kämpa vidare, vad annars finns? Acceptera bara att vi är många idag som är trötta, ledsna och framförallt rädda. Inga peppande ord tar bort detta hot. Inga peppande ord ändrar känslan av att vara oönskad här. Idag är sorgens dag. Låt oss sörja idag så kämpar vi vidare i morgon.