Idag vaknar jag till nya tider. Jag vaknar till ett Sverige där var 8e person öppet säger att de inte vill ha mig här. Jag vaknar till ett land där ett fascistiskt parti röstats fram till 3e största. Ett parti som om de fått bestämma hade sett till att min familj, mina barn, inte fanns.

Jag tänker på detta när jag i natt såg SD fira. Jag tänker på alla mina transsyskon som kommer få lite längre väg nu till accepterande, hjälp och stöd som de behöver och förtjänar. Jag tänker på alla som liksom jag är adopterad. Både vi som ser vad som sker, och de som valt att rösta för ett parti som inte vill ha dem här. Jag tänker på hur SD drivit fram en syn på ”onda” och ”goda” invandrare, som får de utsatta att vända sig mot varandra istället för att sluta upp och stötta varandra. Jag ser mig omkring i detta nya land och ser hur rädslan sprider ut sig. Rädlsan som vänds till hat mot de som inte räknas som svenskar, och rädslan som får andra att överväga att fly (igen).
I kommunen jag bort i fick SvP 0.2% av rösterna i kommunvalet. Försvinnande liten siffra men i fjol fick de 0%. 0.2% är ändå ett antal människor som tycker etnisk rensning låter lockande. Ett antal röster som drivits fram av den normalisering som SD stått för. Ett antal röster som tillåtits ges den organiserade nazismen för hey, alla får väl tycka som de vill?

Sverige har i valet igår tydligt visat att detta inte är ett land för alla trots allt. När Jimmie står där och talar om ”Sverigevänner” blir jag illamående. Hur kan ett parti som tycker att allt med landet är fel vara de som påstår sig gilla landet mest? När SD viftar med sina svenska flaggor inser jag på allvar:
Sverige är inte mitt land. Svenska flaggan är inte min flagga, och kanske har det alltid varit så?  Jag vet inte..
Vad jag vet är att 13% tagit ställning emot mig, min familj, mina barn. Emot att vi finns. Jag undrar hur många av dem som ens inser det själva? Jag undrar hur många som tror att SD bara är emot de ”onda” invandrarna, de som gör brott? Hur många förstår att alla de där ”goda” invandrarna som kanske är deras kolleger, vänner, kanske tom familjemedlemmar, är precis lika hotade, precis lika oönskande?

Hur många som röstade SD är okej med att SvP får mer luft under vingarna? För det är vad som kommer ske. Ett parti som skanderar om ett vitt Europa och ett Sverige till svenskarna börjar också sakta normaliseras, ett växande SD hjälper dem. Att media och ”experter” igår direkt började tjabbla om att vi nu måste prata mer om invandringen, mer om integration är precis vad SD vill, det är den raka vägen till normalisering. Vi ska INTE prata mer om invandring. Det är en fråga som inte ens ligger på top tio över viktiga valfrågor. Vad politikerna måste inse är att det egentligen inte är invandringen som oroar. Det är skolan, jobben och tryggheten som oroar. Det är vad vi behöver tala mer om. Med klara besked och minimum av flumm och svävande på målet.

Jag vill kunna se Sverige som mitt igen, jag vill kunna ha den svenska flagga  och vara glad att den representerar mig. Idag är detta landet inte mitt, flaggan representerar inte mig. Jag kan inte upprepa det nog ofta. Jag vet att jag inte är ensam med min känsla och det måste alla inse, speciellt alla ”låt oss kämpa vidare bara”, ”nu tar vi nya tag” och ”gläds åt regetingsskiftet” förespråkarna. Ja vi ska kämpa vidare, vad annars finns? Acceptera bara att vi är många idag som är trötta, ledsna och framförallt rädda. Inga peppande ord tar bort detta hot. Inga peppande ord ändrar känslan av att vara oönskad här. Idag är sorgens dag. Låt oss sörja idag så kämpar vi vidare i morgon.