Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

129 reaktioner till “Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.”

  1. Jag blev alldeles matt av att läsa er berättelse. Svårt att tro att det händer i Sverige 2015. Jag ser av alla inläggen ovan att ni har fått en massa tips på hur ni kan agera gentemot socialtjänsten och förskolan. Ni/V har rätten på er sida. Jag hoppas att ni ska få rätt och ert barn blir lämnad i fred. Jag ville bara tipsa om den här filmen på Youtube om ett barn i V:s situation med lika förstående föräldrar som ni. https://www.youtube.com/watch?v=yAHCqnux2fk
    Lycka till i er kamp.

  2. Hej. Klipp från en artikel ur SvD. Länk bifogad till hela artikeln som egentligen handlar om genuspolitik kontra integration.

    ”Enligt svensk lagstiftning måste varje förskola upprätta en likabehandlingsplan, där man ska arbeta med alla de sju diskrimineringsgrunderna. I ett aktivt samråd med barnen ska man ta fram handlingsplaner med hänsyn till kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. En minst sagt utmanande uppgift med tanke på att förskolebarnen befinner sig i åldersspannet 1–6 år!

    Hjälp finns dock att få. I JämO:s, DO:s, HomO:s och BEO:s gemensamma handledning för arbetet med likabehandlingsplan i förskolan står det:

    ”Förskolan kan främja lika rättigheter oavsett sexuell läggning genom att se till att homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag. … En konkret främjande insats är att se till att förskolan har barnböcker som synliggör olika typer av familjer. … En annan främjande insats är att inte slentrianmässigt spekulera i om Meja och Max, två och ett halvt år, fattat tycke för varandra och kan vara ett blivande par, att undvika att förstärka heteronormen som det enda självklara och naturliga i den egna verksamheten.” Senare i samma dokument talas det om vikten att ”få klart för sig om det finns lekmönster utifrån till exempel kön som behöver brytas”.”

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/genuspolitik-i-krock-med-integrationen_4451273.svd

  3. Jag är själv en transsexuell kille och mins att även jag i ung ålder började klä mig mer åt det typsikt manliga. Jag mins att jag blev ifrågasatt som liten men kom inte fram till att jag var transsexuell för ens tre år sedan och har inte refererat mig själv som kille innan dess men alltid känt mig som en. Det är helt sjukt att det ska läggas tid med psykologer och socialen för erat barn istället för att låta hen göra som hen vill. Fortsätt kämpa och ni är underbara föräldrar som stödjer hen!!

  4. Heja er! Ni är superbra föräldrar som lyssnar på ert barn och ser till hens bästa.
    Tänk att det kan vara så provoserande och ses som så farligt med någon som avviker minsta lilla. Specialpedagogen har valt helt fel yrke och missupfattat sina arbetsuppgifter. De borde lägga tid, pengar och energi på de barn och familjer som verkligen behöver det!

    Kämpa på! 💜

  5. så mycket elände bara föra att vuxna i barnets närhet (förskola) känner sig obekväma med situationen och inte kan hantera en liten person som inte går att sätta i ett särskilt fack….

  6. Det gör mig så illa berörd att vi än idag lever enligt 1800-talets heteronormativa tänkande, att människor inte kan acceptera andra människors livssyn eller sexualitet. Att vi skall stoppas in i olika fack om vad som är rätt och fel. Ert barn är en stolt person även om hen är ung i åldern och skall så få vara. Ni har allt mitt stöd.
    Kram från blivande sexolog.

  7. Heja heja er! Oj vad mycket tid som lagts ner på något så naturligt som ett barns funderigar över kön. Hur kan de göra så. De saknar kompetens och empati. Ni gör rätt! Heja och kärlek till er!

  8. tusen tack för att ni delar med er!

    det är guld med stöttande föräldrar, era barn är väldigt lyckligt lottade.
    det skulle vara enklare att bara få växa och bli den person en vill vara om samhället inte hela tiden försöker hålla tillbaka… lyckligtvis hittar en del sig själva i äldre ålder också.

    socialen kanske kan använda denna tid till att prata med föräldrar som hjärntvättar sina barn med religiösa regler istället om de nu måste blanda sig in i föräldrar och barn relationer.

    önskar er allt gott!

  9. Ni är fantastiska som kämpar vidare, jag hoppas ni finner tröst och styrka hos varandra och andra som kan hjälpa er. Det är inte lätt, vi har kämpat för våra barn som gick igenom olika faser, klädmässigt och identitetsmässigt, mellan 2-5 år och omvärlden kan vara skoningslös och extremt fördomsfull. Att det ska vara så svårt att låta barn få vara människor, inte kön. Jag fick ofta höra att det var jag (inte min man) som med mina ”feministiska värderingar” påtvingat våra barn det ena och det andra. Deras egen vilja ignorerades helt och en del (vuxna enbart, barnens kompisar var aldrig ett problem) visade ingen respekt för dem. Idag, som då, är de trygga, älskade, nyfikna och diskussionsglada glada barn som får vara precis som de vill!
    Stora kramar och all lycka önskar jag er, nu och i framtiden

  10. Hej!
    Jag förstår er stress, oro och besvikelse över socialtjänstens agerande. Har själv ett barn som hamnat under deras klor 😦
    Ofta undrar jag vilket år deras lagar och regler skrevs. Idag tror man att socialtjänsten ska finnas till för en uppbackning av samhället men om igen och åter igen hamrar de ner en spik i oskyldiga barns små hjärtan. Varför gör de barn till gärningsmän när de i själva verket är offer?

    Min andra son, som de inte lyckats nypa, har, så länge jag kan minnas, uttryckt en könsidentifiering som flicka, fram till nu. Han fyllde just 5 år. Nu säger han att han är ”pojke” men beter sig som ”flicka”, om man nu ska sätta ett beteende i ett könsfack. Vidare säger han dock:
    ”Jag är pojke nu, mamma. Men när jag blir stor ska jag gå till doktorn och få en snippa och då ska mitt hår vara lika långt som Elsas (i disneyfilmen frozen) och gifta mig med N (en flicka på samma dagis)”
    Om han är gay, trans, bi eller hetero vette tusan men han är definitivt ett barn med egen stil 🙂

  11. Om ungen vill vara kille så är det väl bra att förklara att man lättare blir bemött som kille om man ser ut som en? Dvs kortare hår, mer manligt kodade kläder, och oddsen är större att någon titulerar dig som tjej.

    Träffar du en transsexuell människa så lär du ju ganska snabbt fatta att de föredrar ett visst pronomen utifrån hur de klär sig.

    Är det endast pronomet man är ute efter så är det ganska poänglöst, och lite bortskämt. Ser man ingen skillnad på tjejer och killar i egenskaper, så finns det eg ingen anledning att villa vara varken tjej eller kille, eftersom det är samma sak.

    1. Det bla specialpedagogen har problem med är ju just att V ser ut som en kille. Alla som träffar hen tror det är en kille iaf tills de hör namnet och även då glömmer många av sig och omtalar V som en pojke pga både utseende och beteende vilket specialpedagogen och chefen på socialen inte kan acceptera. V är och ser ut precis som hen önskar just nu och bemöts generellt också på det sätt hen önskar, dvs genom att omtalas som pojke.

  12. Stå på er. Ni gör helt rätt utifrån vad ni har berättat här.

    Till alla andra goda råd vill jag lägga till det att ni har rätt att ha någon med er på mötet med socialtjänsten. Så som tex en psykolog med faktisk kompetens på området, socionom eller någon representant för en lämplig brukarorganisation.
    Socionomer får en väldigt bred utbildning men vi är generellt sett inga specialister på psykologi och utvecklingslära. Tyvärr låter det som om den här specialpedagogen har fyllt er socialsekreterares öra med gift.

    Minns inte om någon annan sa det men ni har rätt att ta del av i princip alla handlingar i fallet om det inte finns uppenbar fara för barnet om ni läser det eller en risk för uppgiftslämnare. Jag har svårt att se att något av det är sant i det här fallet.
    /Socionomstudent

  13. Jag säger samma sak som tidigare kommentarer: Ni ‘r fantastiska! Stå på er!

    Som forskare i biologi och medicin blir jag även upprörd över den ignoranta synen på kön som soc-kvinnan har.
    Kommentaren att V är ”biologisk flicka”, bara för att hen har en specifik typ av könsdelar, har nämligen INTE grund i biologin. Forskningen är nu mer entydig på att konceptet kön helst ska ses som ett spektrum.

    Den mest prestigefulla tidskriften Nature, skriver bra om det här:
    http://www.nature.com/news/sex-redefined-1.16943

    Och här har jag försökt sammanfatta artikeln på Svenska:
    http://teedags.blogspot.co.uk/2015/02/senaste-ronen-kring-ditt-kon.html

    Ni fixar det här. Och er kärleksfulla inställning till ert barn gör en varm om hjärtat!

  14. Men så sjukt! Hoppas verkligen att det löser sig men vad fan liksom. Det är ju uppenbarligen inte hos er problemet ligger, varför är det så viktigt för VUXNA vilket kön barnet identifierar sig med? Helt galet ju!

  15. Hej!
    Ni har redan fått många goda råd men vill lämna en kommentar om vilka fantastiska föräldrar ni är. Stå på er!

  16. det är här så fruktansvärt att läsa! hoppas att soc slutar med sina transfoba förtryckande galenskaper snart.

    men det måste ändå vara fantastiskt för V att ha så fina och stöttande föräldrar som är villiga att kämpa så mycket för hens rätt att må bra och vara sig själv. lycka till!

  17. Blev otroligt berörd av er situation. Känner igen mig i V och min egen förskoletid. Stå på er! Den styrka ni kan förmedla och bygga V-s självkänsla med är guld värd i framtiden. Min frustration över omgivningens vilja att placera mig i dock- och pysselhörnan när jag ville klättra och köra traktor fångades delvis upp av mina föräldrar som gjorde så gott de kunde att stötta mig. Det var på mitten av 70-talet och jag har trott och vill fortfarande tro att dagens förskola kommit längre. Jag tror att om man ”skyddar” barnet mot att skilja sig för mycket fr normen (bära superhjältekläder som flicka t ex) kommer man forma en person med en lägre självkänsla än annars. Lycka till! Och njut av era fina barn!

  18. Jag vill ge ALLA en uppmaning när det kommer till kontakter med bland annat skola och myndigheter.

    Se till all ALL kommunikation är dokumenterad! Använd brev och e-post. Spela in alla möten och telefonsamtal! Det finns bra appar som är både lätta att använda och diskreta. (Jag använder InCall Recorder till min Androidtelefon. Testa appen noga innan du använder den skarpt för många är dåliga.) Det är fullt lagligt att spela in ett samtal eller möte där du är med. Du är inte ens skyldig att upplysa de andra om att du spelar in!

    Tyvärr har jag så många exempel på egna erfarenheter där myndigheter och andra sagt en sak och sedan ändrat sig. Men med hjälp av inspelningar har jag kunnat bevisa vad de sagt och därigenom fått rätt.

    Glöm bara inte att börja i tid, innan problemen uppstår. För ofta är tonläget ett i början och sedan när det ändras kan det vara försent.

  19. Socialen försöker allt som oftast ge intrycket att ni är skyldiga enligt lag att delta i deras utredning. Det är fel. Socialen har en skyldighet att genomföra en utredning. Ni har ingen skyldighet att delta.

    Socialens utredning kan i huvudsak utmynna på tre olika sätt.
    1. Att de anser att det inte finns behov av att socialen ger ett förslag på hur de kan stödja er. Utredningen avslutas utan vidare åtgärd.

    2. Att de anser att det finns behov av stöd från deras sida som de vill föreslå er.
    Stöd kan vara allt upptänkligt, tiilgång till psykolog för barnet, samtalsterapi, deltagande i gruppaktiviteter med barn i liknande situation eller annat. Här är det bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt att föreslå.
    Ni har ingen skyldighet att ta emot något stöd och de kan inte tvinga på er det mot eran vilja.

    3. Att de anser att det föreligger brister i omsorgen eller den sociala utvecklingsmiljön som riskerar att skada barnet eller att barnet skadar sig själv eller någon annan. Då kan de besluta om
    a) om risken är allvarlig och överhängande, ett omedelbart omhändertagande. Då måste de också genast, i princip senast nästa arbetsdag, överlämna ärendet till förvaltningsrätten som ska göra en prövning enligt LVU så snart det är möjligt.
    b) om det finns risk för barnets hälsa och utveckling utan att vara överhängande, överlämna ärendet till förvaltningsrätten för prövning enligt LVU.

    Om utredning som socialen är skyldiga att genomföra övergår i ett potentiellt LVU-ärende är ni trots det inte skyldiga att på något sätt medverka i utredningen. Däremot, oavsett om ni medverkar i utredningen eller inte, har ni rätt att för egen del och för barnets del begära att ett juridiskt ombud ska utses åt er. Socialen ska då överlämna er begäran tillsammans med det utredningsmaterial som dittills framkommit till förvaltningsrätten som ska förordna ombud åt er. Ni kan begära att ni som föräldrar ska få ett ombud och att barnet ska få sitt eget ombud. Ombudens kostnad stannar på staten.

    Socialen är skyldiga att genomföra sin utredning så snabbt som möjligt och på det sätt som innebär den minsta störningen och kränkningen av ert privatliv. Under alla omständigheter måste utredningen avslutas inom fyra månader och kan bara förlängas om det föreligger synnerliga skäl, vilket inte kan utgöras av er bristande medverkan.

    Jag föreslår att ni, vid er nästa kontakt med socialen frågar om det har framkommit något i deras utredning som de misstänker kan utgöra någon fara för barnets hälsa eller utveckling.

    Begär att få utskrifter och kopior på allt som har antecknats, tillförts eller på annat sätt varit aktuellt i ärendet. De har ingen rätt att neka er och handlingarna ska utlämnas genast, dvs senast nästa arbetsdag.

    Klargör för socialen att ni redan där och då framställer en begäran om att juridiska ombud ska utses åt er genast, för det fall det i utredningen på minsta sätt övervägs frågor om LVU samt att detta ska antecknas i akten.

    Begär att all vidare kommunicering mellan er och socialen ska ske skriftligen, för det fall det inte sker på ett förutbestämt möte (vid vilket ni spelar in eller på annat sätt själva dokumenterar det som sägs).

    Tala tydligt om att ni inte ser något behov av något stöd från socialen, att ni inte vill ha något stöd och att ni inte avser att medverka i någon utredning om ifall behov av stöd föreligger.

    Tala också om att socialen enligt socialtjänstlagen genast ska lägga ner sin utredning om allt vad som hittills framkommit tyder på att något behov av stöd inte föreligger.

    Be socialen, varje gång de säger något om lag eller skyldighet, att tydligt precisera vilken lag och vilken paragraf de hänvisar till.

    Tala också om att socialen kan bli skadeståndsskyldiga för att de kränker era medborgerliga och sociala rättigheter, för det fall de inte lyssnar på er, gör något som inte har stöd i lagen, försöker ge sken av att lagen säger annat eller är mer omfattande än vad den är.

    Det finns bra, kunniga och objektiva socialtjänstemän. Tyvärr är de i minoritet.

    Vinner ni dåligt gehör, sluta prata med tjänstemännen och vänd er direkt till socialnämnden. Det är de som egentligen, enligt lagen, har en utredningsskyldighet, som fattar beslut och som kan hållas ansvariga. Socialtjänstemännen är bara att anse som biträden, verktyg, utan eget ansvar och beslutanderätt.

    Det var grundkursen för hjälp till självhjälp. Ta gärna hjälp av jurist redan nu. Det är ofta värt kostnaden för att slippa besväret.

  20. Hej. Jag blir så ledsen när jag läser denna berättelse. Har en dotter som är Gift med en kvinna. Hon är idag lycklig.
    När S var 2 år brukade jag skoja om att ” När gud tillverkade henne- glömde han snoppen” Tänk så rätt jag fick. S gillade att spela fotboll med killarna m.m. Dockor köpte jag, men dem lekte hon aldrig med. Hon ville ha dem för att visa att hon var flicka. hm….. Tyckte att det spelade ingen roll.
    När S var 19 år kom hon och talade om för mig att hon var lespisk. .Vilket jag någonstans visste. lev inte alls överraskad. Men däremot min familj. Några tog det som självklart. Andra vände henne ryggen och tyckte det var ”äckligt”. Jag blev så himla förbannad. Min dotter var ju inte annorlunda. Tack och lov slapp hon och jag alla dessa turer som ni får utstå. Men jag förstår er fullt ut. Varför skall vi vuxna styra våra barn till vem de skall vara. Tänk om alla förstod hur mycket skada det gör. Låt barnen vara och låt hemmet vara ifred. Förstår inte myndigheter att vi vill våra barn det bästa.
    Stå på er. Om ni inte vinner ro tycker jag ni ska gå till media och tala om hur illa ni och era barn blir behandlade.
    Kram på er från en som känner för hela familjen

  21. Hälsning från en Person som ej kunde kommentera:

    Kontakta förutom socialtjänstchef och Ivo även en jurist som har erfarenhet av LVU.

    Lycka till, såhär ska det fan inte få vara!! :((

  22. Hej! Jag är glad att ni delar med er, men arg för att ni ska behöva… Fy vad jag blir upprörd! All styrka till hela er familj ❤ Kämpa på! 👊💕

  23. Sjukt! De har ingenting att göra med detta ärende. De lägger över sina fördomar på det stackars barnet. Fy skäms!
    Styrkekramar åt familjen.

  24. Hej Paula!

    Jag har jobbat många år på socialtjänsten och gjort såna här förhandsbedömningar på orosanmälningar och det som ni upplevt från socialtjänsten beror helt på okunskap från deras sida. Om du inte fått rådet att göra det innan så kontakta IVO fortare än kvickt. Det är den myndigheten som granskar socialtjänsten nuförtiden. Det låter fruktansvärt!!! Jag skulle aldrig i mitt liv ha gjort samma bedömning och jag skulle ha anmält en kollega som gjort som er handläggare gjort.

    Stå på er!!!

  25. Och just det. En utredning ska vara klar efter 4 månader från att den inleds. att de tar kontakt nu betyder alltså att de antingen a) inte håller utredningstiden eller b) har en öppen insats som ni inte informerats om eller samtyckt till.., vilket också är mysko. Nåväl. Hoppas att ni har det stöd ni behöver och att andra i personalen på ert barns skola kan stötta er på bästa sätt!

  26. Hej. Detta kanske sagts men jag har inte riktigt orken att läsa, bortse isåf. Tycker att OAVSETT orsak till utredningen låter det inte som att ni får vara så delaktiga i utredningen, som ni ska få vara (enligt Socialstyrelsen). Socialtjänsten bör (inte måste men bör), inleda utredningen med ett gemensamt möte där ni upprättar en plan som ni får underteckna, där det tydligt står vilka kontakter de ska ta. Socialtjänsten får ta kontakter mot föräldrarnas vilja, men då ska det vara välmotiverat (att oron är så pass stor att det är rimligt att gå emot familjen). Utifrån det du berättar ser inte jag att det skulle förhålla sig så (med reservation för att jag inte känner ert ärende). Fundera på att anmäla kommunen till IVO om bristen på delaktighet. Kom ihåg att ni har rätt att ta del av deras slutgiltiga utredning, där de ska redovisa vilka kontakter som tagits och vad som framkommit.
    Mvh
    En socialsekreterare

  27. Men har inte detta blivit värre idag? På många områden går utvecklingen trots allt sakta framåt, men det här är ju precis tvärtom. Jag var en riktig pojkflicka, som det hette då, på 80-talet när jag gick i låg- och mellanstadiet. Och jag kan ärligt talat inte minnas att jag ifrågasattes för det någon gång, varken av vuxna eller barn. Men i dagens rosa och ryschiga tjejighet finns det tydligen inte utrymme för andra sätt att vara människa på? Eller har ni haft otur och råkat på en uppsjö av ärkepuckon? Orimligt, omoraliskt och förhoppningsvis olagligt är det hur som helst att bli trakasserad som ni blivit av en rad personer i officiell ställning. Kan bara hoppas att ni anmäler. Stå på er!

    1. Kan bara hålla med ovan kommentar, det känns som barndomen är betydligt mer könskodad numera i skola/förskola/etc än vad det var när en själv växte upp (född på slutet av 1970-talet). Det var aldrig ett problem att mina bästa leksaker var bilar & motorcyklar & att jag hade samma kläder som mina bröder. Nu för tiden känns det som att kan man inte placera människor i specifika fack så blir ”folk” nervös & det blir sån stor sak av den osäkerheten.

      Så glad att läsa så många bra stöttande kommentarer till detta inlägg. Stå på er underbara föräldrar.

  28. Personligen ser jag inte kön längre. Jag är kvinna sure i kropp men jag skulle inte ha något emot att vara man, detta har jag känt hela livet. Ert barn kommer tacka er i framtiden när hen kommer förstå hur ni har slagits för hens rättigheter. Det soc gör är att sätta en otrolig press på både och ert barn. Tycker ni ska kontakta någon rättsgrupp som stöd och försöka få dem tillsammans med uttalanden att övertyga soc att vad som pågår nu (utredningen) bara är korkad och bör ej utredas alls
    .
    – personligen tycker jag att ni ska kontakta en Diskriminerings ombudsman. Detta har pågått allt för långt tid och det är tydligt att soc och andra arbetare inte lyssnar på er eller på barnen. De är tydligt ställda och jag tror inte de kommer ångra sig. Ledsen att behöva säga det.

    Kämpa på för ni vet vad som är rätt för både er och för ert barn, ni är utmärkta föräldrar.

  29. Jag läste er historia idag och hjärtat lider med er. Jag håller tummar och tår att allt går er väg.

    Snubblade av en slump (eller?) in på denna video några timmar efter jag läst detta inlägg.

    I USA hamnar man på TV och i Sverige får man besök av Soc..

  30. Men Gud! Är det misshandel och samma sak som att operera in morrhår att raka pojkars huvuden då också? Är det inte det så kan en ju knappast dra jämförelsen.

    Förstår att ni har det jättejobbigt men ni gör helt rätt och såna människor borde inte få jobba med barn👎

    💛💙💜💚❤️

  31. Tack för att ni delade med er av historien. Det känns inte tryggt att detta förekommer i nutid.Vilken oerhörd fixering vid binära kön och könsattribut det finns, och vad det slår hårt. Jag önskar att mer kompetens och kunskap om transfrågor kommer in i generellt i allmänbildning och specifikt i människovårdande yrken/organisationer. Önskar också att även människor utan kompetens kunde lära sig allmän respekt och konsten att lyssna på sunda, förnuftiga argument. Eloge till er som orkar kämpa vidare! /Psykologstudent

  32. Hej! Vilken mardrömshistoria! Jag och min pojkvän önskar er verkligen lycka till med allt. Ni borde starta en namninsamling!

  33. Det ni och ert barn blir utsatta för är fruktansvärt! Ni gör precis det ni ska som föräldrar, älskar och accepterar ert barn som det är, utan att försöka pressa in det i en mall som hen inte passar i – och ni blir anmälda för det! Helt barockt! Stå på er även om det naturligtvis är jättetufft, men jag hoppas att ni kan hämta styrka i att ni gör rätt och att det är många många som (liksom jag) inte ens känner er men ger er vårt stöd!
    Hälsningar från en nyexaminerad psykolog och förälder

  34. Först och främst: Vilka fantastiska förebilder ni är som föräldrar! Allt stöd till er. Sedan hoppas jag att ni anmäler såväl förskola som socialförvaltning för diskriminering, då det är exakt det som ert barn utsatts för. Om inte annat för att inte fler barn ska råka ut för samma sak. Ta gärna hjälp av Diskrimineringsombudsmannen om det behövs. Er kommun är tvungen att agera och det ni utsatts för är både oacceptabelt och över gränsen till olagligt. Stå på er! Och hjälper inget annat skulle jag skriva till Uppdrag granskning. De kommer utan tvekan att ta upp fallet och sätta press på er kommun! Vänlig hälsning, Anna Lasses, skolpolitiker i Solna

  35. Har själv en liten kille, nu 5, som sen han var två år velat klä sig som flicka (https://pernillap2.files.wordpress.com/2015/01/218-elsaklc3a4nning-6.jpg). Han önskar inte vara flicka utan är mycket nöjd med att vara kille, men han vill bara klä sig som HAN vill. Klänningar, mycket pynt, glitter, hårspännen, ryschiga spetsar….
    Som tur är har vi ett dagis som är guld och som älskar honom som han här. Men i höst börjar han skolan, och där kommer dom väl äta upp lilla söta honom. Är jag rädd…
    Kämpa på för ditt barns rätt att vara vem hen vill, det gör vi. Till slut måste det bli en förändring.

    1. om de skulle göra det på något sätt så vet att ni har stöd i diskrimineringslagen att vuxna diskriminerar om de gör något som kränker ett barns värdighet med koppling till diskrimineringsgrunden kön eller könsöverskridande identitet eller utryck exempelvis skulle (den som är drabbad är den som avgör) och om barn gör det räknas det som trakasserier. Skolan är skyldiga att jobba utifrån en likabehandlingsplan som de skall utvärdera och revidera varje år.

  36. Stå på er! Vi har en dotter som också gärna klär sig som en pojke, eller i alla fall väldigt neutralt, vilket innebär att vi köper mesta kläderna på pojkavdelningen eftersom flickkläder är så fulla av pynt (vilket den andra dottern älskar). Vår dotter säger att hon känner sig ibland som en pojke och ibland som en flicka. Hon var också väldigt liten när hon gjorde klart att hon inte vill ha klänningar eller rosa, så fort hon började tala i tvåårsåldern, och hon har varit oerhört konsekvent. Hon hade spiderman-tröjor tills för ett par år sedan. Nu fyller hon tolv och har börjat få former. Hon verkar inte ha något emot kroppens utveckling, men håller på sin klädstil med jeans, t-shirt och gympaskor. Fortsätt stötta ert barn så kommer hen att landa i en trygg personlighet så småningom, som flicka, pojke eller nåt mittemellan, som vårt barn. Ta ingen skit!

  37. Ni gör så rätt! Jag tror att ni precis som ni gjort gör rätt i att också ha med en yrkesperson – psykolog – vid mötena. Väldigt obehaglig läsning att det i dag är normalt att ha som ett litet barn 3,5 år ha rosa kläder och långt hår. Det normala är att få vara ett barn! Stå på er!!

  38. Hej!
    Min bästa vän berättade om en väninna som i lika tidig ålder började referera till pojke om sig själv trots kvinnligt könsorgan med medföljande inre organ. Efter många om och men gjorde de ett test spm visade att hen – enligt kromosomerna – var just pojke. X och Y, inte XX.
    Föräldrarna upplevde det som en oerhörd lättnad att kunna köra uppresultatet under näsan påverkads personer, även om de själva kunde ha klarat sig utan det.
    Kämpa på för ert barns mänskliga rättigheter ❤️

      1. Kön är dock inte biologiskt betingat. Kromosomer, könsorgan och hormoner säger inte mer om ett kön än hårfärg eller ringstorlek.

        ”Kvinnliga könsorgan” är ju då rimligtvis de som sitter på en kvinna, vilket i sig inte säger något om hur de är utformade^^

  39. Gud. Vad. Sjukt. Säg till om ni vill ha stöd från en psykolog med kompetens kring transsexualitet, genus, utvecklingspsykologi och barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.