Jag är en manshatande manstillvänd feminist

Det var länge sedan jag skrev ett sånt här blogginlägg. För det mesta postar jag ju kortare enklare (i textmängd sett) analyser på Instagram. Denna gång kände jag inte för att begränsad av antalet tecken instagram tillåter (och numer även fbsidornas begränsning) utan vill kunna utveckla mina tankar lite mer fullt ut. Så here we go.

Ibland kan en få intrycket att feminismen när det kommer till hur vi ska förhålla oss till män består av två läger. Å ena sidan ”manshatarna” som gärna pratar om hur män är svin, grisar, oförbätterliga as som tex inte kan jobba med barn för de är farliga. Å sen å andra sidan de så kallat ”manstillvända” feministerna. De som funderar på hur feminismen skall locka fler män. Som gärna vill lyfta manliga förebilder och peppar manliga feminister såsom Atilla Yoldas eller Peter Rung.

Själv är jag, som så många gånger förr, den där gråskalan i mitten. Jag trivs där. Med att vara varken eller på så många sätt som möjligt. För att det ger en chans att vara en nagel i ögat på alla de som tror att det finns enkla svar och enkla indelningar i grupper. Jag är en sådan som å ena sidan frustrerat kan utropa ”Jag HATAR män!!” å då syfta på mansnormer och män som grupp. Inte enskilda individer. Å andra sidan är jag OCKSÅ en sån där dryg jävel som nu tänker komma och förklara varför jag anser det vara ett problem att utmåla män som enbart förövare och omöjliga problem att lösa.

Har ni hört begreppet ”De låga förväntningarnas rasism”? Det handlar i korta drag om att människor av välvilja ställer låga krav på personer från vissa folkgrupper för att de tror att personerna inte kan bättre. Tex att svarta unga män inte kan göra bra ifrån sig i skolan. Resultatet blir att det inte ställs rätt form av krav, samtidigt som individerna som drabbas ger upp på att försöka bevisa sig eftersom de ändå bara möts av nedlåtande klappar på huvudet och sämre betyg än de egentligen förtjänar. Detta skapar en ond spiral där svarta unga män cementeras i en roll av lågutbildad arbetarklass medan tex lärare fortsätter se på dem som ungdomar utan större aspirationer i livet. En självuppfyllande profetia så att säga.

På liknande sätt kan vi säga om synen på män som börjar få allt större fäste inom modern feminism. Män ska inte jobba i förskolan för de kan förgripa sig på barnen. Män ska inte vara ensam med sina egna barn för de kan förgripa sig på dem. Män ska inte vara ensamma med kvinnor för de kan förgripa sig på dem. Män slåss. Våldtar. Ser på porr i massor varenda vecka och absolut ingen porr utan våld utan alla kollar de på filmer där kvinnor kvävs, slås blodiga, fås att kräkas, får sina ansikten mulade i toaletter och tas i alla hål samtidigt samtidigt som andra män står i en ring och väntar på sin tur. Det finns absolut inga undantag och OM de finns är de så få att vi inte bör prata om dem.

Det jag undrar nu är vad detta gör med alla unga killar där ute eller för all del även vuxna män? Vad gör det att ständigt möta en bild som säger att dagens män frossar i våldsam BDSM eller rape porn, våldtar sina flickvänner, är inkapabla att förstå att sex inte ska göra ont eller ge blödande sår på sin partner, eller att de inte kan lämnas oövervakade för de är så farliga? Vad gör det att mötas av åsikten att det är bättre för barn att växa upp utan en manlig förebild för män är så kassa ändå?

Jag vill hävda att detta sätt att tänka är en patriarkal idé. Som sådan cementerar den machokultur och skadliga mansnomer som i förlängningen innebär våld mot kvinnor. Människan är flockdjur och de allra flesta vill bara passa in och slippa kämpa i sin vardag mot fördomar och mobbing. Om bilden av ”dagens norm-man” är att den mannen är ett våldsamt, empatistört, sexualsadistiskt as… Ja då är det också den bild framförallt unga killar kommer försöka leva upp till. För det är inte bara porren som säger att ”alla har analsex” tex utan numer säger även feminister det, personal från ungdomsmottagningar och kristna porrkritiska föreningar med stor genomslagskraft. Så den unga 16 åring som knappt sett porr (jo de finns men pga den spridda idén att alla unga killar set på porr som galningar är det få unga killar idag som erkänner att de inte ser på porr pga inte gillar innehållet) kommer ändå ha ett behov av att leva upp till den stereotypa bilden av en porrskadad ungdom. För ”alla andra” är ju sådana.

Jag jobbade som lägerledare en del för ca 16 år sedan. På lägren var ungefär hälften killar och åldern var 11-16 år. Vid flera tillfällen kom vi in på att prata porr och relationer. Vet ni en röd tråd i detta? I början av samtalen hade ALLA killarna haft sex. ALLA killarna hade sett mängder av porr. ALLA killarna visste minsann allt om analsex och gangbangs (jodå sånt var vanligt i porren för ca 20 år sedan med, det var ett jävla tjat om sånt hela högstadiet och gymnasiet för min del). Sen efter en stund när machoattityderna fått chilla och samtalet blivit mer ärligt visade det sig att den absoluta majoriteten av killarna inte alls hade haft sex. De hade inte alls sett speciellt mycket porr och flera visste inte ens att en tjej inte kan bli gravid av analsex.

Jag tror givetvis inte att detta urval av grabbar som idag är runt 25-30 års ålder visar hela sanningen. Men jag tror heller inte de var speciellt unika varken då eller nu. Å när feminister sprider vidare en bild av hur män/unga killar minsann ÄR där de snälla, icke porrskadade faktiskt schysta killarna får en etikett på sig av att vara unika undantag så tvingar vi faktiskt aktivt in unga män/killar i en roll som förövare.

Är det inte direkta motsatsen till vad vi önskar? Jag vet att det inte är det mest produktiva med mina utrop av manshat. Just för att det alienerar de män som vill, och kan, göra bättre. Samtidigt ska feminismen inte tappa sin spets och bli för mjuka. Det MÅSTE sättas press och krav på män att förbättras. Det räcker inte med att inte våldta för att räknas som en bra man, för att inte våldta är liksom lägsta möjliga nivå av ”schyst människa” vi kan ha.

Att hitta balansen mellan frustrationen över machokultur och sunkiga mansnormer å ena sidan och att inte alienera män från att utvecklas och bli bättre å andra sidan är inte lätt. Jag påstår verkligen inte det. Men vi behöver ha diskussionen om hur vi ska få till balansen. Jag är iaf helt säker på att vi inte har något att vinna på att måla upp en bild av norm-mannen som en farlig förövare omöjlig till förändring. Dels för att vi då själva stöttar den mansroll vi absolut inte vill se, och dels för att feminismen är meningslös om män ändå alltid kommer vara förövare utan potential till förändring. Å jag vill ju tro på förändring och att den börjar med oss själva här och nu. Inte med nästa generation eller generationen efter den. Utan med oss. Du och jag. Oavsett kön. Nu. Men då måste vi såklart också tro på varandras förmåga att ändra sig och den tilltron ser jag allt mer försvinna ur feminismen. Låt oss hitta tillbaka till den. För utan tro på en bättre framtid är feminismen förlorad.

En tanke på “Jag är en manshatande manstillvänd feminist”

  1. Tänk om någon säger sig ”hata kvinnor” och jag frågar denne på skarpen ”Vad säger du nu!?” och denne svarar som du, att denne bara hatar ”kvinnonormer” och ”kvinnor som grupp”.
    Jag som man tar inte åt mig personligen om någon hatar män, av flera skäl. För det första är kön en del av, men inte det primära som utmärker min identitet bland halva jordens befolkning. För det andra, desto viktigare, måste man skilja på ord och handling. Hat är en känsla och det är din fulla rätt att känna vad du vill, att tycka vad du vill, samt att säga vad du vill. Det är det som kallas åsiktsfrihet och yttrandefrihet.
    Det betyder inte att jag är blind för dubbelmoralen. Det finns bara en grupp människor som det sägs vara rumsrent att hata offentligt och det är män. Det påstås vara rumsrent för du har en feministisk analys, som ger dig ett alibi, ett slags undantag, men den analysen delas inte av alla män och kvinnor.
    Det är inte svårt att finna ideologier som rättfärdigar hat mot grupper, där gruppen som är måltavla för hatet inte delar analysen. Det sopas ofta under mattan med att ”delar du inte feministisk analys så är du en kvinnohatare” men det är bara ett sätt att tysta kritik och meningsmotståndare. Vill man vinna över och inte bara köra över meningsmotståndare så måste man förstå deras kritik.
    Lagstiftning mot hatespeech leder förr eller senare till cecur och diktatur, när det inte råder någon generell konsensus om vad hat är för något. Det må vara en god tanke att inte kränka människor, men vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser och godtyckliga gränser är inte rätt redskap.
    Du får gärna hata en grupp, vilken som helst, men det är fortfarande moraliskt förkastligt oavsett vilken grupp det är. Det är inte fint att ge uttryck för sådana åsikter, men du får gärna ha dessa åsikter och ge uttryck för dem.
    Uttalat manshat gör inte män obekväma. Män rycker på axlarna. Det sägs att hat är en känsla som kan jämföras med att svälja gift och förvänta sig att någon annan ska dö. Däremot är manshat dehumanisering. Precis som hat mot vilken annan grupp som helst. Det är inte så att hat oavkortat leder till våldsam handling som det ofta påstås, men som en successiv process flyttas gränserna för vad som är tillåtet. Det går dock inte att dra den direkta slutsatsen, att våld mot kvinnor skulle vara ett direkt uttryck för kvinnohat, så det citatet faller på sitt eget grepp.
    Jag köper seriöst inte teorin om machokultur. För det första är svenska män inte särskilt macho jämfört med sydeuropiskt snitt men framförallt, kanske viktigare, finns det ingen direkt korrelation mellan västerländska mansnormer och våldtäkt.
    Det brukar sägas att 98 procent av förövarna är män och därför är det ett problem med mansnormen, men ska man vara ärlig är det fel procentsats. Den riktiga siffran måste alltid vara hur stor andel av gruppen (alla män) som är våldtäktsmän. Det betyder att den riktiga siffran är mycket lägre än 98 procent och att det varken går att hävda att majoriteten av män är våldtäktsmän, eller kanske viktigare, att det råder en allmän mansnorm där beteendet med sexuella trakasserier och övergrepp skulle överlag anses vara okej. Det är ett fullständigt förljuget påstående eftersom det är precis tvärtom. Det anses inte vara okej.
    De riktiga problemen med dessa mansnormer existerar i diverse subkulturer, men dessa vågar ingen undersöka på djupet. Det är mer bekvämt att hävda att det är ett generellt mansproplem, men det är inte riktigt sant och effekten att utgå från falska påståenden är att åtgärderna blir tandlösa. Det går inte att instruera män som aldrig skulle våldta kvinnor att inte våldta kvinnor, samtidigt våldtäktsmän vägrar lyssna. Det får den inre cynikern att tro att syftet med att förändra mansnormer inte har något med att förbättra situationen för kvinnor över huvud taget.
    Den sista kritiken kan vi ägna våldspyramiden som inte är vetenskaplig någonstans. Det där påståendet om att en oskyldig kommentar förr eller senare leder till ett övergrepp, oftast illustrerad i form av en pyramid. Det är humbug.

Lämna ett svar till X Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.