Dagsarkiv: april 29, 2014

Rasism/Antirasism

Släpp fokuset på andra kulturer

5 kommentarer

Kultur. Min kultur, din kultur, vår kultur, andras kultur. Kultur är ett ord som hörs jämt och ständigt i alla möjliga sammanhang. När en person med utländsk härkomst tycker något eller gör något som ges uppmärksamhet förklaras det gärna med hens kultur. En muslim som är för slöjbärande? Ja det hör till kulturen, hen är säkert lite hjärntvättad, klart hen tycker det är bra då! En muslim som vill avskaffa slöjan? Asså hen är ju uppvuxen med muslimsk kultur och har sett baksidan, klart hen vill motarbeta det då. Tillåta kvinnor att bada topless på badhus? Njae, tänkt på alla invandrare, vi måste visa lite hänsyn till de också. Det ingår ju inte i deras kultur att se nakna bröst.   Ja, det ovan är lite små exempel på hur diskussionen ofta går bland folk i gemen men även bland aktiva antirasister och feminister. Att de som inte är speciellt brydda av antirasism/feminism kan jag kanske förstå lätt faller in i grova generaliseringar men att antirasister gång på gång gör samma tabbe? Har vi verkligen inte kommit längre?   Alltså. En människans handlingar, åsikter och beteenden kan bara delvis förklaras med den uppväxt personen haft och den kultur denne vuxit upp i. Eftersom kultur inte är statiskt, åsikter inte är statiska och inte ens beteenden är statiska är det dock saker som går att påverka, forma om, ändras. Att då ständigt gå runt och prata om stora grupper människor utifrån hur ”de” uppfattar saker, vad de vill är både missvisande och faktiskt rätt rasistiskt oavsett vem som gör det.   Faktum är ju att även rasifierade är individer, vi vill inte alltid samma saker, vi ser inte samma problem eller har samma önskningar om hur samhället skall utformas. Därför går det inte att prata om hur vi visar respekt genom att säga att ”de” ju vill ha det på ett visst sätt. Vilka är de? Varför skulle just de vara så talande för precis alla rasifierade? Å framförallt: Har de ens blivit tillfrågade? Oavsett fråga ser jag vita som för rasifierades talan i antirasismens/feminismens namn, säger vad vi vill och hur vi upplever saker. Detta tolkningsföreträde försvaras generellt med ”jamen min kompis tycker si”. Den där kompisen som alla verkar ha, som alltid går att slänga fram lite passande när ens tolkningsföreträde ifrågasätts. Vad sägs om att bjuda in den där vännen istället att föra sin egen talan? Om hen är intresserad. Är hen inte det, lämna då den där vännen utanför diskussionen.   Både feminismen och antirasismen i Sverige (och till viss del världen)är väldigt vit och baserad i vita normer. Frågor rasifierade lyfter tas snabbt över av vita och plötsligt har vi massor av vita debattörer som talar om vad rasifierade  _egentligen_ tycker i olika frågor. Vips är vi igen sedda som en enda stor homogen grupp utelämnade på nåder till de vitas välvilja. Behovet inom det vita samhället att rädda rasifierade är stort, det lyser igenom i många sammanhand men jag tror ändå att det lyser igenom allra mest när vita inte klarar av att gå åt sidan och låta rasifierade styra sin egen kamp utan istället leker räddande riddare på vit springare. Sluta förminska oss från likvärdiga människor och individer till en enda stor homogen grupp som döljer alla de olika tankar, frågor och problem vi vill belysa. Vi är förmögna att föra vår egen talan, vita behöver inte ständigt göra det åt oss som vore vi små barn.   Jag tycker det är dags att alla, men framförallt antirasister och feminsiter, på allvar släpper fram rasifierade att definiera och föra sin egen kamp. Att sluta appropriera rasifierades kamp, vi klarar att dra ut ramarna för hur vi vill gå tillväga själva, jag lovar.  Sluta förklara hur ”vi” tänker och att förklara hur du  (tror) ”vår” kultur fungerar.  Varje människa är sin egen kultur. Ingen människas kultur är den andra lik. Se likheterna, se skillnaderna men framförallt: se och hör individerna.

Vi är många som är redo att göra våra röster hörda, bara vi får chansen. Så låt oss höras.

Begrepp

Exotifiering eller rasism, vad är vad och vem drabbar det?

8 kommentarer

Rasism och exotifiering, två begrepp som ofta används inom den antirasistiska rörelsen. Det sägs ofta (även av mig) att vita inte kan drabbas av rasism vilket jag står fast vid. Rasism är en samhällssanktionerad diskriminering som är strukturell och inget som sker bara på individnivå. För att kunna bygga på rasism krävs att det som görs/sägs är en del av den redan rådande strukturen. Det vill säga: Någon som är vit är en del av normen och därmed en del av maktstrukturen. Någon som är rasifierad är inte det utan alltid i en form av underläga gentemot någon som är vit. Om en rasifierad uttalar sig svepande om vita som varande si eller så är det en rasfördom, men det är inte rasism för det bygger inte på en struktur som säger att vita är lite mindre värda. Däremot när det är omvänt att vita uttalar sig svepande om rasifierade är det en del av den rasistiska strukturen och därmed rasism. Rasifierade kan även själva bygga på denna struktur genom så kallad internaliserad rasism men det skriver jag mer om någon annan dag.

 

Exotifiering däremot är snarare vad som brukar omnämnas ”positiv rasism”. Först av allt låt mig klargöra detta: Det finns ingen sådan sak som positiv rasism! Rasism är alltid alltid negativ, lika så är exotifiering inget positivt utan alltid negativt. Till skillnad från rasism är dock exotifiering något alla kan drabbas av. Ett vanligt exempel från vita som blir upprörda över att en påtalar att de aldrig utsatts för rasism är att påpeka hur snubbar i andra länder busvisslar, raggat och varit påflugna under semestrar pga att de varit vita och ofta ljushåriga. Detta, mina vänner, är inte rasism. Det är urtypen av exotifiering. Att tycka att någon är extra snygg, extra åtråvärd, mer spännande eller intressant etc är exotifiering. Att prata om att kvinnor från specifika afrikanska länder har så vackra läppar är exotifiering, att prata om hur personer från vissa kulturer lukar extra gott är exotifiering osv osv. Precis som med rasism handlar det om att degradera en människa till att inte få vara en individ med känslor utan istället bli en reklampelare för sin kultur. Skillnaden som sagt ligger i att alla kan exotifieras beroende på omgivningen. Som vit på semesterresa är det dock betydligt kortvarigare än det som drabbar rasifierade i en värld styrd av vithetsnormer.

 

Som sagt, att exotifiera något är inte en bra sak, oavsett hur snäll du själv tycker du är som ju bara visar uppskattning. För exotifiering har en fulare baksida, nämligen de represalier som följer när någon inte motsvarar förväntningarna som finns. Exempelvis: En populär exotifiering är att anse att svarta kvinnor är lite extra sexiga för att de har stora rumpor. Men faktum är ju att alla svarta inte alls har speciellt stora rumpor. I detta fallet blir det en dubbelbestraffning, dels att möta den ständiga exotifieringen och förväntningen att en minsann ska ha mer former än vita anses ha, och även besvikelsen och påståenden om att en inte är svart ”på riktigt” för att kroppen inte följer den exotifierande skönhetsmall de vita satt upp.
Liknande kan vita kvinnor uppleva som raggas på för vita är ju snygga och lättfotade, men om just denna kvinna inte vill ha sex, ja då blir besvikelsen stor och stämningen otrevlig. (Lägg märke till f.ö hur den mesta exotifiering drabbar kvinnor. Patriarkatet in action)

 

Så, för att sammanfatta det hela:

Rasism – Stereotypa beskrivningar av hur någon med ett visst utseende/ursprung/kultur tänker, beter sig och önskemål i livet. Sätter en viss kultur/utseende/ursprung som lite bättre, lite mer önskvärd än andra. Drabbar inte vita.

Exotifiering – Stereotypa bilder av hur personer från olika områden beter sig/ser ut och varför detta gör dem lite mer intressanta, spännande, exotiska. Kan drabba alla.