Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.
Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.
När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.
När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.
Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.
En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.
Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:
* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.
* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.
* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.
* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.
Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.
Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:
* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.
* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.
* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.
Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.
Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.
Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.
Ska det verkligen vara såhär? Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?
Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.
Vardagsrasismen 
Tack för att ni delar med er. Hjärtskärande att höra om bemötandet. Ni är RIKTIGA hjältar som står upp för V. Det är så skrämmande att ni blir bemötta på detta sätt när föräldrar som INTE hade stått upp för sitt barns rätt att vara skulle få en klapp på axeln av myndigheterna.
Jag vill bara lämna lite värme och kärlek. Jag växte själv upp och undrade om jag var pojke eller flicka. Efter 45 år inser jag att jag är icke binär, men skulle hellre ha en pojkkropp än den jag har. Livet har varit mörkt och svårt för mig delvis pga detta. Jag hoppas innerligt att ni får fler på er sida som ser och förstår det ni som fantastiska föräldrar gör. Att soc kommer få ändra sig och inse hur otroligt kränkande och inskränt de handlar. Och V, vilken liten cool personlighet det verkar vara. Att veta så starkt, så tidigt. Det kommer hjälpa hen i livet mer än en gång tror jag.
Vilka jävla idioter. Ni verkar vara fantastiska föräldrar. Stå på er!
Alltså jag blir så frustrerad och ledsen och förbannad på samma gång när jag läser detta, så här får det inte gå till!! Jag är genuspedagog och läser till förskollärare och jag ska verkligen ta med mig denna berättelse till diskussioner och seminarier i skolan, för det är så viktigt att vi som ska arbeta med barn ser barns perspektiv och ger dem möjligheter att vara de de själva vill vara, istället för att försöka begränsa dem. Vill skicka massa pepp till er, ni är så grymma som står på er och fortsätter kämpa för ert barn. Tack för att ni finns och för det ni gör ❤
Fyfan vad jag blir arg när jag läser detta. Vilka fantastiska föräldrar ni är! Spela in följande möten så ni har bevis… Kämpa på! ❤
Det gör mig verkligen ont att ni råkat ut för denna mardröm. Vilken tur att V har just er som föräldrar, ni verkar vara toppenföräldrar som gör ert bästa för ert barn. Det är tragiskt att vi inte har kommit längre det är ju ändå år 2015! Det var någon som nämnde att se till att spela in alla samtal med socialen och det håller jag med om. Spela in allt, även telefonsamtal och möten med andra och hör er för med DO eller om det finns några andra som kan stötta er och vara med och hjälpa er så att era rättigheter inte blir åsidosatta. Jag hoppas, att ni snart kommer att kunna lägga det här bakom er och fortsätta lägga all er tid och energi på att ta hand om era barn och varandra. Hoppas att våra ord kan värma något.
KONTAKTA MIG OM NI KAN OCH VILL.
Jag har skrivit en bok, TS Guiden, just för att jag själv möttes av så mycket okunskap. Skickar gärna ut böckerna gratis till inblandade personer så att dem kan utbilda sig lite mer. Boken finns här: http://www.knixen.com och ges ut av de sjukhus i sverige som utreder transsexualism i samband med utredning men är också riktad mot personer som exempelvis socionomer, läkare etc
William A
william.akyol@gmail.com
Jag tappar andan och får så jäkla ont i magen när jag hör det här. Ni gör ju allting rätt som föräldrar. Socialen borde ägna sig åt de barn som faktiskt far illa i stället… De skriker alltid om att de inte har resurser nog för att hjälpa alla familjer som har det svårt. En grej skulle ju vara att lämna fungerande familjer i fred och lägga den tiden på barn som behöver dem i stället….
Styrka till er. Ni är fantastiska föräldrar och härmed mina förebilder! ❤
Jag blir så arg och ledsen över skolans beteende. Här är jag snart 25 år läser er berättelse om V och hur hen beter sig och det är som att läsa om mig själv.
Jag har sen jag kunde prata/utrycka mig alltid burit killkläder trots att jag bara har systrar.
Om mamma köpte tjejkläder så vägrade jag ta på mig det och hon fick ge dom till min yngre syster och köpa mer maskulina kläder till mig. Detta började redan på dagis tid 2-4 års ålder.
Jag har fått växa upp precis så som ni väljer att V ska göra, låt hen vara sig själv! Ni gör helt rätt. Jag har alltid haft mycket vänner aldrig vart mobbad (säger inte att några aldrig försökt mobba mig jag har bara inte brytt mig om deras ord och det har oftast slutat med att de accepterar mig för vem jag är).
Jag har gått i 5 olika skolor pga flytt och aldrig stött på dessa problem som ni och V får kämpa för. Jag har sån lust att dyka upp på ert möte med soc ta med massa foton från min uppväxt och sätta soc på plats. Så som dom vill behandla V är inte okej och det kommer förmodligen sluta med att V blir deprimerad.
Jag står upp för er och jag är på er och V’s sida, ni får gärna kontakta mig om ni har frågor eller dyl ang mig och min uppväxt.
Många Styrkekramar / Noel
Vad är det för specialpedagog?
När jag läst ditt inlägg så känns det som att ni borde ha spelat in mötena med fsk.
Ni verkar ju helt klart ha blivit felciterade och misstolkade och dessutom råkat ut för dåliga handläggare på socialen (verkar som att de är många)
Lätt att vara efterklok men ni kanske borde spela in kommande möten för att ha bevisning med er.
kämpa på.
Blir starkt berörd! Hur tänker de!
Det är de som har problem med sin inställning. Absolut inget fel på V. Absolut inget fel på ert föräldraskap.
Kan inte fatta att fördomarna har så starkt fäste i Sverige 2015.
Önskar att mardrömmen snart är över för er och att folk tar sitt förnuft till fånga! Kram!
Stå på er – ni verkar hantera ert barns utforskande bra!
Hej,
Skrev ett meddelande på facebooksidan som tillhör bloggen, hoppas att du ser det, vill gärna ha kontakt! Lycka till i er kamp för ert barns rättigheter!
//Sofia
Helt galet! Finns det någon möjlighet att ni kan byta förskola och inte en annan förskola eller dagbarnsvårdare där detta inte är ett problem?
Jag tycker ni verkar vilja det allra allra bästa för ert barn och ni gör ALLT ni kan, utifrån era egna förutsättningar. Jag funderar mycket på det här med könsidentitet och fastnar ofta i det motsägelsefulla i att ni som gärna kallar era barn för hen, står på barrikaderna och kallar er feminister, ofta ändå könskodar era barn (som råkar vara könsförvirrade). Vad jag menar är att det är motsägelsefullt att å ena sidan hävda att vi borde ha färre skillnader mellan könen, att alla får klä sig hur de vill, vara som de vill o s v. MEN, när det könsförvirrade barnet uttrycker att hen är en pojke trots född med snippa så bekräftar ni ju bara att hennes känslor och kläder tillhör pojksidan. Varför inte uppmuntra flickan i att ha superhjältekläder, vara stark och så vidare OCH vara flicka. Som man ju kallas när man har snippa med mera.
Jag hoppas du förstår hur jag menar. Stöter ofta på dessa ologiska resonemang i sammanhang som ert.
Min pojke sa sig ofta känna sig som en flicka när han var yngre. Men det är p g a att samhället könskodat kläder och beteenden. Jag tror att ”såna som ni” är med och befäster de normerna snarare än befriar våra ungar.
Hepp och pepp
Vårt barn bar klänning och rosa etc i mer än ett halvår efter att ha sagt sig vilja vara pojke. Valet att byta kläder och frisyr kom av att _andra_ kallade hen flicka i viss typ av klädsel vilket hen inte ville. Min man har kläder i alla möjliga färger, inkl rosa. Jag har alla typer av kläder också och vi har sagt många gånger att alla barn kan ha alla kläder oavsett kön. Hjälper tyvärr föga när andra omkring könar efter klädseln. Det handlar helt enkelt om att barner inte vill kallas flicka, val av klädsel kom som en reaktion på det pga omgivningen, inte tvärt om.
Varför bekräfta ”flicka” om barnet nu inte är det? Varför envisas ”sådana som du” med att hävda att barnen är ”könsförvirrade” i meningen att de ska tvingas in ett specifikt kön utifrån sina genitalier?
Hej! Förstår att du tänker så. Kan endast ge dig mitt perspektiv då jag själv har gjort en könskorrigering.
Det är skillnad på att ha friheten att klä sig som man vill utan att det betraktas som konstigt och att ha faktiskt få uttrycka sin könsidentitet till fullo med hjälp av kläder, pronomen, tilltalsnamn och fysiskt spegla denna.
Det kanske är svårt att se skillnad på detta men när man upplever sig tillhöra motstående kön så handlar det om att könsidentiteten under graviditeten p.g.a. olika skäl har utvecklats så. Alltså för min del så innebar det att jag hade XX kromosomer men utvecklade en manlig könsidentitet, detta beror på hormonstörningar under graviditetsvecka 8-10. (Det finns ordentlig forskning som stärker detta.)
Samhället är könskodat på grund av vårt (mänskliga) behov av att få uttrycka vår könsidentitet. Samhällets har ju utvecklats till det nuvarande på grund av bl.a. detta. Det är precis därför det är så viktigt att få göra det, med kläder, pronomen och tilltalsnamn osv. Särskilt som transsexuell.
Däremot är vi alla olika och har inte lika starkt behov av att uttrycka oss efter könsnormer. Det är därför viktigt att man ska få klä sig precis hur man vill utan samhällets begräsningar vilket feminism bl.a. peppar för.
(Klädde mig som pojkflicka i många år, men det var först när jag fysiskt kunde spegla mitt inre jag som jag började leva. Går inte att beskriva med ord hur det är att uppleva den lyckan dagligen. Kläder är alltså inte tillräckligt då det handlar om könsidentitet.)
William A
Stå på er! Och tänk när det är jobbigt på hur fint det är att ni får kämpa denna första strid åt ert barn. Ert barn kommer aldrig uppleva någon ensamhet eller utanförskap i sina beslut – bara gränslös kärlek och omtänksamhet.
Håller tummarna för er! (Även om det är en skam att det ska behövas)
Reblogged this on Mitt dagliga svammel and commented:
Så här får det inte gå till i dagens samhälle.
Så bra skrivet och viktigt! Tack!
Jag tar mig friheten att reblogga det så det sprids mer,
Jag håller med ovan. Stå på er, kontakta RFSL för stöd och hjälp, begär ut handlingar, tala med ansvarig chef, anmäl till ivo, ta hjälp av ert ombud, be bup och pedagog styrka er sak. Ge inte upp. Ni har inte gjort fel. Det här är helt absurt. De flesta barnenheter inom socialtjänsten är överbelastade och socialsekreterare i hela landet skriker på mer resurser och så gör er kommun detta? Rena Kafka.
Jag förstår att det är kränkande, frustrerande, upprörande och massa annat att utredning pågår, men den kommer mynna ut i att den avslutas utan insats eftersom ni är goda föräldrar. Kan inte tänka mig annat!
Kolla upp kommunens riktlinjer gällande diskriminering, finns säkert på deras hemsida. Brukar vara dokument med vackra ord som ni kanske kan använda i mötet.
Begär att få veta vad mötet ska handla om/syftet!
Massa styrka till er
All kärlek och styrka till er! Ni är fantastiskt starka och fantastiska föräldrar!
Även i förskolan
finns regler för hur man ska bemöta människor.
http://www.do.se/sv/Forebygga-diskriminering/Utbildning/Likabehandlingsarbete-i-forskolan/
Känns som att det blir allt vanligare att Socialen tar sig friheter de inte bör ta, speciellt inom områden de inte ens besitter kompetensen som behövs. Jag kan inte ens tänka mig hur fruktansvärt kränkande det måste kännas att bli utredda på det här sättet, när det enda ni gjort er skyldiga till är att villkorslöst älska och stötta ert barn. Jag tycker det är underligt att förskolans ordinarie personal inte får komma till tals mer än vad de hittills fått. De måste ju ha haft otroligt mycket mer kontakt med både V och er föräldrar, och bör således ha en klarare bild av situationen, Vs personlighet och relation till er föräldrar än specialpedagogen som bara bevittnat en liten del, och då främst lagt märke till frisyr, kläder, och hur ett 3,5-årigt barn svarar på frågor om kön. Det är inte tillräckligt starka motiv för att soc ska behöva kopplas in över huvud taget – ändå beter de sig som att situationen är fruktansvärt allvarlig. Det handlar bara om ett barn som utforskar sin identitet och har, till skillnad från många andra barn, föräldrar som faktiskt stöttar detta.
Att en specialpedagog verkar besitta så otroligt lite kunskap om barns utveckling/könsidentifiering gör mig, som är aspirerande psykolog, otroligt illa till mods. Hen bör inte göra några bedömningar över huvud taget. Om det över huvud taget behövs någon slags vägledning inom ämnet hänvisar jag snarare till en kurator eller möjligtvis en barnpsykolog. Inga inkompetenta socialarbetare. Inte för att V behöver ”fixas” – utan för att V ska få hjälp att förstå sig själv bättre, och känna sig trygg i sin utveckling och sin uppfattning om kön. OM det nu skulle behövas. Vilket jag, utifrån det du beskriver, inte anser verkar troligt. V verkade ju ändå relativt trygg i sig själv, ända fram tills specialpedagogen lade sig i. Och dessutom kopplade in socialen. Mot er vilja. Vilket, enligt min mening, är helt sjukt.
Har ni undersökt om det går att protestera eller överklaga beslutet om utredning/hembesök?
När det väl är dags för mötet så hoppas jag att de åtminstone har vett nog att ta med sig en person som faktiskt besitter kunskap och erfarenhet inom barnpsykologi eller genusvetenskap. Annars tycker jag att ni bör kräva att få samtala med någon som arbetar inom ämnet. RFSL kanske kan hjälpa på något sätt.
Jag önskar er lycka till! Ni har mitt stöd, och jag hoppas att mötet på Tisdag slutar väl.
Vilken absurd situation. Hur kan någon tycka att det är psykisk misshandel att låta ett barn vara sig själv? Och om V börjar identifiera sig som flicka, kommer specialpedagogen kräva att superhjältetröjorna byts ut då också? Vilka stolpskott ni har tvingats ha att göra med.
Jag hoppas att ni och ert barn får upprättelse!
Tala om för soc, att Socialstyrelsen gått ut med nya rekommendationer ifråga om transsexuella barn… Desto tidigare de kommer i kontakt med ett utredningsteam, enligt socialstyrelsen…..
Desto tidigare de kommer i kontakt med ett utredningsteam desto bättre för barnet, enligt socialstyrelsen….. Skulle det stå…. 😉
Tack för att ni delar med er! Allt stöd och pepp till er och särskilt till V!
Jag är mamma till ett barn som inte heller ser ut eller beter sig enligt det samhället valt som norm utefter kön, stöttad av oss i det. Vi gör inte heller någon stor sak av det, utan peppar barnet att välja det som känns rätt för barnet. Vi är hittills så gott som förskonade från dumheter, barnet går på en förskola med underbara pedagoger och kamrater som tycker om barnet som det är. Vi får dock en del ”goda råd” av typen ”Är det inte dags att förbereda ert barn på skolan?” ”Ja, hur menar du?” ”Ja men kläderna…stilen liksom”. ”Barnet kommer ju bli retat”. Eller ”oroa er inte, det går över ska ni se”. Vi tänker precis som ni, att vi verkligen skulle förminska och kränka vårt barn om vi tvingade barnet att välja stil, lekar, beteende, intressen, kläder, längd på hår etc, efter det vårt samhälle valt som norm utefter kön.
Vi kommer fortsätta att stötta vårt barn att välja utefter det barnet vill och känner är rätt för sin del. Vi kommer begära ett möte inför skolstart och berätta att här kommer ett barn som enligt vad vi valt kalla normen, inte anammat den. Att vi förväntar oss att skolan stöttar det och möjliggör vårt barns fortsatta utveckling som individ. Att vi alltid förstärkt vårt barn i att välja själv – att vi inte pådyvlat vårt barn denna stil ”utanför” normen. Jag gruvar mig för skolstarten, men har lovat mig själv att inte ge vika en tum när det gäller att möjliggöra för vårt barn att stå upp för sig och sina val.
Stå på er! Ge inte upp! Vi är fler som har barn som V och som gör som ni. Och förfasar oss över det ni utsätts för.
Jag blir nästan helt mållös när jag läser er historia, det är verkligen helt sjukt! Ni gör ju självklart rätt och det finns så mycket fel i specialpedagogens och socialtjänstens åsikter och ”logik”. Bara en sådan sak som att superhjältetröjor inte är något ”neutralt” som en flicka kan ha på sig. Sedan utövar de något slags maktmissbruk där de kommer med påståenden om saker ni ska ha sagt och godkänt och ni har mycket förståeligt svårt att försvara er mot dem, ni ska ju bara behöva tänka på era barn. Har ni funderat på att ta kontakt med en jurist? Om ni kan, är det nog en god idé. En jurist som utövar sin yrkesroll kommer vara i samma spelrum som socialtjänsten och kommer kunna ifrågasätta dem och deras påståenden på ett helt annat sätt än ni.
skaffa ett ombud. Med advokat vid er sida så vågar inte soc bete sig hur som helst. Det faktum att de väljer att inleda en utredning visar hur absurt systemet är, de kan dra det här i långbänk trots lagar och regler och hur samarbetsvilliga ni än är så vrider de på allt i sista änden ändå. Så mitt råd är en kick ass advokat vid er sida är värt guld.
Hej!
Ni kan överklaga beslutet att utredning öppnats. Begär ut alla skriftliga handlingar, inkl beslut och begär att få hjälp att överklaga om det inte står i besluten. Anmäl till IVO – inspektionen för vård och omsorg annars. Det är steg 2. Begär dessutom ett intyg från BUP med deras rekommendationer att visa socialsekreteraren. Begär ett möte med deras chef närvarande.
Hej från socionomen och fd socialsekreteraren! Heja er!
Tack för info! Har kontakt med jurist och vi kommer anmäla detta.
👍 Anmäl till IVO oavsett, slog det mig sen. Dvs. även om ert överklagande går igenom. Är inte ok att agera på det här viset. IVO skulle behöva se över ert ärende för att kunna göra förändringar. Här kan ni göra en anmälan: http://www.ivo.se/for-privatpersoner/klaga-pa-socialtjansten/
Hej igen från socionomen. 🙂
Spela in varenda möte ni har (köp diktafon eller liknande)
Socialen har tyvärr i många fall utredare som bestämmer sig för vad dom tycker om situationen först, för att sen utreda och vrida saker så att önskad slutsats blir nådd.
Pga sekretessen i barn utredningar så har inte allmänheten någon insyn i hur illa dom sköter sina fall och förtalar den ena / båda föräldrarna.
Lycka till
Obs jag menar fullaste allvar.
Har ni inte diktafon hemma så köper ni det imorgon!
Självklart finns det bra socialsekreterare som arbetar för barnet.
Men det finns även dem som har helt andra agendor och som nästan verkar få näring av att försvåra barnens möjligheter till en fin och trygg uppväxt.
Hej!
All styrka till er och att ni orkar vara så fantastiska, er V kommer nog att tacka er när hen växt upp. Och precis som många andra inom yrket sagt hittills: anmäl allt, spela in allt och även om det läggs ner – ANMÄL! Sådant här måste stoppas i tid. Gör det inte det kan även andra drabbas av samma sak som ni. Och om det fortsätter så långt att ni t.ex. hamnar i förvaltningsrätten är det till STOR HJÄLP att ni har mycket+bra bevisning för att vinna mot myndigheten. Jag rekommenderar i så fall hänvisning till Europakonventionen, Barnkonventionen och andra dokument som berör det här.
/Anställd inom staten
Beslut att inleda utredning är reglerat i lag (11 kap. 1 paragraf SoL) och kan inte överklagas av den enskilde.
Ni har, i egenskap av vårdnadshavare, rätt att ta del av alla handlingar som rör utredningen kring V, det innebär samtliga journalanteckningar och alla kontakter som har tagits samt vad som har framkommit i dessa kontakter.
Kräv ut det om ni känner att ni vill läsa vad som finns skrivet redan.
Jag är inte säker på om ni kan få ut utredningen i ofärdigt skick, men den ska bygga på sånt som framkommit och som borde finnas nedtecknat i journalen.
Anmäl till socialinspektionen, och fortsätt anmäla till högre instanser tills Soc backar.
Precis som ovan jobbar jag med ungdomar med allvarliga problem och soc nonchalerar och skiter i orosanmälningar gällande droger och annat på löpande band, men om ett barn har fel slags tröja på sig ska det tydligen utredas. ……
Är så arg att jag nästan skakar när jag läser detta. Jag vill dock ge dig några (förhoppningsvis) lugnande och styrkande ord på vägen och det är att socialtjänsten (jag är själv snart färdig socionom) är skyldiga att utreda en orosanmälan enligt SoL 14:1. Med andra ord måste de samtala er och jag kan bara föreställa mig hur ledsna och upprörda ni känner er över detta men en utredning betyder INTE att ni kommer bli fällda för någonting eller komma på fler möten efter det. Min väninna blev anmäld för alkohol- och cannabismissbruk till socialen av sin svartsjuka och störda expojkvän som ville hämnas och hur många vi än var som kunde intyga på hennes oskuld blev hon tvingad till ett hembesök samt blod- och utandningsprov. Efter det la de dock ner fallet eftersom de såklart inte kunde påvisa något. Och jag är övertygad om att de inte kommer kunna anmärka något på er heller när de väl får träffa er och se vilka ni är. Kärlek och styrka ❤
Tack. Vi har redan täffar socialen två gånger. En gång med folk från förskolan och en gång vid hembesök. De vill nu träffa oss ytterligare en gång i enskilda samtal, dvs jag och min man ska gå dit olika dagar.
Se till att ha med dig ngn samt spela in samtalen. Skulle inte lita ett dugg på ngn inblandad framöver då de säger en sak och gör sedan ngt annat.
Det måste ju gå att anmäla detta socialkontor!!! Vilken transfobi!!
Hej, jag kan tänka mig att många skulle vilja stötta ert fall genom en manifestation, utanför sockontoret till exempel. Och hör av er till RFSL och do, som en annan redan föreslagit. Ren styrka till er!
Vilken bra idé!
Hej Ta hjälp av BUP de kan även skriva remiss till Astrid Lindgrens utredningsteam för könsdysforsi.
Ni gör rätt.. ni låter som fantastiska föräldrar! Ert barn kommer att tacka er för friheten att välja själv!
Tappa inte hoppet!
Jag får spader när jag läser er berättelse! Tycker socialen att de har tid och resurser att utreda något som verkar vara en persons egna konstiga idéer??? Eftersom jag i mitt yrke har med ungdomar att göra så vet jag att det är väldigt mycket som inte görs när det verkligen behövs, trots upprepade orosanmälningar.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta löser sig och att de inblandade stollarna får sig en ordentlig näsbränna till slut.
All min beundran för att ni kämpar för ert barn. Heja er!
Jag är helt chockad! Vilken styrka det måste kräva att gå igenom detta! Skickar massor av styrka och håller tummarna att de taggar ner. ❤
Helt vansinigt, hur kan man bara ignorera er och huvudpedagogen och gå på sina egna fördommar. Jag skickar så mycket styrka till er jag kan, ni har rätt de har fel. Lycka till!
Jag står helt bakom ert resonemang, som fyller upp kravet på barns rättigheter till hundra procent!
Ni vill inte göra stor sak av det (som tydligen är ett jätteproblem för besserwissrarna inom socialen) och det lyckas ni kanonbra med.
Ni är föräldrar som står med båda fötterna på jorden och i nuet – vad skulle krävas mera? Inte vet jag.
Jag har ingen erfarenhet av det här, men tycker att alla ska få en chans utifrån sina förutsättningar och hoppas verkligen att ni kan få hjälp av människor som är insatta och utbildade i sakfrågan. Uppenbarligen fattas den här kompetensen på socialen – och såna ska in och rota runt i friska familjer … Tvi! Man hör så mycket om att det finns för lite tid att utreda missförhållanden inom rimlig tid. Tacka för det, när de lägger ned en massa tid i onödan på er som inte behöver deras ”hjälp”.
Hoppas verkligen att ni orkar ta er igenom det här med flaggan högt. Det är inte ni som har gjort fel!
TACK för att du orkar och vill dela med dig! Att detta sker år 2015 i det upplysta (?) landet Sverige är helt otroligt. En person som är skolad i att jobba med barn som är så trångsynt att hon inte förstått att det biologiska kön en föds med inte nödvändigt behöver vara det en identifierar sig med kan väl inte vara okända fakta? Det jag går helt i taket för är att ni som föräldrar blir tillsagda att ert barn ska se mer ”flickig” ut. Inte för hennes skull, men för att bekräfta andras normer o fördomar. Suck! Kan inte dessa soc-människor lägga resurser på alla barn som inte har en trygg uppväxt i stället för att skapa trauma i familjer där man får vara sig själv!? Styrka till er!
Usch! Känns som ett sätt för en myndighet att visa sin makt! Jobbigt när människor är inlåsta i en liten låda utan fönster mot det okända. Fattas en viktig bit i utbildningen där! Lycka till i framtidnen lilla V ❤
Något av det mest absurda jag har hört! Djupt allvarligt och kränkande dessutom, både mot V och mot er. Ni gör ju alldeles rätt! V skulle säkert inte må bra om ni försökte tvinga in hen i en identitet som hen inte känner sig hemma i. Jag var själv pojke en sommar när jag var 9 år. Detta var 1953, och ingen hade det minsta problem med det. Mina föräldrar presenterade mig som sin son Martin. Somliga tyckte sig minnas att de haft en flicka, men de höll masken. Iofs återgick jag sedan till att vara flicka, men föredrog ändå ”pojkaktiga” kläder. Hur V kommer att göra spelar ingen roll så länge hen mår bra och vet att ni älskar hen. Det är skrämmande att socialtjänsten letar efter problem som inte finns och på detta sätt utsätter en familj för alldeles onödig stress och oro.
Kontakta mig, jag tror att jag kan hjälpa er.
Återkom om du fick tag på föräldrarna. Jag har skrivit en bok, TS Guiden, just för att jag själv möttes av så mycket okunskap. Skickar gärna ut böckerna gratis till inblandade personer så att dem kan utbilda sig lite mer. Boken finns här: http://www.knixen.com och ges ut av de sjukhus i sverige som utreder transsexualism i samband med utredning.
William A
william.akyol@gmail.com
Stå på er!! Ni gör helt rätt!! Styrkekram!!
Det är verkligen upprörande att sociala myndigheter ska lägga resurser på detta. Om det hela eskalerar hoppas jag att ni söker och får juridisk hjälp, men gör det innan ni upprättar en anmälan. Bra att ni har psykologer och andra som backar upp er.
Verkligen fruktansvärt! Varför ser de inte hur barnet mår och hur barnet har det istället för att genast tro att barnet är ”förvirrat” och ”påverkat” bara för att det hen känner sig som inte överensstämmer med genitalia? Ren diskriminering i mina ögon. Blir så ledsen över att ni tvingas gå genom något sådant 😦 Stå på er! ❤
Hej! Detta är fruktansvärt. Kontakta diskrimineringsombudsmannen (DO). Könsöverskridande identitet eller uttryck är en diskrimineringsgrund som gäller i förskolan enligt diskrimineringslagen. Stå på er. RFSL kanske kan ge stöd och råd också. Kram.
Detta går dock nog in under diskrimineringsgrunden ”kön”, om V identifierar sig som pojke. Men det kanske inte är det viktigaste, utan just att det är diskriminering enligt lagen.
Tack för att du delar med dig. Vilken oerhört jobbig situation ni och ert barn har hamnat i.
Du skrev att bio har varit inkopplade och tycker att ni handlar rätt, går det att få med en representant därifrån på mötet?
Kräv att få en handläggare som har trans-kompetens (om det finns).
Lycka till!
Det här är fruktansvärt. Föräldrar som psykiskt misshandlar sina transbarn får tröst och uppmuntran (även från transvården) medan de fåtal som kan se sitt barns välmående framför sitt egna får så oerhört mycket kritik för att de försöker göra vad som får deras barn att må bra. Visst det kan vara en fas, det är inte särskilt troligt men vad spelar det för roll? Barn utforskar kön och V kommer knappast ha skadats av att få känna sig trygg i den utforskningen. Om det däremot inte är en fas och socialen får som de vill (vilket jag såklart inte tror om er men förstår att det är helt fruktansvärt) kommer de vara ansvariga för att ett litet barn växer upp till en psykisk sjuk tonåring med extremt hög självmordsrisk.
Det slår mig också hur de som vill utreda er är fast i könsstereotyper vilket är ytterst vanligt med cispersoner som kommer i kontakt med trans. Det är farligt och skadligt.
Jag hoppas verkligen att allt går bra för er och att du orkar. V verkar vara ett av de lyckliga få transbarnen som får chansen att växa upp tryggt.
Word!
Stå på er…
Har suttit i samma situation med min mor som jag vårdade då hon hade demens. Men nu är mor borta och jag behöver gå vidare.
När jag nu tittar tillbaka, så har jag trots allt vunnit.
Kram till er!
Och krama V extra mycket om hen vill ha en kram…