Etikettarkiv: feminism

Feminismen

Ätstörningar – inte bara bland smala

8 kommentarer

Trigger warning, text om vikt, dieter och vikthets!

På sistone har det varit lite på tapeten att prata om de privilegier smala har i samhället och att belysa diskriminering av överviktiga. Bland annat via taggen #smalaförtrycker på twitter, en tagg som snabbt togs över av smala som hånade och rent mobbade överviktiga. Detta med smalas privilegier har också bland annat tack vare detta blivit ett hett samtalsämne i olika feministiska forum, jag har själv varit inblandad i flera. Ett återkommande argument till varför smala inte alls skulle ha privilegier just för att de är smala har varit att prata om ätstörningar. Att alla smala inte alls har privilegier för de kan faktiskt vara sjuka. Nu är en eventuell sjukdom inget som gör en immun mot att ha privilegier men vad som också osynliggörs totalt, och har vägrat bemötas när det tagits upp, är det faktum att ätstörningar är en av de absolut vanligaste orsakerna bakom övervikt.

 

Den som är smal och lider av en ätstörning har betydligt lättare att få vård, av den enkla anledningen att det faktiskt ses som negativt att vilja gå ner i vikt om en redan är smal. Om du är tjock däremot och har en ätstörning är det nästan omöjligt eftersom tom vården hejar på ditt osunda matbeteende om det kan innebära att du går ner bara lite lite i vikt. För många överviktiga leder detta till ett ständigt jojobantande. Att i ena sekunden tröstäta eller försöka äta ganska ”normalt”, för att i nästa sluta äta helt. Omgivningen står på sidan av, hejat på viktnedgång samtidigt som alla matval granskas under lupp. Äter en inte kaka? Ja då är det fel, lite ska en unna sig. Äter en kaka? Borde vi inte ha lite koll på midjemåttet kanske? Är det en ren sallad i matlådan? Men det måste ju vara annat också annars blir en inte mätt! Äter en en bit kyckling till salladen med dressing? Passa så det inte blir dolda kalorier nu!

 

Diskuterar detta med andra överviktiga feminister och en starkt gemensam nämnare är hur vården bemöter oss. Nästan oavsett vad vi söker för skylls problemen på vår övervikt, vi ges dietråd och uppmanas att röra på oss mer, tom när vår situation försämras av fysisk aktivitet. När vi överviktiga faktiskt har sjukdomar som på olika sätt förhindrar oss från fysisk aktivitet i större utsträckning lyssnas vi inte på, istället ses det som ursäkter för att vi är för lata för att vilja röra på fläsket. Har vi inte ätit på en hel dag och skyller på fasta får vi nästan stående ovationer, det är ju såå bra att vi vill ta itu med våra problem och gå ner i vikt.Att även överviktiga behöver äta balanserat och regelbundet för att undvika att sabba kroppen med undernäring (vanligt bland överviktiga) är det sällan någon som reflekterar över. Försöker vi prata om våra kroppar i positiva ordalag, vara nöjda med hur vi ser ut och hur vi mår, ja då är det direkt personer där och trycker ner oss igen, talar om att vi står för ohälsosamma ideal och faktiskt måste tänka på att vår hälsa är kass om vi inte går ner i vikt. 

 

Även matmissbruk är en form av ätstörning, att tröstäta och inte kunna sluta, att hetsäta. Att bli kraftigt överviktig är inget som någon blir bara för att de tycker det är kul, det finns orsaker bakom och att ständigt påpeka att vi borde gå ner i vikt är garanterat inget som kommer hjälpa någon. Vi vet att det är bättre att väga mindre, vi vet att idealet och det bästa är att vara smal, vi vet att en borde äta hälsosamt. Samtidigt skriker media, tv och reklam ut om och om igen att bara äta nyttigare inte är bra nog, vi ska inte bara gå ner i vikt utan göra det snabbt också. Mirakelkurer omskrivs med krigsrubriker i tidningar. ”Så tappar du över 70 kg på ett år!”, ”Gå ner 5kg på 4 veckor med denna diet”, bli smal, bli lycklig, bli lyckad. Budskapet är alltid tydligt: Är du överviktig kan du inte vara glad eller nöjd med vem du är.

 

Är det då så konstigt att ätstörningar blir vanliga även hos oss som väger ”för mycket”? Nej, precis som det inte är konstigt att redan smala har svårt att se sig som just smala och fortsätter banta sig lägre ner i vikt. Bland det minst hjälpsamma som finns för överviktiga är alla dessa ”goda råd”. Seriöst, vill vi ha dem ber vi om det! Att hurtigt snacka om att springa bort den där kakan till eftermiddagskaffet, eller prata om kalorier i lunchmaten spär bara på det dåliga måendet. Släpp dietfokuset, släpp hetsen om mat! Sluta tro att du gör feta en tjänst genom att påpeka helt uppenbara saker!

 

Istället för att ständigt fokusera på siffror på en våg måste vi kunna fokusera på att må psykiskt bra. Även som överviktig måste vi kunna få må bra precis som vi är och visa det utan att det ska höja varningens fingrar om att göra tjockhet till nytt ideal osv. Vi ska inte alltid beläggas med skuld och skam över hur vi ser ut, hur våra kroppar är skapta. Får vi må bra ökar faktiskt möjligheten att vi går ner i vikt, och om det inte sker, so what? Det viktigaste måste väll ändå vara glada människor som gillar sig själva, inte vad det står på vågen?

Manlighet

Låt oss prata om män.

14 kommentarer

”Men, men, men, men, manly men, men, men.” *Nynnar lite på introt till 2 2/1 men*

Män, manlighet, mansnorm… låt oss snacka lite om detta för det verkar behövas. ”Amen, ni feminister ser ju bara män som jordens avskum som gör allt fel, våldtar och slåss. Ni hatar ju män!”. Är du feminist? Ja då har du hört den förut. Tänkte ta och bryta ner manlighetsnormen lite i några olika aspekter, delar som feministen ofta beskylls för att smutskasta män med.

Vi börjar med: Män, sexualiteten och våldtäkter.

Att feminister skulle anse att alla män är våldtäktsmän stämmer inte, faktum är att det är tvärt om. Det är vi som menar att män förmår mer, fattar bättre och kan behärska sig och inte våldta. Det är det icke feministiska samhället som ständigt ursäktar mäns beteenden med att de inte förstod, var för kåta och inte kunde stoppa det som skedde. Vi ser detta om och om igen i våldtäktsdomar, kunde verkligen mannen förstå att den gråtande kvinnan inte ville? Kunde han förväntas behärska sig när han var där med en naken kvinna? Hela synen på mäns agerande vid våldtäkter bygger på synen på mäns sexualitet som något djuriskt och omöjligt att tygla. Män ska alltid vara på hugget, villiga, kåta. Ser de en sexig tjej ska de vilja ha sex med henne, får de chansen ska de inte säga nej. En man som haft få sexpartners ses ofta ner på, han är lite mesig, lite mindre man än de som knullat runt.

Det finns en syn på män som att hela deras liv cirkulerar runt sex (och sport men mer om det senare). Sex sex sex, det är allt män tänker på någonsin så är det då så konstigt att de tappar behärskningen och våldtar ibland? Varje gång prostitution är på tapeten kommer någon och försvara det med att män måste kunna få köpa sex annars kanske de våldtar någon istället. Mäns oförmåga att ta ansvar för sin sexualitet ses som en självklarhet. Kvinnor ska akta sig, anpassa sig, inte locka fel män, vara för sexiga, skicka fel signaler osv men aldrig att män skall läras in att inte ha sex med någon som inte gett ett tydligt medgivande.

Denna bild har jag sett cirkulera ofta och visar lite på samhällsynen runt hur män ser ut:

mannenshjarna-300x270

Men synen på män som sexuella djur skadar inte bara kvinnor som faller offer för män som tror sig ha rätt att ta sex av vem de vill när de vill, det drabbar också män och icke-binära transpersoner som offer och de som faller offer för förövare som inte är män.

Eftersom män tros vara alltid på att ha sex tas det sällan på allvar när en man anmäler sexuella övergrepp. En man kan knappt bli våldtagen i samhällets ögon. Ex har jag läst flera artiklar/domar där en kvinnlig lärare haft sex med en manlig elev yngre än 16 år. Kommentarer av typen ”va fan vadå övergrepp? bruden gjorde grabben en tjänst!” eller ”det där är ju alla killars dröm, är fan ingen våldtäkt!” osv haglar i sådana artiklar. Är situationen omvänd, läraren en man och offret en tjej däremot är reaktionerna en hel annan. Sexuella övergrepp tas helt enkelt inte på allvar om offret är en man. Samtidigt osynliggörs offer för kvinnliga förövare grovt då kvinnor knappt ses som innehavare av dominanta sidor som kan ge utslag i övergrepp eller så ursäktas det som ovan med att det är klart offret måste ha velat, vilken kille vill inte knulla? När de kommer till transpersoner är förminskandet ännu värre. Vi har tex fått se domar där förövare frias med motiveringen att de inte visste att personen de försökte våldta var trans. För hade de vetat att det ”egentligen” var en man de försökte våldta hade de inte fortsatt. (Ja, så jävla skevt transfobiskt språk brukas i dessa domar). Ja, att män tänder på just kvinnor ses ju som en självklarhet, homofobin i mansnormen är total.

 

Den riktiga mannen och ”halvkvinnan”

Mansnormen bygger ju på föreställningen om hur ”riktiga män” är. Det där med riktiga män ändrar också lite innebörd beroende på vad den som sätter upp ramarna vill få ut av det hela. Det har tex blivit allt vanligare att använda ”riktiga män” argument för att försöka pusha mot önskvärda beteenden. Ex kampanjen ”riktiga män köper inte flickor” som cirkulerat. Nu är ju faktum det att alla som definierar sig som en man är en riktig man, oavsett brottsliga förehavanden, kroppshydda, intressen, genetalier osv. Detta förhindrar iof inte att tex texter som dessa ses som roliga: 26051sib306_helsidormedlogo_sida_2 118814004_1 johnnysstor

Riktiga män grillar, äter massor av mat och pysslar med bilar och motorer som får dem att lukta diesel. Så ni vet liksom. Riktiga män är hårda, okänsliga, och stora. Iaf om vi ska tro mansnormen. En riktig man kan också både tåla och ge lite stryk. Viktiga saker det där. De som inte följer normen, tex smala/slanka män, korta män, eller män som inte har kuk ses som halvmän, eller snarare halvkvinnor. De är helt enkelt inte ”riktiga” och gudarna vet att de får höra det också.

För att återanknyta lite till det här om våldtäkt så är faktiskt ”riktiga män” stämpeln starkt bidragande i gruppvåldtäkter, eftersom riktiga män inte säger nej till sex är det extremt vanligt med deltagare i gruppvåldtäkter som finner situationen obehaglig, som inte kan få stånd, som fejkar att de genomför en penetrerande våldtäkt för att inte ses som mesar inför de som tittar på. Gruppvåldtäkter används ofta som ett sätt för dysfunktionella kill/mansgrupper att göra en form av manlighetsrit genom att utöva makt och förnedring på en annan person. Det är också på detta sätt överfall och misshandel i grupp ofta går till. En person är drivande, andra hakar på för ingen vill vara mesen som säger ifrån, som är ”omanlig” och inte vågar vara tuff. I denna del av mansnormen döljer sig också ett rejält kvinnoförakt. ”Riktiga män” ska nämligen vara allt de anser att kvinnor inte är.

Som feminist anser jag som sagt att det inte finns något sådant som ”riktiga män” baserat på beteenden/intressen etc. Denna norm skadar både män och de som kommer i vägen för dessa män. Det är något som hela samhället blir lidande för och det förminskar män till så mycket mindre än vad de faktiskt kan vara.

Män, känslor och kroppsideal:

Sista punkten nu. Män är de som oftast tar livet av sig, även om kvinnor toppar självmordsförsöksstatistiken är det män som i störst utsträckning gör allvar av sina självmord och dör. Detta bottnar i synen på män och känslor. Redan som små små barn lärs pojkar in i att de inte ska visa känslor på samma sätt som flickor, de ska inte gråta, inte prata om det som gör ont utan rycka upp sig. ”Stora pojkar gråter inte”. Män förväntas varken kunna eller vilja prata om känslor. När en man söker hjälp för psykiskt lidande möts han mycket oftare av oförstående, uppmaningar att bita ihop och att vara stark.  ”Manly men men…”

På likande vis ser vi sämre hjälp för män på glid ner i ekonomiska problem, de förväntas kunna ta hand om sig själva och reda ut situationerna lättare än kvinnor. Män är de förnuftiga, kvinnorna de känslosamma utan riktig koll. En syn båda förlorar stort på. Samhället erkänner helt enkelt inte att män också kan vara svaga och i behov av hjälp. Igen något vi alla förlorar på och som är en fara för både män och andra runt om.

När det kommer till män och skönhetsideal är de rätt få och sällan speciellt uttalade. I reklam får män gärna vara muskulösa men det är inte de enda män som syns. Män tillåts ha många olika former och utseenden. Detta gör att när män faktiskt uttrycker osäkerhet över sitt utseende tas det inte på allvar, vad har de att oroa sig för? Deras kroppar är osynliga i samhället och deras eventuella funderingar om kropparna lika så. Unga killar i tonåren har massor av frågor runt sina kroppar precis som tjejer men de får sällan höras förderas kroppar ses redan som normala och rätt även om de själva inte får höra det. Idag skriver Amra bra om just hur den manliga kroppen osynliggörs och istället bara ”är” med allt det innebär.

Vi måste kunna tala om mansnormen och vad den gör med män, varför det bara är män som går runt och vandaliserar i städer i samband med fotbollsmatcher, varför det är just män som slår ner varandra på krogen, varför män är så överrepresenterade i våldsstatistiken. Det är ingen slump att det är så och jag tror vi gör män en enorm otjänst om vi förklarar det i att ”män är så”. Det är inte att smutskasta alla män att belysa dessa saker, däremot förlorar alla män på att mansnormens våldsideal och sexnorm får fortsätta stå oemotsagd. Kom igen män, upp på barrikaderan nu och kämpa för att ni ska få ses som de individer ni är och inte sexgalna våldsmän!

Rasism/Antirasism

Släpp fokuset på andra kulturer

5 kommentarer

Kultur. Min kultur, din kultur, vår kultur, andras kultur. Kultur är ett ord som hörs jämt och ständigt i alla möjliga sammanhang. När en person med utländsk härkomst tycker något eller gör något som ges uppmärksamhet förklaras det gärna med hens kultur. En muslim som är för slöjbärande? Ja det hör till kulturen, hen är säkert lite hjärntvättad, klart hen tycker det är bra då! En muslim som vill avskaffa slöjan? Asså hen är ju uppvuxen med muslimsk kultur och har sett baksidan, klart hen vill motarbeta det då. Tillåta kvinnor att bada topless på badhus? Njae, tänkt på alla invandrare, vi måste visa lite hänsyn till de också. Det ingår ju inte i deras kultur att se nakna bröst.   Ja, det ovan är lite små exempel på hur diskussionen ofta går bland folk i gemen men även bland aktiva antirasister och feminister. Att de som inte är speciellt brydda av antirasism/feminism kan jag kanske förstå lätt faller in i grova generaliseringar men att antirasister gång på gång gör samma tabbe? Har vi verkligen inte kommit längre?   Alltså. En människans handlingar, åsikter och beteenden kan bara delvis förklaras med den uppväxt personen haft och den kultur denne vuxit upp i. Eftersom kultur inte är statiskt, åsikter inte är statiska och inte ens beteenden är statiska är det dock saker som går att påverka, forma om, ändras. Att då ständigt gå runt och prata om stora grupper människor utifrån hur ”de” uppfattar saker, vad de vill är både missvisande och faktiskt rätt rasistiskt oavsett vem som gör det.   Faktum är ju att även rasifierade är individer, vi vill inte alltid samma saker, vi ser inte samma problem eller har samma önskningar om hur samhället skall utformas. Därför går det inte att prata om hur vi visar respekt genom att säga att ”de” ju vill ha det på ett visst sätt. Vilka är de? Varför skulle just de vara så talande för precis alla rasifierade? Å framförallt: Har de ens blivit tillfrågade? Oavsett fråga ser jag vita som för rasifierades talan i antirasismens/feminismens namn, säger vad vi vill och hur vi upplever saker. Detta tolkningsföreträde försvaras generellt med ”jamen min kompis tycker si”. Den där kompisen som alla verkar ha, som alltid går att slänga fram lite passande när ens tolkningsföreträde ifrågasätts. Vad sägs om att bjuda in den där vännen istället att föra sin egen talan? Om hen är intresserad. Är hen inte det, lämna då den där vännen utanför diskussionen.   Både feminismen och antirasismen i Sverige (och till viss del världen)är väldigt vit och baserad i vita normer. Frågor rasifierade lyfter tas snabbt över av vita och plötsligt har vi massor av vita debattörer som talar om vad rasifierade  _egentligen_ tycker i olika frågor. Vips är vi igen sedda som en enda stor homogen grupp utelämnade på nåder till de vitas välvilja. Behovet inom det vita samhället att rädda rasifierade är stort, det lyser igenom i många sammanhand men jag tror ändå att det lyser igenom allra mest när vita inte klarar av att gå åt sidan och låta rasifierade styra sin egen kamp utan istället leker räddande riddare på vit springare. Sluta förminska oss från likvärdiga människor och individer till en enda stor homogen grupp som döljer alla de olika tankar, frågor och problem vi vill belysa. Vi är förmögna att föra vår egen talan, vita behöver inte ständigt göra det åt oss som vore vi små barn.   Jag tycker det är dags att alla, men framförallt antirasister och feminsiter, på allvar släpper fram rasifierade att definiera och föra sin egen kamp. Att sluta appropriera rasifierades kamp, vi klarar att dra ut ramarna för hur vi vill gå tillväga själva, jag lovar.  Sluta förklara hur ”vi” tänker och att förklara hur du  (tror) ”vår” kultur fungerar.  Varje människa är sin egen kultur. Ingen människas kultur är den andra lik. Se likheterna, se skillnaderna men framförallt: se och hör individerna.

Vi är många som är redo att göra våra röster hörda, bara vi får chansen. Så låt oss höras.

Feminismen

Sno inte mitt kampverktyg!

7 kommentarer

Det pågår en diskussion om huruvida djur bör/kan inkluderas i en feministisk kamp genom en intersektionell analys. Jag har följt inlägg och diskussioner via bland annat feministiskt perspektiv på detta tema. Min fellow bloggare Amra har skrivit bra om detta men jag tänkte utveckla lite ytterligare.

 

Som det står i Amras text är intersektionalitet ett analysverktyg/begrepp som myntats av svarta feminister i USA, detta för att få ett bättre sätt att beskriva sin kamp, sin position i samhället och det faktum att svarta kvinnor ofta förtrycks på flera olika sätt samtidigt. Intersektionalitet kom alltså till med ett specifikt mål för en specifik grupp. Detta med att inkludera djur i den intersektionella analysen är en aspekt som lyfts av vita feministiska veganer/vegetarianer och som får allt mer utrymme. Huvudargumentet är att om djur ses som lika värda som människor kommer det inte gå att använda djurliknelser som ett sätt att se ner på andra människor, samt att allt förtryck är dåligt. Jag håller med om det sista, allt förtryck är dåligt, däremot håller jag inte med om det första och detta är varför:

 

Alla människor är djur, men inte alla djur är människor. Oavsett hur vi vrider på det kommer den genomsnittliga människan att ha en mental kapacitet långt över det genomsnittliga djuret oavsett vilken art vi ser till. Är detta skäl till att behandla djur dåligt? Självklart inte, precis som det inte är skäl till att behandla människor som av någon orsak har en försämrad mental förmåga. Värdet går helt enkelt inte efter hur komplext vi klarar av att tänka. Nu är dock saken denna: Vita har aldrig beskrivits som djur på det sätt rasifierade har. Detta lägger en historisk kontext till det hela som är svår, om inte omöjlig, att komma förbi. Det är, än idag, rasifierade som liknas vid djur på olika vis, vi är exotiska, vilda, otämjda, djuriska osv osv. Även om djur var precis lika högt värderade som människor hade detta fortfarande varit ett problem. För att säga att någon är djurisk är att mer eller mindre direkt säga att den personen saknar den mentala kapacitet som är iaf medel för människan. Det är också att säga att den personen inte är lika ”civiliserad” som en själv, eller att personen inte klarar av att behärska sig så som de sociala reglerna påvisar att en bör. Oftast när jag, eller någon jag känner som är rasifierad jämförs med djur görs det inte utifrån premissen att vi därför är mindre värda utan just att vi är sedda som mer impulsiva, aggressiva eller ”exotiska”. Rakt igenom rasistisk alltså. Att ses som annorlunda är nämligen det allt för ofta skäl nog till att också behandlas annorlunda även om en inte ses som mindre värd.

 

Bara för att djur får samma värde som människor kommer dessa aspekter inte sluta vara rasistiska, tvärt om är de precis lika rasistiska som de var under slaveriet och som de är idag. Det är helt enkelt ett jävla oskick att likna människor vid djur speciellt när en vet hur detta nyttjats i historien. Dessutom är det en stor fara för djuren att förmänskligas och ges mänskliga tankebanor och reaktioner de inte har. En stor del av attacker från djur mot människor sker just för att människan förväntar sig att djuret skall agera och resonera som en människa vilket inte fungerar. Igen: Inget av detta är skäl till att inte se människor och djur som likvärdiga! Inget av detta är skäl till att behandla djur dåligt!

 

Så när det nu kommer till begreppet intersektionalitet och djur: Dessa två är inte förenliga. Intersektionalitet syftar till att beskriva hur människor samspelar med varandra och i samspelet skapar och reproducerar förtryck. Djur kan inte driva sin kamp själv, de kan inte med ord tala om hur de vill att deras liv ska se ut eller vilka behov de faktiskt önskar få uppfyllda. Oavsett om en är jägare, köttälskare utan tanke på djurens väl och ve, vegetarian eller militant vegan är allt vi kan göra när det kommer till djurs känsloliv att chansa. Intersektionalitet är till för att belysa hur vi alla är både subjekt och objekt, att även förtryckaren kan vara förtryckt och den förtryckta kan vara förtryckare. Ett djur kan aldrig bli subjekt i kampen för djurrätt, djuret är alltid objekt för människan även när vi vill det allra bästa för dem. Således funkar inte intersektionaliteten på djur eftersom djuren inte kan beskriva sitt egna förtryck och driva kampen.

 

Slutligen: Om målet med att prata om djurens plats i feminismen som en självklarhet för att feminister ska vara emot alla förtryck kan det vara på sin plats att faktiskt inse att det i sig är ett förtryck att som vit sno ett begrepp och analysverktyg från en utsatt grupp och sedan bestämma hur detta verktyg ska nyttjas, vad som ska platsa inom det och varför. Apropriering är ett förtryck, det cementerar maktordningar och det motverkar vad som påstås vara syftet med det hela. Att vit kultur och även feminism ständigt lagt beslag på rasifierades kampverktyg är inget nytt, men borde vi inte ha kunnat komma ifrån det lite nu? För en gångs skull kanske rasifierade kan få definiera sin kamp, sitt förtryck, sina behov utan att få se begrepp och verktyg hijackas av vita feminister för deras syften? Strid för djuren, men gör det utan att trampa på andra på vägen, för vi vinner inget av att frigöra en genom att fängsla någon annan.

Feminismen

Jag kan inte vara din vän just nu

Lämna en kommentar

Vi måste prata. Detta går inte mer nu. Jag kan inte fortsätta såhär och det kan nog inte du heller. Vi har hängt ihop länge nu, många många år, men ska vi vara ärliga är det jag som fått det att funka. Det är jag som varit den aktiva och kontaktsäkande som funnits där när du velat och behövt. Jag har gett av mig själv, förklarat hur jag känner, hur jag mår, vad jag behöver. Du har aldrig lyssnat. När mina tårar rinner ser du åt ett annat håll. När mitt hjärta värker tröstar du någon annan. När jag behöver mina systrar vänder ni mig ryggen. När hatet lamslår mig skrattar ni med förövaren. När blodet flyter från min kropp av slag och våld förfäras ni och vänder sedan fokuset tillbaka till er själva innan blodet ens torkat från min kropp. Jag har förlåtit så många gånger. Tagit dig tillbaka. Hittat ursäkter och sett mellan fingrarna men nu är det nog. Jag vill inte längre finnas bara när du vill, jag vill inte lägre vara tyst, finna mig, anpassa mig efter din vilja, dina önskemål. Jag tänker inte längre gå med på att du knuffar undan mig, ber mig tystna eller anklagar mig om jag inte spelar efter din pipa.

Jag gillade dig, eller ja det gör jag egentligen fortfarande. Jag gillar dig och dina systrar och jag vill att det ska funka men nu går det inte mer. Jag ger upp och letar mina vänner på annan plats, söker mina allierade i andra grupper. Jag finner de som förstår mig, de som ser mina tårar och torkar dem, de som gråter med mig, för mig, för oss alla. De som utsätts för våldet tillsammans med mig och slår tillbaka. Det är vi nu. Du och jag är slut. Kanske kan vi mötas igen i framtiden, försöka på nytt. Det får vara upp till dig för ska det bli av är det din tur att försöka förstå, lyssna och på riktigt ta upp mig i din grupp. Det är dags att denna relation blir jämställd, men så länge den inte är det kan jag inte vara din vän. Tills dess önskar jag dig allt gott, du vita cis feminism.