Etikettarkiv: feminism

Ja självklart hatar jag ”kvinnan”, gör inte du?

Nej du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte alla kvinnor, däremot hatar jag kvinnonormen. Precis som jag med hela mitt hjärta hatar mansnormen hatar jag även kvinnonormen. Jag hatar hur kvinnor förväntas att alltid måna om sitt utseende genom smink, modemedvetenhet, fixade frisyrer osv. Jag hatar hur kvinnor utmålas som svaga och i ständigt behov av räddning. Utöver vad de allra flesta nog ser som ganska självklara saker att hata kring kvinnonormen så finns det något jag hatar mer än allt just nu och det är detta: Hur kvinnonormen allt mer går mot att kvinnor skall ta över mansnormen. Att kvinnor skall vara hårda, våldsamma, grova i mun, elaka, hänsynslösa, oempatiska osv. Här skyller jag faktiskt på feminismen till stor del. (Oh no, hur vågar jag?)

Ok vi backar storyn lite. Det finns gärna en vurm att prata om ”förr i tiden” som en tid där kvinnor var inlåsta i hemmen, tog hand om barn och höll sig snygga för männen. Denna vurm av historieförvanskning ses både inom feminismen och inom antifeministiska rörelser som snackar om den gamla goda tiden. Ett ganska ypperligt tecken på hur medel och överklassen styrt den feministiska kampen i alla tider. För faktum är att det är just medel/överklass som haft hemmafruar som ideal, det är de som haft råd med att kvinnan inte arbetat. Inom arbetarklassen har kvinnorna i alla tider arbetat och arbetat hårt. De har inte tagit hand om några barn under flera flera år utan lämpat över bebisar till äldre generation så snabbt de kunnat för att återgå till arbete. Alt har de haft arbete som de kunnat utföra i hemmet ex tvätt åt andra, sömnad etc. Ja för att inte tala om alla som under bondesamhället bodde på bondgårdar. Tror folk verkligen att kvinnorna där fick sitta på sin rumpa och amma bebisar hela dagarna? Nej nej, det var ut med bebis på ryggen i en sele och sen mjölka kor och fixa med annat som hade med bondgården att göra. Att få ta hand om sina barn på heltid var  en ynnest enbart given rika kvinnor.

Så hur påverkade då detta den feminsitiska rörelsen och synen på kvinnlighet? Jo genom att det var de rika kvinnorna som hade tiden att börja organisera sig för att få ökade rättigheter. Det feministiska perspektivet skapades utifrån deras syn på vad som behövde ändras och däri låg tex rätten att arbeta. När feminister idag ser ner på hemmavarande mammor gömmer det sig både en redig portion nedärvt klassförakt i det och även ett visst kvinnoförakt. För den feminsitiska kampen har länge präglats av att kvinnor ska ta mer plats inte på sina villkor utan på männens. Detta medför att istället för att lyfta sådant som faktiskt är bra med kvinnorollen och få män att anamma detta också (tex mjukhet, empati, lyhördhet) så skall kvinnor försaka dessa delar och anamma manlighetsnormer såsom hänsynslöshet, oempati och våld. I debatter om att kvinnor tex har svårare att hävda sig i jakten på chefspositioner uppmanas kvinnor att ”tuffa till sig”, dvs att bli mer som män.

Jag har ju redan skrivit om hur jag hatar mansnormen och det våldsideal som finns inom den. Inte bara i fråga om regelrätta övergrepp utan också kring ”ömsesidigt” våld. Att ge och ta smällar som ett sätt för män att bonda. Anyhow, eftersom jag anser att det finns mycket problematiskt inom mansnormen anser jag det givetvis vara åt helvete att kvinnor uppmanas att anamma denna norm för att ha en chans att konkurrera med män.

Jag märker denna utveckling väldigt tydligt bland mina feministiska kontakter, att vara aggressiv och hatisk ges ständiga ryggdunk och applåder där kvinnor anses vara starka och stå på sig om de är våldsamma eller har ett hatiskt språkbruk. Ok för att vara tydlig här: Nej, jag syftar på intet sätt här till att ha god ton när någon beter sig som ett as. Det jag syftar till är när kvinnor utan orsak beter sig som as mot andra och får bekräftande ryggdunkar på att de är coola, tar plats och vägrar ta skit. Jag syftar på när kvinnor är as mot män som inte gjort dem något med motiveringen att ”de får tåla det för de är män och per automatik förtryckare”. Ja alla män förtrycker men det gör det ändå inte rimligt att göra det synonymt med våld och hat mot vem som helst att vara en stark kvinna som står på sig. Jag ser öht inget positivt i att föra feminismen framåt genom att bete sig lika svinigt som en kritiserar män för att bete sig. Det går att stå på sig och inte ta skit utan att vara den som själv kastar skit på andra.

I spåren av detta ser vi också en utveckling där allt fler kvinnor anmäls för misshandel både på krogen/offentliga platser och hemma. Detta ser jag delvis som ett symtom på att våld har blivit ett accepterat sätt att ”vägra skit”, men även delvis (och detta ser jag som bra) att kvinnors våld i vissa situationer börjat tas mer seriöst. För fortfarande är det ju så kasst att kvinnors våld inte tas riktigt på allvar, och speciellt inte om offret är en man som av både kvinnor och män anses ska kunna  tåla en smäll eller två av en kvinna. Nej kvinnor slår inte lika ofta som män, och kvinnors våld är sällan lika allvarligt som det män står för. Detta gör ändå inte kvinnors våld till ok och i synnerhet inte till något önskvärt.

Nu kanske någon undrar varför jag inte pratar mer om alla de där andra bitarna i kvinnonormen som är bajs? Tja, delvis för att det redan skrivs om så enormt mkt, men framförallt för att jag faktiskt är less på att så mycket inom feminismen fokuserar på vad män gör fel eller hur samhället är taskiga mot kvinnor. Ja kvinnor är förlorarna inom ekonomisk och politisk makt och inom dysfunktionella förhållanden. Kvinnor är dock inga oskyldiga lamm som gör allt rätt, kvinnor kan också förtrycka och kvinnor kan också vara as. Ska vi komma någon vart med jämställdheten är det faktiskt läge att även på allvar granska kvinnonormen och hur kvinnor själva faktiskt skapar denna. Allt ont kommer inte från mannen och det är dags att sluta utmåla män som kvinnans stora fiende.

Sist men inte minst: Jag hatar könsnormerna dels för vad de gör med alla inom normerna, men även för vad de gör med alla som inte passar in. Som jag skrev tidigare kvinnor kan också förtrycka, kvinnor är inte immuna mot rasism, transfobi osv och dessa saker blomstrar i kvinnonormen lika väl som i mansnormen. Problemet är inte att kvinnor är kvinnor och män är män. Så länge vi utmålar kvinnor som enbart offer för omständigheter gör vi kvinnor till alltid varandes passiva objekt och hur ska vi kunna begära att kvinnor ses som subjekt med egen makt och kontroll om vi själva bedriver en kamp där kvinnor är objekt?

 

Ett nej betyder nej, även för barn.

Genom bla FATTA kampanjen har debatten om att införa en samtyckeslag gällande våldtäkt kommit igång på allvar. Det ses som allt mer självklart att all form av sex skall föregås av tydligt samtycke, om den ena parten säger nej (på något sätt) är det vad som gäller. Detta ser jag givetvis mycket positivt på, en samtyckeslag kommer flytta fokuset från huruvida offret protesterat tillräckligt mycket till huruvida förövaren faktiskt förhört sig om att en sexuell handling var önskad. En lag ger förvisso viktiga signaler om vad som ses som ok, men en lag i sig gör ingen skillnad om det inte samtidigt arbetar med attityder i samhället. När det kommer till samtycke ser jag där ett stort problem i dag i hur barn ofta behandlas.

För barn finns ofta ingen tanke om att nej är nej när det kommer till deras egna kroppar. Vill de inte krama mormor får de veta hur ledsen mormor blir över detta, att kramas och tom pussas blir ofta ett krav, något som fås fram genom skam och tvång. Hur ska barn förstå rätten till sin kropp, och rätten för andra att bestämma över sina kroppar om de samtidigt av vuxenvärlden får lära sig att det är helt ok att genom skam få vad en vill i fråga om kroppskontakt?

Mins inte var jag läste detta exempel men en lärare hade frågat i sin klass ungefär följande: Vad gör ni om en 3 årig pojke försöker krama en 3årig flicka fast hon säger nej? De flesta tyckte bara det var gulligt.
Sen frågade hon samma men nu var barnen ca 8 år. Då fick hon svaret att pojken nog bara var kär i tjejen.
Sen frågade hon hur de såg på det om barnen var 12? Hon fick samma svar som när barnen var 8.
Därefter frågade hon om hur det skulle vara om pojken taffsade på tjejen å de båda var 18? Övergrepp tyckte genast hela klassen. Varav läraren frågade: Hur ska pojken förstå det när han fram tills myndig ålder fått veta att hans beteende är ok?
Detta är ett litet klipp från en längre film där en liten flicka om och om igen försöker knuffa undan en liten pojke som vill kramas. Det är helt uppenbart att flickan inte vill. Trots det får hon ingen hjälp från vuxna (som istället filmar det), pojken tillåts hållas och klippet har sedan cirkulerat som ”en gullig film”. (I det längre filmklippet knuffas alltså pojken bort på olika sätt av flickan, gifen nedan visar bara en av knuffarna. Hela filmsekvensen kan du se på youtube  )
get_away_from_me-28847

Vad ger det för signaler till den lilla flickan i detta fallet? Jo att ingen kommer hjälpa henne att freda hennes kropp för andra har rätten att kräva kramar. Vad ger det för signaler till pojken? Jo att han har rätt till fysisk närhet mot andras vilja. Jag säger absolut inte att den lilla pojken på filmen kommer växa upp till en hänsynslös våldtäktsman. Däremot skulle jag inte alls finna det otroligt om detta beteende fortsätter att ursäktas eller ses som gulligt att han som vuxen kommer göra sig skyldigt till minst ett tjatövergrepp. (Tjatövergrepp = tjata om sex tills den en vill ha sex med ger upp och går med på sexet mot sin vilja)

Helt ärligt förvånas jag ofta över hur så många ser på våldtäkt som något förvånansvärt att det sker och pekar ut alla förövare som psykiskt störda galningar. Är det verkligen så märkligt att det sker övergrepp om män får lära sig från småbarnsåren att de har rätt att trakassera tjejer? Är det så märkligt att övergrepp sker om barn (oavsett kön) får lära sig att en ska ställa upp med fysisk närhet för att inte göra andra ledsen, även fast en själv inte vill?

Rädda Barnen har en kampanj just om detta med att aldrig tvinga barn till fysisk närhet. Bland annat för att det verkar finnas en ökad risk för att barnet faller offer för pedofiler om de tror att de måste ställa upp på fysisk närhet när en vuxen ber om det. Läs gärna mer på deras sida.

Att normalisera kroppskontakt och att kramar etc är fint är givetvis bra, men detta kan göras utan att tvinga barnet till något. Även barn förtjänar att tillfrågas om de önskar en kram. Ska vi kunna ändra våldtäktsstatistiken måste vi starta redan med barnen, annars kommer vi bara fortsätta att försöka bota symtomen utan att göra något åt orsakerna.

Så istället för att utgå ifrån att barn ska krama tex släktingar, fråga om barnet vill och häng inte läpp eller skuldbelägg om barnet säger nej. Ett barn som tillfrågas och själv får välja att kramas eller inte kramas får dels en sund inställning till rätten att ta beslut över sin kropp, men även en bra syn på rätten till andras kroppar. Detta gäller i synerhet för flickor då samhället i övrigt lär flickor att de skall vara till lags och ofta ses det som viktigare att flickor skall kramas än att pojkar ska göra det. Lika viktigt som det är att lära barn att de har rätten att säga nej till fysisk kontakt är det att som vuxen faktiskt kunna säga nej när barnen ger en vuxen oönskad kontakt. Att tex inte acceptera att barnen slår en, eller säga ifrån om de kramas för hårt osv.

Våldtäkt och sexuella övergrepp av olika slag är allt för vanligt förekommande för att kunna skyllas på ensamma galningar, personer som våldtar eller gör övergrepp har lärt sig långt tidigare att det är ok. Barn som ställer upp på vuxna personers övergrepp har också lärt sig tidigare att acceptera vuxnas fysiska krav. Låt våra barn få ha rätten till sina kroppar precis som vi vuxna vill bestämma över våra. Låt inte våra barn idag bli ännu en pusselbit i våldtäktskulturen i morgon.

 

Ja, självklart hatar jag ”mannen”, gör inte du?

Nej, du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte män, jag hatar manligheten. Jag hatar den manliga könsrollen. Jag hatar den våld och våldtäktsglorifierade manskönsrollen, den som trycker på att män ska vara starka men tysta, våldsamma och ärelystna. Jag hatar den normen med hela mitt hjärta och jag kan inte för mitt liv förstå mig på de som inte gör det.

Jag vet att det finns många som förnekar att det skulle finnas starka sociala normer för hur en förväntas bete sig pga sitt kön. Jag vet att det finns många som vägrar se strukturer utan bara vill se till varje individs egna val som såklart aldrig någonsin är påverkade av någon annan. Om du tillhör någon av dessa kan du gärna sluta läsa nu, för det jag skriver härefter kommer iaf inte att tilltala dig. Eller så läser du vidare och kanske lär du dig något vem vet?

Manshat eller ”manshat”?

Ofta anklagas feminister för att vara manshatare, dvs att hata alla män utan urskiljning. Jag vet ett fåtal manshatande feminister och tja, de har sina orsaker att vara det och inget jag tänker lägga värderingar i eller ta avstånd ifrån även om jag inte delar deras syn på det hela. Nåväl, även om de manshatande feminsiterna finns så är de ett undantag. Vad som oftast kallas för manshat är istället hatet mot mansnormen. När det påpekas att vi måste tala om mäns våldsamheter och hur vi kan förebygga det kallas det för manshat, istället för att se de strukturer som gör att män står för absoluta majoriteten av våldsbrott läggs fokus på att inte alla män slår. Att inte alla män slår, våldtar och överlag beter sig som stora rövhattar är ingen nyhet, men vi kan inte bearbeta och försöka komma till rätta med att det är främst män som gör våldsbrott om vi inte kan tala om det som ett problem med mansnormen. Att ständigt föra in debatten på ”inte alla män” är faktiskt att göra de män som inte slår och våldtar en redig björntjänst. För samma mekanismer som ligger bakom att män slåss ligger bakom att män som blir slagna inte tas på allvar. Den man som inte själv slår någon kan fortfarande bli offer för någon som gör det, och jag antar att han och alla andra manliga offer vill tas seriöst?

Att hata män och att hatas av män:

När hat mot feminsiter eller kvinnor över lag lyfts som ett problem kan du ge dig den på att det kommer komma någon (man) och påpeka att även män blir hatade. Detta stämmer såklart, men vilka är det som oftast skickar hat mot män? Jo andra män. Nej jag förnekar inte att det finns sviniga kvinnor men faktum är fortfarande att det är männen som står för den absolut största delen av hot och förföljelser både på internet och i verkliga livet. Vi lever dessutom i ett samhälle där kvinnor från barnsben får lära sig att det alltid finns ett fysiskt hot mot dem, en risk att våldtas eller antastas av män. Män däremot växer inte upp med ett ständigt närvarande hot om fysiska attacker av kvinnor, däremot ev av andra män. Således är det för de flesta närmare till hands att oroa sig för att ett hot på internet skall bli verklighet om det kommer från en man än om det kommer från en kvinna. Statistiken visar dessutom att det är vanligare att män gör allvar av sina hot än att kvinnor gör det.

Nu menar jag givetvis inte på något sätt att kvinnors hot är mindre allvarliga, de är också förkastliga och bör stävjas, men det går inte att fullt ut likställa dem med hoten från män. För en kvinna är även ett hot ”på skämt” från en man något som skapar otrygghet eftersom vi vet att det kan bli verklighet på ett helt annat sätt än en man som hotas av en kvinna. Speciellt våldtäktshot är något vi lever med som en verklighet varje dag utan att dessutom få sådana skrivna eller sagda till oss. Mansnormen är här skadlig för alla, dels för att den gynnar de män som gärna hemfaller till våldsamheter om de blir motsagda men även i de undantagsfall där kvinnor går till handling och vi får ett offer som inte tas på allvar.

Män, bara sex, våld, sport och bilar?

När jag skrev inlägget ”låt oss tala om män” fick jag många upprörda mansröster som påstod att de inte alls kände igen sig i någon mansroll och att jag smutskastade män genom att påstå att den ens existerar. Jag vet inte i vilket värld andra lever, men i den jag vandrar i varje dag ser jag absolut en tydlig mansroll. Låt oss tex titta lite på reklam riktat till män. Vad sägs tex om CocaColas reklam för CocaCola Zero?

coca_cola_zero coca-cola-zero-game

Vi har Bond, action och snygga brudar. I TV versionerna är det ännu mer snygga brudar, explosioner, snabba bilar och mannen får spela hjälte.

Eller vad sägs om hur manliga parfymer lanseras?

vincent-cassel

Mörkt och med en välklädd man som utstrålar makt. Eller Axe som är kända för att göra reklam som enbart anspelar på att kvinnor kommer falla som furor om en man använder deras produkter. Kollar vi på hur själva flaskorna formges är det även där skillnader, männens är rena, avskalade, gärna med fyrkantiga former. Tror jag sett två rundare mansparfymflaskor, den ena i form av ett knogjärn, den andra i form av en handgranat… Kvinnors är oftare runda, många gånger kroppsformade, i pastelliga färger.

Eller varför inte jämföra Gillettes rakhyvelreklamer? Samma företag, i grunden samma produkter men riktat mot män resp kvinnor:

137473

1331735250553

Det kvinnliga anspelar på mjukhet, omfamningar, närhet och av någon orsak färgsättningar som för tankarna till hav och bad. Det manliga lånar estetisk från sportbilar (vilket syns tydligare i tv reklamerna) och pratar om kraft och teknisk fulländning.

Detta är ju bara ett minimalit yttepyttigt litet axplock på exempel men titta dig runt själv och du kommer lätt se hur detta går igen i all reklam, det som riktas till kvinnor handlar om sexuell mystik (att vara sexig för andra), mjukhet, värme, och framförallt att ens yta är viktig _för andra_. Reklam för män handlar om våld, att vara framgångsrik och hård, och sex (att få andra att tråna efter en).

Ser vi till filmbranschen är det ännu mer tydligt vilka föreställningar som finns för de olika könen. Filmer som presenteras som filmer för kvinnor är oftast romantiska komedier och drama. Till män rekommenderas action, mer action och en och annan skräckfilm. Att detta påverkar hur vi ser på oss själva och varandra är ganska självklart och det finns mycket forskning som stödjer att så är fallet.

Vad gör manligheten för mannen och kvinnan?

Inte ett skit skulle jag säga som svar på denna fråga. Manligheten är rakt igenom ett fängelse för mannen som jag tycker det är dags att vi skrotar. Manligheten berövar männen relationen till deras barn, manligheten berövar mannen till stora delar av deras känsloregister, manligheten berövar mannens rätt att få vara ett offer när han utsätts för brott. Manligheten berövar män chansen att ha ömsesidiga respektfulla relationer utan förtryck. Manligheten orsakar många mäns död varje år utan att någon verkar reagera nämnvärt. Manligheten är den som startar hundratals krogbråk varje år.  För kvinnan är manligheten katastrof. Manligheten är den som väcker sin partner genom våldtäkt, manligheten är snubben på krogen som tafsar och skrattar när kvinnan säger ifrån. Manligheten är de som antastar och kränker lesbiska tjejer för att visa att med lite kuk kommer de att bli heteros.

Jag önskar alla män (och kvinnor) friheten från manlighetens fängelse, men så länge manligheten finns kvar kommer jag dock fortsätta hata den, för min skull och för alla mäns skull.

Den goda viljan

Rätt ofta hör jag från personer från priviligerade grupper som ser sig som allierade med förtryckta att de tar illa upp när personer från en förtryckt grupp blir arga för att de uttryckt sig felaktigt eller kommit med exkluderande åsikter. De menar på att de borde bemötas snällare för de ”är på samma sida” och att den förtryckta borde se att de vill väl.

Jag ska försöka förklara hur jag ser på detta med att ge slacks till den som visar ”god vilja”: Först av allt, det stämmer att vi alla är delar av strukturerna och i olika utsträckning upprätthåller dem och att det är just strukturerna som skall kritiseras i första hand. Dock måste vi också kunna kritisera varandra för strukturerna upprätthåller inte sig själva utan upprättshålls av oss som individer. Jag förstår tanken att visa större tålamod med de som är en god vilja att lära, problemet här är att det faktiskt inte alltid är så lätt att veta vilka som vill lära och vilka som försöker få en att hålla långa förklaringar för att sedan pissa en i ansiktet. Det som egentligen avkrävs när förtryckta ombeds ge lite lösare tyglar till de med goda avsikter är att vi ska kunna läsa tankar. Inte rimligt med andra ord.

Vidare kan jag bara tala för mig här med: jag har större förväntningar på att någon som är påläst och en del av den feministiska/antirasistiska kampen ska ha kunnat tänka lite längre, analyserat lite mer och kommit längre än att tex försvara bruket av ordet transa, prata om kön som binära eller dyl. Om någon som är feminist och dessutom påstår sig vara en påläst sådan kommer med tex grovt transfoba saker eller rasism blir jag mer förbannad än om någon jag vet är opåläst gör det. Av den enkla orsaken att jag i första fallet förväntar mig mer och därmed ser det som ett mer aktivt ställningstagande medan det andra fallet mer känns som okunskap som går att rätta till.

När det kommer till individer som gärna ses som ”de riktiga fienderna” lägger jag sällan speciellt mycket krut alls, dessa personer har ju faktiskt tagit ett aktivt ställningstagande emot det jag själv tror på, bättre lägga fokus på att göra förändring hos de som inte tagit ställning än eller hos de som påstår sig vara mina allierade. För egen del gör det ondare och slår hårdare när någon jag trodde mig kunna lita på kommer med problematiska åsikter eller uttalanden än någon jag redan visste inte tycker som mig. Det skadar tryggheten mer helt enkelt och därför tycker jag inte det är ett dugg märkligt att det ofta blir lika hård, eller tom hårdare kritik mot de som räknas som ”på samma sida”.

Jag tror det är rätt bra att påminna sig ibland också om att även om ens egna intentioner är goda och en har en vilja att lära så skadar exkluderande eller förtryckande ord lika mycket ändå, och reaktionerna kan bli därefter. Jag förstår att det kan svida att känna att en vill väl men missförstås eller anser sig få onödigt hård kritik. Å andra sidan, vem ska bestämma vad som är rimlig kritik till skadan, den som skadat eller den som skadats? För den priviligerade med ”god vilja” kanske det kändes som en klumpigt formulerad mening som inte är hela världen, för den förtryckta kan det vara den 20e klumpigt formulerade meningen den dagen som exkluderar och förtrycker. Är det då verkligen rimligt att kräva att den förtryckta skall se varifrån förtrycket kom, se en god vilja bakom och agera med god ton? Jag tycker inte det. Vi måste få bli trötta, även på de som vill dela vår kamp.

Könskontrakt och internaliserad rasism

När det diskuteras förtryck och orsakerna bakom förtryck ligger diskussionen oftast (och ganska naturligt) fokuset på vem det är som har makten, vem det är som förtrycker. När i pratar om rasism talar vi om vithetsnormer, vitas makt och rasifierades förtryck. När vi pratar om feminism diskuteras mäns överordning, kvinnors förtryck osv. Det som sällan talas om är däremot hur vi förtryckta faktiskt hjälper till att upprätthålla vårt eget förtryck. Jag vet att många både feminister och antirasister inte håller med mig i detta att en kan bidra till sitt eget förtryck, att endast den som förtrycker har makten att påverka förtrycket men jag anser motsatsen. Förtrycket finns delvis (men inte enbart) för att vi som är förtryckta tillåter det och tom underlättar det. Ingen rolig tanke men när jag ser mig runt i samhället och världen är det just vad jag ser. Ska förklara mer ingående hur jag menar.

Könskontrakt har jag skrivit i rubriken, vad är det? Jag lärde mig begreppet för flera år sedan men har nästan aldrig sett det diskuteras i feministiska kretsar vilket jag tycker är synd. Könskontrakt är det sätt som alla, oavsett kön, bidrar till att upprätthålla ett patriarkat. I könskontraktet är det cismän som är de med största makten, de som är de största vinnarna, men könskontrakten finns som ett sätt att få de förtryckta att köpa sitt förtryck. Detta låter kanske helsnurrigt så ska ge ett exempel:

En man och en kvinna gifter sig, de får barn. Kvinnan tar ut all föräldraledighet, mannen tar ut sina 10 dagar och sen nån strödag här och där av sina övriga dagar. Båda tycker det funkar och är nöjda med detta. De ser sig som rätt jämställda, delar på en del av hussysslorna osv. Barnet börjar förskola och båda jobbar men kvinnan jobbar 70% för att hämta från förskolan tidigt, mannen jobbar vidare 100% ibland tom med. Detta resulterar i försämrad lön för kvinnan, sämre pension, sämre möjligheter att klara sig på egen hand om förhållandet skiter sig eller mannen dör, mannen i sin tur får förvisso en betydligt starkare ekonomisk trygghet men samtidigt en sämre kontakt med sitt barn. Ändå är båda nöjda, varför? Jo på grund av könskontraktet. Genom att ”skriva på” könskontrakten slipper de dels sticka ut från normen, de är helt enkelt ett rätt vanligt par som ”gör kön” på ett enligt samhället korrekt sätt. Kvinnan anser sig ha fått en stor vinst i en bra relation till sitt barn och en trygghet i att mannen tar hand om henne, mannen anser sig få en vinst i att förkovra sig i sitt arbete och veta att barnet tas om hand av någon han litar på. Det hela kan sammanfattas i :Trygghet. Det finns en trygghet i att veta vad en får, i att veta vad för regler som gäller i hur en bör bete sig, i att veta vad som förväntar av en. På grund av detta finns det många både män och kvinnor som inte alls vill arbeta emot könsroller och möjligheten att slippa sättas i fack, de gillar tryggheten de snäva ramarna ger, och ser feminismen som ett hot mot denna trygghet. Könskontraktet gäller inte bara för cis heteropar utan för alla i en relation. Att ”göra kön” på rätt sätt har blivit en grundsten i vårt samhälle, de som sticker ut skall snabbt tryckas tillbaka igen.

Att som förtryckt finna trygghet i sitt förtryck är något som ses igen och igen i olika sammanhang. Det fanns många slavar som var nöjda med slaveriet, de hade en ok slavägare, de hade ett hem, de hade mat, de visste vad som gällde och var inte alls nöjd med slaveriets avskaffande. De jobbade tom aktivt emot att avskaffa slaveriet. Inom kriminalvården pratas det om att vissa fångar blir institutionaliserade, dvs de klarar inte av att leva utanför fängelsets stängsel och fasta ramar. De finner en trygghet i att sitta inlåsta och veta vad för regler som gäller.

Samma ser vi kring kvinnor som aktivt arbetar emot feminismen för om feminismen lyckas och kvinnor blir fria att skapa sina liv utan att ha män som utgångspunkt faller deras trygga ramar. Nu finns det de som använder dessa insikter till en form av bevis på att det är dumt att arbeta emot könsroller och könskontrakt eftersom det tar bort tryggheten för många. Personligen tycker jag tvärt om, att finna en trygghet i sitt förtryck är inte en bra orsak till att bevara förtrycket.

Diskuterar vi istället rasism finns begreppet internaliserad rasism, vilket betyder att en rasifierad ser på sig med samma syn som vita rasister. Detta kan tex handla om att se på personer med samma ursprung med en större misstänksamhet än på andra, att hata sitt utseende för att det är fult att inte vara vit, eller att argumentera för en rasistisk politik där ens egna ursprung görs till ett stort problem. De rasifierade som gärna argumenterar emot en antirasistisk politik/åsikt finner också en trygghet i att veta vad för syn det finns på invandrare, samtidigt som de kan kämpa för att få bekräftelse från det vita samhället att just de faktiskt inte är sådär som rasismen påstår att personer av deras ursprung är. Vi har tex sett personer med utländsk härkomst prata om att rasismen inte alls finns för just de har ett bra jobb och hög utbildning och har aldrig mött rasism, att de som inte lyckas bara är lata, eller tycker synd om sig själva.

Samtidigt kan internaliserad rasism även slå över åt andra hållet och helt enkelt få personer av utländsk härkomst att inte ens försöka fixa en utbildning eller ett jobb, att de känner att det inte är någon ide för de är ändå inte värda något. De anammar helt enkelt rasismens syn på sig själva i sådan utsträckning att de inte kan se sig själva som en egen person utan bara som en rasistisk schablon. Könskontrakt, internaliserad rasism osv uppstår för att den förtryckte helt enkelt fostras in i det, hen vet inget annat och att bryta sig loss blir då något stort och skrämmande.

Jag skriver inte denna texten nu för att skulbelägga, eller påstå att den som förtrycks får skylla sig själv, tvärt om skriver jag detta för att förklara varför vissa kanske inte ens vill se det förtryck som drabbar dem. Jag skriver detta för att försöka öka förståelsen för att vi inte kan gå på och dumförklara tex antifeministiska kvinnor (ser det ske rätt ofta). Det samhällssystem vi lever i är komplext, olika förtryck går in i varandra och att upprätthålla könskontrakt eller internaliserad rasism är ett sätt att försöka lura sig själv att en inte alls är förtryckt i en samhällskontext. Det är inte den förtrycktes fel att hen blir förtryckt, men förtryckara kommer inte sluta med sitt maktutövande så länge det accepteras och därför är det upp till oss förtryckta att tillsammans höja våra röster, säga nej till könskontrakt och ja till ett jämställt samhälle för alla. Det kräver att ständigt granska våra egna beteenden, granska vad vi tillåter att andra gör mot oss utan att vi säger ifrån, att granska hur våra relationer ser ut. Det kräver också att vi står enade tillsammans, ger varandra styrka och lyssnar på varandra. Först då kan vi få makten att lyssna och bit för bit tvinga den att ge upp sin kontroll. Det kan tom betyda att vi ibland måste ta kampen och kämpa för en frihet förtryckta själva påstår sig inte vilja ha.

Ätstörningar – inte bara bland smala

Trigger warning, text om vikt, dieter och vikthets!

På sistone har det varit lite på tapeten att prata om de privilegier smala har i samhället och att belysa diskriminering av överviktiga. Bland annat via taggen #smalaförtrycker på twitter, en tagg som snabbt togs över av smala som hånade och rent mobbade överviktiga. Detta med smalas privilegier har också bland annat tack vare detta blivit ett hett samtalsämne i olika feministiska forum, jag har själv varit inblandad i flera. Ett återkommande argument till varför smala inte alls skulle ha privilegier just för att de är smala har varit att prata om ätstörningar. Att alla smala inte alls har privilegier för de kan faktiskt vara sjuka. Nu är en eventuell sjukdom inget som gör en immun mot att ha privilegier men vad som också osynliggörs totalt, och har vägrat bemötas när det tagits upp, är det faktum att ätstörningar är en av de absolut vanligaste orsakerna bakom övervikt.

 

Den som är smal och lider av en ätstörning har betydligt lättare att få vård, av den enkla anledningen att det faktiskt ses som negativt att vilja gå ner i vikt om en redan är smal. Om du är tjock däremot och har en ätstörning är det nästan omöjligt eftersom tom vården hejar på ditt osunda matbeteende om det kan innebära att du går ner bara lite lite i vikt. För många överviktiga leder detta till ett ständigt jojobantande. Att i ena sekunden tröstäta eller försöka äta ganska ”normalt”, för att i nästa sluta äta helt. Omgivningen står på sidan av, hejat på viktnedgång samtidigt som alla matval granskas under lupp. Äter en inte kaka? Ja då är det fel, lite ska en unna sig. Äter en kaka? Borde vi inte ha lite koll på midjemåttet kanske? Är det en ren sallad i matlådan? Men det måste ju vara annat också annars blir en inte mätt! Äter en en bit kyckling till salladen med dressing? Passa så det inte blir dolda kalorier nu!

 

Diskuterar detta med andra överviktiga feminister och en starkt gemensam nämnare är hur vården bemöter oss. Nästan oavsett vad vi söker för skylls problemen på vår övervikt, vi ges dietråd och uppmanas att röra på oss mer, tom när vår situation försämras av fysisk aktivitet. När vi överviktiga faktiskt har sjukdomar som på olika sätt förhindrar oss från fysisk aktivitet i större utsträckning lyssnas vi inte på, istället ses det som ursäkter för att vi är för lata för att vilja röra på fläsket. Har vi inte ätit på en hel dag och skyller på fasta får vi nästan stående ovationer, det är ju såå bra att vi vill ta itu med våra problem och gå ner i vikt.Att även överviktiga behöver äta balanserat och regelbundet för att undvika att sabba kroppen med undernäring (vanligt bland överviktiga) är det sällan någon som reflekterar över. Försöker vi prata om våra kroppar i positiva ordalag, vara nöjda med hur vi ser ut och hur vi mår, ja då är det direkt personer där och trycker ner oss igen, talar om att vi står för ohälsosamma ideal och faktiskt måste tänka på att vår hälsa är kass om vi inte går ner i vikt. 

 

Även matmissbruk är en form av ätstörning, att tröstäta och inte kunna sluta, att hetsäta. Att bli kraftigt överviktig är inget som någon blir bara för att de tycker det är kul, det finns orsaker bakom och att ständigt påpeka att vi borde gå ner i vikt är garanterat inget som kommer hjälpa någon. Vi vet att det är bättre att väga mindre, vi vet att idealet och det bästa är att vara smal, vi vet att en borde äta hälsosamt. Samtidigt skriker media, tv och reklam ut om och om igen att bara äta nyttigare inte är bra nog, vi ska inte bara gå ner i vikt utan göra det snabbt också. Mirakelkurer omskrivs med krigsrubriker i tidningar. ”Så tappar du över 70 kg på ett år!”, ”Gå ner 5kg på 4 veckor med denna diet”, bli smal, bli lycklig, bli lyckad. Budskapet är alltid tydligt: Är du överviktig kan du inte vara glad eller nöjd med vem du är.

 

Är det då så konstigt att ätstörningar blir vanliga även hos oss som väger ”för mycket”? Nej, precis som det inte är konstigt att redan smala har svårt att se sig som just smala och fortsätter banta sig lägre ner i vikt. Bland det minst hjälpsamma som finns för överviktiga är alla dessa ”goda råd”. Seriöst, vill vi ha dem ber vi om det! Att hurtigt snacka om att springa bort den där kakan till eftermiddagskaffet, eller prata om kalorier i lunchmaten spär bara på det dåliga måendet. Släpp dietfokuset, släpp hetsen om mat! Sluta tro att du gör feta en tjänst genom att påpeka helt uppenbara saker!

 

Istället för att ständigt fokusera på siffror på en våg måste vi kunna fokusera på att må psykiskt bra. Även som överviktig måste vi kunna få må bra precis som vi är och visa det utan att det ska höja varningens fingrar om att göra tjockhet till nytt ideal osv. Vi ska inte alltid beläggas med skuld och skam över hur vi ser ut, hur våra kroppar är skapta. Får vi må bra ökar faktiskt möjligheten att vi går ner i vikt, och om det inte sker, so what? Det viktigaste måste väll ändå vara glada människor som gillar sig själva, inte vad det står på vågen?

Låt oss prata om män.

”Men, men, men, men, manly men, men, men.” *Nynnar lite på introt till 2 2/1 men*

Män, manlighet, mansnorm… låt oss snacka lite om detta för det verkar behövas. ”Amen, ni feminister ser ju bara män som jordens avskum som gör allt fel, våldtar och slåss. Ni hatar ju män!”. Är du feminist? Ja då har du hört den förut. Tänkte ta och bryta ner manlighetsnormen lite i några olika aspekter, delar som feministen ofta beskylls för att smutskasta män med.

Vi börjar med: Män, sexualiteten och våldtäkter.

Att feminister skulle anse att alla män är våldtäktsmän stämmer inte, faktum är att det är tvärt om. Det är vi som menar att män förmår mer, fattar bättre och kan behärska sig och inte våldta. Det är det icke feministiska samhället som ständigt ursäktar mäns beteenden med att de inte förstod, var för kåta och inte kunde stoppa det som skedde. Vi ser detta om och om igen i våldtäktsdomar, kunde verkligen mannen förstå att den gråtande kvinnan inte ville? Kunde han förväntas behärska sig när han var där med en naken kvinna? Hela synen på mäns agerande vid våldtäkter bygger på synen på mäns sexualitet som något djuriskt och omöjligt att tygla. Män ska alltid vara på hugget, villiga, kåta. Ser de en sexig tjej ska de vilja ha sex med henne, får de chansen ska de inte säga nej. En man som haft få sexpartners ses ofta ner på, han är lite mesig, lite mindre man än de som knullat runt.

Det finns en syn på män som att hela deras liv cirkulerar runt sex (och sport men mer om det senare). Sex sex sex, det är allt män tänker på någonsin så är det då så konstigt att de tappar behärskningen och våldtar ibland? Varje gång prostitution är på tapeten kommer någon och försvara det med att män måste kunna få köpa sex annars kanske de våldtar någon istället. Mäns oförmåga att ta ansvar för sin sexualitet ses som en självklarhet. Kvinnor ska akta sig, anpassa sig, inte locka fel män, vara för sexiga, skicka fel signaler osv men aldrig att män skall läras in att inte ha sex med någon som inte gett ett tydligt medgivande.

Denna bild har jag sett cirkulera ofta och visar lite på samhällsynen runt hur män ser ut:

mannenshjarna-300x270

Men synen på män som sexuella djur skadar inte bara kvinnor som faller offer för män som tror sig ha rätt att ta sex av vem de vill när de vill, det drabbar också män och icke-binära transpersoner som offer och de som faller offer för förövare som inte är män.

Eftersom män tros vara alltid på att ha sex tas det sällan på allvar när en man anmäler sexuella övergrepp. En man kan knappt bli våldtagen i samhällets ögon. Ex har jag läst flera artiklar/domar där en kvinnlig lärare haft sex med en manlig elev yngre än 16 år. Kommentarer av typen ”va fan vadå övergrepp? bruden gjorde grabben en tjänst!” eller ”det där är ju alla killars dröm, är fan ingen våldtäkt!” osv haglar i sådana artiklar. Är situationen omvänd, läraren en man och offret en tjej däremot är reaktionerna en hel annan. Sexuella övergrepp tas helt enkelt inte på allvar om offret är en man. Samtidigt osynliggörs offer för kvinnliga förövare grovt då kvinnor knappt ses som innehavare av dominanta sidor som kan ge utslag i övergrepp eller så ursäktas det som ovan med att det är klart offret måste ha velat, vilken kille vill inte knulla? När de kommer till transpersoner är förminskandet ännu värre. Vi har tex fått se domar där förövare frias med motiveringen att de inte visste att personen de försökte våldta var trans. För hade de vetat att det ”egentligen” var en man de försökte våldta hade de inte fortsatt. (Ja, så jävla skevt transfobiskt språk brukas i dessa domar). Ja, att män tänder på just kvinnor ses ju som en självklarhet, homofobin i mansnormen är total.

 

Den riktiga mannen och ”halvkvinnan”

Mansnormen bygger ju på föreställningen om hur ”riktiga män” är. Det där med riktiga män ändrar också lite innebörd beroende på vad den som sätter upp ramarna vill få ut av det hela. Det har tex blivit allt vanligare att använda ”riktiga män” argument för att försöka pusha mot önskvärda beteenden. Ex kampanjen ”riktiga män köper inte flickor” som cirkulerat. Nu är ju faktum det att alla som definierar sig som en man är en riktig man, oavsett brottsliga förehavanden, kroppshydda, intressen, genetalier osv. Detta förhindrar iof inte att tex texter som dessa ses som roliga: 26051sib306_helsidormedlogo_sida_2 118814004_1 johnnysstor

Riktiga män grillar, äter massor av mat och pysslar med bilar och motorer som får dem att lukta diesel. Så ni vet liksom. Riktiga män är hårda, okänsliga, och stora. Iaf om vi ska tro mansnormen. En riktig man kan också både tåla och ge lite stryk. Viktiga saker det där. De som inte följer normen, tex smala/slanka män, korta män, eller män som inte har kuk ses som halvmän, eller snarare halvkvinnor. De är helt enkelt inte ”riktiga” och gudarna vet att de får höra det också.

För att återanknyta lite till det här om våldtäkt så är faktiskt ”riktiga män” stämpeln starkt bidragande i gruppvåldtäkter, eftersom riktiga män inte säger nej till sex är det extremt vanligt med deltagare i gruppvåldtäkter som finner situationen obehaglig, som inte kan få stånd, som fejkar att de genomför en penetrerande våldtäkt för att inte ses som mesar inför de som tittar på. Gruppvåldtäkter används ofta som ett sätt för dysfunktionella kill/mansgrupper att göra en form av manlighetsrit genom att utöva makt och förnedring på en annan person. Det är också på detta sätt överfall och misshandel i grupp ofta går till. En person är drivande, andra hakar på för ingen vill vara mesen som säger ifrån, som är ”omanlig” och inte vågar vara tuff. I denna del av mansnormen döljer sig också ett rejält kvinnoförakt. ”Riktiga män” ska nämligen vara allt de anser att kvinnor inte är.

Som feminist anser jag som sagt att det inte finns något sådant som ”riktiga män” baserat på beteenden/intressen etc. Denna norm skadar både män och de som kommer i vägen för dessa män. Det är något som hela samhället blir lidande för och det förminskar män till så mycket mindre än vad de faktiskt kan vara.

Män, känslor och kroppsideal:

Sista punkten nu. Män är de som oftast tar livet av sig, även om kvinnor toppar självmordsförsöksstatistiken är det män som i störst utsträckning gör allvar av sina självmord och dör. Detta bottnar i synen på män och känslor. Redan som små små barn lärs pojkar in i att de inte ska visa känslor på samma sätt som flickor, de ska inte gråta, inte prata om det som gör ont utan rycka upp sig. ”Stora pojkar gråter inte”. Män förväntas varken kunna eller vilja prata om känslor. När en man söker hjälp för psykiskt lidande möts han mycket oftare av oförstående, uppmaningar att bita ihop och att vara stark.  ”Manly men men…”

På likande vis ser vi sämre hjälp för män på glid ner i ekonomiska problem, de förväntas kunna ta hand om sig själva och reda ut situationerna lättare än kvinnor. Män är de förnuftiga, kvinnorna de känslosamma utan riktig koll. En syn båda förlorar stort på. Samhället erkänner helt enkelt inte att män också kan vara svaga och i behov av hjälp. Igen något vi alla förlorar på och som är en fara för både män och andra runt om.

När det kommer till män och skönhetsideal är de rätt få och sällan speciellt uttalade. I reklam får män gärna vara muskulösa men det är inte de enda män som syns. Män tillåts ha många olika former och utseenden. Detta gör att när män faktiskt uttrycker osäkerhet över sitt utseende tas det inte på allvar, vad har de att oroa sig för? Deras kroppar är osynliga i samhället och deras eventuella funderingar om kropparna lika så. Unga killar i tonåren har massor av frågor runt sina kroppar precis som tjejer men de får sällan höras förderas kroppar ses redan som normala och rätt även om de själva inte får höra det. Idag skriver Amra bra om just hur den manliga kroppen osynliggörs och istället bara ”är” med allt det innebär.

Vi måste kunna tala om mansnormen och vad den gör med män, varför det bara är män som går runt och vandaliserar i städer i samband med fotbollsmatcher, varför det är just män som slår ner varandra på krogen, varför män är så överrepresenterade i våldsstatistiken. Det är ingen slump att det är så och jag tror vi gör män en enorm otjänst om vi förklarar det i att ”män är så”. Det är inte att smutskasta alla män att belysa dessa saker, däremot förlorar alla män på att mansnormens våldsideal och sexnorm får fortsätta stå oemotsagd. Kom igen män, upp på barrikaderan nu och kämpa för att ni ska få ses som de individer ni är och inte sexgalna våldsmän!

Släpp fokuset på andra kulturer

Kultur. Min kultur, din kultur, vår kultur, andras kultur. Kultur är ett ord som hörs jämt och ständigt i alla möjliga sammanhang. När en person med utländsk härkomst tycker något eller gör något som ges uppmärksamhet förklaras det gärna med hens kultur. En muslim som är för slöjbärande? Ja det hör till kulturen, hen är säkert lite hjärntvättad, klart hen tycker det är bra då! En muslim som vill avskaffa slöjan? Asså hen är ju uppvuxen med muslimsk kultur och har sett baksidan, klart hen vill motarbeta det då. Tillåta kvinnor att bada topless på badhus? Njae, tänkt på alla invandrare, vi måste visa lite hänsyn till de också. Det ingår ju inte i deras kultur att se nakna bröst.   Ja, det ovan är lite små exempel på hur diskussionen ofta går bland folk i gemen men även bland aktiva antirasister och feminister. Att de som inte är speciellt brydda av antirasism/feminism kan jag kanske förstå lätt faller in i grova generaliseringar men att antirasister gång på gång gör samma tabbe? Har vi verkligen inte kommit längre?   Alltså. En människans handlingar, åsikter och beteenden kan bara delvis förklaras med den uppväxt personen haft och den kultur denne vuxit upp i. Eftersom kultur inte är statiskt, åsikter inte är statiska och inte ens beteenden är statiska är det dock saker som går att påverka, forma om, ändras. Att då ständigt gå runt och prata om stora grupper människor utifrån hur ”de” uppfattar saker, vad de vill är både missvisande och faktiskt rätt rasistiskt oavsett vem som gör det.   Faktum är ju att även rasifierade är individer, vi vill inte alltid samma saker, vi ser inte samma problem eller har samma önskningar om hur samhället skall utformas. Därför går det inte att prata om hur vi visar respekt genom att säga att ”de” ju vill ha det på ett visst sätt. Vilka är de? Varför skulle just de vara så talande för precis alla rasifierade? Å framförallt: Har de ens blivit tillfrågade? Oavsett fråga ser jag vita som för rasifierades talan i antirasismens/feminismens namn, säger vad vi vill och hur vi upplever saker. Detta tolkningsföreträde försvaras generellt med ”jamen min kompis tycker si”. Den där kompisen som alla verkar ha, som alltid går att slänga fram lite passande när ens tolkningsföreträde ifrågasätts. Vad sägs om att bjuda in den där vännen istället att föra sin egen talan? Om hen är intresserad. Är hen inte det, lämna då den där vännen utanför diskussionen.   Både feminismen och antirasismen i Sverige (och till viss del världen)är väldigt vit och baserad i vita normer. Frågor rasifierade lyfter tas snabbt över av vita och plötsligt har vi massor av vita debattörer som talar om vad rasifierade  _egentligen_ tycker i olika frågor. Vips är vi igen sedda som en enda stor homogen grupp utelämnade på nåder till de vitas välvilja. Behovet inom det vita samhället att rädda rasifierade är stort, det lyser igenom i många sammanhand men jag tror ändå att det lyser igenom allra mest när vita inte klarar av att gå åt sidan och låta rasifierade styra sin egen kamp utan istället leker räddande riddare på vit springare. Sluta förminska oss från likvärdiga människor och individer till en enda stor homogen grupp som döljer alla de olika tankar, frågor och problem vi vill belysa. Vi är förmögna att föra vår egen talan, vita behöver inte ständigt göra det åt oss som vore vi små barn.   Jag tycker det är dags att alla, men framförallt antirasister och feminsiter, på allvar släpper fram rasifierade att definiera och föra sin egen kamp. Att sluta appropriera rasifierades kamp, vi klarar att dra ut ramarna för hur vi vill gå tillväga själva, jag lovar.  Sluta förklara hur ”vi” tänker och att förklara hur du  (tror) ”vår” kultur fungerar.  Varje människa är sin egen kultur. Ingen människas kultur är den andra lik. Se likheterna, se skillnaderna men framförallt: se och hör individerna.

Vi är många som är redo att göra våra röster hörda, bara vi får chansen. Så låt oss höras.

Sno inte mitt kampverktyg!

Det pågår en diskussion om huruvida djur bör/kan inkluderas i en feministisk kamp genom en intersektionell analys. Jag har följt inlägg och diskussioner via bland annat feministiskt perspektiv på detta tema. Min fellow bloggare Amra har skrivit bra om detta men jag tänkte utveckla lite ytterligare.

 

Som det står i Amras text är intersektionalitet ett analysverktyg/begrepp som myntats av svarta feminister i USA, detta för att få ett bättre sätt att beskriva sin kamp, sin position i samhället och det faktum att svarta kvinnor ofta förtrycks på flera olika sätt samtidigt. Intersektionalitet kom alltså till med ett specifikt mål för en specifik grupp. Detta med att inkludera djur i den intersektionella analysen är en aspekt som lyfts av vita feministiska veganer/vegetarianer och som får allt mer utrymme. Huvudargumentet är att om djur ses som lika värda som människor kommer det inte gå att använda djurliknelser som ett sätt att se ner på andra människor, samt att allt förtryck är dåligt. Jag håller med om det sista, allt förtryck är dåligt, däremot håller jag inte med om det första och detta är varför:

 

Alla människor är djur, men inte alla djur är människor. Oavsett hur vi vrider på det kommer den genomsnittliga människan att ha en mental kapacitet långt över det genomsnittliga djuret oavsett vilken art vi ser till. Är detta skäl till att behandla djur dåligt? Självklart inte, precis som det inte är skäl till att behandla människor som av någon orsak har en försämrad mental förmåga. Värdet går helt enkelt inte efter hur komplext vi klarar av att tänka. Nu är dock saken denna: Vita har aldrig beskrivits som djur på det sätt rasifierade har. Detta lägger en historisk kontext till det hela som är svår, om inte omöjlig, att komma förbi. Det är, än idag, rasifierade som liknas vid djur på olika vis, vi är exotiska, vilda, otämjda, djuriska osv osv. Även om djur var precis lika högt värderade som människor hade detta fortfarande varit ett problem. För att säga att någon är djurisk är att mer eller mindre direkt säga att den personen saknar den mentala kapacitet som är iaf medel för människan. Det är också att säga att den personen inte är lika ”civiliserad” som en själv, eller att personen inte klarar av att behärska sig så som de sociala reglerna påvisar att en bör. Oftast när jag, eller någon jag känner som är rasifierad jämförs med djur görs det inte utifrån premissen att vi därför är mindre värda utan just att vi är sedda som mer impulsiva, aggressiva eller ”exotiska”. Rakt igenom rasistisk alltså. Att ses som annorlunda är nämligen det allt för ofta skäl nog till att också behandlas annorlunda även om en inte ses som mindre värd.

 

Bara för att djur får samma värde som människor kommer dessa aspekter inte sluta vara rasistiska, tvärt om är de precis lika rasistiska som de var under slaveriet och som de är idag. Det är helt enkelt ett jävla oskick att likna människor vid djur speciellt när en vet hur detta nyttjats i historien. Dessutom är det en stor fara för djuren att förmänskligas och ges mänskliga tankebanor och reaktioner de inte har. En stor del av attacker från djur mot människor sker just för att människan förväntar sig att djuret skall agera och resonera som en människa vilket inte fungerar. Igen: Inget av detta är skäl till att inte se människor och djur som likvärdiga! Inget av detta är skäl till att behandla djur dåligt!

 

Så när det nu kommer till begreppet intersektionalitet och djur: Dessa två är inte förenliga. Intersektionalitet syftar till att beskriva hur människor samspelar med varandra och i samspelet skapar och reproducerar förtryck. Djur kan inte driva sin kamp själv, de kan inte med ord tala om hur de vill att deras liv ska se ut eller vilka behov de faktiskt önskar få uppfyllda. Oavsett om en är jägare, köttälskare utan tanke på djurens väl och ve, vegetarian eller militant vegan är allt vi kan göra när det kommer till djurs känsloliv att chansa. Intersektionalitet är till för att belysa hur vi alla är både subjekt och objekt, att även förtryckaren kan vara förtryckt och den förtryckta kan vara förtryckare. Ett djur kan aldrig bli subjekt i kampen för djurrätt, djuret är alltid objekt för människan även när vi vill det allra bästa för dem. Således funkar inte intersektionaliteten på djur eftersom djuren inte kan beskriva sitt egna förtryck och driva kampen.

 

Slutligen: Om målet med att prata om djurens plats i feminismen som en självklarhet för att feminister ska vara emot alla förtryck kan det vara på sin plats att faktiskt inse att det i sig är ett förtryck att som vit sno ett begrepp och analysverktyg från en utsatt grupp och sedan bestämma hur detta verktyg ska nyttjas, vad som ska platsa inom det och varför. Apropriering är ett förtryck, det cementerar maktordningar och det motverkar vad som påstås vara syftet med det hela. Att vit kultur och även feminism ständigt lagt beslag på rasifierades kampverktyg är inget nytt, men borde vi inte ha kunnat komma ifrån det lite nu? För en gångs skull kanske rasifierade kan få definiera sin kamp, sitt förtryck, sina behov utan att få se begrepp och verktyg hijackas av vita feminister för deras syften? Strid för djuren, men gör det utan att trampa på andra på vägen, för vi vinner inget av att frigöra en genom att fängsla någon annan.

Jag kan inte vara din vän just nu

Vi måste prata. Detta går inte mer nu. Jag kan inte fortsätta såhär och det kan nog inte du heller. Vi har hängt ihop länge nu, många många år, men ska vi vara ärliga är det jag som fått det att funka. Det är jag som varit den aktiva och kontaktsäkande som funnits där när du velat och behövt. Jag har gett av mig själv, förklarat hur jag känner, hur jag mår, vad jag behöver. Du har aldrig lyssnat. När mina tårar rinner ser du åt ett annat håll. När mitt hjärta värker tröstar du någon annan. När jag behöver mina systrar vänder ni mig ryggen. När hatet lamslår mig skrattar ni med förövaren. När blodet flyter från min kropp av slag och våld förfäras ni och vänder sedan fokuset tillbaka till er själva innan blodet ens torkat från min kropp. Jag har förlåtit så många gånger. Tagit dig tillbaka. Hittat ursäkter och sett mellan fingrarna men nu är det nog. Jag vill inte längre finnas bara när du vill, jag vill inte lägre vara tyst, finna mig, anpassa mig efter din vilja, dina önskemål. Jag tänker inte längre gå med på att du knuffar undan mig, ber mig tystna eller anklagar mig om jag inte spelar efter din pipa.

Jag gillade dig, eller ja det gör jag egentligen fortfarande. Jag gillar dig och dina systrar och jag vill att det ska funka men nu går det inte mer. Jag ger upp och letar mina vänner på annan plats, söker mina allierade i andra grupper. Jag finner de som förstår mig, de som ser mina tårar och torkar dem, de som gråter med mig, för mig, för oss alla. De som utsätts för våldet tillsammans med mig och slår tillbaka. Det är vi nu. Du och jag är slut. Kanske kan vi mötas igen i framtiden, försöka på nytt. Det får vara upp till dig för ska det bli av är det din tur att försöka förstå, lyssna och på riktigt ta upp mig i din grupp. Det är dags att denna relation blir jämställd, men så länge den inte är det kan jag inte vara din vän. Tills dess önskar jag dig allt gott, du vita cis feminism.