Etikettarkiv: feminism

Feminismen

När alla ska med får ingen plats.

4 kommentarer

Som feminist finns det tyvärr ganska få kända feministiska profiler att ha som förebilder. Detta gör att de få som finns ges nästan en helgonstatus, se tex personglorifieringen av Gudrun Schyman som gått så långt att det ibland glöms bort att F! består av fler än henne. Samtidigt leder det också till ett behov av att lyfta och göra feministiska ikoner av kvinnor som på något sätt bedöms som starka och/eller framgångsrika, oavsett vad de egentligen har för åsikter.

Ett exempel på detta är hur Margaret Thatcher har lyfts av många feminister som en förebild och ikon. Thatcher förde en politik som var allt annat än gynnsam för någon, men speciellt inte för kvinnor. Hon var allt annat än feministisk men för att hon var framstående inom en mansdominerad värld (politiken) ses hon ändå som någon värd att se upp till. Ett annat exempel är Isabella ”BlondinBella” Löwengrip. Eftersom hon lyckats göra sig ett namn och tagit plats i företagsvärlden vill många tillskriva henne en feministisk profil, det har tom myntats ett begrepp för hennes åsikter: ”Blondinbella feminism”. Isabella själv har gång på gång sagt att hon inte är  feminist, att hon tar avstånd från feminismen och inte vill förknippas med den på något sätt. Hon skriver en del om att öka självförtroendet hos unga tjejer, men alla råd spelar patriarkatet rätt i händerna vilket knappast hjälper den feministiska kampen framåt.

Med starka och framgångsrika menas dessutom ofta kvinnor som gjort karriär i en annars mansdominerad värld, eller innehar ett kändisskap (ev båda delarna). Vad ger detta egentligen för intryck till alla kvinnor som kämpar och sliter inom kvinnodominerade yrken? Kan inte en sjuksköterska tex vara stark och värd att uppmärksammas som en feministisk inspiration?

Att tillskriva icke feminister feministiska åsikter för att kunna göra dem till ikoner är ett problem. Ett annat problem är när ”jag är feminist” är allt som krävs för att inkluderas. Vad en kallar sig ses som viktigare än vad en faktiskt gör för den feministiska kampen. Att kalla sig feminist har blivit lite av ett modeord samtidigt som de som faktiskt arbetar med en feministisk kamp utmålas som extrema. Fredrik Reinfeld kallar sig feminist trots att det parti han företräder har gjort många reformer som slagit hårdast mot kvinnor. Till och med SD kallar sig feminister som ett sätt att få en mer rumsren profil. Alla vill vara feminisiter men få vill göra feminism.

I bristen på vettiga förebilder är också feminismen som rörelse redo att se förbi problematiska åsikter för att kunna inkludera någon i kampen. Tex under Nordiskt forum där transexkluderande och transfoba talare bjöds in för ”de har ju bra åsikter i övrigt”. Istället för att göra feminismen till en trygg plattform och kamp för alla som kämpar för jämställdhet blir det viktigaste att få med så många som möjligt. Den feministiska rörelsen har hamnat i att sätta kvantitet framför kvalitet .

När kampen sedan skall definieras vidare premieras kända talares rätt att bjudas in trots ex rasistiska åsikter eller transfobi över rätten för förtryckta grupper att göra sin röst hörd och känna sig trygga. Normen blir de som får föra agendan medan övriga grupper förväntas snällt vänta på sin tur. Jag har många gånger sett feminister argumentera för att den feministiska kampen måste få ordentligt fäste, en bred skara anhängare och på allvar bli en del av den politiska makten innan feminismen också kan inkludera exempelvis transpersoner. ”Tar vi allt direkt kanske folk blir avskräckta och vägrar delta i kampen” påstås det.

Jag anser att feminismen måste satsa på kvalitet nu, att bygga vår inre rörelse innan vi fokuserar på att få med fler på tåget. Vi måste bygga en kamp som inkluderar alla. Är rasism, transfrågor, funkofobi etc för ”svårt” att greppa för någon så kanske den personen inte är redo att delta ännu? Kampen måste inbegripa alla utsatta grupper, men den måste inte inbegripa alla människor. Det är dags att vi ser hur många fantastiska kämpar det finns bland gräsrötterna, lyft dessa, finn inspiration hos dem och sluta leta ikoner bland personer som vill arbeta mot ett jämställt samhälle.

Feminismen

Med kroppen som politiskt vapen

2 kommentarer

Att använda sin kropp för att göra politiska ställningstaganden är en väl beprövad metod. Nu menar jag inte att använda kläder med tryck eller så, vilket iof också är en form av bruk av sin kropp, nej jag tänker mer på ex hungerstrejker eller ”slutwalks”. Jag tycker det är ganska förståeligt att dessa aktioner behövs, men samtidigt ser jag stora problem med dem också, framförallt för att hur vi än vrider på det underblåser dessa former av aktioner det förtryck de kämpar emot. Jag ska förklara hur jag tänker:

Ok, de vanligaste aktioner som sker med kroppen som vapen just nu är feministiska sådana, aktioner som syftar till att ge kvinnor större rättigheter till sina kroppar. En bra tanke givetvis men frågan är om vi får större rättigheter av att helt spela med i partiarkatets regler? Den kvinnliga kroppen är alltid politiserad. Om en kvinna inte rakar sig ses det som ett politiskt ställningstagande, lika så om hon inte sminkar sig, en kvinna som klär sig utstuderat ”kvinnligt” ses också som någon som tar politisk ställning med sin kropp. Alla val kvinnor gör värderas utifrån en verklig eller inbillad politisk åsikt. Kvinnors val är aldrig fria. Den ständigt politiserade kroppen gäller dessutom i ännu högre grad för transpersoner. En ciskvinna anses ju bara vara så som ”naturen” ämnat, en transkvinna har ”valt” sin kvinnlighet enligt samhällets skeva normer. Detta gör att transpersonernas kroppar ständigt sätts under lupp. Varje andetag, varje steg, varje blink med ett ögonlock är ett politiskt ställningstagande. Istället för att tillåtas vara en människa med känslor och tankar blir vi transpersoner vandrande levande reklampelare för politiska åsikter vi tillskrivs utan att någon ens frågar om det är så vi tycker.

När ens handlingar ständigt ses som politiska ställningstaganden och inget vi gör uppfattas som något vi gör får oss själva är det nära till hands att vilja använda sin kropp som ett politiskt vapen för att reclaima rätten att själv definiera sina handlingar. Problemet som jag ser det är att detta faktiskt ger de som tillskriver ens kropp ett ständigt politiskt läge rätt. Vi bekräftar deras syn på vår kropp som politisk om vi nyttjar den just som politiskt ställningstagande. Ett exempel på detta är när det gjordes en kampanj av att visa sin orakade armhåla till stöd för den kvinna som fick motta hat och hot efter att ha visat sin orakade armhåla under melodifestivalen. En god tanke, alla ska få välja själva om de rakar sig eller ej, men i spåret av detta följde också att personer som inte rakar sig bara för att de inte vill/orkar bemöts med skepsis då folk tror att de väljer bort rakhyveln för att göra ett politiskt statement. Istället för att avpolitisera den orakade armhålan blev effekten tvärt om och orakade armhålor blev ännu mer sett som ett ställningstagande.

Varje gång våra kroppar används som ett politiskt vapen lägger vi fokus på kroppen, när vi själva använder våra kroppar som politiska vapen öppnar vi också för att andra kan göra det på sätt vi inte önskar oss. Så kallade ”slutwalks” sker med jämna mellanrum i USA, här har vi haft ett ytterst fåtal. I USA har kampanjen dels fått kritik för att vara transexkluderande, men den har även slått tillbaka på kampen då den använts som exempel på just varför kvinnor bör klä sig ”rätt” för att undvika våldtäkt. Kvinnor som deltagit har hängts ut bla med kränkande kommentarer att de får skylla sig själva om de hade liknande klädsel under demonstrationen som vid våldtäkten. Istället för att få fokus på att våldtäktsmännen gör fel har fokus hamnat på att det är kvinnorna som gör fel och deras kroppar har avhumaniserats och gjorts till politiskt vapen för de konservativa makterna. Jag menar givetvis inte att det är demonstranternas fel att reaktionerna blivit dessa, tvärt om är det den våldtäktsbejakande kontext vi lever i som står för skulden. Dock är det en sak att föra en kamp utifrån hur vi önskar att samhället var som om vi redan var där, och en annan att driva kampen mot det mål vi önskar. I ett samhälle där kvinnor och transpersoners kroppar ständigt ses som politiska fungerar det inte på ett önskvärt sätt att använda kropparna för politisk makt.

Det finns så många mer exempel jag kan ta på kroppsliga aktioner där slutresultatet blir omvänt från det önskade men jag tror ni förstår min poäng. Med det sagt är det inte alltid misslyckat med kroppen som vapen, den gemensamma nämnaren för lyckade aktioner är dock att det är saker som inte redan ses som en norm eller politik. Givetvis svårt att finna när kroppen redan är så politiserat men ett exempel är Hijabuppropet. Den kampanjen blev lyckad just för att det inte är norm att vilja ta på en slöja eftersom kampen brukar gå åt andra hållet, kring rätten att slippa slöjan för de som inte vill ha den. Just nu pågår ett omvänt hijabupprop där Iranska kvinnor tar av sig sina slöjor eftersom de tvingas ha dem. Där fungerar också kroppen som vapen eftersom normen är att ha slöja. Även om dessa kampanjer kan ses som lyckade hade det dock setts som precis lika politiskt även om ingen hade gjort det som en kampanj. Att ta på slöja i Sverige och ta av den i Iran blir en politisk handling oavsett intentioner. Att spela på detta fungerade denna gång, men skall valen sluta ses som politiska motiv måste vi försöka komma bort ifrån att använda kroppen som vapen.

Att leva i den samhälle vi gör och driva en feministisk kamp är inte enkelt. Hur vi än gör blir våra kroppar en del i kampen på ett eller annat sätt och det är svårt att inte falla för detta och underblåsa det ytterligare genom att medvetet använda sin kropp som ett politiskt reklamplank. Jag faller själv i fällan nu och då för samtidigt som jag inte vill att min kropp skall ses som politisk och alla val jag gör som politiskt motiverade vill jag gärna visa att min kropp är min, att jag bestämmer över den och ingen annan. När kroppen används som politik blir ju dock frågan, är det verkligen jag som bestämmer över min kropp när jag använder den precis så som omgivningen förväntar sig att jag ska göra? Att ha kroppen som vapen i dagens politiska värld blir att spela på patriarkatets villkor, att ge patriarkatet makt över ens kropp, att godkänna patriarkatets blickar och politiska utgångspunkt. Våra kroppar behöver inte bli mer politiska, de behöver avpolitiseras och få vara bara just kroppar och inte politiska slagträn.

Begrepp

Tolkningsföreträde, hur funkar det?

25 kommentarer

I politiska diskussioner är ett ord som ofta kommer upp just detta om tolkningsföreträde. Vem har tolkningsföreträde när, hur fungerar det? Ofta blir det heta debatter just om detta när åsikterna går isär, och debattörer känner sig överkörda. Här ger jag min syn på det hela, och det är långt ifrån ett oproblematiskt begrepp.

Kortfattat betyder tolkningsföreträde att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras. Personer som inte hör till gruppen får fortfarande ge sina tankar och åsikter men dessa har inte fullt samma betydelse och vikt som åsikterna från de inom gruppen. Exempel på detta är att om en muslim säger ”detta är nedsättande mot muslimer” så bör en som icke muslim lyssna och inte börja komma med en radda ifrågasättanden och tjaffs om varför det inte alls är nedsättande mot muslimer. Tolkningsföreträdet betyder att de som inte hör till gruppen inte har samma rätt att höras, synas eller säga sin åsikt. Något som ofta ses som oerhört provocerande för personerna i privilegierad position som är van att få delge sina åsikter i alla sammanhang.

Tolkningsföreträdet betyder dock inte att alla inom samma grupp kan, ska eller vill tycka exakt samma saker. Tvärt om. Blir det skilda åsikter inom en grupp är det ingen som har rätt, men den som ev känner sig kränkt/förtryckt skall absolut få sina känslor respekterade och beaktade. Om två personer från samma grupp inte tycker lika är det dock inte ok för någon som inte hör till gruppen att använda meningsskiljaktigheter som exempel på att den utanför gruppen har rätt. För att förtydliga tar jag ett exempel: Det finns rasifierade som tycker det är helt ok att säga n*boll, det finns rasifierade som tycker det är helt fel. Det är ok att rasifierade har olika åsikter i frågan däremot är det inte ok att som vit säga till en rasifierad att hens åsikter om n*bollar inte är rätt för andra rasifierade tycker annat.

Hela detta om ”jag har en vän som….” argumentet som används av personer i förtryckande position för att försvara sitt förtryck handlar just om tolkningsföreträde. Det spelar ingen som helst roll om din vän påstår sig vara ok med vissa begrepp, är andra inom gruppen inte det är det vad du ska lyssna på. Som inte tillhörande gruppen har du alltså ingen rätt att föra andras talan om vad som är ok eller inte oavsett hur påläst du tycker att du är i frågan. Vill en ändå delta i debatten kan det vara ok om en kan hänvisa sina tankar vidare till personer inom gruppen istället för att föra hela resonemangen själv och göra tankarna till sina egna.

Nu till problemet med begreppet: Ofta i debatter som blir lite mer heta på gröten slutar det nästan oundvikligen med att personer börjar slänga förutfattade meningar runt sig som vore det fågelfrö på ett bröllop. Istället för att lämna diskussionen när det blir ilsken stämning dras tolkningsföreträdet fram och personer som tillhör en förtryckt grupp börjar peka finger. Problemet är att fingret rätt ofta pekar på någon som faktiskt också hör till gruppen. Jag kan tex inte själv räkna alla de gånger folk bett mig sluta skriva om saker som rör rasifierade för jag ”som vit fattar inte hur det är”. Jag har oftast anonyma profilbilder på konton osv så folk vet inte hur jag ser ut, och jag har ett svenskt efternamn. Istället för att ens tänka tanken att _fråga_ dras istället slutsatsen ”hen tycker inte som jag, då är hen vit!”. Samma gäller i många andra sammanhang. Ibland känns det dock rent absurt när tex någon som själv erkänner sig vara vitpasserande anklagar mig som aldrig passerar för vit, för att vara just vit. För att de inte vet vem jag är.

Detta fingerpekande och att _andra_ tar sig rätten att peka ut vilken grupp olika personer tillhör baserat på att de inte tycker lika är den största nackdelen i hela tolkningsföreträdesdiskussionen. Att jag pekas ut som vit nu och då kan väl vara därhän, men jag har också sett transpersoner felkönas, personer få sin sexualitet osynliggjord osv osv allt för att någon blir arg när andra inte håller med.

Jag tycker det är viktigt att vara medveten om tolkningsföreträdet, men jag ser också en fara i när det polariseras och används som en härskarteknik där alla måste tycka samma, eller så exkluderas det från diskussionen eller tom den grupp de tillhör. Det är inte ok. Som jag ofta påpekar: Vi måste inte tycka samma saker, det är ok att ha olika åsikter! Tolkningsföreträdet är ett trubbigt verktyg och vi bör faktiskt vara mer försiktiga med hur det brukas i diskussioner. Att kränkas av andra inom sin egna grupp pga olika åsikter är inte begreppets syfte. Låt tolkningsföreträdet hamna rätt, dvs hos den utsatta gruppen, men i debatter _inom_ gruppen har ingen mer tolkningsrätt än någon annan. Innan du exkluderar någon från en grupp och pekar ut dem som motståndare som helst bör vara tyst, våga fråga om de kanske, måhända, faktiskt också hör till och har en lika stor rätt att höras i frågan. Låt inte begreppet tolkningsföreträde bli en härskarteknik som bara nyttjas i försökt att tysta andras röst.

Att åberopa tolkningsföreträde innebär heller inte att diskussionen är slut. Andra måste fortfarande kunna fråga och be om utveckling av resonemang utan att få höra att de inte har rätt att fråga för andra har tolkningsföreträde. Tolkningsföreträde betyder inte heller att en står fri från att få kritik för sina tankar, andra även utanför gruppen har rätt att ifrågasätta hur en kommit fram till sin åsikt, däremot har inte de utanför gruppen rätt att ogiltigförklara ens åsikt i frågan. 

Tolkningsföreträde är helt enkelt ett komplext och som sagt trubbigt begrepp. Använd det med försiktighet och vet du med säkerhet att du inte hör till en viss grupp, var redo att backa i diskussionen och inse att din åsikt inte väger lika tungt som andras i fråga!

Feminismen

Nordiskt forum, en orgie i vit medelklass cisfeminism.

38 kommentarer

Detta veckoslut gick Nordiskt Forum av stapeln, unikt i sitt lag i att samordna feministiska workshops, talare och seminarier. Runt 7000 personer ska enligt uppgifter ha samlats i Malmö för att diskutera feminism och politik. Målet med forumet ska ha varit att under dessa dagar i glad samvaro diskutera fram en gemensam feministisk politik för norden.  En vacker tanke, ett allt annat än vackert genomförande. Ganska snabbt blev det tydligt för vilka detta forum främst riktades: Den vita medelklassiga cisfeministen.

Redan innan forumet gick av stapeln valde tankesmedjan Interfem att ta avstånd, i sitt öppna brev till Nordiskt Forum  förklarar Interfem sin ståndpunkt i att organiseringen av forumet gör att deras medlemmar exkluderas, framförallt i fråga om ekonomi då den del av forumet som skall ha inflytande politiskt har ett högt inträdespris men även i fråga om representation.

När så forumet väl startade blev det allt mer uppenbart vilket vitt och ciscentrerat rum Nordiskt Forum var. Redan under inskrivningen ifrågasattes organiseringen av flera närvarande bla twittraren Svart kvinna när två standupkomiker kom farandes med brunkräm i hela ansiktet och sen ställde sig och twerkade. ”Brunbrända miami chicks” påstod komikerna och arrangörerna, men framträdandet andades både Blackface och cultural apropriation i twerkingen. Efter senaste årets debatt om Miley Curys och Twerking kan jag personligen tycka att varje påläst feminist bör veta det tveksamma i att vita twerkar, att ha det som ”skämt” under starten av ett feministiskt forum är högst tveksamt. Även om vi bortser från rasismen kan vi ju fråga oss: Är det verkligen värdigt en feministisk tillställning att göra ett helt standup nummer vars huvudlinje är att skratta åt kvinnor som kämpar för att nå upp till ett orealistiskt skönhetsideal?  Låter det som feminism att skratta åt andra kvinnors utseende och intressen? För att inte tala om att idealen som det påstods driva med till stor del rör den amerikanska arbetarklassen vilket gör att skämten sker på bekostnad av ekonomiskt utsatta.

Sammansättningen på forumet både sett till föreläsare och deltagare var vitt vitt vitt. Något som tydligt visade sig med hur de fåtal rasifierade föreläsare faktiskt bemöttes. När Kawa Zolfagary, bla känd för att han startade upp sidan ”vita kränkta män” skulle tala bemöttes han bla såhär:

Screenshot_2014-06-15-14-32-51

Är det ett forum för alla när rasifierade talares ursprung görs som skäl till skämt och skratt? För mig är svaret enkelt: Nej, det blir ett forum för vita och ett otryggt rum för andra. Det blir dock ännu värre.

Valerie K.B och Svart kvinna skriver på hur ”Svart kvinna” möttes när hon under ett seminarium pratar om rasismen som riktas mot svarta kvinnor. Berättelser om vardagsrasism bemöts av skratt, som om hon stod och drog skämt och inte talade om en verklighet som många möter varje dag. Efteråt pratar vita feminister om ”hur galna” människor det finns som är så rasistiska, och skrattar. I skrattet göms ett ”för så är iaf inte vi!”. Faktum är dock: Jo,sådana är ni. Skrattet är inte ett avståndstagande bara mot den som är rasistisk, utan även mot den som drabbas av rasismen. För skrattet säger inte bara ”vi är iaf inte rasister”, det säger även ”vi behöver iaf aldrig bli utsatta”. Avståndstagandet blir också ett kvitto på att de inte behöver rannsaka sig själva, för de är de goda. När någon tar sig tid att komma och tala på ett forum som detta, samla ihop vittnesmål om rasism och hur verkligheten ser ut, är det schyst att svara med skratt? Att mildra allvaret i det som sägs genom att tala om att en själv minsann inte är sådan och skratta? När Svart kvinna tar upp detta efteråt i sociala medier är svaret till största del…tystnad.

Vad gäller cis biten i det hela, ja vad ska man säga, tror någon att transpersoner skulle kunna känna sig inkluderade på allvar när forumet tillåter talare som ex Julie Bindel som bla skrivit en text om att transkvinnor inte är kvinnor utan bara karlar i klänning och att vi genom att erkänna transpersoners existens motarbetar feminismen? En annan känd transfob som bjöds in att tala var Gail Dines. Att dessa ens tilläts att komma, och att deras närvaro till stor del bortförklarades med ”vi visste inte” visar bara på att de som styrt denna skuta helt enkelt inte behöver ta saker som transfobi i beaktande när de väljer talare, för de drabbas inte själva. Att inte ta kritiken som framförts på fullt allvar visar också att sympatierna ligger hos andra cisfeminister, inte hos de utsatta. Kända feministen Kakan Hermansson hyllar tom Julie Bindel i ett inlägg på Nöjesguiden och uppmanar alla att läsa allt av denna kvinna som hon ”älskar”. När det påtalas att Julie är transfob tas inlägget bort men visar ändå på hur lätt TERFS (transexkluderande radikalfeminister) kan slinka igenom och få en ökad plattform.

Även organisationen FEMEN var med och talade, en grupp som gjort sig kända för att springa omkring med bara bröst i olika aktioner ofta riktade mot moskéer.  FEMEN är en islamofobisk organisation som mött mycket berättigad kritik och det verkar även finnas bevis för att en av huvudpersonerna inom FEMEN var med på nazisterna och militärens sida under massakern i Odessa för några veckor sedan där vänsteraktivister blev brutalt mördade. Vad gör en organisation som denna på ett forum som skall vara till för alla feminister? Eller tror arrangörerna av Nordiskt forum att muslimer inte kan vara feminister och intresserade av en samordnad feministisk kamp i norden?

Sist men inte minst i kavalkaden av rasism och transfobi kommer då närvaron av norska Fremskrittspartiet. Ett islamofobiskt, transfobiskt, homofobiskt och allt annat än feministiskt parti som tilläts vara på plats och driva sin agenda. Försvaret denna gång? ”Vi måste förhålla oss till verkligheten”. Ja om det är så viktigt att förhålla sig till verkligheten att det utan problem går att göra ett påstått tryggt rum otryggt för alla utom vita ciskvinnor, varför ha en feministisk kamp öht? Senare har Nordiskt Forum gått ut med en förklaring i att Fremskrittspartiet bara bjöds in för att Norges jämställdhetsminister är från deras parti. De påstår sig ta avstånd samtidigt som hon bjuds in utan kritik från arrangörerna. Jag förstår dealen med att ha henne med för att det av (vita) feminister utarbetade handlingsprogrammet skulle överlämnas till nordens länders jämställdhetsministrar, men varför göra det som om hon vore en av andra? Varför inte vara tydliga med problematiken i den politik hon för, eller för all del bara fråga hur en person som ska jobba för jämställdhet kan tycka att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? Nej, denna bit hade kunnat skötas så mycket bättre utan lama bortförklaringar.

Att programmet både riktades mot och togs emot av vita medelklass cisfeminister blir också tydligt i att dessa inte reagerat på varken problematiska talare eller annat runt om, som ex reaktionerna under svart kvinnas seminarium. När rasifierade och transaktivister lyft detta i sociala forum har responsen varit, milt talat, sval. Istället höjs forumet till skyarna av alla dessa vita feminister, som kallar det ett säkert rum, peppande och fantastiskt. Vilket det säker var för dem, de som kan ta sig friheten att se förbi rasism, transfobi och cissexism. De som kan skratta åt förtrycket och sen fortsätta som vanligt i sin lilla bubbla. För alla oss andra blev det bara än mer tydligt att inte ens feminismen är en säker plats för oss.

Då har vi alltså slagit fast att vi har skapat  ett säkert feministiskt rum för vita cis feminister, nu är ju då frågan när staten kommer bistå med 10 miljoner kronor för att skapa ett forum som är ett säkert rum för alla feminister? Jag skulle kunna fortsätta denna text länge till, många fantastiska feminister där ute är det som reagerat på detta och många är vi som bemötts med svepande icke ursäkter eller inte bemötts alls. Kampen för en feminism och ett samhälle som inkluderar alla fortsätter, men denna gång var Nordiskt forum inte en del i att utveckla kampen.

Rasism/Antirasism

I begynnelsen var vita.

5 kommentarer

Har ni någonsin tänkt på hur enormt vittvättad världshistorien är? Läser en i historieböcker, ser på gamla tavlor osv kan en lätt få intrycket av att allt som någonsin fått historien framåt har skapats av vita. Den vita normen genomsyrar allt trots att vita faktiskt är i minoritet i världen. Denna vithetstvätt är skapad i rasismens namn, och genom detta får vi även en nedärvd rasism där det vita perspektivet alltid hamnar i första rummet, där frågor som rör andra grupper än vita hetereo cis personer ses som särintressen, lyxfrågor eller sådant vi får ”ta senare”. Detta går igen inom feminismen, hbtq kampen och tom inom antirasismen.

Vad menar jag med en vittvättad historia? Jo att historiska personer nästan alltid avbildas som vita eller med ljusare hy än de mest troligt hade, att världsomvälvande kamper anses drivna och avgjorda av vita. Det går också att se i historiska målningar, sagor, texter och sånger hur personer med mörkt utseende uteslutande utmålas som onda eller helt enkelt exkluderas totalt ur historien. Några exempel: Jesus. Avbildas som vit, ofta med blont eller ljusbrunt hår, blå ögon. Maria avbildas på liknande sätt. Jesus var med största sannolikhet varken vit, ljushårig eller blåögd och inte heller hans mor. Sett till varifrån han kom var han betydligt mer troligt mörkögd med svart hår. Trots denna vetskap fortsätter Jesus och Maria att avbildas som blonda och ljushåriga. Samtidigt avbildas judarna som avrättade Jesus som mörka. Ljus vs mörk, god vs ond, ett återkommande tema inom historiebeskrivningen. Slaveriet är en annan vittvättad historia där avskaffandet av slaveriet helt beskrivs utifrån att vita avskaffade det, vilket inte alls stämmer. Bland de som ledde kampen återfanns flertalet fria före detta slavar. Den tändande lågan kom från en frigiven slav. I inbördeskriget i USA stred många ickevita soldater på båda sidor av kriget men det är bara vita som syns på avbildningar eller beskrivs i berättelser om kriget. Lucia en flicka från Sicilien som i de svenska firandena fram till rätt nyligen haft som krav att vara ljus och blond trots att den verkliga Luca var mörk. Eller vad sägs om det faktum att romarna i skildringar om antikens rom ofta avbildas som vita och ljushåriga? Ja som sagt bara ett litet axplock för att beskriva vad jag syftar till.

Att det vita är norm är så ingrott i samhället att de flesta inte ens reflekterar över det, att många inte ens ser att det är så det ser ut eller att det skulle vara något märkligt att det är så. När Disney kritiseras för att nästan helt välja vita personer i sina tecknade filmer försvaras det med att sagorna som filmerna baseras på är från länder med vit befolkning så det är bara historiskt riktigt att huvudpersonerna är vita. Ett försvar som inte ens reflekterar över det absurda i att kräva historisk korrekthet i hudfärgen på huvudpersonen samtidigt som hen tex dansar med en levande snögubbe eller pratar med en mus, eller för den delen är en flygande älva eller boende på en helt annan planet. Detta mina vänner är precis vad vithetsnormen handlar om, att det vita är en sådan självklarhet att den inte får ifrågasättas, inte kan ifrågasättas. När det ses som märkligare att en vit person får en annan hudfärg i en modern tappning av en saga än att byta ut människorna mot djur. (Ja, tänker här på tex Lejonkungen som baserats på Hamlet, eller på Micke och Molle som är en annan variant av Romeo och Julia osv)

För att då återanknyta till feminismen och antirasismen har jag under en ganska lång period blivit allt mer frustrerad över hur fokuset hela tiden flyttar tillbaka till de vita aktivisterna, kring vad de tycker är viktigast, vad de ser som rätt väg att gå, hur det tycker ”grunden i kampen” skall definieras. Amra har skrivit bra om detta här. Vi kommer hela tiden tillbaka till en kamp som handlar om priviligierade utgångspunkter, tex fler kvinnor i bolagsstyrelser. Alltså seriöst nu, det är en jäkla ickefråga hur många kvinnor som sitter i bolagstopparna så länge vi har problem såsom att våldtäktsoffer inte blir tagna seriöst pga förlegade förebilder om vem som kan vara offer och hur de ska bete sig. Eller att kvinnor fortfarande måste låta killkompisar låssas vara deras partner för att andra män skall sluta antasta dem på krogen. Vi kan inte lägga allt krut på karriäristerna så länge det finns de som kämpar för att ens ha en lön som räcker till husrum och mat för en hel månad. Vi kan inte lägga allt fokus på nån diffus rätt för kvinnor att få vara kvinnor och samtidigt ställa transpersoners verklighet och krav på lika rättigheter som ett särintresse. Å vet ni vad, det är verkligen inte ok att gång på gång behöva se hur den antirasistiska kampen kapas av vita som vill kräva att rasifierade ber snällt om att sluta bli förtryckta. När det sitter vita personer och slår sig för bröstet om att det är sådan tur att just de är antirasister. När feminister börjar hojta om systerskapet vid kritik samtidigt som de premierar en snubbes vilja att läsa om feminism framför rasifierade feministers rätt att slippa rasism, när det ser ut på detta sätt ja då är den antirasistiska och feministiska kampen riktigt mycket ute och cyklar på fyllan.

Nej det är faktiskt dags att sluta vittvätta historien. Att sluta flytta fokus tillbaka till normen och förminska de förtrycktas kamp. Det är inte synd om normen för att de exkluderade kräver att få samma rättigheter som normen haft i årtionden. Det är inte diskriminering mot normen att förtryckta kräver att behandlas på samma villkor. Det är inte förtryck av normen att de exkluderade blir arga när de kräver att få synas och höras men tystas. Gör skillnad på sårade känslor och strukturellt förtryck, annars kan du aldrig bli en sann allierad i kampen. Kampen om hur förtryck skall upphöra kan inte definieras utifrån hur förtryckarna tycker det skall vara, för de med makten vill behålla den.

Just ja som sista sak: Att prata om att de i underläge bara skall ändra sin attityd, att det är deras uppdrag att ”ta itu” med saker för att ”jobba sig upp”, att det bara är inställningen som är problemet är väldigt mycket nonsens. Nej alla har inte samma förutsättningar, nej alla kan inte bara jobba sig upp och få en schyst liv. För vissa är livet som att åka linbana uppför en liten kulle, för andra är det som att bestiga Everest medan någon står och knuffar en tillbaka för varje steg en tar. Det är kränkande och rent av oempatiskt om den som åker linbana tittar ner på den som försöker ta sig uppför Everest och hojtar ”Hörru, du behöver bara ha en mer positiv inställning så ses vi på toppen sedan!”.

Feminismen

Ja självklart hatar jag ”kvinnan”, gör inte du?

5 kommentarer

Nej du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte alla kvinnor, däremot hatar jag kvinnonormen. Precis som jag med hela mitt hjärta hatar mansnormen hatar jag även kvinnonormen. Jag hatar hur kvinnor förväntas att alltid måna om sitt utseende genom smink, modemedvetenhet, fixade frisyrer osv. Jag hatar hur kvinnor utmålas som svaga och i ständigt behov av räddning. Utöver vad de allra flesta nog ser som ganska självklara saker att hata kring kvinnonormen så finns det något jag hatar mer än allt just nu och det är detta: Hur kvinnonormen allt mer går mot att kvinnor skall ta över mansnormen. Att kvinnor skall vara hårda, våldsamma, grova i mun, elaka, hänsynslösa, oempatiska osv. Här skyller jag faktiskt på feminismen till stor del. (Oh no, hur vågar jag?)

Ok vi backar storyn lite. Det finns gärna en vurm att prata om ”förr i tiden” som en tid där kvinnor var inlåsta i hemmen, tog hand om barn och höll sig snygga för männen. Denna vurm av historieförvanskning ses både inom feminismen och inom antifeministiska rörelser som snackar om den gamla goda tiden. Ett ganska ypperligt tecken på hur medel och överklassen styrt den feministiska kampen i alla tider. För faktum är att det är just medel/överklass som haft hemmafruar som ideal, det är de som haft råd med att kvinnan inte arbetat. Inom arbetarklassen har kvinnorna i alla tider arbetat och arbetat hårt. De har inte tagit hand om några barn under flera flera år utan lämpat över bebisar till äldre generation så snabbt de kunnat för att återgå till arbete. Alt har de haft arbete som de kunnat utföra i hemmet ex tvätt åt andra, sömnad etc. Ja för att inte tala om alla som under bondesamhället bodde på bondgårdar. Tror folk verkligen att kvinnorna där fick sitta på sin rumpa och amma bebisar hela dagarna? Nej nej, det var ut med bebis på ryggen i en sele och sen mjölka kor och fixa med annat som hade med bondgården att göra. Att få ta hand om sina barn på heltid var  en ynnest enbart given rika kvinnor.

Så hur påverkade då detta den feminsitiska rörelsen och synen på kvinnlighet? Jo genom att det var de rika kvinnorna som hade tiden att börja organisera sig för att få ökade rättigheter. Det feministiska perspektivet skapades utifrån deras syn på vad som behövde ändras och däri låg tex rätten att arbeta. När feminister idag ser ner på hemmavarande mammor gömmer det sig både en redig portion nedärvt klassförakt i det och även ett visst kvinnoförakt. För den feminsitiska kampen har länge präglats av att kvinnor ska ta mer plats inte på sina villkor utan på männens. Detta medför att istället för att lyfta sådant som faktiskt är bra med kvinnorollen och få män att anamma detta också (tex mjukhet, empati, lyhördhet) så skall kvinnor försaka dessa delar och anamma manlighetsnormer såsom hänsynslöshet, oempati och våld. I debatter om att kvinnor tex har svårare att hävda sig i jakten på chefspositioner uppmanas kvinnor att ”tuffa till sig”, dvs att bli mer som män.

Jag har ju redan skrivit om hur jag hatar mansnormen och det våldsideal som finns inom den. Inte bara i fråga om regelrätta övergrepp utan också kring ”ömsesidigt” våld. Att ge och ta smällar som ett sätt för män att bonda. Anyhow, eftersom jag anser att det finns mycket problematiskt inom mansnormen anser jag det givetvis vara åt helvete att kvinnor uppmanas att anamma denna norm för att ha en chans att konkurrera med män.

Jag märker denna utveckling väldigt tydligt bland mina feministiska kontakter, att vara aggressiv och hatisk ges ständiga ryggdunk och applåder där kvinnor anses vara starka och stå på sig om de är våldsamma eller har ett hatiskt språkbruk. Ok för att vara tydlig här: Nej, jag syftar på intet sätt här till att ha god ton när någon beter sig som ett as. Det jag syftar till är när kvinnor utan orsak beter sig som as mot andra och får bekräftande ryggdunkar på att de är coola, tar plats och vägrar ta skit. Jag syftar på när kvinnor är as mot män som inte gjort dem något med motiveringen att ”de får tåla det för de är män och per automatik förtryckare”. Ja alla män förtrycker men det gör det ändå inte rimligt att göra det synonymt med våld och hat mot vem som helst att vara en stark kvinna som står på sig. Jag ser öht inget positivt i att föra feminismen framåt genom att bete sig lika svinigt som en kritiserar män för att bete sig. Det går att stå på sig och inte ta skit utan att vara den som själv kastar skit på andra.

I spåren av detta ser vi också en utveckling där allt fler kvinnor anmäls för misshandel både på krogen/offentliga platser och hemma. Detta ser jag delvis som ett symtom på att våld har blivit ett accepterat sätt att ”vägra skit”, men även delvis (och detta ser jag som bra) att kvinnors våld i vissa situationer börjat tas mer seriöst. För fortfarande är det ju så kasst att kvinnors våld inte tas riktigt på allvar, och speciellt inte om offret är en man som av både kvinnor och män anses ska kunna  tåla en smäll eller två av en kvinna. Nej kvinnor slår inte lika ofta som män, och kvinnors våld är sällan lika allvarligt som det män står för. Detta gör ändå inte kvinnors våld till ok och i synnerhet inte till något önskvärt.

Nu kanske någon undrar varför jag inte pratar mer om alla de där andra bitarna i kvinnonormen som är bajs? Tja, delvis för att det redan skrivs om så enormt mkt, men framförallt för att jag faktiskt är less på att så mycket inom feminismen fokuserar på vad män gör fel eller hur samhället är taskiga mot kvinnor. Ja kvinnor är förlorarna inom ekonomisk och politisk makt och inom dysfunktionella förhållanden. Kvinnor är dock inga oskyldiga lamm som gör allt rätt, kvinnor kan också förtrycka och kvinnor kan också vara as. Ska vi komma någon vart med jämställdheten är det faktiskt läge att även på allvar granska kvinnonormen och hur kvinnor själva faktiskt skapar denna. Allt ont kommer inte från mannen och det är dags att sluta utmåla män som kvinnans stora fiende.

Sist men inte minst: Jag hatar könsnormerna dels för vad de gör med alla inom normerna, men även för vad de gör med alla som inte passar in. Som jag skrev tidigare kvinnor kan också förtrycka, kvinnor är inte immuna mot rasism, transfobi osv och dessa saker blomstrar i kvinnonormen lika väl som i mansnormen. Problemet är inte att kvinnor är kvinnor och män är män. Så länge vi utmålar kvinnor som enbart offer för omständigheter gör vi kvinnor till alltid varandes passiva objekt och hur ska vi kunna begära att kvinnor ses som subjekt med egen makt och kontroll om vi själva bedriver en kamp där kvinnor är objekt?

 

Sexualbrott och Prostitution

Ett nej betyder nej, även för barn.

55 kommentarer

Genom bla FATTA kampanjen har debatten om att införa en samtyckeslag gällande våldtäkt kommit igång på allvar. Det ses som allt mer självklart att all form av sex skall föregås av tydligt samtycke, om den ena parten säger nej (på något sätt) är det vad som gäller. Detta ser jag givetvis mycket positivt på, en samtyckeslag kommer flytta fokuset från huruvida offret protesterat tillräckligt mycket till huruvida förövaren faktiskt förhört sig om att en sexuell handling var önskad. En lag ger förvisso viktiga signaler om vad som ses som ok, men en lag i sig gör ingen skillnad om det inte samtidigt arbetar med attityder i samhället. När det kommer till samtycke ser jag där ett stort problem i dag i hur barn ofta behandlas.

För barn finns ofta ingen tanke om att nej är nej när det kommer till deras egna kroppar. Vill de inte krama mormor får de veta hur ledsen mormor blir över detta, att kramas och tom pussas blir ofta ett krav, något som fås fram genom skam och tvång. Hur ska barn förstå rätten till sin kropp, och rätten för andra att bestämma över sina kroppar om de samtidigt av vuxenvärlden får lära sig att det är helt ok att genom skam få vad en vill i fråga om kroppskontakt?

Mins inte var jag läste detta exempel men en lärare hade frågat i sin klass ungefär följande: Vad gör ni om en 3 årig pojke försöker krama en 3årig flicka fast hon säger nej? De flesta tyckte bara det var gulligt.
Sen frågade hon samma men nu var barnen ca 8 år. Då fick hon svaret att pojken nog bara var kär i tjejen.
Sen frågade hon hur de såg på det om barnen var 12? Hon fick samma svar som när barnen var 8.
Därefter frågade hon om hur det skulle vara om pojken taffsade på tjejen å de båda var 18? Övergrepp tyckte genast hela klassen. Varav läraren frågade: Hur ska pojken förstå det när han fram tills myndig ålder fått veta att hans beteende är ok?
Detta är ett litet klipp från en längre film där en liten flicka om och om igen försöker knuffa undan en liten pojke som vill kramas. Det är helt uppenbart att flickan inte vill. Trots det får hon ingen hjälp från vuxna (som istället filmar det), pojken tillåts hållas och klippet har sedan cirkulerat som ”en gullig film”. (I det längre filmklippet knuffas alltså pojken bort på olika sätt av flickan, gifen nedan visar bara en av knuffarna. Hela filmsekvensen kan du se på youtube  )
get_away_from_me-28847

Vad ger det för signaler till den lilla flickan i detta fallet? Jo att ingen kommer hjälpa henne att freda hennes kropp för andra har rätten att kräva kramar. Vad ger det för signaler till pojken? Jo att han har rätt till fysisk närhet mot andras vilja. Jag säger absolut inte att den lilla pojken på filmen kommer växa upp till en hänsynslös våldtäktsman. Däremot skulle jag inte alls finna det otroligt om detta beteende fortsätter att ursäktas eller ses som gulligt att han som vuxen kommer göra sig skyldigt till minst ett tjatövergrepp. (Tjatövergrepp = tjata om sex tills den en vill ha sex med ger upp och går med på sexet mot sin vilja)

Helt ärligt förvånas jag ofta över hur så många ser på våldtäkt som något förvånansvärt att det sker och pekar ut alla förövare som psykiskt störda galningar. Är det verkligen så märkligt att det sker övergrepp om män får lära sig från småbarnsåren att de har rätt att trakassera tjejer? Är det så märkligt att övergrepp sker om barn (oavsett kön) får lära sig att en ska ställa upp med fysisk närhet för att inte göra andra ledsen, även fast en själv inte vill?

Rädda Barnen har en kampanj just om detta med att aldrig tvinga barn till fysisk närhet. Bland annat för att det verkar finnas en ökad risk för att barnet faller offer för pedofiler om de tror att de måste ställa upp på fysisk närhet när en vuxen ber om det. Läs gärna mer på deras sida.

Att normalisera kroppskontakt och att kramar etc är fint är givetvis bra, men detta kan göras utan att tvinga barnet till något. Även barn förtjänar att tillfrågas om de önskar en kram. Ska vi kunna ändra våldtäktsstatistiken måste vi starta redan med barnen, annars kommer vi bara fortsätta att försöka bota symtomen utan att göra något åt orsakerna.

Så istället för att utgå ifrån att barn ska krama tex släktingar, fråga om barnet vill och häng inte läpp eller skuldbelägg om barnet säger nej. Ett barn som tillfrågas och själv får välja att kramas eller inte kramas får dels en sund inställning till rätten att ta beslut över sin kropp, men även en bra syn på rätten till andras kroppar. Detta gäller i synerhet för flickor då samhället i övrigt lär flickor att de skall vara till lags och ofta ses det som viktigare att flickor skall kramas än att pojkar ska göra det. Lika viktigt som det är att lära barn att de har rätten att säga nej till fysisk kontakt är det att som vuxen faktiskt kunna säga nej när barnen ger en vuxen oönskad kontakt. Att tex inte acceptera att barnen slår en, eller säga ifrån om de kramas för hårt osv.

Våldtäkt och sexuella övergrepp av olika slag är allt för vanligt förekommande för att kunna skyllas på ensamma galningar, personer som våldtar eller gör övergrepp har lärt sig långt tidigare att det är ok. Barn som ställer upp på vuxna personers övergrepp har också lärt sig tidigare att acceptera vuxnas fysiska krav. Låt våra barn få ha rätten till sina kroppar precis som vi vuxna vill bestämma över våra. Låt inte våra barn idag bli ännu en pusselbit i våldtäktskulturen i morgon.

 

Manlighet

Ja, självklart hatar jag ”mannen”, gör inte du?

19 kommentarer

Nej, du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte män, jag hatar manligheten. Jag hatar den manliga könsrollen. Jag hatar den våld och våldtäktsglorifierade manskönsrollen, den som trycker på att män ska vara starka men tysta, våldsamma och ärelystna. Jag hatar den normen med hela mitt hjärta och jag kan inte för mitt liv förstå mig på de som inte gör det.

Jag vet att det finns många som förnekar att det skulle finnas starka sociala normer för hur en förväntas bete sig pga sitt kön. Jag vet att det finns många som vägrar se strukturer utan bara vill se till varje individs egna val som såklart aldrig någonsin är påverkade av någon annan. Om du tillhör någon av dessa kan du gärna sluta läsa nu, för det jag skriver härefter kommer iaf inte att tilltala dig. Eller så läser du vidare och kanske lär du dig något vem vet?

Manshat eller ”manshat”?

Ofta anklagas feminister för att vara manshatare, dvs att hata alla män utan urskiljning. Jag vet ett fåtal manshatande feminister och tja, de har sina orsaker att vara det och inget jag tänker lägga värderingar i eller ta avstånd ifrån även om jag inte delar deras syn på det hela. Nåväl, även om de manshatande feminsiterna finns så är de ett undantag. Vad som oftast kallas för manshat är istället hatet mot mansnormen. När det påpekas att vi måste tala om mäns våldsamheter och hur vi kan förebygga det kallas det för manshat, istället för att se de strukturer som gör att män står för absoluta majoriteten av våldsbrott läggs fokus på att inte alla män slår. Att inte alla män slår, våldtar och överlag beter sig som stora rövhattar är ingen nyhet, men vi kan inte bearbeta och försöka komma till rätta med att det är främst män som gör våldsbrott om vi inte kan tala om det som ett problem med mansnormen. Att ständigt föra in debatten på ”inte alla män” är faktiskt att göra de män som inte slår och våldtar en redig björntjänst. För samma mekanismer som ligger bakom att män slåss ligger bakom att män som blir slagna inte tas på allvar. Den man som inte själv slår någon kan fortfarande bli offer för någon som gör det, och jag antar att han och alla andra manliga offer vill tas seriöst?

Att hata män och att hatas av män:

När hat mot feminsiter eller kvinnor över lag lyfts som ett problem kan du ge dig den på att det kommer komma någon (man) och påpeka att även män blir hatade. Detta stämmer såklart, men vilka är det som oftast skickar hat mot män? Jo andra män. Nej jag förnekar inte att det finns sviniga kvinnor men faktum är fortfarande att det är männen som står för den absolut största delen av hot och förföljelser både på internet och i verkliga livet. Vi lever dessutom i ett samhälle där kvinnor från barnsben får lära sig att det alltid finns ett fysiskt hot mot dem, en risk att våldtas eller antastas av män. Män däremot växer inte upp med ett ständigt närvarande hot om fysiska attacker av kvinnor, däremot ev av andra män. Således är det för de flesta närmare till hands att oroa sig för att ett hot på internet skall bli verklighet om det kommer från en man än om det kommer från en kvinna. Statistiken visar dessutom att det är vanligare att män gör allvar av sina hot än att kvinnor gör det.

Nu menar jag givetvis inte på något sätt att kvinnors hot är mindre allvarliga, de är också förkastliga och bör stävjas, men det går inte att fullt ut likställa dem med hoten från män. För en kvinna är även ett hot ”på skämt” från en man något som skapar otrygghet eftersom vi vet att det kan bli verklighet på ett helt annat sätt än en man som hotas av en kvinna. Speciellt våldtäktshot är något vi lever med som en verklighet varje dag utan att dessutom få sådana skrivna eller sagda till oss. Mansnormen är här skadlig för alla, dels för att den gynnar de män som gärna hemfaller till våldsamheter om de blir motsagda men även i de undantagsfall där kvinnor går till handling och vi får ett offer som inte tas på allvar.

Män, bara sex, våld, sport och bilar?

När jag skrev inlägget ”låt oss tala om män” fick jag många upprörda mansröster som påstod att de inte alls kände igen sig i någon mansroll och att jag smutskastade män genom att påstå att den ens existerar. Jag vet inte i vilket värld andra lever, men i den jag vandrar i varje dag ser jag absolut en tydlig mansroll. Låt oss tex titta lite på reklam riktat till män. Vad sägs tex om CocaColas reklam för CocaCola Zero?

coca_cola_zero coca-cola-zero-game

Vi har Bond, action och snygga brudar. I TV versionerna är det ännu mer snygga brudar, explosioner, snabba bilar och mannen får spela hjälte.

Eller vad sägs om hur manliga parfymer lanseras?

vincent-cassel

Mörkt och med en välklädd man som utstrålar makt. Eller Axe som är kända för att göra reklam som enbart anspelar på att kvinnor kommer falla som furor om en man använder deras produkter. Kollar vi på hur själva flaskorna formges är det även där skillnader, männens är rena, avskalade, gärna med fyrkantiga former. Tror jag sett två rundare mansparfymflaskor, den ena i form av ett knogjärn, den andra i form av en handgranat… Kvinnors är oftare runda, många gånger kroppsformade, i pastelliga färger.

Eller varför inte jämföra Gillettes rakhyvelreklamer? Samma företag, i grunden samma produkter men riktat mot män resp kvinnor:

137473

1331735250553

Det kvinnliga anspelar på mjukhet, omfamningar, närhet och av någon orsak färgsättningar som för tankarna till hav och bad. Det manliga lånar estetisk från sportbilar (vilket syns tydligare i tv reklamerna) och pratar om kraft och teknisk fulländning.

Detta är ju bara ett minimalit yttepyttigt litet axplock på exempel men titta dig runt själv och du kommer lätt se hur detta går igen i all reklam, det som riktas till kvinnor handlar om sexuell mystik (att vara sexig för andra), mjukhet, värme, och framförallt att ens yta är viktig _för andra_. Reklam för män handlar om våld, att vara framgångsrik och hård, och sex (att få andra att tråna efter en).

Ser vi till filmbranschen är det ännu mer tydligt vilka föreställningar som finns för de olika könen. Filmer som presenteras som filmer för kvinnor är oftast romantiska komedier och drama. Till män rekommenderas action, mer action och en och annan skräckfilm. Att detta påverkar hur vi ser på oss själva och varandra är ganska självklart och det finns mycket forskning som stödjer att så är fallet.

Vad gör manligheten för mannen och kvinnan?

Inte ett skit skulle jag säga som svar på denna fråga. Manligheten är rakt igenom ett fängelse för mannen som jag tycker det är dags att vi skrotar. Manligheten berövar männen relationen till deras barn, manligheten berövar mannen till stora delar av deras känsloregister, manligheten berövar mannens rätt att få vara ett offer när han utsätts för brott. Manligheten berövar män chansen att ha ömsesidiga respektfulla relationer utan förtryck. Manligheten orsakar många mäns död varje år utan att någon verkar reagera nämnvärt. Manligheten är den som startar hundratals krogbråk varje år.  För kvinnan är manligheten katastrof. Manligheten är den som väcker sin partner genom våldtäkt, manligheten är snubben på krogen som tafsar och skrattar när kvinnan säger ifrån. Manligheten är de som antastar och kränker lesbiska tjejer för att visa att med lite kuk kommer de att bli heteros.

Jag önskar alla män (och kvinnor) friheten från manlighetens fängelse, men så länge manligheten finns kvar kommer jag dock fortsätta hata den, för min skull och för alla mäns skull.

Feminismen

Den goda viljan

1 kommentar

Rätt ofta hör jag från personer från priviligerade grupper som ser sig som allierade med förtryckta att de tar illa upp när personer från en förtryckt grupp blir arga för att de uttryckt sig felaktigt eller kommit med exkluderande åsikter. De menar på att de borde bemötas snällare för de ”är på samma sida” och att den förtryckta borde se att de vill väl.

Jag ska försöka förklara hur jag ser på detta med att ge slacks till den som visar ”god vilja”: Först av allt, det stämmer att vi alla är delar av strukturerna och i olika utsträckning upprätthåller dem och att det är just strukturerna som skall kritiseras i första hand. Dock måste vi också kunna kritisera varandra för strukturerna upprätthåller inte sig själva utan upprättshålls av oss som individer. Jag förstår tanken att visa större tålamod med de som är en god vilja att lära, problemet här är att det faktiskt inte alltid är så lätt att veta vilka som vill lära och vilka som försöker få en att hålla långa förklaringar för att sedan pissa en i ansiktet. Det som egentligen avkrävs när förtryckta ombeds ge lite lösare tyglar till de med goda avsikter är att vi ska kunna läsa tankar. Inte rimligt med andra ord.

Vidare kan jag bara tala för mig här med: jag har större förväntningar på att någon som är påläst och en del av den feministiska/antirasistiska kampen ska ha kunnat tänka lite längre, analyserat lite mer och kommit längre än att tex försvara bruket av ordet transa, prata om kön som binära eller dyl. Om någon som är feminist och dessutom påstår sig vara en påläst sådan kommer med tex grovt transfoba saker eller rasism blir jag mer förbannad än om någon jag vet är opåläst gör det. Av den enkla orsaken att jag i första fallet förväntar mig mer och därmed ser det som ett mer aktivt ställningstagande medan det andra fallet mer känns som okunskap som går att rätta till.

När det kommer till individer som gärna ses som ”de riktiga fienderna” lägger jag sällan speciellt mycket krut alls, dessa personer har ju faktiskt tagit ett aktivt ställningstagande emot det jag själv tror på, bättre lägga fokus på att göra förändring hos de som inte tagit ställning än eller hos de som påstår sig vara mina allierade. För egen del gör det ondare och slår hårdare när någon jag trodde mig kunna lita på kommer med problematiska åsikter eller uttalanden än någon jag redan visste inte tycker som mig. Det skadar tryggheten mer helt enkelt och därför tycker jag inte det är ett dugg märkligt att det ofta blir lika hård, eller tom hårdare kritik mot de som räknas som ”på samma sida”.

Jag tror det är rätt bra att påminna sig ibland också om att även om ens egna intentioner är goda och en har en vilja att lära så skadar exkluderande eller förtryckande ord lika mycket ändå, och reaktionerna kan bli därefter. Jag förstår att det kan svida att känna att en vill väl men missförstås eller anser sig få onödigt hård kritik. Å andra sidan, vem ska bestämma vad som är rimlig kritik till skadan, den som skadat eller den som skadats? För den priviligerade med ”god vilja” kanske det kändes som en klumpigt formulerad mening som inte är hela världen, för den förtryckta kan det vara den 20e klumpigt formulerade meningen den dagen som exkluderar och förtrycker. Är det då verkligen rimligt att kräva att den förtryckta skall se varifrån förtrycket kom, se en god vilja bakom och agera med god ton? Jag tycker inte det. Vi måste få bli trötta, även på de som vill dela vår kamp.

Begrepp

Könskontrakt och internaliserad rasism

2 kommentarer

När det diskuteras förtryck och orsakerna bakom förtryck ligger diskussionen oftast (och ganska naturligt) fokuset på vem det är som har makten, vem det är som förtrycker. När i pratar om rasism talar vi om vithetsnormer, vitas makt och rasifierades förtryck. När vi pratar om feminism diskuteras mäns överordning, kvinnors förtryck osv. Det som sällan talas om är däremot hur vi förtryckta faktiskt hjälper till att upprätthålla vårt eget förtryck. Jag vet att många både feminister och antirasister inte håller med mig i detta att en kan bidra till sitt eget förtryck, att endast den som förtrycker har makten att påverka förtrycket men jag anser motsatsen. Förtrycket finns delvis (men inte enbart) för att vi som är förtryckta tillåter det och tom underlättar det. Ingen rolig tanke men när jag ser mig runt i samhället och världen är det just vad jag ser. Ska förklara mer ingående hur jag menar.

Könskontrakt har jag skrivit i rubriken, vad är det? Jag lärde mig begreppet för flera år sedan men har nästan aldrig sett det diskuteras i feministiska kretsar vilket jag tycker är synd. Könskontrakt är det sätt som alla, oavsett kön, bidrar till att upprätthålla ett patriarkat. I könskontraktet är det cismän som är de med största makten, de som är de största vinnarna, men könskontrakten finns som ett sätt att få de förtryckta att köpa sitt förtryck. Detta låter kanske helsnurrigt så ska ge ett exempel:

En man och en kvinna gifter sig, de får barn. Kvinnan tar ut all föräldraledighet, mannen tar ut sina 10 dagar och sen nån strödag här och där av sina övriga dagar. Båda tycker det funkar och är nöjda med detta. De ser sig som rätt jämställda, delar på en del av hussysslorna osv. Barnet börjar förskola och båda jobbar men kvinnan jobbar 70% för att hämta från förskolan tidigt, mannen jobbar vidare 100% ibland tom med. Detta resulterar i försämrad lön för kvinnan, sämre pension, sämre möjligheter att klara sig på egen hand om förhållandet skiter sig eller mannen dör, mannen i sin tur får förvisso en betydligt starkare ekonomisk trygghet men samtidigt en sämre kontakt med sitt barn. Ändå är båda nöjda, varför? Jo på grund av könskontraktet. Genom att ”skriva på” könskontrakten slipper de dels sticka ut från normen, de är helt enkelt ett rätt vanligt par som ”gör kön” på ett enligt samhället korrekt sätt. Kvinnan anser sig ha fått en stor vinst i en bra relation till sitt barn och en trygghet i att mannen tar hand om henne, mannen anser sig få en vinst i att förkovra sig i sitt arbete och veta att barnet tas om hand av någon han litar på. Det hela kan sammanfattas i :Trygghet. Det finns en trygghet i att veta vad en får, i att veta vad för regler som gäller i hur en bör bete sig, i att veta vad som förväntar av en. På grund av detta finns det många både män och kvinnor som inte alls vill arbeta emot könsroller och möjligheten att slippa sättas i fack, de gillar tryggheten de snäva ramarna ger, och ser feminismen som ett hot mot denna trygghet. Könskontraktet gäller inte bara för cis heteropar utan för alla i en relation. Att ”göra kön” på rätt sätt har blivit en grundsten i vårt samhälle, de som sticker ut skall snabbt tryckas tillbaka igen.

Att som förtryckt finna trygghet i sitt förtryck är något som ses igen och igen i olika sammanhang. Det fanns många slavar som var nöjda med slaveriet, de hade en ok slavägare, de hade ett hem, de hade mat, de visste vad som gällde och var inte alls nöjd med slaveriets avskaffande. De jobbade tom aktivt emot att avskaffa slaveriet. Inom kriminalvården pratas det om att vissa fångar blir institutionaliserade, dvs de klarar inte av att leva utanför fängelsets stängsel och fasta ramar. De finner en trygghet i att sitta inlåsta och veta vad för regler som gäller.

Samma ser vi kring kvinnor som aktivt arbetar emot feminismen för om feminismen lyckas och kvinnor blir fria att skapa sina liv utan att ha män som utgångspunkt faller deras trygga ramar. Nu finns det de som använder dessa insikter till en form av bevis på att det är dumt att arbeta emot könsroller och könskontrakt eftersom det tar bort tryggheten för många. Personligen tycker jag tvärt om, att finna en trygghet i sitt förtryck är inte en bra orsak till att bevara förtrycket.

Diskuterar vi istället rasism finns begreppet internaliserad rasism, vilket betyder att en rasifierad ser på sig med samma syn som vita rasister. Detta kan tex handla om att se på personer med samma ursprung med en större misstänksamhet än på andra, att hata sitt utseende för att det är fult att inte vara vit, eller att argumentera för en rasistisk politik där ens egna ursprung görs till ett stort problem. De rasifierade som gärna argumenterar emot en antirasistisk politik/åsikt finner också en trygghet i att veta vad för syn det finns på invandrare, samtidigt som de kan kämpa för att få bekräftelse från det vita samhället att just de faktiskt inte är sådär som rasismen påstår att personer av deras ursprung är. Vi har tex sett personer med utländsk härkomst prata om att rasismen inte alls finns för just de har ett bra jobb och hög utbildning och har aldrig mött rasism, att de som inte lyckas bara är lata, eller tycker synd om sig själva.

Samtidigt kan internaliserad rasism även slå över åt andra hållet och helt enkelt få personer av utländsk härkomst att inte ens försöka fixa en utbildning eller ett jobb, att de känner att det inte är någon ide för de är ändå inte värda något. De anammar helt enkelt rasismens syn på sig själva i sådan utsträckning att de inte kan se sig själva som en egen person utan bara som en rasistisk schablon. Könskontrakt, internaliserad rasism osv uppstår för att den förtryckte helt enkelt fostras in i det, hen vet inget annat och att bryta sig loss blir då något stort och skrämmande.

Jag skriver inte denna texten nu för att skulbelägga, eller påstå att den som förtrycks får skylla sig själv, tvärt om skriver jag detta för att förklara varför vissa kanske inte ens vill se det förtryck som drabbar dem. Jag skriver detta för att försöka öka förståelsen för att vi inte kan gå på och dumförklara tex antifeministiska kvinnor (ser det ske rätt ofta). Det samhällssystem vi lever i är komplext, olika förtryck går in i varandra och att upprätthålla könskontrakt eller internaliserad rasism är ett sätt att försöka lura sig själv att en inte alls är förtryckt i en samhällskontext. Det är inte den förtrycktes fel att hen blir förtryckt, men förtryckara kommer inte sluta med sitt maktutövande så länge det accepteras och därför är det upp till oss förtryckta att tillsammans höja våra röster, säga nej till könskontrakt och ja till ett jämställt samhälle för alla. Det kräver att ständigt granska våra egna beteenden, granska vad vi tillåter att andra gör mot oss utan att vi säger ifrån, att granska hur våra relationer ser ut. Det kräver också att vi står enade tillsammans, ger varandra styrka och lyssnar på varandra. Först då kan vi få makten att lyssna och bit för bit tvinga den att ge upp sin kontroll. Det kan tom betyda att vi ibland måste ta kampen och kämpa för en frihet förtryckta själva påstår sig inte vilja ha.