Etikettarkiv: feminism

Samhälle

Hur hör kvacksalveri, kolloidalt silver och feminism ihop?

2 kommentarer

Personer som utger sig för att ha mirakelkurer för allt från fotvårtor och torr hud till cancer och diabetes verkar vara ett problem vi aldrig kan komma i från. I synnerhet inte så länge vi lever i ett samhälle där profit är allt som betyder något. Att marknadsföra bluffprodukter mot sjuka personer är ett lukrativt sätt att klämma pengar ur desperata personer. Det finns ärligt talat få saker jag avskyr så mycket som de som ger sig på att lura pengar av sjuka människor.

Jag är med i många grupper på facebook med en rejäl rad av intresseområden. Det spelar ingen roll vad för ämne gruppen har som syfte att avhandla så kan en ändå räkna med att debatter om ”big pharma”, kolloidalt silver eller nån annan mirakelkur kommer att blossa upp med jämna mellanrum. Det finns en enorm propagandamaskin ute efter att intala befolkningen att den vanliga medicinen inte fungerar men att just deras, extremt dyra, vatten eller sockerpiller är lösningen på allt.

oh-no-not-this-shit-again
Eftersom jag har två kroniska sjukdomar kan du ge dig på att jag ofta får allehanda tips om hur jag ska skita i sjukvården och istället dricka vatten med minimala mängder silver (aka Kolloidalt silver), äkta svavel eller bara färska grönsaker osv osv. Det finns mängder av kurer och mirakelmedel som alla har en sak gemensamt: De funkar inte på riktigt och de kostar obscent mycket pengar.

Kolloidalt silver är den senaste flugan, som det pratas om mycket och som pushas för tame fasen överallt. Kolloidalt silver (KS) är alltså 99.99% vatten och sedan små små mängder silver. Kolloidalt silver har bevisat sig relativt effektivt som vattenrening men totalt värdelöst som något annat. Ändå påstår Sveriges största tillverkare av KS att KS skulle bota allt från mjäll till cancer och Ebola. Ja ni fattar grejen.

Efter att ha hängt några månader hos denna tillverkares facebook grupp men även sett vad andra KS förespråkare hävdar i andra forum har jag lagt märke till en återkommande grej: Majoriteten av ”frälsta” är kroniskt sjuka kvinnor. Så här kommer mina funderingar rörande titeln på detta inlägg. Är det så att sjukvårdens brister och misslyckande i att ta sjuka kvinnor på allvar gör att de är en grupp som är mer desperat och mer lättlurad och därför är vanligare att återfinna bland ”foliehattarna” som slukar dyra naturläkemedel som det vore godis?

Desperation leder människor till att göra desperata saker. Båda mina diagnoser är det vanligast att kvinnor har och båda är diagnoser som länge varit förbisedda inom vården. Att ha konstant ont dag ut och dag in kan få vem som helst att vara redo att testa precis allt för att må bättre. Att stirra döden i vitögat får garanterat samma effekt. Detta utnyttjas helt hämningslös av kvacksalvare och KS förespråkare. Om du har obotlig cancer och blir lovad att om du dricker björkavkok för 800:- litern kommer du överleva, ja då kommer nog vem som helst vara frestad att ge det en chans.

Tillbaka till vården och kvinnor. Vården har systematiskt negligerat kvinnors kroniska sjukdomar och till viss del görs det fortfarande. Sjukdomar som förknippas med enbart kvinnor såsom endometrios, fibromyalgi eller livmoderhalscancer har länge varit undanskuffade sjukdomar som genom lobbyism fått allt mer fokus. De två förstnämnda är alltså kroniska sjukdomar där smärta är vanliga symtom. Bara i Sverige beräknas cirka 500.000 personer ha dessa diagnoser. 500.000 personer desperata att slippa ha ont om så bara för en dag. Personer som söker vård gång på gång men får veta att det inte finns något mer att göra än att knapra tabletter. Ja, jag vill upprepa igen att det inte är konstigt att många av dessa då gör en chansning och testar ett mirakelmedel även om de innerst inne vet att det är för bra för att vara sant.

Det fantastiska, men i detta fallet också negativa, är kroppens förmåga att övertyga sig själv om förbättring. Det vill säga: Placeboeffekten. Många vittnar om resultat av KS och annan naturmedicin men faktum är att det framförallt handlar om placebo, dvs personen som tar medicinen vill så gärna att den ska fungera att hen förmår sin kropp att fejka att medicinen fungerar. Lite som när någon blir skengravid. Så detta ger då massor av anekdotisk bevisföring som sedan används av tillverkarna för att ytterligare pusha produkten och lura än fler att köpa deras fejkade preparat.

Jag ser ett flertal problem med kvacksalveriet, dels att det inte är ordentligt förbjudet utan får fortsätta säljas på detta sätt. Dels att det riktas framförallt mot desperata människor och dels att kvinnor är överrepresenterade på grund av skolmedicinens misslyckande i att se dem och ge dem hjälp.

Så vad är lösningen på allt detta? Finns det ens någon? Jag tror inte att kvacksalveriet går att få bort helt, men det kan minska i popularitet om lagarna blir bättre och sjukvården får mer resurser igen till att verkligen se sina patienter. Vi behöver även prata mer om och motarbeta det kunskapsförakt som internet medfört där alla anser sig kunna allt om allt eftersom de kan använda google. Dessutom verkar det brådska med detta arbete, för i den fart utvecklingen går just nu är vi snart tillbaka vid kokt bark som behandling och människor som dör som flugor när de vägrar både modern medicin och vacciner. Vi som feminister har ett ansvar här i att bearbeta framförallt vården till att bli mer jämställd och bättre på att fånga upp och ge vård till dessa kvinnor som annars kommer hamna i händerna på hänsynslösa kvacksalvare.

Feminismen, Manlighet

Jämställdhet = Manlighet?

27 kommentarer

Feminismen och feminister anklagas ofta av så kallade ”vita kränkta män” (VKM)för att stå för en enorm dubbelmoral. Jag uppmanar nu den känslige att sätta sig ner inför vad jag kommer skriva nu men….. Dessa vita kränkta män har en fet jävla poäng.
Yupp, jag sa det. Feminismen och feminister har ett gigantiskt problem med en dubbelmoral vi helt ärligt måste ta itu med, tala om, dissekera och döda. För det börjar bli lite pinsamt att försvara om jag ska vara ärlig.

Jag har tangerat ämnet tidigare, men inte riktigt vågat säga rakt ut hur jag känner. Mycket för att jag inte känt att jag pallar med alla de som nu kommer blir kränkta över att jag har mage att påstå att VKM har poänger värda att beakta. De senaste dagarna har jag dock betraktat en hel del diskussioner i feministiska forum avseende lite olika ämnen främst rörande relationer och sex. Dessa dagar har varit intressanta, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag undrar var den rörelse jag så gärna vill vara del av faktiskt är på väg? För fortsätter den riktning jag sett dessa dagar kommer jag inte vilja vara med. För vad jag sett har irriterat mig, gjort mig arg, ledsen och många gånger rent av äcklad. Så vad är det jag sett och stört mig på? Jag ska försöka beskriva mina tankar och ämnena som upprört mig.

Rent generellt för alla dessa situationer är att kvinnor gjort saker som faktiskt inte är okej. Saker feminister hänger ut män för, lynchar män för eller bara i största allmänhet påtalar som vidrigt/hemskt/fel om en man gör det. Fast nu har det inte varit hemskt, det har varit coolt, häftigt, något att peppa och heja på , för den som gjort sakerna var kvinna. Jag har sett beteenden omskrivas som går över precis alla gränser för socialt accepterade företeelser, men som hyllats för att en kvinna gjort det. För att sammanfatta det: Jag har sett kvinnor bete sig som de sluskigaste av män och hyllats för det.

Jag antar att kvinnor i historien varit så vana vid att inte få ta plats, synas, kräva saker och ta för sig att det inom feminismen slagit över totalt. Precis allt män gör ska kvinnor också göra nu, även när det är dåliga saker. Istället för att kritiskt välja vad av manligt kodat beteende som är värt att bevara skall allt, precis allt göras av kvinnor och då ses som något att hyllas för.  Detta blir nu rätt luddigt så jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar.

När män skriver till okända kvinnor att de tycker hon är snygg är det äckligt stalkingbeteende i feminsitiska kretsar, mannen kan hängas ut, med uppmaning att akta sig för honom/blocka eller tips på svidande svar att ge. Svaren får gärna anspela på att han är ful/äcklig/snuskig/gammal. När en kvinna däremot skriver till en okänd man att han är snygg, tom addar honom som vän fast de aldrig pratat så är det coolt. Hon är STARK som satsar på att försöka få vad hon vill ha. Hon är häftig som vågar ta kontakt. Vet ni vad? Det är faktiskt inte ett dugg häftigt. Det är precis lika skumt som när män kontaktar kvinnor. (Ja jag vet, strukturer bla bla. Strukturer kan inte appliceras på enskilda individer! Kasst beteende hos män är kasst beteende hos kvinnor ,punkt.)

Double

Eller den medelålders kvinnan som raggat upp en precis myndig kille och har en sexuell relation med honom. Värd att hylla, fantastisk och girl power! Kritik besvaras med: Unga killar vill ju ändå pippa äldre så det är ju bara win win! För män kan aldrig vara offer, kvinnor aldrig förövare, eller? Dessutom är det rätt känt att unga tjejer vill pippa äldre män också, men då är det inget snack om ömsesidig sex, fina relationer eller Power. Då är det gubbsjuka, män som borde fatta bättre och inte utnyttja unga tjejer. För även inom feminismen antas tjejer vara mindre kapabla att fatta beslut rörande sig själva än män. En 18 årig kille antas ha full koll, en 18 årig tjej antas bli utnyttjad för att hon ”inte vet bättre”.

Ingen antar att en 18 årig kille kommer ångra att ha haft sex med en medelålders kvinna men alla unga tjejer som någonsin dejtat en äldre man vet att det där med att till sist ångra den relationen är något de flesta närmast förväntar sig av en. Vi har Cougar fenomenet där äldre kvinnor närmast framstår som hjältinnor för att de har sexuella relationer med 20, 30,40 år yngre män. Att det skulle finnas en motsvarighet med äldre män som gör en grej av att dejta unga tjejer finns inte på kartan. Även om männen delvis kan utmålas som virila och lite häftiga kommer tjejerna däremot ifrågasättas i vad de ser hos den äldre mannen, vad för barndomstrauman som ligger bakom eller huruvida hon behöver en fadersfigur i sitt liv. För kvinnor är offer, män är förövare, aldrig omvänt.

Eller vad sägs om den feministiska porren? Porr där kvinnor och män ortfarande blir objekt, ses på som saker. Porr som likt förbannat agerar inom den patriarkala kontexten och dessutom ofta är extremt rippad av minsta agerande som kan tolkas hotfullt, hårdhänt eller aggressivt. Den som gillar BDSM, hårda tag eller dominans kan sällan se på feministisk porr såvida det inte är en kvinna som dominerar en man de är ute efter. Det verkar råda en tanke att bara kvinnor gör vad män tidigare gjort så blir det automatiskt bättre (feminismens motsvarighet till ”marknaden sköter allt bäst” ?). Så om kvinnor regisserar porr blir det bra porr som inte objektifierar eller framställer kvinnor som sexobjekt. Samtidigt som hårda tag eller BDSM anses vara patriarkala saker kvinnor måste befrias ifrån och något ingen kvinna vill göra annat än under halvt tvång av en man. Det blir en märklig mix av sexuell befrielse och sexualmoral i ett.

Egentligen finns det fler exempel att ta men detta börjar dra iväg så för att avrunda. Min poäng är alltså att vi måste sluta hylla kvinnor som beter sig på sätt som inte är acceptabelt av män. Samma ”regler” i hur vi beter oss måste gälla oss alla. Kvinnor ska inte bete sig mer som män bara för sakens skull, vi måste se vad för beteenden som kan vara önskvärda och vilka som inte är det oavsett kön. Att göra kvinnor till snubbiga snubbar kommer inte göra ett jota för jämställdheten på sikt, det kommer bara leda till ett samhälle med en massa narcissistiska as som vandrar runt och tror de har rätt till hela världen. Låt dubbelmoralen vara för rasisterna, kämpa för en feminism som på allvar betyder samma skyldigheter och rättigheter till alla.

Samhälle

Yttrandefrihet: Mer än ett demokratiskt verktyg.

1 kommentar

Kristina som bloggar om feminism m.m. har skrivit en text om hur yttrandefrihet inte har något egenvärde. Jag har läst texten och känner att jag måste ge lite svar på tal här. Jag kan hålla med om vissa delar av det Kristina vill föra fram, men på det stora hela tycker jag hon är ute och cyklar. Detta är varför:

Främst anser jag att texten totalt saknar maktanalys ur flera perspektiv. Såsom klass, rasism, hbtq och funkisperspektiv. Vem är det som har makten och hur förvaltas makten? Att ha yttrandefrihet i ett land handlar om mycket mer än bara ett demokratiskt verktyg.

Kristina nämner att ett land kan vara demokratiskt och behandla sina invånare väl men sakna yttrandefrihet. Jag skulle vilja grotta ner mig lite här. Hur kan det vara möjligt för ett samhälle att göra det bästa för invånarna om de som styr inte vet vad invånarna vill? För hur ska de veta det om invånarna inte får berätta det?

För här kommer liksom själva grunden i yttrandefriheten: Rätten att ge kritik, positiv som negativ, om samhällets alla funktioner, och rätten att kritisera andras åsikter. Även en så enkel sak som att svara på en enkät om ”vad tycker du om busstrafiken” är att nyttja sin yttrandefrihet. Ett land utan yttrandefrihet saknar därmed alla möjligheter att bejaka befolkningens önskningar eftersom det inte finns någon chans att fråga vad folket vill. Inte ens i teorin kan ett land vara demokratiskt och ha en bra struktur för invånarna och samtidigt sakna yttrandefrihet.

Kristina påstår som sagt att yttrandefriheten saknar ett egenvärde. Att det är hur yttrandefriheten nyttjas och används som är det viktiga, inte att den finns. Frågan är ju hur yttrandefrihet skall kunna användas rätt eller fel om den inte existerar alls? Vad är ens fel sätt?

Det går ju att argumentera för att det är fel sätt att använda yttrandefriheten för att propagera för nazistiska partier, eller uttrycka sig rasistiskt. Faktum är ju att vi faktiskt har begräsningar i yttrandefriheten för att skydda andra och därmed stävja att yttrandefriheten ”missbrukas” (hit hör tex förtal, hets mot folkgrupp eller uppvigling till brott) . Jag kan absolut se en poäng i funderingar om yttrandefriheten är så jäkla bra när människor använder den för att motverka demokratin, men vad är alternativet?

För yttrandefriheten är ytterst viktigt för alla förtryckta grupper. Om rätten att yttra sig, kampanja, protestera, diskutera osv skulle bli något enbart vissa har rätt till (politiker) så skulle makten förskjutas ännu mer bort från de förtryckta till de som redan har makt. Yttrandefriheten är i princip det enda vapen vi som lever i ett förtryck har för att kunna påverka vår situation. Att inte se egenvärdet i detta är att vara enormt priviligierad.

Ser vi till historien är det ju just yttrandefriheten som möjliggjort så mycket kamp och till sist så många reformer som vi idag ser som självklara. Hade det tex funnits allmän rösträtt om vi inte hade haft yttrandefrihet och därmed aktivister som stod på gatorna och agiterade för allas rätt att rösa? Hade tvångssteriliseringarna av transpersoner någonsin upphört om vi inte hade haft rätten att yttra oss om hur vidriga de var?

Nu har vi inget land med en total avsaknad av yttrandefrihet utan enbart extremt begränsad sådan . För total avsaknad av yttrandefrihet skulle innebära att ingen fick säga något över huvud taget. För bara att tala om för ens partner att en älskar hen är att använda sin yttrandefrihet. De länder som har mest begränsad yttrandefrihet har heller ingen demokrati och begränsningarna handlar i princip helt om att personer utan makt inte får kritisera personer med makt.

När yttrandefriheten inskränks, inskränks samtidigt många andra rättigheter. Exempelvis gör en kraftigt begränsad yttrandefrihet att strejkrätten uteblir, möjligheten att organisera sig utomparlamentariskt minskar, tryckfriheten begränsas eftersom det inte går att skriva insändare eller debattartiklar om ingen får yttra sig osv osv. Yttrandefriheten är inte avhängig demokratin, demokratin är avhängig yttrandefriheten. Jag upprepar igen: Yttrandefriheten fyller framförallt en funktion för alla de utsatta grupper som inte har ekonomiska medel att starta upp och driva dyra kampanjer, föreningar eller tidningar. De vars påtryckningsmedel ligger i att protestera på gatan och därmed göra sig hörda.

Ett samhälle utan yttrandefrihet blir oundvikligen ett samhälle med en liten elit som sitter på precis alla makt. Att inte se egenvärdet i yttrandefriheten blir att förminska det viktigaste kampverktyg förtryckta grupper har: Sin röst och rätten att höja den.

Rasism/Antirasism

Kulturell apropriering är inte kulturutbyte.

5 kommentarer

Jag får många frågor angående kulturell apropriering (CA), vad det är men framförallt varför det är något dåligt. Är det inte positivt att kulturer blandas och borde det inte vara något som motverkar rasism? Jag har gjort en liten liknelse som kanske kan hjälpa till lite att förklara vad CA handlar om, för att visa att det är mer än bara kulturella utbyten på lika villkor. Hoppas det kan räta ut lite frågetecken 🙂

Föreställ dig Dalahästen. Något unikt för Sverige som många turister uppskattar och gärna köper just för att den är så unik. Dalahästen används ofta för att symbolisera Sverige och det svenska. Så en dag snappas den upp av folk från en annan kultur som tycker att dalahästen är så häftig att de vill ha den själv men det är omständigt att importera eller själv ta sig till Sverige för att köpa en. Så de börjar tillverka egna dalahästar, de målar den på sätt som inte görs i Sverige för att den skall passa in lite bättre i sin egna kultur. Efter ett tag ger de den också en ny innebörd då någon kommer på en rolig lek att använda dalahästen till. Den andra kulturen börjar massproducera dalahästar till denna lek och allt färre vill köpa de svenska dalahästarna eftersom de dels anses för dyra men även för gammeldags. När svenskar försöker visa sina dalahästar blir de förminskade och det ses ner på dem, för de/vi följer inte den nya normen, den nya standarden för vad en dalahäst är. Våra dalahästar är inte längre fina nog och vi kan heller inte använda dalahästen som en symbol för svensk kultur eller sälja till turister som en prydnad eftersom den nu bara är förknippad med en lek. Det slutar med att den andra kulturen helt tar patent på dalahästar och svenskar kan inte längre visa dalahästar öppet utan att mötas av ifrågasättanden och tom påhopp. Att sälja dalahästar kan nu bara göras nästan i smyg mellan svenskar, ska andra dalahästar säljas måste de anpassas bort från den svenska traditionen för att istället passa den nya kulturen och den påhittade dalahästleken.

Skulle det kännas bra? Skulle det upplevas som byggda broar och ökad förståelse mellan kulturer eller skulle det kännas märkligt att en sak som är så självklar för oss idag som en dalahäst plötsligt är något vi inte längre kan använda för oss själva, på våra villkor eftersom en annan kultur istället definierar vad de är, hur de ska användas och hur de ska se ut?

DET är vad CA handlar om.

Inget utbyte av kulturer. Inget som sker på lika villkor. Det handlar enbart om ett ensidigt tagande och förvrängande av andras kulturer. Dessutom i kombination med att göra ursprungskulturen till något suspekt som inte bör praktiseras.

Nu sitter det garanterat folk här och tycker att det verkar väl inte så farligt, kulturer har ju alltid ändrats lite hit och dit. Vilket är sant. Att kunna se på sin kultur som något helt oviktigt som vem som helst kan ta är dock förunnat de som aldrig ens behövt fundera på att vara i sitsen att inte få uttrycka sin kultur men se andra göra det istället. För de vita i väst har kulturerna aldrig varit hotade för det är ”vi” som tagit från andra. Det är ”vi” som förvanskat innebörden i andras kulturer men gjort vår version till sanningen. Den som redan har all makten behöver liksom inte oroa sig.

Feminismen

Omfamna objektifieringen?

3 kommentarer

Det finns ett rätt intressant fenomen inom feminismen och generellt bland personer som diskuterar normer och jämställdhet. Det här med synen på att objektifiera personer, döma dem för deras yta. När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i. Då är objektifieringen plötsligt styrka och att synas, kopplingen till förtryck blir som bortblåst och istället förväntas vi känna oss stärkta av att representeras som objekt.

Det är som att vi tjocka, eller mörka, eller funkisar med synliga variationer ska vara glada över att ses som objekt, för annars ses vi inte alls. Medan normisarna jobbar för självklarheten att ses som en människa med individuella drag förväntas vi andra jobba för att ses som objekt, som saker, för annars får vi leva med att vara osynliga. I stället för att jobba för att vi alla ska få ses som individer och människor behöver vi ta omvägen om objektifieringen, och vi förväntas uppskatta den.

Bra objektifiering?
image

Dålig objektifiering?
image

I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet.

Visst, vissa vill här påstå att de har makten över sina selfies, makten över hur de presenterar sig själva och makten att bestämma när de ska bli bedömda. Att selfies därför är bra för makten ligger hos den som tar bilden. Jag vill påstå att detta är naivt. För vi har aldrig makten att styra hur andra bedömer oss. För bedömningen sker utifrån den bedömande personens smak och egna bagage. Selfies kan användas som egoboost om de som ser bilden gör valet att lyfta personen på bilden, men det kan även användas som ett medel för att trycka ner personen på bilden.

För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.

Även utanför feminismen förväntas vi icke normisar vara tacksamma att bli objekt. Jag har tex blivit utskälld av män för att jag sagt nej till vidrigt framförda sexuella inviter. Jag borde vara tacksam att någon vill ha mig. Jag borde bli glad att någon kan se igenom min bruna hy och extra kilon och vilja ha mig ändå. Att jag och andra med mörkare hy borde bli glada och se det som en komplimang när folk vill ha sex med oss enbart pga vår hudfärg. Vi förväntas helt enkelt vara glada över att gå från noll människovärde till att iaf ha ett värde som sexobjekt.

Jag vill inte gå med på detta. Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt. Jag vägrar le tacksamt när min hy jämförs med chokladpraliner och jag vägrar selfies som feministiskt vapen. Faktum är att jag vill slå ett slag för färre selfies och mindre utseendefixerad feminism. För vårt värde ligger aldrig i ytan, inte ens när ytan får beröm.

Feminismen

Vad hände med pop-feminismen?

1 kommentar

Jag har funderat lite på vilka kvinnliga kändisar det finns idag som anses vara feministiska, eller iaf värdig att ha som feministisk ikon även om de inte själva är uttalat feminister. De jag kommer på och som mycket debatt cirkulerat runt är Beyoncé, Emma Wattson, Jennifer Lawrence, Kim Kardashian och vår egna Isabella Löwengrip. Ibland men rätt sällan kvalar Rhianna också in. Är detta vad kändisvärlden har att erbjuda i feministisk väg? Jag vet inte men känns det inte ganska lamt? Är vi tom så svältfödda på feministiska kändisar att en uttalad antifeminist kan ses som feministisk ikon? (Jag tänker här på Isabella) Seröst alltså är detta det bästa vi kan få till?

Jag ser en hel del problem med att ha dessa som feministiska idoler, i synnerhet Isabella som faktiskt aktivt motarbetar feminismen. I mångt och mycket verkar pengar och makt vara viktigare för att ses som feministisk idol än faktiska åsikter. Har vi verkligen sjunkit så långt ner i det liberala träsket att pengar och status är allt vad vi bör kämpa för? Jag vill inte låta som en gammal tant, men var inte de feministiska popidolerna i sluter av 90 – tidigt 2000 tal aningen mer…. ja, feminister?

Jag tänker tex på Christina Aguileras album Stripped som kom när jag gick i högstadiet. Med låtar om att själv välja sin sexualitet vare sig en vill ha sex med många eller få. Där hon i musikvideon till ”I am beautiful” hade med ett samkönat par som kysser varandra, något som var en rejäl chock och ansågs enormt stötande. Eller där hon, ca 10 år innan Lilly Allen sjunger om hur det är att vara ung kvinna i musikindustrin (och dessutom gör det utan rasism i musikvideon). Eller TLC, gruppen som sjunger om snubbiga snubbar och hur en undviker dem, som kritiserar skönhetsidealen och vad de gör mot unga tjejer (i en grymt stark video! Jag lägger länk i slutet av inlägget), som själva inte var rädda att krossa normerna genom både utseende och beteenden. Eller Missy Elliot som vänder på steken i sina låtar och rappar om män som objekt, till för att få henne att må bra, och skarp kritik mot smalhets m.m. (F.ö nått så ovanligt som en icke normsnygg kändis som snackar om att det går att gå emot skönhetsidealen). Kan ju även nämna Kelis vars texter bla handlar om att bryta upp från män som inte behandlar en på ett schyst sätt. I filmen fanns tex Queen Latifah, förvisso fortfarande aktuell i filmer men den feministiska delen av det hon gör verkar ständigt glömmas bort.

Var är dessa ikoner idag? Var finns feministerna inom film och musik som inte bara i en eller ytterst fåtal låtar/filmer har något sånär feministiskt språk utan som gång på gång ger ett feministiskt budskap? För även om ingen feminist kan vara perfekt, och ingen människa gör alla rätt, kan vi verkligen hylla någon som i sin musik låter sin man rappa om att misshandla henne? (Beyoncé) Eller en som utan att reflektera över det ställer upp på att cementera en ytterst skadlig rasism främst riktad mot afroamerikanska kvinnor? (Kardashian)
För att inte tala om att hylla någon som skrivit stt feminismen inte ens behövs! (Löwengrip) Eller ”feministen” som tycker vi måste fokusera på männen och att lättklädda tjejer visar för mkt för att vara sexiga…. (Wattson) Kan vi verkligen försvara fatshaming och transfobi med att en kändis inte vill snacka om sin klänning på röda mattan? (Lawrence)

Jag tycker även att mycket av dessa idolers feminism (med undantag för Wattson och ev Löwengrip) cirkulerar kring att få vara så lättklädd som möjligt och skaka så mkt rumpa som möjligt. Vilket de givetvis ska få, om det är vad de vill. Det jag stör mig på är att feminism idag rent modemässigt fått en norm i att lättklätt=bra. De som inte vill klä av sig och drop it like its hot ses som pryda, bakåtsträvande och i vissa fall som anti feminismen. För mig är liksom feminism att få göra som en vill. Jag vill inte uppmanas att bränna BHn eller slänga kläderna för att dansa runt på ett disco i feminismens namn. Den som vill göra så ska göra så och ingen jävel har rätt att ifrågasätta men tro inte att de som avstår är fast i patriarkatet. 

Vad jag nog mest tänker kring det hela är att dessa feministiska idoler är så enormt ofarliga. I synnerhet för den vita medelklassiga cisfeministen (som trots allt har mesta makten i den feministiska rörelsen än så länge). De pratar inte om rasism, de nämner inte CA, de lyfter inga transfrågor eller socialistiska klassperspektiv. De utmanar helt enkelt extremt få normer och de normer de trots allt bryter görs på sätt som vita feminister kan köpa alt låta lufta lite unken rasism runt och få känna sig duktiga. Ofarliga, som sagt. Aningen provocerande som värst.

Min sista fundering i detta spår just nu blir denna:
Hur mycket problem kan vi egentligen se förbi bara för att kunna skapa idoler att hylla som feminister? Jag vet att de artister jag räknat upp från min ungdom såklart har sina problem, men nån stans känns det ändå som att de stod för mer saker, viktigare saker, än pengar och materiellt hög status. Jag återkommer till min ursprungliga tanke, är det så ont om feministiska kändisar idag att nästan vad som helst duger?

(Videon till TLCs magiska video finner du här: https://www.youtube.com/watch?v=g2gy1Evb1Kg

OBS! Videon jag länkar är den censurerade versionen, trots det vill jag varna för innehåll som kan vara triggande vid ätstörningar! )

Feminismen

Madonnan, horan och rasismen.

1 kommentar

Det finns en tydlig ram för hur kvinnor i samhället tillåts uttrycka sin sexualitet. Mycket av de föreställningar som råder baseras på tänket om madonnor och horor. Madonnor är den typ av kvinna som anses lämpad att gifta sig med, som inte klär sig för sexigt, som inte har för många sexpartners i livet (helst inte mer än 1) och på olika sätt lever upp till myten om den sedesamma kvinnan. Horan är den totala motsatsen och anses förkroppsliga allt det män påstås inte vilja ha hos en kvinna. Den ”perfekta kvinnan” anses vara ett mellanting, madonna i det vardagliga och hora i sängen. Denna syn på kvinnor som passande i antingen facket madonna eller facket hora är sällan något det talas helt öppet om i samhället ,men är närvarande normer ändå. I uttalanden som att någon bör tänka på sina kläder för att inte dra till sig ”fel sorts män”, ge ”fel intryck” eller dyl är ett sätt att cementera tänket om horor och madonnor. Sällan blir dock denna samhällsnorm så tydlig som i våldtäktsdomar.

Jag tänkte dock tala om rasismen som finns inbyggd i dessa föreställningar om kvinnlig sexualitet. Denna del talas det ännu mindre om men blir allt för uppenbar om en ser till hur vita och rasifierade kvinnor framställs i populärkultur. För att ta ett exempel som många nog kan känna igen, serien Game of thrones. Både i böckerna och i TV serien får vi gång på gång möta horan och madonnan. De vita kvinnorna är madonnorna, de som inte har sex frivilligt utan våldtas. Å de fåtal vita kvinnor som har sex friviligt och njuter av det blir straffade förr eller senare. Exempelvis Cercei som för det första är pervers då hon har sex med sin bror, men som även straffas i TV serien genom en våldtäkt. Vi har Daenerys som njuter av att ha sex med Drogo men straffas genom att både Drogo och hennes efterlängtade barn dör. De kvinnor som däremot ständigt porträttera som sexuella, promiskuösa eller bara rent allmänt ständigt i sexuell position är de rasifierade kvinnorna. Exempelvis alla kvinnorna i Khalasaret som dansar runt i bara bröst och kan tas av vilken man som vill (något som beskrivs rätt detaljerat i böckerna). Vi har även Shae vars sensuella mystik på grund av icke vitt ursprung ständigt poängteras i både böcker och serie.

Denna syn på vita kvinnor som madonnor och rasifierade kvinnor som horor är en rest från kolonialismen. När vita ”upptäckte” andra kontinenter och fann kvinnor som hade större sexuell frihet än de vita kvinnorna uppstod vissa krockar, inte bara på grund av kvinnornas sexualitet utan även de rasifierade männens. De rasifierade utmålades som djuriska, deras sexualitet som något som borde tyglas och de stämplades som ociviliserade. Denna sexualisering av rasifierades kroppar finns kvar, och det finns fortfarande en tro på rasifierade som mer sexuella och framförallt frigjorda i sin sexualitet.

Dessa tankar leder till att rasifierade ofta anses aldrig kunna vara annat än ”horor”,  oavsett hur de är klädda, oavsett hur de beter sig finns det ständigt en tvivel om att de inte egentligen är sexuella galningar. Ofta visar det sig i en form av fetishering av rasifierade personer. Vita som talar om hur de vill ha sex med nån från det eller det landet för att de ”hört” att personer därifrån är vilda i sängen. Samtidigt bibehålls en tanke om att vita kvinnor som lever ut sexuellt förtjänar att straffas, de anses inte behöva bemötas med samma respekt eller tas lika seriöst som ”madonnorna”. I slutändan skapar detta en dubbelbestraffning som ingen kan komma vinnande ifrån.

Rasismen som utmålar rasifierade som mer sexuellt frigjorda och vilda och därmed mer ”djuriska” bidrar till synen på rasifierade som lite mindre värda. Att vi inte kan betros med samma ansvar och ges samma respekt som vita. Den sexism som ofta drabbar vita kvinnor drabbar rasifierade kvinnor men med extra rasism på toppen (dock inte sagt att det ena är värre än det andra). När det talas om hur kvinnor sexualiseras i patriarkatet är det dock viktigt att tänka på att denna sexualisering skiljer sig mellan rasifierade och vita kvinnor. För många vita kvinnor handlar det om rätten att vara sexuellt utlevande, om rätten att klä sig för sin egna skull utan att stämplas och bemötas som en ”hora”. För rasifierade kan det däremot många gånger handla om att få vara sexig och sig själv utan att bedömas utifrån de vita rasistiska ramarna. Att helt få äga sin sexualitet utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån den vita normen.

Oavsett ursprung är dock tanken på den ”fallna kvinnan” (aka horan) och madonnan förlegade tankemönster. En kvinnas värde ligger inte i hennes sexualitet, alla är lika mycket värda oavsett antal sexpartners eller sexuella preferenser och att det år 2014 i världens mest jämställda land fortfarande lever kvar en madonna/hora uppdelning är inte annat än skandal.

Feminismen

Alla är vi offer!

4 kommentarer

En väldigt vanligt förekommande invändning mot hur feminister diskuterar patriarkatet och kvinnor som förtryckta är ”Jag är inget offer!”. Antifeminister å sin sida gnäller ofta om att feminister har en ”offermentalitet” och anklagar kvinnor för att göra sig själva till offer för att andra ska tycka synd om dem.

Denna motvilja både mot att acceptera att andra är offer i vissa situationer eller att själv utpekas som ett offer bottnar i ett förakt för svaghet. Att vara offer anses vara ett tecken på att vara svag, att vara svag är dåligt. Jag ser ofta hur kvinnor slår ifrån sig feminismen med ett ”jag är en stark kvinna, inget offer!”. Denna syn på verklig eller inbillad svaghet är problematisk på många sätt. Att vara svag är inte dåligt, alla är svaga ibland. Att vara svag alltid är inte dåligt, vi är alla olika skapta. Samhället är fel utformat när svaghet inte fungerar inom samhällets ramar, och det är samhället vi bör ändra på, inte människorna. (Föraktet för svaghet ses också i hur sjukskrivna eller personer med funktionsnedsättningar behandlas)

När det kommer till att vara offer är det inte något en kan göra sig själv till, offer är något en blir genom att utsättas för kränkningar, våld, diskriminering etc av andra. Att feminismen pekar ut alla, men framförallt kvinnor, som offer för patriarkatet gör inte att kvinnor pekas ut som varken svagare än män eller till personer som inte kan ta tag i saker. Att offer skulle vara samma sak som passivitet är en myt. Om du blir rånad är du ju varken mer eller mindre offer för ett rån baserat på hur mycket du slog tillbaka under rånet. Rånad blev du oavsett. Så ser jag också på hur vi alla på olika sätt förtrycks av patriarkatet. Vi blir rånade på vår frihet, vår möjlighet att helt fritt forma våra egna liv, vår chans att vara vem vi vill, se ut som vi vill, älska vem vi vill osv. Att vi slår tillbaka, protesterar eller kämpar för att gå emot de inskränkningar som finns, och många gånger lyckas, gör inte att vi slutar vara ett offer för detta rån.  Vi fortsätter bli rånade, dag efter dag, år efter år, och i detta är vi alla offer. Vissa mer passiva än andra, men lika fullt offer. Att vissa påstår sig inte alls märka av dessa normer, detta patriarkat med sina regler och anser att de absolut får göra som de vill, vara vem de vill kan jämföras med personer som utsätts för bedrägeri där någon under lång tid i smyg norpar deras tillgångar. De märker inte av det, men rånet sker ändå.

För att ta ett annat exempel på hur argumentationen mot att vara offer kan se ut: En kvinna som har ett bra betalt jobb i en hög befattning, välutbildad och med status säger gärna att hon inte är ett offer. Hon har minsann kämpat sig till toppen och det kan alla kvinnor göra om de bara vill.  Här är dock grejen: En kvinna borde inte behöva kämpa hårdare än en man för att nå en högre karriär om hon önskar, vilket är fallet idag. Så gott som alltid erkänner dessa kvinnor själva att de också fått anstränga sig mer för att tas seriöst, men att det inte är ett problem för det är ju bara att tuffa till sig. Att som kvinna fått kämpa hårt men ta sig till toppen ändå är ett lysande exempel på hur kvinnor faktiskt är ett offer för patriarkatet. Ibland tror jag att mycket av invändningarna mot att alla kvinnor är förtryckta ligger i en tanke om att ifall den där kvinnliga VDn som kämpat så hårt för att bli VD är förtryckt så skulle det ta nått ifrån hennes kamp. Att den är lite mindre värd eller något för att vi påpekar att hon är ett offer i patriarkatet. I själva verket är det ju tvärt om. Hennes kamp till makten är ju mer beundransvärd när hon fått kämpa i motvind än den vore om hon bara fått allt givet till henne utan att lyfta ett finger.

Att dessutom just karriärkvinnor med bra anställningar lyfts fram som personer som inte är offer eller förtryckta ger också intrycket att karriär är allt. Har du ett välbetalt högstatusjobb är du inget offer, då är du inte svag = nått bra. Betyder det då att alla andra som inte har dessa jobb är svaga? Nej, givetvis inte. Det finns många sätt att leva sina liv och må bra, att ständigt fokusera på kvinnor i toppen är att göra det väl endimensionellt. Ändå kvarstår: Kvinnan som är VD är lika mycket offer för patriarkala strukturer som kvinnan som städar kontoret.

Vi måste komma bort ifrån tänket att en som offer automatiskt är passiv, svag och oförmögen att slå tillbaka. Att se sig som offer för ett patriarkat eller annat förtryck är tvärt om ett utmärkt sätt att starta kampen att slå tillbaka. Utan att erkänna förtrycken som finns och hur vi drabbas av dem kommer vi heller aldrig att kunna ändra på dem. Vi kanske är offer nu, men vi kan arbeta för att sluta vara det genom att stoppa det förtryck som gör oss till offer.

Så låt oss kämpa!

 

Feminismen

Myten om kvinnans ständiga underordning

18 kommentarer

Som feminist är jag fullt medveten om att en av grundpelarna i feminismen är att se kvinnor som underordnade männen, gärna att män alltid står över kvinnor och förtrycker kvinnor. Finns många kända feministiska bloggare som hårt driver denna tes. Jag håller inte med om den. Jag anser att det är en myt att kvinnan både i nutid och historisk skulle vara underlägsen mannen och medvetet förtryckt av män som grupp. Tvärt om anser jag att kvinnor och män både nu och historiskt varit lika förtryckta, och jag tänkte här förklara hur jag kommit fram till min ståndpunkt i detta. Nej, jag tror inte att vi är jämställda, eller att vi lever i ett matriarkat. Jag är och förblir feminist och jag tror på patriarkatet. Verkar det som motsägelser? Ja kanske. Förhoppningsvis förstår du mina tankar efter detta.

Jag börjar historiskt. Vem är det som skrivit historien? Från vems perspektiv utgår historien och vilka ideal återspeglas i dessa historieskrivningar? Jo den vita, västerländska och rika klassen (både män och kvinnor). Detta är väldigt viktigt att ha i beaktande när en läser historiska skildringar om hur det var förr i tiden.

Vi kan börja riktigt långt bakåt, innan människan blev bofast. Ofta beskrivs denna tid som en tid där kvinnor fick gå runt nära de tillfälliga boområdena, samla rötter och bär medan männen jagade. Deras sexualitet har skildras i många romaner ex Grottbjörnens folk som något som skett i form av våldtäkter. Det har helt enkelt varit ”självklart” att kvinnorna inte hade rättigheter. Hur det verkligen var kan vi inte veta, det vi kan veta är dock att det finns hittade gravar med skelett från kvinnor omgivna av jaktvapen och annat som jägare har god nytta av. Vi vet att på grottmålningar har kvinnliga figurer återfunnits avbildade som gudar, och vad som tolkats som hövdingar eller visa personer. Saker som tyder på att kvinnor jagade precis som män och hade högt uppsatta positioner i de dåvarande mänskliga samhällena.

När vi blev bofasta och började äga mark på ett annat sätt utvecklades de första tecknen på ett patriarkat. Tätt sammankopplat med ägande och kapitalism. Med ägandet började också historien skrivas ner och vidarebefordras av de rika med makten. Oavsett kultur vi ser till nu är det till största majoritet män som har makt och kontroll. Men betyder verkligen det att män som grupp har makten över kvinnorna? För mig är svaret nej. Den lilla klick män som haft makten har också sett konkurrens inte bara i kvinnorna utan i de andra männen. För dem att behålla sin makt kräver att de också trycker ner andra män. Detta har gjorts genom att sätta upp patriarkala spelregler, där en mansroll upprättas som ytterst få män kan leva upp till och där straffet för de män som inte lyckas är hårt. Exempelvis var det förr inte alls ovanligt att en man som inte gifte sig och skaffade barn (fertilitet var ett stort bevis på sin manlighet) blev av med hela sitt arv och många gånger kunde det sluta med att mannen stod utan något alls, hamnade på gatan och blev bland de lägst stående.

När feminismens kamp och historia beskrivs glöms ofta både etnicitet, funktionalitet och klass för att inte tala om hbtqfrågorna bort. Vilka var det som startade den feministiska rörelsen? Jo rika kvinnor som var less på att vara hemma. Detta ger ett kamparv där kvinnors rätt till utbildning, arbete och rätt att vara politiskt engagerade ses som bland de viktigaste saker som uppnåtts. Däremot tänker rätt få på att det i arbetarklassen redan var så att både män och kvinnor arbetade och alltid har arbetat, där har det inte funnits ekonomisk möjlighet att ha kvinnan hemma för att sköta barnen och delar av hushållet, det har varit av högsta vikt att kvinnorna också arbetat och ofta har arbetet varit hårt. När det kommer till utbildning var det också något som den högre samhällsklassen hade rätt till, och rika kvinnor hade en längre utbildning än fattiga män. För fattiga slutade skolan för både kvinnor och män ofta redan i det som idag skulle motsvara åk 6, sen behövdes deras krafter i hem och arbete. Rika kvinnor kunde gå i kvinnoskola upp till motsvarande gymnasieutbildning där de förvisso fick långt ifrån den utbildning rika män fick men ändå en enorm bit över den utbildning den största majoriteten fick.

Att det förekommit mycket hemska beteenden mot kvinnor förnekar jag inte, men i allt det har udden även riktats mot männen. Det är personerna med makt som agerat och de har haft ett syfte i sitt agerande som sällan haft med kön att göra. Ett exempel är häxjakten i Sverige som ofta lyfts som ett exempel på rent kvinnohat. Bara det att det avrättades nästan lika många män som trollkarlar och under denna period var häxavrättningar bara tredje största ”brottet” folk avrättades för. De två vanligaste var män som påstods haft sex med andra män alt med djur. Att häxavrättningarna fått sådant fokus beror alltså inte på att det var synnerligen många som avrättades utan mer att det fascinerat historiker vilket fäste häxrädslan fick hos arbetarklassen, och vilken snabb spridning den hade.

Vi kan ta några fler exempel när jag ändå håller på: Prostitution ses som det yttersta tecknet på hur män härskar över just kvinnor. Hur många vet att det är lika vanligt med prostituerade män och att män ofta debuterar som sexsäljare i yngre åldrar? Få, för det talas det inte om. Varför? För att kvinnorna ses som ofrivilliga offer, medan männen anses välja detta fritt. Att prostitution dessutom slår hårdast mot en väldigt specifik grupp nämns så gott som aldrig i feministiska sammanhang. Vilken grupp? Transpersoner. De är absolut mest utsatt för våld och tom död samtidigt som de är mest överrepresenterade inom prostitutionen. Dock totalt osynliggjorda.

Eller vad sägs om rösträtten? Allmän rösträtt har i de flesta länder kommit samtidigt för kvinnor och män, i Sverige hade kvinnor allmän rösträtt först medan männens rösträtt ytterligare några år var villkorad (den som inte gjorde väpnad tjänst inom försvarsmakten fick inte rösta).

Vi kan också dra in etnicitet i det hela: När svarta förslavades i USA var en av orsakerna till varför de ansågs lägre stående att kvinnorna hade samma rätt att leva ut sin sexualitet som männen. Vita kvinnor som ville utmana anammade lite av de svarta kvinnornas frigjorda sexualitet samtidigt som de ändå såg ner på dem för att de inte var kristligt kyska. Här kommer vi förövrigt in på ännu en aspekt i det hela nämligen det att patriarkatet inte fått kraft utan att kvinnor själva bidragit. För hur provocerande det än kan låta: Kvinnor har genom tiderna själva bidragit till, upprätthållit och faktiskt gillat att leva i ett patriarkat. De reformer som gjorts för ökad frihet för kvinnor har oftast gjorts mot majoriteten av kvinnors egna önskemål. Detta gör inte att reformerna varit dåliga, givetvis har det varit bra, men det går inte att skylla patriarkatet helt på männen.

Patriarkatet är ett utslag av kapitalismen, det slår lika hårt mot kvinnor som män men på olika sätt. Patriarkatets utformning gör att vi ser mest män i toppen för kvinnor har svårare att få en ekonomisk, ägande och politisk makt, men å andra sidan ser vi också absolut mest män på botten, för de får betydligt mindre hjälp att ta sig upp. En man som inte lever upp till mansidealet fråntas sin rätt att vara just man, både från män och kvinnor. Så hur kan jag ändå påstå att det finns ett patriarkat? Jo för att saker som kodas som manligt värderas högre. Männen i sig gör det inte, men egenskaper som skapar en mansroll gör det, en roll män inte är menade att kunna leva upp till mer än i undantag, men ämnad att få alla att sträva efter eftersom vinsten är makt och status. Att fler män återfinns i toppen gör dock ändå inte att gruppen män förtrycket gruppen kvinnor, i patriarkatet bidrar alla till förtrycket av alla, men maktfördelningen går inte att se utan att även se klass, etnicitet osv.

Jag är fullt medveten om att detta kan tolkas som ett ”män männen dååå” inlägg, att jag hjälper män att ta på en offerkofta och vägra se de privilegier de har. Så är det inte. Jag tycker inte synd om männen, å de borde se de fördelar de får i samhället. Däremot anser jag att kvinnor också borde se sina fördelar de får i samhället. Varken män eller kvinnor är viljelösa offer oförmögna att påverka sina liv. Tyvärr utmålas kvinnor allt för ofta av feminismen som enbart offer för omständigheter, utan minsta egna ansvar för sina liv där allt skylls på mäns förtryck. Vi måste se våra styrkor, oavsett könsidentitet för hur ska vi kunna befria någon alls från förtryck om vi lär oss att vi inte har makten att bryta oss loss?

Feminismen

Vi kan inte tiga oss ur ett förtryckande system.

Lämna en kommentar

”Får jag be som största, möjliga, tyssssssssstnaaaad. Svensk politik skall nu ge sig på ett dödsföraktande trick aldrig tidigare skådat.Utan livlinor och säkerhetsnät skall Svensk politik göra en trippel saltomotar med dubbel skruv och genom detta fantastiska trick bota alla orättvisor och förtryck! Detta trick kräver stor koncentration och vi kan tyvärr inte tillåta störande moment som prasslande papper eller påpekande att någon grupp glömts bort. Så jag ber er igen, kan jag få största, möjliga, tyyyyssssstnaaaad.”

Ja ungefär såhär känns det i den politiska debatten ibland. Vi ska lösa alla problem som leder till förtryck av människor men vi ska absolut inte prata om problemen. Speciellt skall vi inte prata om grupperna som drabbas av förtrycket för då sysslar vi med något fult som kallas: Identitetspolitik. Detta hemska som får politiker att i alla fall mentalt rynka på nästan och känna lite avsmak. Hur kan någon frivilligt peka ut sig som tillhörande en förtryckt grupp? Så fasansfullt, så vedervärdigt, så onödigt! Artikel på artikel skrivs om identitetspolitikens faror, hur vi bygger det vi och dem tänk vi vill motarbeta, hur de som talar om utsatta grupper visar att dessa grupper finns och bör särbehandlas. Ja är det inte till och med så att det kanske är vi själva som skapar förtrycker genom att prata om det? Vi som liksom ser problem och fel i allt och skapar ett förtryck mot oss själva genom att gå och störa oss på dessa saker som egentligen inte är så farliga? Kan det kanske vara så att vi själva tvingar fram förtrycket genom att bete oss på ett visst sätt så att det lockar fram knepiga kommentarer och diskriminering? Å låt oss inte ens gå in på det här med separatistiska forum, där bara vissa grupper är tillåtna. Hur har vi mage att säga att någon inte får vara med för att de inte behövt möta vissa fördomar? Det är ju inte annat än diskriminering, censur, offerkoftor hela bunten! (Speciellt om vi ska tro på Hanne Kjöller som satte kaffet i halsen totalt över forumet Rummets existens)

Nä, givetvis fungerar det inte på detta sättet. För att kunna beskriva ett förtryck måste det såklart få en definition. I definitionen ingår vilka som drabbas och hur. Sen kan vi börja se på hur det kan motverkas för nu vet vi vilka som drabbas och hur. Ta rasism: Vi kan inte motverka rasism om vi inte erkänner att det finns och skapar offer. Om vi erkänner att det existerar måste vi också få begrepp för förtrycket för att bättre kunna beskriva det, hur det fungerar, vad finns det för mekanismer? För att kunna göra skillnad på de som drabbas och de som inte drabbas behövs också begrepp, därför används oftast rasifierad vs vita som begrepp för att beskriva de sociala konstruktioner som ger oss rasism. Det är inte begreppen, orden på förtrycket som skapar ett vi och dem tänk. Tänket finns redan där, vad som görs är att sätta ord på det, visa dess existens.

Vi vet ju att många förtryck runt om i världen krossats allt efter som, men har det någonsin skett utan att de som drabbats satt ord på förtrycket, satt ord på gruppen som förtrycks och ord för de som förtrycker? Nej det har det inte. I tystnaden bor förtryckets makt. Så länge folk är tysta har förtrycket kontrollen, kan trycka ner och styra. I samma sekund som de förtrycka höjer sin röst tappar förtrycket i makt. Trollet kommer ut i solen och kan börja spricka. Genom att inte tillåtas sätta ord på det som trycker ner oss bibehålls alltså makten över oss. Därför tar det emot för vita att rasifierade sätter ord på sin kamp själva, tar makten ifrån dem att styra över deras liv. Därför motsätter sig cispersoner när transpersoner sätter ord på sin vardag, sitt förtryck och börjar ställa förtryckarna till svars. De vill ha sin makt intakt. Därför klagar politiker när gräsrötterna höjer sina röster och påminner om att det faktiskt är vi som är de som ska bestämma, de sitter där de sitter för att vi valt dem, de jobbar för oss inte tvärt om. Därför försöker de att flytta fokuset, kritisera oss för identitetspolitik som krossar kampen. Härska genom att söndra.

Om vi börjar förneka oss själva rätten att sätta ord på det som drabbar oss ger vi över makten till andra. Om andra får oss att tystna ”för kampens skull”, vem gynnas då av kampen? De som fortsätter höras i den och ta plats, eller vi som får stå tysta för att inte splittra den?

Nej, vi måste fortsätta höras, fortsätta splittra kampen för vore kampen redan inkluderande skulle den inte splittras av att vi höjer våra röster. Skrev denna liknelse i en grupp ang att inte sätta namn på olika grupper och därmed ”skapa” ett vi och dem tänk: Hur förklarar du färgen gul i förhållande till färgen röd om du inte får säga ordet gul men heller inga andra ord som symboliserar färgen gul?

Jag lämnar er med den tanken och uppmaningen att fortsätta höras, fortsätta kämpa och aldrig tystas!

 

(Just ja, påminner om att jag finns på facebook där delas sådant som inte alltid kommer med på bloggen så håll koll där också 🙂