Etikettarkiv: feminism

Sexualbrott och Prostitution

Så du vill snacka om hederskultur?

15 kommentarer

Okej, låt oss prata om hederskultur. I dyningarna efter överfallen i Köln och att flera badhus i Sverige gått ut med att de inför separata pooler för män och kvinnor pga sexuella trakasserier har allt fler höjt sina röster om att vi ”måste börja tala om hederskultur”. I min mening är det en debatt som  aldrig upphört inom feminismen, men jag kanske bara har rätt folk runt mig. Däremot är det absolut en fråga som behöver diskuteras mer i samhället i stort. Fast innan vi börjar måste vi komma förbi några hinder på vägen:

Män med utseenden som påminner om detta: beard

Ni vet, mörkt skägg, mörkare hy än vita svenskar osv. Eller för all del svarta män. Män med dessa utseenden gör inte skit mot kvinnor enbart pga ”hederskultur”. Så fort en person som bedöms ha ”arabiskt eller nordafrikansk härkomst” har gjort något oönskat sexuellt mot en kvinna ropas det ”hederskultur”. Låt oss  vara klara med att män från områden som pekas ut för hederskultur kan vara svin ändå. Okej? Bra. Kom också ihåg att majoriteten män med dessa utseenden/ursprung inte beter sig som as.

Nästa grej, män som ser ut såhär:

White

Ni vet, ”vanliga vita män”, kan också agera utifrån en hederskontext. De är inte alltid ursäktade pga ”för fulla”, ”missförstådda” eller ”enstaka dumma individer”. Vita män kan också vara svin mot kvinnor och ha en allt annat än schyst kvinnosyn.

Så nu när vi lite enkelt slagit fast dessa två saker kan vi gå vidare till nästa steg: Religion har inte med hederskultur att göra! Hederskultur kopplas 9 av 10 ggr ihop med att vara en muslimsk företeelse, vilket helt enkelt inte sant. Jag har påpekat detta förr men gör det igen: vi har två välkända fall av erkända hedersmord i Sverige, det ena var på Fadime, det andra på Pela. Pela och hennes familj var muslimer, Fadimes närmaste familj var Aleviter (andra i familjen icke troende muslimer etc). Varje gång muslimer och enbart muslimer utmålas som hederskultursbärare och Fadime felaktigt utmålas som muslim raderas hennes verkliga bakgrund, och vad som orsakade hennes död. Det är inte schyst, sluta med det.

Så till den faktiska frågan om att diskutera hederskultur. Vad är hederskultur? Hederskultur är när en familj med stöd i samhället runt om anser att framförallt kvinnornas beteende, och i synnerhet deras sexualitet, avspeglar familjens (mannens) heder. För att upprätthålla sin heder skall därför män kontrollera kvinnorna i familjen. Om de misslyckas skall kvinnorna straffas.

Det finns olika nivåer av hederskultur där de mest extrema formerna kan sluta i mord på de kvinnor (men även män) som inte lever upp till kraven på korrekt beteende enligt familjens normer. Hederskultur är INTE en religiös grej som jag redan påpekat, utan ett patrarkalt fenomen. Däremot händer det att det att religion används som en förevändning till att upprätthålla en hederskultur.

Alla patriarkala samhällen har hederskultur i någon form, inklusive Sverige. Även här kan det ta den mer extrema formen av att sluta i mord, men när det sker ses det ofta som något helt annat, ex ”familjedrama”. Mekanismerna är dock densamma och det som generellt skiljer ”svensk” hederskultur mot ex Iransk hederskultur är att den svenska sker mer i det dolda och samhället accepterar genom att se bort. Medan i den Iranska kan det ske helt öppet och samhället godkänner det också helt öppet.

Oavsett form är de som far mest illa barn och kvinnor. Att peka ut vissa grupper som värre, eller de som har en ”äkta” hederskultur gynnar inte någon. Varför? För att det dels gör att de som utsätts från ”icke typiska” gärningsmän inte blir trodda och tvingas kvar i helvetet. Samtidigt som de som kommer från kulturer där folk tror att _alla_ män står för hederskultur inte vågar anmäla för att de inte vill spä på stereotyper. De riskerar också att bli offer för kulturrelativism och helt enkelt inte få hjälp för att det ju bara är sådär män ”från sånna ställen” är…

Ska vi tala om hederskultur bör vi därför lämna ursprung på förövaren borta från det hela och istället snacka om hur det faktiskt tar sig uttryck, hur vi kan känna igen det när vi ser det oavsett hudfärg eller religion hos förövaren och diskutera hur vi kan påverka det.

tXny

Ett första steg är att diskutera hur vi talar om sexuella trakasserier. Är det ”Obesvarad kärlek” som anmäls, eller trakasserier tex? När vita män är föremål för kritiken är det ständiga undanflykter om att missförstånd skett, att män måste få flirta, att kvinnor inte ska vara så lättkränkta när de får lite uppmärksamhet. Även om uppmärksamheten består i flera män i ring som garvar och kommer med kränkande ord och kroppslig beröring.

När rasifierade män gör samma sak skriks det hederskultur. Om vi nu ska utgå ifrån att nyanlända i Sverige måste lära sig behandla kvinnor bra, kan vi ju knappast förvänta oss att de kommer bete sig schyst om de samtidigt ser svenska män bete sig som svin. Vi kan helt enkelt inte köra på ett beteende som godkänt för svenska män men inte för andra. Vi måste alltså prata om sexuella trakasserier mot kvinnor på krogen, på stan osv som det MANS problem det är istället för att låta svenska vita män tro att de är oskyldiga och bara peka ut andra som förövarna.

brandbilsleken

En annan del i att freda kvinnor från sexuella övergrepp och trakasserier i offentliga rum är att helt enkelt sluta skämta om övergrepp som om det är nått kul eller häftigt. Skämt påverkar oss och hur vi ser på allvaret i händelser. Att acceptera skämt om sexuella övergrepp som nått coolt är att acceptera en syn på sexuella övergrepp som nått som inte är så allvarligt trots allt. Det skapar en bild av att de enda riktiga övergreppen är grova överfallsvåldtäkter och också en bild av den vita svenska mannen som missförstådd när han anmäls för övergrepp som ”bara var skämt”.

När vi sen har hela samhällen som vänder offren ryggen, anklagar dem för att vara horor etc för att de anmält övergrepp har hederskulturen fått fullt spelutrymme. Hederskulturen skall alltid skydda männen, och anklaga kvinnorna. Att då ge sig på offren istället för förövarna är en del i detta.

Givetvis ska vi kunna tala om hur hederskulturen skiljer sig åt från olika områden, olika länder eller tom olika bostadsområden inom samma stad. Detta kan dock göras utan att utmåla vissa områden som om de vore rena krigszonerna, eller utmåla vissa män som helt oförmögna till minsta självkontroll. Ska vi kunna föra debatten måste den vara nyanserad och det blir den inte när en unison kör skyller allt på muslimska invandrare.

Vi får inte tillåta oss att fasta i att ursäkta invandrare med att de har en unken kvinnosyn just pga att de är invandrare, men inte heller i atr ursäkta vita svenska mäns kvinnohat med att de skämtar, eller att det kunde vara värre.

Vi måste kunna tala om situationerna på badhusen (som f.ö inte är något nytt, det var samma sak när jag var barn), om sexuella övergrepp i offentliga rum, om kvinnors utsatthet både i hemmet och i det offentliga. Men vi måste kunna göra det utan att skylla på härkomst, hudfärg eller religion. Vi måste kunna prata om hur religionen används som en undanflykt för ett beteende som handlar om patriarkatet. Vi kan aldrig komma förbi hederskulturen om vi tillåter männen att skylla beteendet på annat än vad som faktiskt är grunden: Patriarkatet.

Framförallt måste vi vara tydliga med att detta handlar om ett problem med män. Med mansrollen, med machokulturen. För oavsett härkomst på förövarna, oavsett deras religion, oavsett vilket land övergreppen sker i har de alla en sak gemensamt: De är män.

Samhälle

Vad orsakar överrisk för brott? Fattigdom

4 kommentarer

Delade en skärmdump på min FB sida från en tråd på Familjeliv som inte speciellt subtilt vill göra gällande att Sverige skulle ha exceptionellt mycket våldtäkt och att detta beror på invandringen. Jag  bemötte detta på sidan och varför Sverige sticker ut i statistiken (hint, det beror inte på invandringen). Som vanligt när sånt här diskuteras kommer såklart folk som vill motsätta sig det som står och framförallt genom att lyfta att invandrare ju faktiskt ÄR överrepresenterade i brottsligheten. Detta ändras sen i argumentationen till ett bevis för att 1. Invandrare utför mer brott än svenskar och 2. brottslighet ligger i invandrarnas kultur/gener samt 3. att säga emot detta skulle vara att gå emot yttrandefriheten (eller nått ditåt). Eftersom argumenten bygger på gigantiska missförstånd av två viktiga begrepp: Överrepresentation och Yttrandefrihet tänkte jag tala lite om dem nu. Mest om vad överrepresentation och överrisk faktiskt betyder.

Att vissa grupper i samhället är överrepresenterade betyder inte, har aldrig betytt och kommer aldrig betyda att de automatiskt gör mer brott än andra grupper i absoluta tal. Eller att de ens gör mer brott procentuellt. Överrepresentation/överrisk betyder att vissa grupper gör fler brott procentuellt än vad de utgör i befolkningen. Dvs att om en grupp utgör 10% av befolkningen men gör 15% av brotten är de överrepresenterade i statistiken.

De senaste siffrorna som går in på djupet på brott och invandringen är från BRÅ 2005. I dessa framgår att invandrare och deras barn har 2.1 gånger högre risk att utföra brott än infödda svenskar. Som högst har de 4 gånger högre risk att utföra vissa brott, däribland är grova våldsbrott (misshandel, mord) och våldtäkt. Inom vissa områden är de istället underrepresenterade (skattebrott och visst bedrägeri). För olika invandrargrupper varierar också under/överrepresentationen. Så siffran 2.1 är väldigt generaliserande, oavsett överstiger den inte 2.5 när samtliga brott räknas in eller 4.0 när vi bara räknar sexualbrott.

Så vad innebär då denna överrisk/överrepresentation? Jo ungefär detta; Invandrare och deras barn är dubbelt så troliga att misstänkas för brott. Det betyder att har vi 100 svenskar som gör 2 brott och 50 invandrare som gör 2 brott har båda grupperna gjort lika många brott, men eftersom invandrarna är hälften så många som svenskarna misstänks de för brott dubbelt så ofta. För att inte vara överrepresenterade hade invandrarna behövt göra hälften så många brott som svenskar, dvs 1.

En av de mest överrepresenterade grupperna är personer från Nordafrikanska länder, de stod för enbart 0.7% av brotten men eftersom så pass få (sett till populationen som helhet) är från dessa länder blev överrepresentationen hög. Den invandrargrupp som 2005 stod för flest brott var nordiska invandrare från Finland och Norge samt nordeuropeer från baltländerna.

Nu baseras dessa siffror på misstänka gärningsmän vilket inte ger hela bilden av hur brott fördelar sig. Bland annat påverkar sådant som att polisen oftare utreder brott med icke nordiska gärningsmän, och att dessa oftare lagförs för brotten. Selektivitet hos polisen förklarar inte hela överrepresentationen utan istället finns två andra viktiga aspekter till varför det kan se ut såhär. (Två som inte är ”kultur” eller ”gener”).

ojämn

Först av allt: Kön. Det är mer än 3 gånger troligare att en man skall misstänkas för brott än att en kvinna ska göra det, inom vissa brott är siffran högre. Kön är alltså en större faktor än etnicitet. En ännu större del är socioekonomisk bakgrund. Personer vars familj någon gång levt på ekonomiskt bidrag från kommunen löper 4 gånger högre risk att misstänkas för brott än någon som inte gör det, och jämför vi mellan de fattigaste i landet och de rikaste har de fattiga 5 ggr högre risk att misstänkas för brott.

Ekonomi och kön är alltså betydligt mer avgörande för risken att falla in i brottslighet än vad ursprung är. Lägg på detta till att invandrare har en övervikt av unga män som är i ”brottsriskålder” (de flesta slutar utföra brott nån stans runt att de fyller 45-50 år) jämfört svenskar, och invandrare har mycket oftare levt på bidrag eller låga inkomster nära existensminimum jämfört svenskar. Så invandrare återfinns alltså i större skala i de två grupper som har absolut högst risk för brottslighet: Män och fattigdom. Det är en stor förklaring till deras överrepresentation! En annan förklaring hör ihop med själva invandringen, men det kan vi ta i ett annat inlägg. Så vad sägs om att vi snackar om den verkliga elefanten i samhällsrummet: Segregationen och klassklyftorna? Bara en tanke liksom….

elefanten-680x362

Så, med andra ord: Infödda svenskar står för majoriteten av brott, inkl sexualbrott som våldtäkt. MEN eftersom invandrare gör fler brott än de ”borde” så är de överrepresenterade. 3% av infödda svenskar har misstänkts för brott, motsvarande 4-12% av invandrare. Absoluta majoriteten oavsett grupp har alltså aldrig ens misstänkts för brottslighet. Som den rättsstat vi är vet vi också att misstanke om brott inte är samma sak som att vara skyldig.

Sist men inte minst: Du har din yttrandefrihet, jag har min. Du får säga korkade saker, jag får säga att de är korkade. Yttrandefrihet är inte en envägsgrej. Din rätt till din åsikt står inte över min rätt att säga emot den. Vore nice om alla SDare (och Ivar Arpi) kunde greppa det nån gång.

 

 

Sexualbrott och Prostitution

Liten grundkurs i lagarna runt sexköp.

15 kommentarer

Senaste dagarnas debatter har visat på en viss förvirring i vad lagen egentligen säger om sexköp, och framförallt vilka delar i lagen det är som påverkar sexsäljare negativt. Många skyller som bekant på den delen som förbjuder köp av sexuella tjänster. Att det är denna biten av brottsbalken som leder till allt stigma mot sexsäljare. Som jag påtalat tidigare är det är omöjlighet att sexköpslagen är orsaken till stigmat mot sexsäljare eftersom stigmat mot den som säljer sex är något vi haft sedan urminnes tider, ja i princip så länge som detta ”världens äldsta yrke” har existerat. Med andra ord är det helt andra strukturer som ligger bakom. Med det sagt är lagen givetvis inte helt oskyldig till att det finns ett stigma men jag vill påstå att det är andra passager i lagen som ligger bakom.

Sexualbrottslagen reglerar först vad som gäller kring våldtäkt, sexuellt utnyttjande, våldtäkt av barn etc för att sedan komma ner till själva biten som reglerar köp av sexuella tjänster. Den delen lyder:

Brottsbalken kap 6 11§ Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan. Lag (2011:517).

Ja som ni ser, endast den som betalar eller har någon annan som ger betalt gör sig skyldig till ett brott. Säljaren är oskyldig. Det finns heller inget varken i förarbete eller i lagen som anger att den som säljer sex skulle göra sig skyldig till att uppmuntra brott. Det finns helt enkelt inget stöd i lagen för att trakassera säljare för att de säljer sex. Att då avkriminalisera sexköpet gör varken till eller från, stigmat beror på annat. Jag vill påstå att det är kopplerilagen som bär den största skulden till trakasserier, stigmatisering och diskriminering av sexsäljare. Den lagen lyder såhär:

Brottsbalken kap 6 12§ Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan. Lag (2005:90).

Min fetmarkering. Just denna passage är viktig. När poliser outar sexsäljare för dennes grannar eller hyresvärd måste hyresvärden vräka säljaren eller på annat sätt trakassera säljaren för att denne inte skall använda sin lägenhet till att möta kunder. Om hyresvärden inte gör detta riskerar denne att dömas för koppleri. Detta gör att poliser använder outning av sexsäljare för hyresvärdar för att få säljarna vräkta i ett billigt försök att stoppa säljaren från att ha kunder. Istället för att sätta dit kunderna sätts säljaren dit med hjälp av kopplerilagen.

Denna lag gör också att säljare inte kan gå ihop och skydda varandra eftersom de då riskerar att dömas för koppleri. De kan inte använda samma lokal, ha koll på varandra genom att jobba i grupp och många vågar knappt ha kontakt med andra säljare alls av rädsla för att anklagas för koppleri. Här skapas en verklig otrygghet för säljarna! Att jobba ihop med andra är annars ett bra sätt att kunna kolla av potentiella kunder ihop, ha koll så att ens vän kommer tillbaka på utsatt tid etc. Säkerhetsåtgärder som omöjliggörs av dagens lagstiftning.

Denna del av lagen kan ändras utan att göra det lagligt att köpa sex. Samtidigt kan denna del av lagen förbli oförändrad även om sexsäljande görs lagligt, vilket lämnar säljarna i en nästan exakt lika dålig sits som innan. Det förvånar mig att så mycket fokus och krut läggs på att häva den del i lagen som påverkar säljarna minst, medan den del av lagen som möjliggör trakasserier och vräkningar av säljare hela tiden förbises och accepteras. En kopplerilag är samtidigt viktigt, för utan den står säljare helt utan skydd om de väljer att sälja sex i en bordell eller ha en hallick. Lagen skulle däremot behöva en rejäl omarbetning där det görs skillnad på att sälja sex i egen lägenhet, att gå samman flera säljare eller att ha en hallick osv. En lag som helt enkelt skyddar de som bör skyddas: Säljarna.

amnestyNär det kommer till Amnestys uttalande i dagarna är det också viktigt att minnas att de talar om både avkriminalisering av sexköp och säljande! Mycket av vad de skriver om avkriminaliseringen handlar om situationer där säljandet i sig är kriminellt. Det är ganska självklart att säljare stigmatiseras mer när de gör något olagligt. Problemet är att den retorik och de slutsatser som dras av att göra säljande lagligt appliceras nästan rakt av på att göra köp lagligt. Trots att detta är två helt olika saker.

Om vi ska göra det lagligt med sexköp finns det två vägar att gå. Avkriminalisering eller legalisering. OM det skulle bli aktuellt att ta bort sexköpslagen har båda dessa vägar för och nackdelar.

Avkriminalisering släpper säljande och köpande helt fritt. Staten har inga restriktioner eller direktiv för hur säljandet ska gå till. Detta har fördelen att säljare själva kan bestämma hur det vill göra. Det har samtidigt den stora, enorma, nackdelen att staten i princip saknar insyn. Vem som helst kan då starta bordell, hur dessa ska se ut, vilken standard som bör finnas, hur betalning ska ske etc får staten inte lägga sig i, det är upp till bordellägaren och de som säljer sex där. Denna modell ger en stor frihet till de privvade säljarna med god makt över sina liv. Däremot lämnar de övriga säljare, den där stora majoriteten, helt utan skydd. För även om det finns lagar mot misshandel, våldtäkter och trafficking ändå är dessa nästan omöjliga för polisen att agera efter. Ja, om vi låssas som att polisen ens vill agera när en säljare anmäler en våldtäkt…den generella synen är att en säljare inte kan våldtas, denne har ju tagit betalt för att ge sitt samtycke.

Utan minsta reglering bildas ofta en ond spiral där säljaren tvingas ta emot allt fler kunder till allt lägre priser eftersom dessa nu har gott om tid på sig att förhandla om pris, sätta press på säljaren eller helt enkelt gå till någon annan om den första inte ställer upp på vad köparen vill till ett pris denne går med på. Så länge vi har ett så pass ojämställt samhälle som vi har kommer det alltid finnas  de som inte har råd och möjlighet att säga nej. Säljarna med mer spelrum kommer därför hänvisa alla våldsamma, farliga köpare till de säljare som helt enkelt måste ta emot dem hen får.

Legalisering innebär att staten tillåter sexsäljande och köp, men sätter upp direktiv kring hur detta får gå till. Detta kan tex innebär strikta regler för hur en bordell får utformas och köpas, minimipriser för köp etc. Risken med legalisering är att staten sätter in sådana sanktioner mot säljarna att de stigmatiseras ännu värre, eller knappt kan klara sig hur många köpare de än får. Fördelen är att en rätt utformad legalisering kan ge mer trygghet till säljarna avseende vilka rättigheter de har i förhållande till andra säljare, bordeller, hallickar, stripklubbar osv, Trots möjligheten att göra en legalisering säkrare för säljarna förespråkar ändå de flesta avkriminalisering, trots att detta lämnar säljaren helt utan skyddsnät.

Som jag skrev i gårdagens inlägg leder en normalisering av sexköp också till en ökad efterfrågan. Någon måste fylla denna efterfrågan vilket ökar införseln av kvinnor (och barn), från andra länder. Trafficking ökar således, inte minskar, av att tillåta sexköp. Detta beror framförallt på att det faktiskt inte finns några som helt belägg för att stigmat skulle minska mot sexsäöjarna bara köparna har fri lejd. Tvärt om tyder allt på att stigmat kvarstår, vilket gör att personer i landet bara i undantagsfall kommer välja att sälja sex om de har andra alternativ. När efterfrågan går förbi utbudet skapas en marknad och ett behov av att ta in säljare utifrån.

maxresdefaultDe som vurmar för avkriminalisering tror att detta skulle få köparna att kolla upp vilka de köper sex av. Jag vill här ta tillfälle i akt och påpeka att det är enormt naivt. Faktum är att majoriteten av köpare högaktningsfullt skiter i vilket. De kunde inte bry sig mindre om varför personen säljer sex. De vill få vad de betalat för och om säljaren är i branschen via tvång är inget som köparen kommer lägga vikt vid. Det är därför trafficking kan öka även när köparna teoretiskt har större möjlighet att kolla upp att säljarna verkligen vill. Besides, rätt få säljare kommer medge inför en kund att de är tvingade att sälja. Kunden betalar för myten om den lyckliga horan och de som är offer för trafficking har allt att förlora på att kunden klagar om att hon beklagat sig om sin position i livet.

Jag vill också påpeka igen att organisationer som STRASS och Rose Allience som pratar om ”sexarbetare” i detta inkluderar inte bara de som säljer sex till kunder utan det inkluderar också glamourmodeller, webcam tjejer, telefonsexförsäljare, strippor och porrskådisar. Dessa personer har redan en situation där deras kunder inte agerar olagligt, de har också en helt annan position och makt än säljaren på gatan. Det bör säga sig själv att dessa har ett annat behov, och en annan agenda, än personerna som säljer sex på gatan för att ha råd med mat för dagen.

Att sälja sex är inte som vilket jobb som helst. De allra flesta som säljer sex far illa av det, även de som valt det själv. När personer som aktivt säljer sex blivit tillfrågade om de vill fortsätta svarar i snitt 90% nej, de vill ta sig ur men kan inte. De vill ha hjälp att lämna säljandet men vet inte hur. Många känner att de inte har någon annan utväg längre, många har börjat med droger eller alkohol för att klara av att sälja sex i längden, ett missbruk de nu måste finansiera. Detta är verkligheten i att sälja sex, oavsett hur mycket en liten minoritet högljudda aktivister försöker påstå annat. Jag kan inte och kommer aldrig kunna gå med på att det mest solidariska med de som säljer sex är att göra livet enklare för en liten minoritet som mår bra samtidigt som den stora majoriteten som far illa får det oförändrat eller sämre än de hade det.

Vad vi behöver är att krossa patriarkatet, inte gynna det genom att slå fast att män har rätt till sex. Horstigmat kommer vi inte förbi genom att låta män köpa sex som de önskar, det kommer vi förbi genom feministisk kamp för att påverka synen på kvinnor som haft många sexpartners. Vad gäller polisen, socialen och andra myndigheter gäller fortbildning. Redan idag finns direktiv kring hur tex socialen skall agera kring personer som säljer sex (hint: de får inte stigmatisera personen). Att dessa inte följs är en fråga om utbildning, inte om sexköpslagen.

Framförallt behöver vi verka för en ny kopplerilag, inte en ny sexköpslag.

Här kan ni läsa mer om myter kring avkriminalisering och legalisering av sexköp: http://www.prostitutionresearch.com

legalize-it

Feminismen

Förtrycket skiter i din identitet.

7 kommentarer

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Sexualbrott och Prostitution

Därför hatar så många Hagamannen.

5 kommentarer

Den 25e Juli skrev Katarina Wennstam (kvinnan bakom de numer kultförklarade böckerna om våldtäkter, ”Flickan och skulden”, ”En riktig våldtäktsman”) en krönika i SvD där hon skriver att det är ”märkligt att så många hatar hagamannen”

Bla skriver hon såhär:

Ändå är det märkligt att så många riktar allt sitt hat inför våldtäktsmän mot just Hagamannen. Det är ju inte så att inga andra våldtäkter har begåtts i Umeå under de år då han har suttit i fängelse. Kvinnor har misshandlats, brutits ner psykiskt och utsatts för övergrepp i såväl Umeå som i andra delar av Sverige under åren då vi visste exakt var just Hagamannen befann sig.
[…]

Det är så lätt att hata Hagamannen. Det är lätt att tänka att han är ett monster. Att han borde ha försuttit alla sina chanser till att leva ute bland folk. Men det blir betydligt svårare om vi börjar tänka på att det finns många fler som han.

Det finns många andra våldtagna kvinnor som en vacker dag tvingas möta sin gärningsman i snabbköpet, som inte ens informeras av Kriminalvården om att den man som gjort dem illa är ute i det fria. Det finns många anhöriga till mördade kvinnor som inte har ett dugg att säga till om när mannen som tog deras mamma eller dotter från dem släpps ut i förtid på grund av gott uppförande.

I natt startade jag en tråd om sexuella övergrepp i en FB grupp, jag berättade om övergrepp jag själv utsatts för och frågade lite om hur andra upplevt bemötande efter att ha berättat om övergrepp. Jag själv blev oerhört ifrågasatt, fick i princip inget stöd av någon och än idag kan jag drömma mardrömmar om både övergreppet men framförallt omgivningens reaktioner. Tråden fylldes snabbt med berättelser och det i allt detta kom jag att tänka på Katarinas text. Varför hatas Hagamannen när Sverige är fylld av offer för grova övergrepp som aldrig kommer upp till ytan, för att när de tar modet till sig att berätta blir de bara ifrågasatta och misstrodda?

Egentligen tror jag det är ganska enkelt. Hagamannen hatas för att han är den perfekta förövaren. Han är den där som våldtäktsmän hela tiden utmålas att vara, den ensamma galningen som lurar på stadens gator och överfaller ensamma kvinnor på väg hem. Han är perfekt eftersom han våldtog ”rätt” offer, det vill säga offer som av omgivningen enkelt kunde ses som ”oskyldiga”. En 50+ kvinna på väg hem, en ung tjej på hundpromenad osv. Offer som inte kunde skulbeläggas och därmed kan Hagamannen hatas utan betänkligheter.

Hade Hagamannen bara våldtagit sina flickvänner, eller tjejer han raggat upp på krogen, då hade hatet mot honom inte varit lika stort. Det hade inte spelat någon roll om kvinnorna varit lika sargade efteråt som de blev nu, hatet hade ändå inte blivit detsamma. För då hade delar av skulden lagts på kvinnorna, och med det hade en del av ilskan mot hagamannen riktats mot dem. Varför följde de en främling från krogen? Varför stannade de i ett förhållande med honom? osv. Det är så lätt att ifrågasätta och undra, ”varför gjorde du inte mer motstånd”? (Exempel på artikel där rätten skuldbelägger en 13 åring för att ha gjort för lite motstånd)

ab

Hagamannen hatas för att han är säker att hata på. Det sättet han våldtog på ligger så långt ifrån ”gråzonerna” att få känner igen sig det minsta lilla i vad som skett. En man som har sex med sin flickvän när hon sover, och inte slutar när hon vaknar och säger nej kan ursäktas i absurditet. Han missförstod, han trodde hon ville, de var ju ett par! Hagamannen kan inte ursäktas, därför kan han hatas. I gråzonerna blir det också mer att känna igen sig i. De flesta har nämligen varit där i närheten, många har gått över gränsen utan att ens fatta det, många har gått över gränsen men tyckt att det var okej för det var ingen ”riktig” våldtäkt.

För när det kommer till våldtäkter finns i det sociala medvetandet väldigt tydliga riktlinjer för vad som är ”en riktig” våldtäkt. Nämligen:

  • Offret och förövaren känner inte varandra.
  • Offret är inte påverkad av alkohol eller droger.
  • Offret gör kraftigt motsånd, skriker och slåss för sitt liv.
  • Förövaren använder våld som ger synliga skador.
  • Offret anses oskyldig till att ha befunnit sig på platsen.
  • Platsen bedöms som en ”säker” plats och inte ett ”riskområde”.
  • Förövaren visar extra hänsynslöshet och likgiltighet till vad som sker med offret.

På detta passar Hagamannen in perfekt, liksom hans offer. Så vi hatar honom, hatar allt han representerar samtidigt som vi fortsätter förminska, ifrågasätta och blunda för alla de övergrepp som inte är så svartvita med perfekt förövare och perfekt offer. Till och med i kampanjer mot våldtäkt cementeras denna syn på riktiga offer och riktiga övergrepp. ”Ett nej är ett nej” tex, vilket helt osynliggör att det vanligaste faktiskt är att offret aldrig säger nej. Att offret fryser och inte klarar av att göra motstånd eller prata. Det pratas om att lära pojkar att ”ta ett nej”, men hur ofta talas det om att inte agera utan ett ja? Hela tiden läggs ansvaret på den utsatta att ha makt, och mod, att säga ifrån, när det egentligen borde vara allas ansvar att inhämta ett tydligt, säkert ja som inte föregåtts av flera nej.

I grund och botten hamnar vi tillbaka i synen på våldtäkt som något som ska vara riktigt våldsamt, med skrik och slag, där offret blir sargad för all framtid. Något som gör att ingen vill erkänna att någon i deras närhet gjort sig skyldig till detta brott. Därför letas det förmildrande omständigheter, hade offret och förövaren haft sex förr, var de berusade, var de ett par, hade de flirtat på krogen? Skuldbeläggandet av offer för sexuella övergrepp handlar egentligen inte om offret, utan om förövaren. Det är inte ett sätt att straffa offret för övergrepp, det är ett sätt att förminska att någon en känner gjort ett övergrepp. Det är också en försvarsmekanism hos förövaren, genom att skuldbelägga offret blir hen inte en förövare. Frågan är hur länge vi ska tillåta dessa undanflykter? Hur länge ska vi ursäkta förövare och låta dem fortsätta intala sig att det de gjort var okej?

Det värsta i min mening är dock inte att detta är standard bemötande av vuxna offer för sexualbrott, det värsta är att barn bemöts på samma sätt. Även när de bara är 9-10-11 år gamla (eller tom yngre) kan de anklagas av anhöriga, polisen, socialen för att de inte sa nej tydligt nog. För att de gillat att få uppmärksamhet i en början. Eller för att falskt anklaga någon för att vara elak mot en vän, släkting eller förälder. Sexuella övergrepp i olika former, från ”milda” övergrepp såsom oönskat taffsande till grova övergrepp såsom våldtäkt med grov misshandel, är så mycket vanligare än folk vill inse. Det är så mycket vanligare än många orkar att ta till sig. Så det slås bort, göms undan och talas inte om. Även när offren är barn. Hur kan vi blunda och låta barnen fara illa, bara för att slippa inse att någon en känner kan göra hemska handlingar?

barn(Amerikans bild men statistiken är densamma i Sverige)

Allt som inte sker med samtycke är ett övergrepp. Det spelar ingen roll om det inte kom ett nej så länge det heller inte kom ett ja. Det spelar ingen roll om det kom ett ja, om det innan dess var nej nej nej nej. Det spelar ingen roll vilken relation förövaren och offret hade, det spelar ingen roll hur många gånger innan de haft ömsesidigt sex. Det spelar ingen roll om alkohol eller droger var inblandade. Det spelar ingen roll vad för kön de inblandade har. Inget sådant spelar någon roll, det enda som spelar roll var huruvida båda/alla tydligt var med på att ha sex. Om inte, var det ett övergrepp. The end.

Ett problem med synen på ”riktiga” våldtäkter är också att sexuella övergrepp värderas som mer eller mindre allvarliga för offren. Som om alla reagerar exakt lika på övergrepp, att vi verkligen kan säga vad som kommer påverka ett offer mest. Kan vi sluta värdera övergrepp? Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp. Endast offret vet hur det påverkat hen. Okej? Tack.

Jag har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag blivit utsatt, jag tänker inte dölja det längre, hymla om det, försöka låssas som det inte skett. Jag kommer därför skiva ett inlägg senare om den erfarenhet som satt mest spår hos mig. Däremot avslutar jag detta inlägg här, för annars blir det alldeles för svamligt på grund av alla tankar som virvlar runt just nu. Fortsättning följer så att säga. Avslutar med en bild från polisens FB sida och en uppmaning till alla er andra där ute som också är offer för sexuella övergrepp: Prata med någon! Kontakta en kvinnojour, gå till kyrkan och be om en samtalskontakt, prata med andra offer. Prata om det om du inte redan gjort det. Ju fler vi är som pratar om det, ju mer kan vi lyfta stigmat av att ha blivit utsatt och ju mer kan vi belysa hur extremt vanligt detta faktiskt är. Sist men inte minst: Det var inte ditt fel!

polisen

Manlighet

Jag hatar män i grupp!

28 kommentarer

Män i grupp… jag vet knappt var jag ska börja. Det finns få saker som omgående ger mig en sådan känsla av otrygghet och irritation som att behöva vistas i närheten av en grupp med män. Ibland kan jag rent av känna att det borde vara förbjudet för män att umgås fler än 2 åt gången om det inte blandas ut med människor av annat kön. Män i grupp är buffliga, högljudda, tar en jävla massa plats de inte har rätt att ta, beter sig inte sällan som sexistiska as och framförallt utgör de allt för ofta ett reellt trygghetshot mot personer de antar är kvinnor.

Sexuellt våld/ofredande i olika grad är inte alls ovanligt när män i grupp släpps lös på gatorna. Allt ifrån sexistiska kommentarer till gruppvåldtäkter kan bli resultatet. Något alla icke-män är väl medvetna om. Tyvärr verkar däremot männen betydligt mindre medvetna om detta. För att göra det lite enklare att förstå hur jag menar ska jag ge lite exempel på typiska ageranden från män i grupp.

Ex 1: Sitter för mig själv på ett närmast tomt fik. 4 män i 50-60 års åldern kommer fram och sätter sig runt samma bord som jag sitter vid. Högljutt börjar de prata om sex, om prostituerade i Thailand och vad de kan göra med dem. När jag tittar upp en sekund för att kolla på klockan börjar de skrocka och kommentera: ”Höhöhö, ja det där reagerade du på va gumman? Får du för lite sex eller?”, ”Hörru, vad gör du här ensam, vill du inte prata lite med oss istället?”, ”Le lite nu va, vi är ju snälla, är inte du snäll? Höhöhö”. Jag svarar dem inte och går efter en liten stund därifrån, i ryggen hör jag deras fortsatta skratt och någon av dem hojtar efter mig att de snart kommer leta upp mig för en fortsatt pratstund. Detta sker mitt på dagen, bland människor (ingen reagerar) en vanlig vardag.

Ex 2: Sitter på restaurang. En grupp med män kommer in, slår sig ned vid ett bord och plötsligt är nästan alla försök att ha en konversation lönlöst. De pratar högt i munnen på varandra, skålar, hojtar efter servitrisen, halvboxas och lever rövare. Ingen verkar tycka detta är något speciellt märkligt, det är bara sådär män är…

Ex 3: Detta är nog det vanligaste agerandet från män i grupp, detta är bara en beskrivning av hur det kan gå till, har varit med om detta fler gånger än jag orkar räkna. Utanför en krog/nattklubb på natten, inväntandes en taxi. Några berusade män i grupp står i närheten. Någon av dem försöker sig på att ragga men blir avvisad. Så står de där, snackar med varandra och hojtar till en om hur otacksam en är som inte uppskattar deras uppmärkskamhet. Varför fick inte deras vän bara ragga lite på mig? De börjar hetsa på varandra. ”Va faan, varför svarar du oss inte?? Öööh, vi vill ju bara snacka lite juu”. ”Amen, vi tycker bara du är söt, bli GLAD för faen!”, ”För fan Anders, ska du verkligen låta hon komma undan med sånt där snorkigt beteende? Jävla hora som tror du är bättre än oss va??”. Okvädningsorden kommer, de blir mer aggressiva i sina kroppsspråk. Hetsar vidare. Ibland går det bra, taxin kommer i sista sekund, en vakt ingriper och ber dem lugna sig. Ibland går det mindre bra, männen tar sig rätten att taffsa, fortsätta agera hotfullt och spy ur sig sexistiska elakheter. Ibland övergår det i våld, någon drar en i håret, eller slår till en. ”Jävla hora! Du ska fan inte tro att du är nått!!” Hela tiden påhejade av varandra, förenade i sitt förakt för kvinnan som inte ville ge dem den uppmärksamhet de tyckte de förtjänade. Som kvinna är att säga nej till uppmärksamheten från män i grupp något av det farligaste som finns.

Det är faktiskt ofta sådär gruppvåldtäkter startar. Någon börjar ge sig på en kvinna, hetsar andra att haka på, sen fortsätter de hetsa varandra så ingen fixar att vara den som avbryter, säger att de faktiskt gör något olagligt, något som skadar en annan människa. De hetsar varandra till värre och värre beteenden. När en läser i förhör från gruppvåldtäkter är det genomgående hur offret ofta upplever det som att männen närmast tävlar med varandra. Vem kan göra henne mest illa? Vem får stånd lättast? Vem våldtar bäst? Min poäng i detta: Män i grupp är reella faror, män i grupp inskränker kvinnors/icke-mäns rörelsefrihet och påverkar deras känsla av trygghet i det offentliga rummet. Icke-män ska inte behöva känna en klump i magen, byta sida på trottoaren eller tom dra sig för att gå ut av rädsla för att möta män i grupp. Ändå sker det dagligen och vi får lära oss att om vi inte känner så, om vi inte aktar oss, ja då har vi också en skuld i om vi råkar illa ut.

När feminister påstår att kvinnor måste behandla män som potentiella våldtäktsmän, speciellt när de agerar i grupp, blir många män extremt kränkta. Just DE tänker ju aldrig någonsin våldta någon. DE är ju schysta! Problemet är att det inte syns utanpå vilka män i grupp som kommer bete sig schyst, det syns inte utanpå vilken snubbe som kommer våldta en eller vem som kommer låta bli. Vi kan aldrig veta. Samtidigt som rättsväsendet, omgivningen, media, filmer etc gång på gång låter oss veta att om vi blir våldtagna för att vi valde att tro på att en grupp män var reko, eller att den där nya bekantskapen inte tänker våldta oss ja då är det vi som är naiva. Våldtas vi när vi väljer att tro att inte alla män är våldtäktsmän får vi skylla oss själva. Hur kunde vi vara så dumma? Damn if we do, damn if we dont.

Vi får inte prata om mäns kulturella problem, samtidigt som just dessa problem är något vi förväntas inordna hela våra liv efter. Vi får inte säga att män i grupp upplevs hotfulla, men om vi inte agerar efter ett verkligt eller inbillat hot är det vi som är naiva. Vi får inte tala om mäns våld mot kvinnor som ett mansproblem, för alla män slår inte, men samtidigt är det vi som riskerar få våra liv raserade av en våldsam man. Hela våra liv begränsas av mäns ageranden, men vi ska inte tala om det. Fuck that säger jag, vi SKA och MÅSTE tala om hur verkligheten faktiskt ser ut. De män som tycker detta suger, hey var med oss och gör något åt det då! Hjälp oss påverka hur män i grupp agerar, hjälp oss påverka hur det talas om offer för mäns våld! Hjälp oss påverka hur rättsväsendet ser på våldtagna kvinnor och mäns sexualitet!

Otrygghet_fordelning_kön_NTU_2012Ovan resultatet från en trygghetsundersökning, från 2012, avseende hur otrygga män resp kvinnor upplever sig vara när de befinner sig i offentliga rum. Skillnaden är markant. Vi behöver tala mer om detta, om hur män beter sig i grupp, hur de behandlar kvinnor när de kan ta stöd i varandra och framförallt den effekt detta ger på de som utsätts. En annan väldigt viktig aspekt att tala om i detta är också: Vad gör denna gruppdynamik mot männen? Hur mår män egentligen när de känner att de måste bete sig som as mot andra för att få cred i sin grupptillhörighet? För alla män i grupp är inte aktiva i att bete sig illa, men många står tysta, skrockar lite försiktigt eller visar på andra sätt att även om de inte aktivt deltar tänker de iaf inte säga emot. Vad gör det med mäns självkänsla att inte våga säga ifrån när folk far illa över hur deras vänner beter sig?

Ja det finns många aspekter i det hela, men en sak är iaf för mig given och det är att vi måste kämpa hårt för att skapa en annan kultur för de pojkar som nu växer upp och en dag kan komma att vara män i grupp. En kultur där sexism, rasism etc inte längre ska ses som ett så självklart sätt att bonda med sina vänner. En kultur där det faktiskt är okej att behandla andra väl.

För att gardera mig avslutar jag med ”Inte alla män” kortet så slipper ni börja med att kommentera att alla män i grupp inte är svin. Faktum är att tillräckligt många är det för att det ska vara ett verkligt problem som vi behöver adressera. Nu!

notallmen

Sexualbrott och Prostitution

Apan kliver i klaveret (Eller: En liknelse som slog fel)

2 kommentarer

Igår efter alla dessa debatter om sexköp fick jag ett infall, fött ur ilska och frustration, jag postade en ”trolltråd” i gruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning. Ett infall som i efterhand var ett rejält jävla klavertramp men jag tänker ändå försöka göra något positivt av det och därför kommer jag skriva om det här. Jag vill på förhand påpeka att alla skärmdumpar i detta inlägg är postat med tillstånd från dem som skrivit kommentarerna. Jag har också vid postande av detta inlägg raderat tråden det gäller så det är ingen ide att ansöka till gruppen för att försöka leta reda på den eller vilka som skrivit vad.

Så, bakgrunden till mitt trollinlägg var alltså frustrationen över sexköpsdebatterna. Frustrationen av att i dagar, ja tom veckor försökt få folk att inse att det är triggande att behöva läsa feminister, i feministiska sammanhang, glorifiera sexsäljande. Att det tillåts att jämföra ”lyxprostitution” med att sälja sex på det sätt som vanligen sker. Jag bestämde mig för att använda samma retorik, samma typer av liknelser men om ett annat ämne:Kvinnofridsbrott. Detta är inlägget jag skrev. OBS: Texten innehåller åsikter som är ganska vanligt förekommande hos antifeminister/MRA. Jag delar INTE dessa åsikter. TW på att texten innehåller bla skambeläggning av offer för misshandel.

TSJag vet att vissa rent instinktivt kommer tycka att liknelsen mellan att misshandlas i sitt förhållande, BDSM och att sälja sex inte håller. Fundera igen. Är det verkligen så stor skillnad på detta och den ”nyanserade” sexköpsdebatten som pågår? För vad som gång på gång sägs i sexköpsdebatten är att traffickingoffer redan är skyddade av lagen. Att vi inte kan tala om dem när vi ska tala om de som faktiskt VILL få sälja sex. Där somliga påstår att majoriteten inte skulle vara traffickingoffer eller lyxprostituerade utan personer som på det stora hela tycker sexsäljandet är okej.Som ser det som vilket jobb som helst med bra dagar och dåliga dagar, att det är förminskande och elakt att prata om säljare som far illa även om de inte erkänner det själva osv. Snälla låt er inte luras! Prostitution och misshandel i relationer har extremt mycket gemensamt! Det blir en normaliseringsprocess, det är svårt att lämna på grund av en ändrad självbild, en kanske inte kan lämna pga ekonomin, en går i försvarsposition och vill inte erkänna hur destruktivt det är osv osv. Det finns mängder med paralleller att dra.

Nåväl. Som ni kanske förstår lät reaktionerna kring detta inte vänta på sig. Folk blev arga. Riktigt arga. Andra blev (tyvärr, beklagar verkligen detta!) triggade och förbannade över att behöva få sina trauman nedvärderade eller i princip ogiltigförklarade. Jag kommer dela några av dessa arga röster. Bli förbannade ni också, jag hoppas verkligen ni blir det! När ni läst och sympatiserat och blivit arga, byt ut avsändarna till dessa kommentarer i era huvuden. Tänk att istället för offer för partnervåld är det sexsäljare som skrivit detta i diskussioner om sexköp. Fundera: Känns ilskan lika naturlig nu? Känns det lika relevant att de blivit upprörda? Är det lika självklart att de ska få skälla när deras erfarenheter trycks undan för att lyfta ”BDSM” utövarnas privvade positioner? Är det lika rimligt att BDSM utövarna får vråla om att deras vardag förtrycks av att få kritik från våldsutsatta när de tar sig TF som när privvade sexsäljare hävdar att de förtrycks för att folk faktiskt vill fokusera på alla de, den stora massan, som far illa? Om ni, liksom så många andra i senaste veckornas reaktioner faktiskt inte tycker det är samma sak, fundera på varför. Varför ska arga, ledsna och triggade sexsäljares röster tystas till förmån för privvade ”frivilliga” sexsäljares röster när de privvade är i minoritet och de som far illa i absolut majoritet? Varför är deras känslor inte lika viktiga som den misshandlade kvinnans? Ja, ta med er dessa tankar nu, för där sexköpares ilska, trauman och triggade PTSD inte når fram, kanske ilskan och upprördheten från fd misshandlade kan göra det.

kommentarer1kommentaragensEtt axplock som ramlade in under en kort period innan jag redigerade inlägget och förklarade varför jag hade skrivit det. (Därefter följde en längre diskussion kring annat, bla vad triggning ens innebär). Jag är väl medveten om att det kommer finnas sexsäljare som tycker jag är helt dum i huvudet nu. Som automatiskt kommer hävda att de inte alls far illa och tycker sexsäljande är ett schyst jobb. Kanske är det sant. Kanske ljuger de för sig själva som så många andra gjort. Kanske har de ännu inte försökt att sluta så de vet inte hur svårt det faktiskt är. Egentligen är det inte helt relevant. Syftet med detta inlägg är inte att folk nu ska tro att de måste ut och rädda sexsäljare. Det är precis lika omöjligt som det är att rädda någon i ett misshandelsförhållande som inte är redo att lämna. Kör med samma taktik i båda fallen, finns kvar, säg att du aldrig försvinner, stötta, och var en möjlighet till ventil. I diskussioner kommer insikter.

Några sista ord om sexköps debatten: Jag förvånas faktiskt över det enorma fokus som läggs på att köp ska göras lagligt samtidigt som de problem som lyfts för sexköpare i 9 av 10 fall inte har något alls med sexköpsförbudet att göra. Framförallt handlar det om att säljare vill ha rätt att organisera sig, hjälpas åt för att öka tryggheten, kanske ha gemensam lokal för att inte vara lika utsatta osv. Allt detta är sådant som i Sverige främst styrs av kopplerilagen, något som är fristående från själva sexköpsförbudet. Med andra ord borde fokuset vara att omformulera kopplerilagen, inte att normalisera sexköp och göra det lagligt. Som jag skrev igår måste de som är aktiva säljare bibehålla en illusion av att sexköp är okej, att de inte far illa och att det är ett jobb bland andra. För det är vad köparna vill höra. Samtidigt är det långt ifrån sanningen. Mellan traffickingoffer och promillen av  ”lyckliga horor” finns säljare som befinner sig där på grund av en rad olika sorters tvång. Vissa som för omgivningen och ev säljaren själv är helt uppenbara (tex drogberoende), annat som är mer subtilt men ändå försvårar/omöjliggör att lämna det hela även om säljaren vill. Som sagt hör våld och övergrepp till vardagen för alla utom en liten klick privvade säljare, psykiska trauman är regel inte undantag. Så varför fokuset på att släppa köpen fritt istället för fokus på att låta säljare organisera sig för sin säkerhet? Vi måste inte upphäva lagen som förbjuder sexköp för att kunna hjälpa säljare att organisera sig. Flytta fokus och sluta springa köparnas ärenden!

Sist men inte minst till de sexköpsliberala som förhoppningsvis läser detta: Ni måste bestämma er nu. Är det fel att vilja motarbeta sexköp och minska marknaden? Om ja. Sluta bekämpa stigmatiseringen. Om ni däremot vill bekämpa stigmatiseringen, acceptera att sexköpen kommer minska. För stigmat är grunden för sexköpen. Det som lockar med att köpa sex är maktförhållandet, det är det stigmatiserade, det är att inte se säljaren som en fullvärdig människa. Inget stigma inget sexköp. Så välj, för ni får inte båda.

Sexualbrott och Prostitution

”Nyanseringen” av sexköp.

3 kommentarer

Så var det igång igen, debatten om sexköpen och huruvida den svenska lagen ska vara kvar eller ej. En sak som slår mig är att jag ser exakt samma argument kring varför sexköp ska vara lagligt framföras från alla håll oavsett ideologi. Feministiska vänsterdebattörer kör på samma individfokuserade liberala goja som de nyliberaler en kan förvänta sig höra argumenten ifrån. Jag kan också konstatera att den lilla men allt mer högljudda lobbygrupp av sexarbetare som vill göra sexköp lagligt har lyckats rätt bra med sitt arbete. Kudos till er även om jag absolut inte håller med er.

Feminister snackar mycket om strukturer, om maktordningar och vikten av att se att även om individer aldrig ska skambeläggas så kommer individens handlingar påverka kollektivet. Vi kan prata om det kring CA begreppet, kring vardagsrasismen eller kring sexism . När det kommer till sexköp har det nu plötsligt blivit tvärnit. Nu är det skammande, elakt, förminskande eller bara allmänt nyanslöst att prata strukturer, att prata om den utsatthet sexsäljare befinner sig i, att prata om den stora massan som far illa av att säja sex. Nej nu ska vi nyansera oss heter det, och med nyansera betyder det att vi bara ska lyssna till den lilla lilla procent som aldrig farit illa. Vi ska plötsligt, i feminismens namn, kämpa för att DE ska få det lättare att sälja sex, att DE ska ha det enklare att syssla med sin hobby. Det pratas om tolkningsföreträde, samtidigt som majoriteten som får höras som positiva till sexsälj faktiskt inte sysslar med det. Istället ges utrymmet till glamourmodeller, porrskådisar och camgirls. Personer vars situation är totalt annorlunda jämfört med de faktiska sexsäljarnas situation. (För att inte tala om att porr, nakenfoton och camshower är lagliga att konsumera! De argumenterar således för ANDRAS situationer och tar sig precis lika mkt oförtjänt TF som de som aldrig sysslat med något i sexbranschen).

legalize-itI debatten som förs görs den svenska lagen till boven för allt ont som drabbar sexarbetare. Istället för att fokusera på den minst 2000 år långa tradition av kvinnohat och fokusering på kvinnors sexualitet som något farligt som skall hållas under kontroll beskylls en modern lag för något som pågått sedan före Jesus. Om vi ser till de länder där sexköp är lagligt, där tom staten äger bordeller så kan vi se att stigmatiseringen av sexsäljarna inte alls är lägre än här. De utsätts fortfarande för trakasserier av myndigheter, de riskerar fortfarande att få sina barn omhändertagna osv. Dessutom finns det tydliga tecken på att trafficking ökar till länder med en liberal sexköpslag. Det finns många som förespråkar att det ska finnas nån form av legitimation vid sexköp, att köparna därmed ska ta reda på huruvida säljaren frivilligt säljer sex eller är utsatt för människohandel. Detta är så fruktansvärt naivt för vet ni vad, köparna bryr sig inte! Helt ärligt, de vill inte veta, de vill få sitt och sen är det bra. Som en vän som intervjuat sexköpare berättat: ”När jag frågade om de tog reda på situationen för den som de köpte blev svaret ‘Nej, precis som du inte vill veta hur hönsen har det när du köper ägg. Du vill bara ha dina ägg'” När det gjorts räder mot lagliga bordeller i tex USA har det alltid varit blandat med ”frivilliga” säljare och traffickingoffer och köparna har inte vetat vem som sålt under hot och vilka som sålt ”frivilligt”.

Vad gäller stigmatiseringen i övrigt så är synen på prostituerade som ”dåliga kvinnor”, förtappade, omoraliska etc etc faktiskt en förutsättning för sexköp. Sexsäljarna måste stigmatiseras för att sexköparna ska kunna genomföra sina köp! Att ta bort stigmatiseringen är faktiskt superviktigt för att minska sexköpen eftersom färre och färre kommer klara av att köpa sex om säljarna faktiskt ses som fullvärdiga människor. Genom att se på säljaren som mindre värd än ”fina kvinnor” (aka madonnan) kan köparen för sig själv rättfärdiga sina köp av den ”dåliga” kvinnan (aka horan). Genom att påstå att säljaren var kåt, ville sälja sig, njöt av det hela, kan han (för det är oftast en han) ytterligare intala sig och andra att köpet var helt okej. Ju mer ljus som riktas mot de fåtal ”lyckliga hororna” ju lättare får köparen att rättfärdiga sina köp. För faktum är ju att det säljer att spela upp en illusion av att vara lycklig. Ingen säljare kommer få in pengar på att helt uppenbart vara emot det denne gör. Tvärt om kommer hen sälja mer, dra in mer pengar, behandlas bättre om hen spelar upp en roll som lycklig, som kåt, som intresserad av att sälja sex för att det är ”kul”.

Sexsäljarna måste bibehålla denna illusion för sig själva för att tjäna pengar och köparna måste bibehålla illusionen för att kunna köpa. Samtidigt som sanningen är att absoluta majoriteten av säljare (siffror varierar från 90-98%) uppger att de under och efter sin tid i branschen upplevt hot, våld, övergrepp, posttraumatisk stress, självmordstankar, dålig självbild, störd sexualitet osv osv. Det är alltså något som de facto skadar människor! Jag förvånas däremot inte för en sekund över att personer som befinner sig i sexsäljandet försvarar det. Det är så vi människor fungerar, vi vill se det bästa i våra situationer, försvara vad vi gör och hur vi lever till varje pris. Precis som någon som misshandlas i sitt förhållande kommer rättfärdiga att stanna (”han är ju snäll som nykter”, ”han ångrar sig alltid”, ”jag borde vetat bättre än…”) kommer sexsäljare rättfärdiga att fortsätta sälja sex (”Det är så flexibla tider”, ”jag kan styra min dagar till skillnad från vanliga jobb”, ”jag möter bara snälla köpare”). De som påstår att de absolut aldrig utsatts för något under tiden de sålt sex ljuger eller så har de haft en jäkla tur. Ju längre en säljer, ju fler en träffar ju större sannolikhet att någon kommer vara ett as som går över gränserna och njuter av det.

Ett annat argument mot sexköpslagen är att den är tandlös, få anmäls och av de anmälda blir få dömda. Statistik enligt BRÅ för några år sedan:

sexgrafik1000Som ni ser är det sant. Extremt få döms för att ha köpt sex. Är det då ett relevant argument till varför lagen ska bort? Nej. Extremt få döms för våldtäkt också, och det finns de som uppskattar situationer som andra bedömer som övergrepp så med retoriken som råder kring sexköp borde då lagen mot våldtäkt tas bort också, Hur många tycker det är rimligt? Jag gissar på ingen.

Slutligen talas det som sagt en hel del om tolkningsföreträde, att tillåta röster från de som själva sålt sex och vet hur det är. Så därför tänker jag, för att bryta vissa tabun, här och nu säga detta: jag har varit där. Jag har sålt sex. Under de år jag sålde mötte jag en lång rad av olika män, från de blyga ”snälla” till de elaka och hänsynslösa. Från män som tände på att inbilla sig att de hjälpte mig till män som ville låssas att jag var deras partner som de kunde straffknulla. Där och då tillhörde jag dem som påstod att det var okej, att jag inte alls tog skada, att det mest var en kul grej. Vet ni vad? Jag ljög för mig själv. Nu är det många år sedan jag gjorde detta så jag kan se på det på ett annat sätt. Det tog mig flera ÅR att få en mer nyanserad syn på sex och min egna kropp. Det tog mig också flera år innan den sista köparen insåg att jag inte skulle sälja sex mer. Det jag skrev om i detta inlägg handlar faktiskt inte om bara en utan tre olika personer, varav två var fd köpare.

Det talas sällan om livet efter att en sålt sex. allt fokus läggs på de som just här och nu säljer sex och deras trygghet (vilket såklart är viktigt). Vi måste prata mer om vad som kommer efteråt. Hur stigmat gör att det kan vara svårt att lämna säljandet även när en vill för att det påverkar ens möjligheter att få arbete. Hur en alltid får gå omkring redo att stöta på en köpare ,såvida en inte flyttar, köpare som kan komma att göra obehagliga närmanden. Det är att ge upp sin trygghet under många år framöver även efter att en slutat sälja. Om dessa aspekter talas det aldrig hos de prostitutionsliberala som bara talar om att göra sexköp lagligt. Kanske det tystas ner för få vill tänka på den dag ”karriären” tar slut och vad det kommer innebära. Så som den beroende inte kan tänka sig ett liv utan sin drog.

Slutligen: Den enda kritiken jag har mot dagens sexköpslag är själva kopplerilagen. Den borde omformuleras så att säljare kan organisera sig, tex i facklig verksamhet. Det går nämligen att arbeta för att säljarna skall kunna bygga sin trygghet utan att för den delen normalisera sexköp och låta torskarna komma undan. Givetvis behövs allt detta kombineras med en socialistisk kamp där vi alla till sist ska kunna vara så ekonomiskt trygga att ingen ska behöva sälja sex för sin överlevnad. Just ja, det där med frivillighet. Den finns inte. Alla är vi offer för de strukturer som råder, inkl de som påstår sig gjort ett helt fritt val i detta. Majoriteten har dock inte gjort fria val utan gör det för att få ihop ekonomin, för att betala skulder, finansiera droger eller för att de tvingas pga människohandel. Allt som inte är trafficking är inte nödvändigtvis frivilligt. Nästa gång någon känner behov av att ”nyansera” debatten om sexköp, fundera på vems ärende som springs. Är det köparna? De privvade säljarnas? Eller de som behöver allra mest skydd?

Läs gärna AmraHamras vinkel på debatten här.

Feminismen

Vad är egentligen feminism?

2 kommentarer

Gång på gång i samhällsdebatten pekas det finger kring vem som är feminist ”på riktigt” och vem som inte är det. Det finns lika många tankar om hur feminism ska se ut som det finns feminister. Plus en och annan åsikt om vad feminism är av antifeminister som gillar att kasta skit. Vad är feminism egentligen och vem är en ”sann” feminist?

Definitionen av feminism är faktiskt väldigt enkel och lämnar väldigt mycket utrymme till egna tankar om hur feminism skall se ut. För att vara feminist krävs nämligen bara att en håller med om följande två punkter:

* Män som grupp är överordnad kvinnor som grupp (aka patriarkatet) och att detta är ett problem

* Målet med den feministiska politiska kampen är att alla skall behandlas likvärdigt oavsett kön och ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Punkt två håller de allra flesta faktiskt med om, det brukar vara punkt ett som många har problem med. Även om en håller med om båda punkterna finns det enormt mycket utrymme till egna tolkningar av hur feminismen ska vara. Jag som transaktivist, antirasist och vänsterfeminist ser klassfrågan, antirasismen och krossandet av tvåkönssystemet som lika viktig som frågan om män resp kvinnors makt. För mig är feminismens mål inte helt uppnådd om klassklyftorna finns kvar, om människor fortsätter utsättas för rasism eller transpersoner inte har en självklar plats i samhället. Andra anser att bara det är lika många kvinnor som män i botten resp toppen av samhället har vi jämställdhet mellan könen och feminismen är fixad, medan resten är egna frågor. Ytterligare andra menar på att om inte djuren också inkluderas och alla slutar använda animaliska produkter så är feminismen inget värt osv osv.

Min uppfattning är att när det diskuteras om vem som faktiskt är feminist eller ej så läggs fokus inte på huruvida personen som det debatteras med är erkänner och är emot patriarkatet utan huruvida personen har ”rätt” åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Det är givetvis viktigt att diskutera kring hur ett jämställd samhälle ska uppnås men att ha olika uppfattningar om detta är inte vad som gör någon till en äkta feminist eller ej. Jag kan för all del tycka att många höger feminister tappar en hel del i sin samhällsanalys som jag tycker är viktigt, å andra sidan tycker de samma om mig.

Att börja prata om vilka som är ”riktiga” feminister eller ej baserat på hur de anser att den feministiska kampen ska se ut är farligt. Dels skapar det en närmast religiös mentalitet där olika inriktningar skall slå sig för bröstet och påstå att just de har tolkat feminismen mest rätt. Det skapar även motsättningar mellan feminister som i grunden tycker väldigt lika men med små skillnader vilket splittrar kampen onödigt mycket. Jag har dessutom sett oroväckande tendenser att kasta andra feminister under bussen för att få poäng och status hos personer som faktiskt inte är feminister. Ni vet det där när någon pekar på tex en manshatande feminist och tar avstånd? Sånt skapar split, det skapar osämja och det leder enbart till att antifeminister kan sprida runt lögner och överdrifter om feminister som folk sen är så upptagna med att ta avstånd ifrån att de glömmer kampen för jämställdhet. Fanny som har bloggen arsinoes.se har skrivit många bra inlägg om vikten av sammanhållning mot makten (i synnerhet mellan kvinnor) och jag håller med om detta. Även om vi inte håller med om allt någon säger eller står för måste vi generellt bli bättre på att stötta och hålla ihop som feminister. Det går att kritisera varandras ståndpunkter och åsikter utan att kasta varandra till vargarna, starta drev eller påstå att någon annan inte är en sann feminist.

Jag hatar inte män, men jag tänker inte ta avstånd från de som gör det. Jag tycker klassklyftor är skit men jag tänker inte ta helt avstånd från feminister som tycker det är okej osv. Däremot kommer jag debattera emot, och ibland bli förbannad när feminister uttrycker åsikter som skadar. Alla har vi bagage som påverkar hur vi ser på samhället, bagage som påverkar hur vi ser på feminismen. Jag är av åsikten att feminism inte är en ideologi som kan stå för sig själv, den influeras alltid av vad personen har för övrig ideologi. Feminism i sig själv säger som sagt inte speciellt mycket om hur jämställdhet skall uppnås bara att det ska uppnås, den säger heller inget om när samhället kan anses vara verkligt jämställt. Det är därför vi har så enormt många feministiska inriktningar. Det är därför det blir så fel och irriterande varje gång en antifeminist ska debattera med utgångspunkten ”feminister tycker att”. Den feministiska rörelsen är så enormt bred att det inte går att ringa in någon form av ”sann” feminist, i synnerhet som ju alla givetvis anser att just deras form av feminism är den bästa.

Men! För att komplicera det hela lite: Att bara kalla sig feminist och påstå sig vara emot patriarkatet är inte nog för att faktiskt vara en feminist. För att verkligen vara en feminist krävs också arbete emot patriarkatet. Detta måste inte innebära att vara politiskt engagerad, debattera jämställdhet hela dagarna osv utan var och en gör vad de kan. I min mening är den lägsta nivån av ”feministande” som krävs för att vara en feminist att arbeta med sig själv. Att tex arbeta med sitt språkbruk, att fundera över vilka personer en lyfter och vilka en dömer hårdast. Att titta igenom sin skivsamling eller filmerna i bokhyllan och fundera på representationen. Ja små saker helt enkelt. För förändring startar med en själv och att arbeta med sig själv en ett bra steg på vägen mot jämställdhet. Att däremot säga ”jag är feminist” och sedan inte göra något på något vis för att förändra sig själv eller något annat är inte att vara feminist. Det är att sätta en etikett och tro att allt ska fixa sig av sig självt. Det är helt enkelt en skillnad på att kalla sig feminist och att göra feminism.

Nåväl, kontentan av det hela är att vi dels måste sluta missta olika feministiska inriktningar för mer eller mindre sann feminism. Att vi ska diskutera hur vi vill uppnå jämställdhet, men samtidigt stå upp för andra feminister om de utsätts för drev, hat och hot även när det är feminister vi inte håller med. För ju mer enade vi är i kampen att krossa patriarkatet ju farligare blir vi. Om vi pekar ut andra för att inte vara sanna feminister kan till slut fingret istället vändas mot oss. Det är viktigare att diskutera sakfrågan hur ska vi göra framför vem säger rätt saker.