Etikettarkiv: feminism


​De sa: Ge honom en chans han kanske är förnuftig när han börjar bestämma.


De sa: Alla överdriver i presidentkampanjer. Han kommer tona ner sig när han blir president. 
De sa: Det är överdrivet att påstå att Trumps väljare röstat på en fascist. Sluta med alarmismen! 
De sa: Demonisera inte Trump, vänta och se hur han blir som president innan ni dömer.
De sa: Obama gjorde nästan inget av vad han sa att han skulle göra och USA är fortfarande i krig med bombningar varje dag Obama varit president. Ge Trump en chans för så mycket värre än så kan det inte bli. 
De sa: Äh inte ens Trump är så dum att han verkligen tror på att bygga en mur mot Mexico eller stoppa alla muslimer från att resa till USA. Ni behöver inte vara oroade. 

Nu har Trump varit president i en vecka. Han har gett order om att muren skall byggas och finnansieras bla med kraftigt höjd skatt på mexikansk importvaror. Han har stoppat visumtillstånd från en lång rad länder med en muslimsk majoritetsbefolkning. Han har gjort så att människor med svenska, brittiska, norska, tyska eller tom amerikanska medborgarskap inte kommer in i USA för att de är födda i ett land vars befolkning inte längre får amerikanska visum. Han har gått ut med order om att statligt anställda som sysslar med bla klimatforskning inte får kommunicera sina resultat utåt innan hans administration godkänt vad som kommer sägas.  Han har inskränkt möjligheten till abort både i USA och internationellt. Han har gett order om att det varje vecka skall publiceras en lista på brott gjorda av personer med invandrarbakgrund. Utan att ställa det i jämförelse med brott gjorda av infödda (vita) amerikaner. Hans stab har ombetts oficiellt ljuga om vad som sker, attackerat journalister och bett pressen ”hålla käften och bara lyssna”. 
De säger: Låt oss prata med SD, vi kan få dem att komma till sans. 
Jag säger: Trump är en fascist, SD är fascister, och är det något vi kan lita på så är det att fascister gör vad de säger att de ska göra. Lyssna lika mycket på vad de säger att de vill, som på lögnerna som visar hur de önskar saker var. Sluta ursäkta fascisters argumentation, de överdriver inte för klick eller drama. De säger precis vad de tänker göra.

There is no easy answers to human behaviours.

The ”immigrant critical” and so called ”Sweden friendly” have 3 main issues right now that they try to get into every debate they have. As usual they think the answers is easy and that ayone who says otherveis is stupid. This is standard procedure for those who vote for The Sweden Democrats but in these issues a lot of people across the political landscape believe in easy answers. When we talk about human beings and our behaviours there´s never an easy answer. Human interaction is not an easy subject to analyse. I will give my thoughts on these 3 issues: 1. Make all immigrants that commitet a crime to leave Sweden. 2. Do not allow seperate bath times for women/transpeople and men in public bath houses. 3. Do not allow married minors to live with their husbands.

  1. Make all immigrants who commited crimes in Sweden to leave the country.


The debate about how immigrants who commits crimes should be banned från Sweden started around christmas. In part started by the journalist Joakim Lamotte who wrote an (mildy put)undifferentiated text on his Facebook wall about 4 young men from northern Africa who cant get banned from Sweden since there is no proof on what country is their original one. Lamotte and a lot of his follower base thought that it doesnt matter if we dont know what country someone is from, they schould get banned anyway. Just send the ”garbage” away and be done with it. If they end up tortured, killed or left of in a country they have no connection with is nothing to take in consideration. Out they go and thats the only thing thats matter.

It´s a short road to easy answers when emotions run high after 4 guys has made an horrific rape, to ask for the guys to be bannes from Sweden no matter the consequences is not hard to do. On the other hand, we are supposed to be an justice safe country (inser ironic laugh) and that means it doesnt work to just kick people out of the contry when we dont know where they came from, or when we know where they from and that they will be tortured or killed if we send them back. In Swedish law we already have room to bann people from Sweden if they commits heavy crimes like rape or murder, if they dont have a swedish citizenship. However, this is restricted by the international human rights which means its not ok to send people to a country where they will be tortured or killed.

To start to overlook the human rights is easy when it comes to people who has done so heavy crimes that people think they have lost their human worth. The problem is that if we start to neglect the human rights or ignore them completley in some matters is it not hard to start to neglect them in other issues too. When we start to ignore the human right to seek asylum and escape from war we are on a dangerous path for all of us. The countrys who has gone furthest to reject the asylum rights is also those who has started to make big restrictions in things like freedom of speach by making demonstrations and protest illigal. Is that the road we want to walk down?

2. Dont allow seperate bathing times.


This issue has divided more than one feministic group but for most people it seems to have one easy answer: That seperated bathing times is a big step backwards in an society that works for equality and for the islamophobic bunch its an neon sign for the radical islamisation of western societies.

Separated bath-times is not a new invention. A lot of bath houses have had this for ages where 2-3 hours a week has been dedicated to women, and another 2-3 hours for men. There is also dedicated time for light exercise swimming and time where exercise swim is not allowed. No one protest about the exercise swiming times but a lot of people loses their minds when it comes to have seperate bath times based on gender. But, to be correct, the genderbased bath-times has not been a problem before it was labeled as a ”muslim comand”. I believe it was not viewed as an problem earlier bacause 1. people understood why mostly women found it nice to be able to take a swim without men present. 2. There has not been an racist aspekt of the discussion to the subject before. A lot of those who oppose seperated bath-times know the profit from it but just dont want any muslim woman to have an easier time in Sweden.

It is easy to see seperated bath-times as an step back in the equality process, on the other hand we hav´nt made an backward progress in all these years seperated bath-times has existed. We do not live in a perfect society, there are a lot of genderbased problems left and some of them includes men harrasing women or transpeople in public bath houses. No matter how wrong it seems at a first glance that women and transpeople are afraid to bath with men we cant solve it but telling them to suck it up and swim with men anyway. We must be able to work on this issue in more than one way at the same time. It must be possible for women and transpeople to swim without the fear of men and in the same time work so that men will stop harrasing others in the bath-houses.

In my opinion is seperated bath-times an temporary solution so enable women and transpeople who are not allowed, or dont dare to, bathe with men to still have an oportunity to go to the bath-house. This is not an soultion for these problems that can stick forever, but as long as we have an problem with men missbihaving in the bath-houses this is an solution to minimize the symtom of an unequal society.

3. Dont allow married minors to stay with their husbands.  


With war and unsafe living around the globe the ammount of refugees coming to Sweden has rappidly increased. This also means that more minors (girls) that has been forced into child marriage comes to Sweden. Most of the time they arrive with their (often much older) husbands. Child marriages is nothing we ever should allowe, of course, but how we are supposed to act when married minors enter Sweden is not an easy question.

We know that a normalization process is the main thing when it comes to abusive relationships. Its the same way with child marriages. Those who get married as a child knows thats what is expected of her and her life. After a long time as a refugee, fleeing war and terror and everything else it means, her husband becomes the one she feels safe with. Even if the base of the marriage is forced and the relationships is abusive the normalization process can make the husband the only saftey the gilr has. As humans we can find security and support even in the most horrible situations if it get to become our normal, everyday life.

If the girl and her husband are allowed to live together after they arrive to Sweden we give the girl her security and an opportunity to have an eye on their relationship to see if theres abuse in it. Girls the age of 16-17 living with older partners in Sweden is not that unusual, but most of the times its not forced upon them. This still means that a minor living with an adult partner is not by default an abusive relationship. When it comes to child marriages the incitament for abusive relationships is greater so its an good idea to not let the couple be without supervision. If we force the couple apart the oportunity to see if theres an abusive relationship gets lost, while we increase the risk of the girl going back to her husband the day she turns 18.

To let minors live with their husbands can be a way to help the girl out of an bad relationship on her terms which has a much greater chans of success, instead of acting the way that feels most moraly correct to us.



To summon it up: There is never any easy answers, and we do not win in the political and social fight by pretending that there is.

Människors beteenden har aldrig enkla lösningar.

De ”invandringskritiska” så kallade ”Sverigevännerna” har tre för närvarande ständigt återkommande diskussioner där de tycker att svaren och lösningarna är enkla. Att SD med svans ständigt letar enkla svar är inget ovanligt, men i detta fallet verkar även icke SDare anse att svaren är enkla. När det kommer till människor och människors förehavanden finns dock aldrig enkla lösningar. Människor är svåra varelser, hur vi agerar med och mot varandra är ännu knepigare att reda i. Jag tänkte ge mina tankar om dessa tre återkommande frågor: 1. Utvisa alla invandrare som gjort grova brott oavsett situation. 2. Vägra separata badtider för kvinnor/de som inte är män. 3. Förbjud minderåriga gifta flickor att bo ihop med sina män.

  1. Utvisa alla invandrare som gjort grova brott.


Debatten om att kunna utvisa alla invandrare för grova brott blossade upp strax innan jul. Bland annat uppeldat av Joakim Lamottes (minst sagt) onyanserade FB inlägg om 4 killar från Nordafrika som inte kan utvisas då det inte finns några bevis på varifrån de kommer. Detta tyckte Lamotte med en stor rad följare inte ska spela någon roll. Det var bara att utvisa packet, om de hamnade i tortyr, avrättades eller dumpades i något land de inte hade kopplingar till kvittade totalt. Ut skulle det.

Det kan verka enkelt när känslorna svallar efter att 4 killar gjort en fasansfull våldtäkt att de bara ska ut, oavsett pris. Samtidigt skall vi föreställa ett rättssäkert land (insert ironiskt skratt) och där funkar det helt enkelt inte att utvisa personer när en inte vet varifrån de kom, eller när en vet varifrån de kom och att de kommer torteras eller dödas om de blir utvisade tillbaka. I Svensk lag är det redan okej att utvisa invandrare som ännu inte fått svensk medborgarskap om de utför grövre brott, tex rån/våldtäkt/mord. Detta är dock villkorat utifrån mänskliga rättigheter där utvisning inte får ske om det är stor sannolikhet att personen kommer utsättas för tortyr eller avrättning.

Att tumma på de mänskliga rättigheterna är för många enkelt när det gäller personer som de anser gjort så grova brott att de inte längre har ett mänskligt värde. Problemet är att om vi börjar se förbi de mänskliga rättigheterna är det inte alls svårt att tumma på det i andra fall också. Att asylrätten och den mänskliga rättigheten att slippa krig och förföljelse börjar utarmas eller rent av struntas i helt är en reell fara för _alla_. De länder som gått längst i att ignorera asylrätten är också de länder som i rask takt börjat inskränka saker som pressfrihet, tryckfrihet och åsiktsfrihet genom att tex förbjuda demonstrationer. Är det dit vi vill gå?

2. Vägra separata badtider.


Detta är en fråga som delar feministiska kretsar men verkar ganska självklart för många: Att ha separata badtider är ett steg i fel riktning och enligt islamofoberna ett tydligt tecken på islamiseringen.

Separata badtider är inget nytt. Många badhus har länge haft 2-3 timmar i veckan där bara kvinnor får bada och 2-3 timmar bara för män. Det finns också tider där motionssim inte är tillåtet och tider där bara motionssim är okej. Ingen protesterar mot motionssimningen men separata badtider pga kön är det många som får dåndimpen över. Eller ja, det har inte varit ett problem alls fören det började skyllas på muslimer. Troligen har det inte varit ett problem innan eftersom 1. de flesta har förstått varför framförallt kvinnor uppskattat att ha en möjlighet att bada utan mäns närvaro. 2. Det har inte funnits en rasistisk aspekt i argumenten för och emot separata badtider. Många som är emot idag är inte emot för att de inte ser vitsen med separata tider, utan för att de bara inte vill tillåta något som gör livet lite lättare för en del muslimska kvinnor.

Det är enkelt att se separata badtider som ett steg bakåt, å andra sidan verkar vi ju inte gått bakåt av alla de tiotals år detta redan existerat. Vi lever heller inte i en perfekt värld ännu, och hur fel det än känns att kvinnor och transpersoner inte skall våga bada med män är det så det ser ut. Den situationen ändrar vi inte genom att be kvinnor eller transpersoner att skärpa till sig, svälja sin rädsla och bada ändå. Det måste gå att jobba parallellt med dessa frågor. Att dels tillåta de som inte är män att få andrum i badandet och slippa män. Dels arbeta med att män helt enkelt ska ge fan i att bete sig rövigt mot personer som inte är män i badhuset.

Imo är det helt enkelt så att separata badtider för personer som inte är män behövs samtidigt som arbetet för att alla ska få/våga bada med män fortgår. Separata badtider bör ses som en tillfällig lösning på ett svårare problem, en symtomlindring men inte en hållbar långsiktig lösning.

3. Förbjud minderåriga gifta flickor att leva ihop med sina män. 


Med krig och oroligheter i världen har mängden flyktingar till Sverige ökat. Med detta har det också blivit en ökning av flickor som kommer hit och är under 18 men redan gifta. De kommer nästan alltid hit tillsammans med sina (generellt betydligt äldre) makar. Att barnäktenskap inte är något som skall tillåtas i Sverige är givetvis en självklarhet, däremot är det inte lika självklart hur vi skall behandla de minderåriga flickor som redan är gifta när de sätter sin fot på svensk mark.

Även i fråga om barnäktenskap sker en normaliseringsprocess. Den som gifts bort som barn har normaliserats in i att detta är det liv hon ska ha. Efter  lång tid på flykt, med allt det innebär, blir mannen den trygghet hon har oavsett hur fel äktenskapet i grunden är. Att separera flickan från sin man är att ta hennes troligtvis enda trygghet ifrån henne. Det svåra med människor är ju att vi kan finna trygghet även i hemska situationer. OM mannen är kontrollerande, kanske misshandlar henne etc kan han ändå vara den enda hon känner sig trygg med.

Att ha mannen och flickan i samma boende ger dels möjlighet att låta flickan behålla sin trygghet, dels en möjlighet att ha koll på relationen och hur hennes situation verkar. 16-17 åringar i Sverige som bor ihop med äldre partners är inte helt ovanligt. Att flickan inte är myndig men mannen är det måste inte automatiskt innebära att han gör henne illa, men eftersom äktenskapet är påtvingat i 99.99% av dessa fall är det ändå bra att ha koll. En koll vi inte får av att tvinga isär paret där risken blir stor att flickan återvänder till mannen så fort hon fyllt 18 och inte längre kan tvingas av svenska myndigheter att inte bo med honom.

Att låta gifta omyndiga flickor bo med sina män kan alltså vara ett medel för att hjälpa flickan ur situationen på ett sätt som är bra för henne, istället för att göra det sätt som känns mest moraliskt rätt för oss.


Sammanfattat: Det finns aldrig enkla svar, och vi gör ingen vinning av att låssas som att lösningarna på människors beteenden, viljor och önskemål någonsin är enkelt.


Är någon kamp för liten att föra?

I den så kallade ”internkritiken” diskuteras det ofta kring vilka frågor som får mest fokus, och om det skulle finnas frågor som är för små att bry sig om. Att göra fittkonst, synliggöra mens eller prata om att våga vara osminkad hånas lätt som ”oviktiga” frågor och en kamp som inte är värd att ta seriös.

Mer luttrade feminister tittar lite nedlåtande mot de som känner sig modiga i att de bär ett snippsmycke och frågar varför de inte snackar om våldtäkt istället? Varför kör Nyhetsmorgon ännu en kampanj om att våga vara osminkade och om separata badtider när de faktiskt hade kunnat lyfta konsekvenserna av kass förlossningsvård eller kvinnomisshandel? Den nedlåtande attityden mot ”fel” frågor har ett enda budskap: Ni bryr er inte om det jag finner viktigt så ni gör fel.

Nu kan jag för all del själv känna mig trött ibland på fokuset kring snippor och mens, eller smink och rakade/orakade armhålor. Frågan jag ställer mig är dock: Vem tjänar på att jag gör offentliga poänger på att håna dessa frågor, håna andra feministers kamp? Ju mer jag granskar dessa strömmar, ju mer jag tänkt kring det hela har jag lagt märke till att det hela verkar handla mycket om ålder.


De som hånar är ofta äldre feminister, de som står för den sk. ”fåniga kampen” är ofta yngre, nykläckta feminister. Vad vi får är dels ett åldersförtryck, dels ett kunskapsförtryck. De äldre feministerna har haft tid att mogna i sin feminism, utveckla den och sin analys (med vissa undantag för all del, somliga utvecklas aldrig), medan de yngre just håller på att lära sig och därmed fokuserar på frågor som står dem närmast.

Jag tycker inte det är så konstigt att det bland 15-20 åriga nyblivna feminister finns ett stort fokus på frågor som rör yta, med tanke på att skönhetsindustrin och utseendehetsen är hårdast mot denna grupp. När en fortfarande är fast i föreställningen att mens och snippan inte skall omtalas och är skamligt är det heller inte märkligt att finna det oerhört befriande att få tala om sådant. Vara öppna med att en har mens, gillar sin fitta och att ha sex.

Borde inte vi som varit med i gamet lite längre kunna tillåta nyblivna feminister att ha en ytlig analys, att ha fokus på ”små” frågor som ändå är viktiga för dem? Jag tänker att en djupare feministisk analys kräver tid, det kräver tålamod från de som kommit längre och det kräver att folk orkar undervisa en. Att komma med förmaningar och pekpinnar kan skrämma bort de som just börjar förstå vitsen av feminism, att få börja i det lilla kan ge modet att orka engagera sig i det större på sikt. Bara vi ger utrymme till att växa in i feminismen och slutar kräva att alla skall ha en perfekt analys från dag 1.

Dessutom hänger det stora och det lilla ihop, så ingen kamp är onödig. Vi som anser oss kommit längre kan ju fokusera på de stora frågorna istället för att lägga energi på att tala om för andra feminister att deras fokus är på för fjuttiga problem. Antifeminister skriker ”orka se detta som ett problem, så töntigt!” så det räcker, vi behöver inte göra samma sak. Utöver det kan det vara rätt avslappnande att ibland få fokusera på enklare frågor och bara ge varandra allmänt peppande utan att hela tiden tänka ”är detta verkligen ett problem i förhållande till könsstympning och våldtäkt?”.


Feminister på löpande band bränner ut sig i kampen eftersom vad vi än gör är det aldrig bra nog. Det står ständigt någon och påtalar att fokus är fel, att det finns viktigare saker att bry oss om. Så låt oss inom feminismen stötta varandra, låt nybörjarna ta de enkla frågorna och växa in i de svårare med vårat stöd, istället för vårat hån. Låt människor föra en kamp de orkar med, istället för en kamp som skall se ”rätt” ut för utomstående. Tycker du att det saknas diskussion om ett visst ämne, var den som startar igång den diskussionen istället för att klaga på att andra gör fel.

Vi har inte ett problem fören alla bara bryr sig om ifall armhålor är rakade eller ej, och där är vi verkligen inte idag. Tvärt om stöts och blöts större frågor såsom hederskultur, våldtäktskultur, kvinnomisshandel etc hela tiden. Vi har utrymme för ”fåniga” frågor också. Med andra ord: Live and let live.

Sprickorna blir vårt fall.

Internkritik. Smaka på ordet. Det används ofta idag. Ibland känns det som att allt vi i vänstern gör är att bedriva internkritik. Jag skulle säga att det blivit en sådan synonym sak med vänstern att högertroll lätt kan sabba i kampen genom att utge sig för att vara vänster och sedan bedriva ”internkritik”. För faktum är att internkritiken ibland höjs så mycket som en av de viktigaste delarna i kampen att den tar helt absurda former. Mitt i en debatt mot en SDare kan hela trådar derailas när olika personer som alla är på vänstersidan istället argumenterar ordval, eller bristande intersektionalitet.

Nog för att allt sånt är viktigt, men fan, nazister patrullerar våra gator, folk misshandlas bara för att de är bruna och svarthåriga. Poliser vägrar tala om rasistiska motiv och nyheter kallar det för ”invandringskritik”. Är det då verkligen rätt fokus att köra med ”internkritik” och starta debatt om huruvida det är okej att kalla rasister för äckliga, om det är funkofobt att säga att en situation är ”helt sjuk” eller om det är appropriering att använda en feministsymbol med knuten näve.

Högern har ett alldeles för lätt jobb just nu. Medan vi i vänstern är upptagna med att bråka om vem som lyckas klämma in flest vinklar på en och samma fråga har högern fullt upp med att skapa misstänksamhet mot de redan utsatta, agitera för att ökade klyftor är vägen att gå och att allt egentligen bara är invandringens fel.

Detta klimat ger inte utrymme för att göra fel, det ger inte utrymme för att lära. Folk vågar inte yttra sina tankar i rädsla för att råka använda fel begrepp och bli utmålade som onda. Samtidigt är det i diskussion och samtal som vi verkligen har möjlighet att utvecklas, med dagens situation inom vänstern dödar vi möjligheten att locka nya att joina oss och de som redan är med skräms bort.


Titta in i valfri kommentatorstråd på tex Nyheter24 där SD svansen härjar. Kolla hur de förhåller sig till varandra. Om de inte håller med håller de käft, eller svarar kort att vad en annan SDare gör eller sagt inte talar för alla inom SD. De är samtidigt enormt snabba med att stötta varandra utåt, skriva att folk har bra åsikter/säger rätt grejer/fattat ”sanningen” oavsett hur den framförs. Ilska och hat riktas mot de som är ”PK”. De har helt enkelt en tydlig fiende utmålad för sig och inför andra gör de gemensam sak mot denna fiende.

Det känns läskigt att säga men här tror jag vänstern har en hel del att lära. Vi måste inte hålla med varandra, ibland går folk riktigt över gränsen och det skall inte tolereras. Men däremellan, bör vi inte bli bättre på att öppet stötta varandra? Att faktiskt säga till varandra när vi tycker nån gjort nått bra, istället för att bara tala om när vi tycker nån har fel?

Jag tänker att vi måste lämna öppet för att lära, att ge folk en chans att tabba sig och sen göra rätt. Att först när en person visar att de inte tänker lära om, att de inte vill lyssna DÅ kan vi ta kritiken öppet, ta avstånd eller säga att nej, jag accepterar inte detta. Fram tills dess, kan vi inte satsa på att vara snällare och framförallt visa en enad front, en stöttande front som människor kan känna att de vågar söka sig till? Hos rasisterna är gemenskapen a och o utåt, de interna konflikterna håller de borta från insyn av personer som kan lockas att joina dem. Det finns för och nackdelar med allt, men sett till hur situationen är just nu verkar det vara ett vinnande koncept.

Jag vill poängtera igen att ni för missförstå mig rätt, internkritiken bör inte upphöra, men vi bör bli bättre på att välja tidpunkt och kontext för när den är rimlig att framföra. Det gäller i synnerhet för de vita feministerna med makt. Ska vi kunna putta den här bussen som är samhället upp ur det höger-rasistiska dike det kanat ner i måste vi jobba ihop. Sen skiter jag i om det sker genom separatism för att slippa tjafsa med privilegierade utan koll eller i blandade grupper men kan vi inte ens enas om en gemensam riktning utåt i de mindre grupperna är det verkligen kört.


The disgusting male sexuality

The male sexuality is, to say the least, very well talked about. It is displayed and seen everywhere, often in an heterosexual kontext where the female sexuality is part of the background on the men’s terms. This is often viewed as an privilege amongst feminists, men are allowed to talk about their sexuality while women can not. They can have sex how ever they want it and when ever they want it (but not with everyone they want). They (the men) can more or less command sex and take what they like. I dont agree with the analysis that this is a privilige for men, the standard view on male sexuality is negative and harms men and in the end women and it inflicts on how we view non heterosexual sexuality.

The male sexuality is portrayed in movies, media, books and the everyday speach a lot. The problem is not that we talk about it but how it is talked about. There are two roads the discussion can go down, and over it all lays ”control” and ”always wanting sex” as a wet blanket, and now and then these two roads meet.
Road 1: The male sexuality is something to laugh about. The men often get to be portrayed as pathetic slaves under their own sexuality. This view is in almost every kind of comedy film Hollywood has created. From American pie and Superbad to Get him to the greek and All about Mary.
Road 2: As disgusting, as something that is suppose to make us feel a tiny bit uncomfortable or disgusted. This is usually made by portraying men as predators and the ones doing sexual crimes in some way. It can also be crossed with the ”humourus” part and seen as discusting but still something to laugh about.

A lot of the invectives used to degrade men and their sexuality alludes on how men don’t have the controll over sex. ”Pussy whipped” is an expression that means that a man is caring ”too much” about his partner and that the reason for it is sex. The man is supposed to have the sexual control, its the most important part, and it also affect how non heterosexual relations is viewed. How many living in a homosexual relationship has gotten the question who is the man and who is the woman in the relationship, for example? A question that is build on the thought that someone must be the ”man” and have the sexual control and that the other has to be the ”woman” and be dominated.



Male sexuality control is often given an violent touch. In movies, and also in porn, the male dominance via BDSM is seen as a norm. To physically hold a woman down, keep her controlled, pull her hair violently and so on to show dominance is just how sex is ”supposed” to be. If a man doesn’t like that kind of sex at all he is called a whimp and dork. Men is supposed to always wanting sex, to always be in and wanting control. If he of some reason don’t want sex and are not in control it is seen as a failure, and even if he gets raped it’s not seen as a crime, but as him not living up to the masculine standard. Take the movie ”Get him to the Greek” that i mentioned before. In the movie the main character gets raped by a girl during a party. But it’s not a scene where the viewer is made to feel sorry or emphaty with the victim, instead it’s made for the audience to laugh at the situation. We are not supposed to feel sorry for a man geting raped, we are supposed to laugh at the pathetic man that can’t control the situation and that don’t want sex with the girl since he has another girlfriend.

When male sexuality is portrayed as disgusting, dangerous or something to laugh about it is ofcourse affecting the way we see female sexuality. Women should be everything men are thought of not to be. Wich means they should be calm, level-headed and most important having their sexuality in control. Beause the male sexuality in the ground is seen as disgusting women should not want to have sex with a man. Instead men are supposed to ”hunt” for sex with a woman and then get the oportunity to boast about how they made it. The whole talk about how men ”conquer” women comes from the myth that good women don’t want to have sex with men but that they do it for the man if he acts the right way. A Swedish politician symbolizes this well when he talkes about feminism and women who have an active sexlife.


The caption goes: ”The ”female liberation” of today (The whoreification) is an abomination in mother earth’s eyes. It is only aiming to legitimizing a whore behaviour where women drinks liquor like men, whore around like men and god forbids can kill little babies because it’s ”the wrong time right now” etc. Those bitches deservs to have been aborted them selves”

To be a woman and act ”like a man” is disgusting and an abomination. How can it be? Because of the opinion that men have a disgusting sexuality. We get to learn from childhood that females have a sexuality that is a secret, something beautiful that has to be kept secured. Boys on the other hand get to learn that their sexuality is something they can’t control, that it is disgusting but it’s nothing to do about it. They get to learn that their female classmates has to adapt to them, dress not to provoce them and that they (the girls) have to ”be careful” around the boys because the boys sexuality is dangerous and agressive and the girls sexuality is worth protecting.

The same opinions comes again when boys at the age of 14-15-16 who have sex with 15-20 year older women is seen as heroes. That their sexuality should be protected and allowed to slowly evolve with someone of the same age is nothing anyone seem to care about. A girl in the age of 14-16 who have sex with a guy thats 30+ is not seen as a heroine, but as someone in need of help that is abused by an older creep. Because no matter what age the boy is in it’s part of his sexuality to always be in control with power and never being able to be the victim of abuse in sexual situations.

All of this is as society is asking for rapes to happen. If men are learned that heir sexuality don’t deserve respect, how are they supposed to respect others? If they get to learn that sex is something they have to nag to get, how are they supposed to easily know when they pass the line and the sex is an violation even if the girl says yes? But most of all, how are men supposed to respect women who are sexually liberated just as they are if they at the same time think that being sexually free is also to be disgusting and dangerous? It can’t work and that’s why we see a lot of slut shaming and the opinion that a woman that have had a lot of sex with different guys can’t get raped. Because with ”male labled sexuality” the position to be able to be a victim disapears. The fact is that there’s even cases where men who have raped feels that they made the victim a favour. Those men think that since their sexuality is so disgusting (and that they as a whole is disgusting) theres no way for a woman to have a good sexual relationship with them. So by raping her the men feel they have ”protected” her sexuality since she can say that it was not consensual.

What we need is of course that the female sexuality can be shown more in society, but also to not talk less about male sexuality but to talk about it in a better way. We need to talk more about relationships and respect as a whole. We need to see men being lifted as beutiful, soft and sensual in their sexuality. Something that today gets labled as ”gay” directly since only men are thought to be able to enjoy the male body. My point with this text is that if we want men to respect their own sexuality, female sexuality or any kind of sexuality, we can not go on and teach them to feel self loathing becaus of their sexuality. We must therfore start with the men’s self confidence about sex and sexuality before we can expect them to change the view on female sexuality.

I want to end this text by showing a picture by the artist David Kawena. A person who succeedes with showing men as both soft, sensual and powerful at the same time. Male bodys and sexuality has to be portrayed like this more often. Men also deserves to be desired.


We live in a rape culture

Im starting the new year writing a lot about sexual crimes, some may find it a bit annoying but hey, deal with it! This is a subject we can never discuss to much. And its also good to write about this when so many men for once care about the safety of women. Even if most of them only seem to care about blaming others its still a start and we do have to start somewhere…

Something most of us women are fully aware of byt men try to deny is the fact that we live in a rape culture. That almost every man if asked directly will dissociate himself from any kind of rape or sexual assault is pointed out as an evidence that rape is in no way accepted and that a rape culture does not excist. If we do accept this way of argueing I feel that i have to point out that no rape culture excist in countries like India, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc either. Because even in those countries rape is viewd as a despicable thing and in some of this countires rape is punished with a lifetime in prison or public flogging. The thing about a rape cultur is not the societeys theoretical view on rape but how they treat those who report that they have been raped, and in what is actually seen as a rapecase.

It is to no help at all to hate rape, and in the meantime have the opinion that women who acts is certain ways, dress in certain ways or have the ”wrong” people around them cant be raped and only gets what they deserv. Another problem is the opinion that rape cant be performed in a romantic relationship. The opinions that women have their selfe to blame if they are raped becaus of how they acted earlier during the day/night, or because of their clothes are something thats deeply embedded in the Swedish and western culture. It can be seen in the way people react to reported rapes, in jokes and of course in how the courts reason when they choose not to sentence a man for rape even when all evidence show that they should.


The comments read, from the top: 1. Its not rape if you are sleeping since you dont fight back and are considered willing to have sex. Stop the whining. 2. Its a ”Suprise Buttsex” so its not rape since te person didnt say yas or no. 3. BTDT, If you have been a couple for a while its common that it is ok to ”hit it” while the other is asleep, ye know, as long as you tell why its leaking out the ass in the morning. 4. Why cant all biter pussys and womens rights activists shut up and start maturbate to Mona Sahlin (Swedish feminist) instead?! This is love on a high lever cant you tell? 5. If she is lying half naked beside him, how in hell can it be rape then? 6. Lets say this was a real event and not a cartoon picture, if the girl did wanted to be wakened this way its not rape right? So to call this a rape only shows how damn stupid you are.

What do you tink, will these normal swedish guys get where the line for rape goes in a relationship if they think that kind of behaviour is all right? If they believe that someone who has fallen asleep beside them automatically have given concent to sex? No, i think not. This is not a unusal way to look at sex in a relationship and that women have some kind of duty to have sex for the ”better good of the relationship” is an opinion that is widely spread. Sex against someones will is always rape, yet professionals in the health care system still give women the advice to suck it up and have sex even if they dont want to so that their partner can get what he wants.

If we look at how courts get to give a verdict of not guilty its almost magical in the ways the courts bend over backwards to fins a way to free a man from rape. Even if the woman have said no, yelled so much she lost her voice about how she dont want to have sex or repeatedly trying to get away from the situation the court can still find a way to deem the guy not guilty. Offen with explanations about how the guy didnt understand the no, thought it was a game or part of BDSM or whats in Sweden is called ”nagging sex”, not rape. The pictures shows some eamples of headlines from articles about rape cases.

First one reads: ”13 year old should have made more recistance”- 16 year old get free from rape accusation after having forced a 13 year old girl to have anal sex. She did want to have sex, just not anal sex and therefor should have been able to make the boy stop…

Second one: 16 year old freed from accusations of rape. The girl got shot by a soft airgun and forced to have sex. ”They where all in on the game” the court explains…

Third: ”He thought No meant Yes. Sentenced not guilty of rape”

Last one: ”The girl tried to out on her clothes and get away. ”She might have said no but that doesnt mean its rape” says the judge. ”The sex might have been against her will but if they didnt put her in a helpless state its not rape”


Nice isnt it? This is a big part of the rape culture. The last part is the attitude towards the victims. Something that is everyday life when it comes to rape in Sweden is to blame the victim. In this we also have things like ”well meaning” advice from the police to women to not drink, think about what they weare or not even go alone by taxi in the night. In the same time no advice is given to men in how not to rape…. In the summer a lot of rapes is blamed on the alcohol consumtion on festivals and bars. Women are frequently asked to think about how much they drink and to not end up as the only girl at an afterparty. No one tells te men to lessen te risk of rape by take it easy on the alcohol and not end up at an afterparty whit a lonely girl. No one tells the guys what to do because in a rape culture the women are expected to take responsibility for the mens sexuality. It offen get explained by the fact that it is the girl who get hurt so its in her interest to not get raped, like men dont have an interest in not hurting another human being….

That rape is viewed upon witch such discust is paradoxically abog part to why the rape culture excist. For once the view of rape as the most horrific crime makes it a valid treath towars women and a perfect way to punish someone or show power but putting them thru ”the worst crime”. The threath of sexual violence is something all women have had to learn to deal with in the everyday life, and it starts by learning as a kid that being raped is the worst thing that can happen and that we have to be aware of the risks. Second the view of rape as even worse than murder makes it mor or less impossible for anyone to admit that someone they know and love can be a rapist, or that themself have raped someone. Its so much easier to blame the victim than to accept that a friend, brother, lover or anyone else in their surroundings has commitet the wors crime. Because of that the myth about women accusing innocent guys of rape is spread everywhere. On a right wunged extremist site they claimed that a anonymous police had said that 8 out of 10 rape cases with an unknown rapist was fake accusations made so that the victim could get money. If its true that policeofficers think like that maybe that can explain a bit about why almost every case doesnt reatch a court, and even less cases lead to the offender being convicted….

IN Sweden most people know about what happened in the small town called Bjästa. Two young girls reported a guy for rape. He got convicted in both cases. Even though he was found guilty the whole town of Bjästa stood by his side and started hate campaigns towards the girls, wishing them dead, or ”raped for real”.  One of them had to move 500 km to another town to be left alone. Even if Bjästa was a bit extreme its not at all unusal with rape cases ending with the girl having to move from the town she lives in because of all the blame and hate she receives. The pictures is about vitimblaming, for example a girl that people say is lying about rape because she still hang out with boys and wears somewhat revealing clothes.


When a rape has occured its standard that rumors start to circulate about the girl who made the report, about how shes a whore, that she cant have been raped beacuse shes not acting lika a ”real victim” or that she just wants the atention. Those rumors are spread by girls as much as by boys who want to misscredit the girls story. Girls jump on this kind of rumors to get acceptance by the boys and also to give them self a fake kind of security that they are to smart to be raped.

When I repordet a sexual crime commited by a teacher was the reaction both in media, on the internet and locally that I was lying to get attention. It was so obvious to them all that i was lying because everyone knows how girls in highschool are… Amongs the students they started a hate campaign against me talking about how I had sex with teatchers to get higher grades. Im not looking for sympathy im only trying to show how normal those things are.

All of this is what rape culture is all about. To be against rape in theory has nothing to do with if rape culure are real or not, its all about how the victims are treated when a rape is reported. In todays society theres a long way to go, to put it mildley. Those men, and women, who still denies the existence of a rape culture  is part in how this can go on. They are almost equally responsible as the ones doing the rape and they should be ashamed. To deny the existence of a rape culture is to kick one the ones allready lying down: The victims of rape.

Vi lever i en våldtäktskultur

Det kanske känns lite tjatigt att jag börjar det nya året såhär med att nästan bara skriva om sexuella övergrepp. Deal with it, det är en fråga som aldrig kan diskuteras för mycket. Dessutom gäller det att passa på nu när så många män för en gångs skull helt frivilligt vill snacka om kvinnors situation. Att de flesta gärna skyller på andra är iof en helt annan femma men tja…vi måste ju börja nån stans antar jag.

Något som de flesta av oss kvinnor vet, men som män gärna ifrågasätter gång på gång är detta med att vi lever i en våldtäktskultur. Att i princip alla män vid en direkt fråga kommer ta avstånd från allt vad våldtäkt heter ses som ett ”bevis” på att våldtäkt inte alls är accepterat och att någon våldtäktskultur inte skulle finnas. Om vi skulle acceptera den retoriken som sann vill jag bara påpeka att det inte finns någon våldtäktskultur i tex Indien, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc heller. För även där är våldtäkt något som ses på med avsky och i flera länder resulterar i livstidsstraff eller offentlig piskning. Saken med en våldtäktskultur är inte hur samhället ser på våldtäkt i teorin, utan hur offren blir behandlande samt vad som ses som en våldtäkt.

Det hjälps ju föga att hata våldtäkter men samtidigt anse att kvinnor som beter sig på vissa vis, klär sig på vissa sätt eller umgås med vissa personer inte kan våldtas utan helt enkelt får vad de förtjänar. Liksom synen på att våldtäkter inom relationer aldrig är riktiga våldtäkter. Att kvinnor pga sin klädsel, tidigare beteende under dagen/kvällen eller beroende på vem hon anmält kan anses få skylla sig själv är något som det svenska samhället är genomsyrat av. Det syns i reaktioner på anmälda våldtäkter, i skämt, och givetvis i hur domstolarna dömer.


Vad tror ni, kommer dessa killar verkligen fatta gränsen för våldtäkt i en relation om de tror att sånt här beteende är okej? Att någon som sover i deras närhet automatiskt sagt ja till sex? Nej knappast. Detta är heller ingen ovanlig syn på sex i relationer och att kvinnor har en skyldighet att ”ställa upp för husfriden” är en åsikt som fortfarande är väl utbredd. Sex mot någons vilja är alltid våldtäkt, ändå kan till och med professionella inom vården ge kvinnor till råd att bita ihop och låta mannen få sitt fast hon inte vill.

När det kommer till domar kring våldtäkt är det nästan magiskt hur rättsväsendet gör krumbukter för att kunna ursäkta män från våldtäkt. Att kvinnan sagt nej, skrikit sig hes att hon inte vill, försökt komma loss osv kan fortfarande ge friande domar med hänvisning till att killen inte förstod, trodde det var lek eller att det ”bara är tjatsex, inte våldtäkt”. Här kommer ett litet axplock med exempel på friande domar.

Fint va? Detta är en stor del i en våldtäktskultur. Den sista biten är skuldbeläggande av offret. Något som är vardagsmat när det kommer till sexuella övergrepp i Sverige. Till sånt här hör också de ”välmenande råd” och varningar som bla polisen kommer med så gott som varje sommar kring hur kvinnor ska bete sig ute i det offentliga, samtidigt som inte restriktioner ges till män. Ofta tas det som exempel att alkohol påverkar risken för sexuella övergrepp under sommaren. Både offer och förövare är berusade och då sker övergrepp i parker, gruppvåldtäkter under efterfester osv. Här är det alltid kvinnorna som varnas om att de inte ska dricka för mycket, inte vara ensamma med män osv. Varför varnas aldrig männen att de bör ta det lugnt med drickat och inte vara själv med en ensam kvinna så de låter bli att våldta? Nej, för att i en våldtäktskultur förväntas kvinnorna ta ansvar för männens beteenden. Ofta med ursäkten att det ju är kvinnan som far illa och därför bör det vara i hennes intresse att inte skadas. För det är ju inte i mäns intresse att inte skada kvinnor….

Att sexualbrott ses på med sådan avsky bidrar också paradoxalt nog till den våldtäktskultur vi lever i. Dels gör synen på våldtäkt att våldtäkt ses om en rimlig utväg för att visa makt och använda för att kränka någon maximalt. Det används också som ett ständigt hot mot kvinnor, bla i media genom att skriva hur kvinnor med ”fel” åsikter bör våldtas. Hotet om sexuellt våld är en vardag alla kvinnor fått lära sig att ta hänsyn till, och det börjar i snacket om våldtäkt som det värsta av brott som vi måste akta oss för. Vidare gör synen på våldtäkt att ingen frivilligt kommer tro att någon de känner faktiskt våldtagit någon annan. Då är det betydligt lättare att skambelägga och ge sig på offret som anmält än att se att offret faktiskt kan tala sanning. I detta sprids myten om att kvinnor systematiskt skulle ljuga om våldtäkter. I en artikel på en högerextrem sida påstods tex att 8 av 10 våldtäkter där förövaren inte kunde pekas ut direkt var falska anmälningar. Enligt ”anonym källa hos polisen”. Om nu poliser verkligen tror detta så kan det ju iof förklara lite kring varför så få anmälningar leder till åtal, än mindre till fällande dom….

De flesta känner till det som hände i den lilla orten Bjästa där ett helt samhälle valde att hota, förfölja och hata på två unga tjejer som anmält en kille för våldtäkt. Att han fälldes för brotten hindrade inte hatet mot tjejerna, en av dem fick flytta 50 mil bort för att komma undan från förföljelsen. Även om Bjästa var aningen mer extremt än  normalt så är det inte något unikt att tjejer skammas, hotas och hatas så pass att de tvingas lämna orten de bodde i.

När en våldtäkt ägt rum är det standard att rykten startar om tjejen som anmält, att hon är en hora, att hon inte kan ha våldtagits eftersom hon fortfarande umgås med killar, eller att hon bara hittar på för att få uppmärksamhet. Dessa rykten sprids lika mycket av tjejer som av killar som vill underminera den som anmält. Att tjejer hakar på denna form av ryktesspridning beror dels på att de söker acceptans hos killar, dels att de skapar en trygghet hos sig själva att just de aldrig kommer utsättas för de kommer inte vara dumma nog att hamna i ”fel” situation. En falsk trygghet minst sagt.

Såhär bla blev reaktionerna på det sexuella övergrepp jag själv anmälde efter vad som idag hade klassats som en våldtäkt av en lärare.

Det är så självklart att jag ljög för alla vet ju hur tjejer i gymnasiet beter sig mot lärare…. Liknande saker sades i media och även jag utsattes för en smutskastningskampanj bland eleverna i skolan jag gick. Jag söker inte sympatier här, utan jag vill bara visa att detta sker, och det är vanligt.

Det är detta som är en våldtäktskultur. Att fördöma våldtäkt i teorin har inte ett skit att göra med om våldtäktskultur finns eller ej, utan allt handlar om hur offren faktiskt behandlas när en våldtäkt ägt rum. I dagens samhälle är det, milt uttryckt, under all kritik. De män och kvinnor som förnekar denna situation, som förnekar att en våldtäktskultur finns och förnekar att kvinnor ses som fritt fram för män att nyttja efter eget tycke är en del i att detta kan fortsätta. De bär nästan lika stort ansvar som männen som våldtar, och de borde skämmas. Att förneka våldtäktskulturen är att sparka på offren.

De som bryr sig mest om Köln bryr sig minst om offren.

Cirkusen runt händelserna i Köln har dragit igång rejält. Trots att media skrev om det hela kort tid efter att Polisen i Köln gått ut med vad som hänt hävdas det att händelsen mörkas. Nu har Sverige fått sitt egna Köln. Stockholms polisen har gått ut med att det varit liknande övergrepp under ungdomsfestivalen ”We are Stockholm”. Enligt en polis, som även låtit sig intervjuas av SD stödda ”Nyheter idag”, beror detta på att media förvränger information och att polisen inte vill sprida info som gynnar ”främlingsfientliga krafter”. Jag vet inte om det stämmer, oavsett varför de inte tog upp händelserna är det såklart inte bra, men att media skulle mörka brottslighet för att skydda personer med ”icke svenskt ursprung” är bara lögn.

Allt detta har såklart satt fart på de väldigt selektiva kvinnokämparna. Igen och ingen frågas det ”Var ÄR feministerna nu då?”, för tydligen är inga fördömanden starka nog. Händelserna tas som slagträ i debatten om invandring och män skriver om att det får vara nog, att vi måste skydda ”våra kvinnor”. Denna ilska och vurm för kvinnornas säkerhet är dock ytterst selektiv. Faktiskt så selektiv att det inte handlar om offren öht, enbart om att få hata på invandrare. Så selektiv att det inte krävs mer än att en svensk kvinna skriver en artikel om att detta är ett generellt problem med män för att kommentarerna från svenska vita män (de där med så fin kvinnosyn) ska se ut såhär (Bild via ”Allt som Jack Werner rör vid”)


Så mycket för att bry sig om kvinnors säkerhet och att hata våldtäkter… Möjligen tycker de sig vara så fina fina män med en så fin kvinnosyn eftersom de ju inte vill våldta själva, de bara önskar att 100 invandrade (muslimer/svarta får vi förmoda) män ska göra det… Så de liksom sen kan skylla på att det var de männens kvinnosyn som var problemet, inte att en massa svenska män satt och hetsade om hur mycket hon förtjänade våldtäkt. (För att vara övertydlig, hade hon verkligen blivit våldtagen som straff är problemet kvinnosynen hos de som våldtog henne och vidren som hetsar om att det är vad hon förtjänar.)

De som hetsar mest om Köln, om hur invandringen är problemet och invandrarmän från arabvärlden eller Afrika de som är farliga skiter egentligen fullständigt i offer för sexuella övergrepp. Offren ges bara en plats när de kan användas som slagträ för att hata på andra, annars är de helt ointressanta. Samma som nu r upprörda över händelsen i Köln kan med lätthet anklaga kvinnor för att ljuga när de pekar ut svenska vita män som förövare, för sånt gör ju inte svenska män… Här kan vi snacka genuint kvinnohat, som tom lyckas smyga sig in i feministiska rum.

Varje dag anmäls ca 46 sexuella övergrepp, varav ungefär hälften är våldtäkt eller våldtäktsförsök. Enligt BRÅ/Polisens uppskattningar begås i själva verket ca 400 sexualbrott om dagen. Ungefär 76.000 kvinnor utsätts för sexualbrott under ett år, hur många brott dessa blir i realiteten är svårt att säga eftersom varje kvinna kan ha utsatts flera gånger. Majoriteten av förövarna är nordiska män (främst svenskar). Detta är inga enstaka händelser, inga extremfall. Det är vardag.

Hotet att utsättas för sexualbrott finns alltid där från män, såväl nära vänner, partners eller totala främlingar utgör ett hot. Att leva med detta ständiga hot är något vi kvinnor fått lära oss hantera sedan barnsben. Vi ska inte klä oss för utmanande, inte gå på fel gator, inte befinna oss i fel bostadsområden, vara försiktig när vi tar en taxi hem på kvällen från krogen osv osv osv. För män att inse hur enormt begränsat kvinnors livsutrymmen är, är ingen enkel uppgift. När det dessutom inte bara är ”de andra” som upplevs som ett hot väljer många män att istället slå ifrån sig och bli arga.

Kvinnan som inte ”tar hand om sig” får veta att hon var naiv och oförsiktig om hon utsätts för övergrepp. Kvinnan som erkänner att hon är otrygg runt män, speciellt män i grupp, får skäll för att dra alla män över samma kam. (Bild från Elin Lucassi)


Ska vi nu faktiskt bry oss om offren för mäns sexuella övergrepp måste vi bry oss om alla offer, att utsättas för övergrepp av svenska vita män gör inte mindre ont, att utsättas av personer som inte har svensk härkomst gör det inte till ett värre brott. De män och kvinnor som vill lära ut en bra kvinnosyn till nyanlända invandrare bryr sig inte om offren i första hand, utan om att få peka ut vissa grupper som värre än andra.

Jag har pratat om närhetsprincipen förr, dvs hur människor tenderar att bry sig mer om personer som liknar dem och vars bakgrund de tror sig kunna känna igen sig i även om de bor i olika länder. Närhetsprincipen har en annan sida också, den där förövare som påminner om en själv lättare ursäktas. Det är enklare att se en person som varken till ytan eller kultur liknar en själv och säga att ”Ja, klart han är skyldig, se på bevisen!”. En person som däremot ser ut som en själv, ens förälder eller syskon… Där är det inte lika enkelt. Istället blir det lättare att skylla på annat, leta förmildrande omständigheter eller att lägga skulden på offret. ”De var ju fulla”, ”Han trodde det var BDSM”, ”Hon sa faktiskt inte nej även om hon gjorde motstånd”… Exemplen är många på hur svenska förövare ursäktas igen och igen av rättsväsendet, av omgivningen. Av de vänner som högt skanderat att de aldrig kommer acceptera våldtäktsmän i deras bekantskap.. För om de erkänner att dessa personer är brottslingar måste de också erkänna att brottslingar kan vara vita svenskar också, de kan även någon en tycker om. Detta är speciellt svårt i sexualbrott på grund av den generella bilden av sexualbrott som det värsta av alla brott som finns.


Svenska män vill behålla bilden av sig själva som hyvens killar. Att deras tafs på krogen, opåkallade närhet eller kränkande kommentarer inte är okej vill de sällan erkänna. ”Det är ju bara skämt”. Att kvinnor säger att de faktiskt är rädda för dem gör dem förbannade, för det går emot deras bild som ”schysta snubbar”. De vill helt enkelt få peka ut ”de andra” som problemet, flytta fokus och slippa se den del de själva utgör i problemet. De kvinnor som försvarar svenska män och pekar ut ”de andra” som problemet vill invagga sig i någon form av trygghet. Att männen de har runt sig i alla fall inte kommer göra dem illa. Kanske har de rätt, kanske inte. Klart står iallafall att om de skulle utsättas för övergrepp av en svensk man kommer de ha betydligt svårare att bli trodd än om förövaren är invandrare från icke nordeuropeiska länder.

Givetvis finns det undantag bland svenska män, som ser problemen och erkänner dem. Erkänner den våldtäktskultur vi lever i. De får ändå leva med att kvinnor behandlar dem med viss skepsis, att vi inte omgående öppnar våra armar och vågar lita på att just Du kommer vara en kille som är schyst på riktigt.

Alla män bär ansvar för den våldtäktskultur vi lever i. I den struktur som gör att kvinnor inte kan vara trygga i offentliga rum. Alla män som förgriper sig på kvinnor borde straffas, oavsett varifrån de kommer. För den som bryr sig om offren är alla brott lika allvarliga, oavsett vem som gjort dem, och en kämpar mot sexuella övergrepp var det än sker, inte bara när förövarna kan användas som exempel i rasistisk retorik.

Kommer vi någonsin att mötas?

Vet män att många kvinnors första
reaktion på övergreppen i Köln inte är
förvåning utan igenkänning?

Vi träffas. Dagligen. Hela tiden. På jobbet. I skolan. På gatan. I sporthallen. På krogen. I affären. På middagar hos varandra. I trapphuset. På släktträffarna. I mataffären. På nätet. I föreningslivet. På bussen. I sängkammaren.
Kommer vi någonsin att mötas..?

Vi lever i samma värld, i samma land, i samma samhälle. Och ändå på helt olika planeter. Åtminstone känns avståndet så. Så obegripligt långt ifrån varandra.
Vi lever i samma värld, men ändå i olika verkligheter. Vi pratar samma språk. Jag ser det. Du ser det. Och ändå kan vi inte prata om det.

När du och jag läser samma artikel läser vi två helt olika budskap. Jag reagerar med igenkänning. Du reagerar med oförståelse. Jag reagerar med fruktan på din oförståelse. Du reagerar med ilska på min igenkänning. Jag ifrågasätter din ilska. Du ifrågasätter min upplevelse.

Du säger att du läst och förstått. Jag säger att jag läst och förstått. Jag försöker förstå vad du läser och försöker förklara hur jag läser. Du försöker förklara hur jag läser och hur jag inte förstår.

Jag öppnar upp mitt innersta, för att du ska förstå den sorg och smärta jag bär med mig genom livet. Mina begränsningar av att vara den jag är. Du säger att jag överreagerar, att jag är överkänslig. Du förminskar och förlöjligar min upplevelse av verkligheten. Jag säger att du underreagerar, att du är underkänslig. Du blir kränkt, för att jag inte förstår hur överkänslig jag är, hur fel jag känner, hur fräck jag är som får dig att känna dig kränkt.


När vi båda är fem år vill du ”knulla” med mig i kuddrummet på dagis. Jag vet inte vad det är, men du säger att jag ska ta av mig mina trosor. Du tar också av dig, säger att jag ska ligga under dig och du ska ligga på mig. Jag har lärt mig att du bestämmer, för annars blir du arg och kanske slåss, så jag gör det. Du lägger dig på mig och dunkar ditt underliv hårt mot mitt, så att det gör ont. När personalen kommer säger de att vi ska sluta, att vi ska klä på oss och att du ska springa och leka någon annanstans. Jag klär på mig och blir ledd till pysselbordet. Dagen efter, när jag gungar på gården, kommer du och dina kompisar och kallar mig för ”knullunge” och skrattar. När ni går – tillsammans – för att leka krig, blir jag ensam kvar med min skam.

När jag är 11 år tränger du och dina kompisar in mig på skolans toalett och tar på de där ömma knopparna som är mina bröst. Hårt tar ni. Och skrattar. Och hejar på varandra. När personalen kommer säger de att ni ska springa och leka någon annanstans. Till mig säger de att jag inte ska bry mig om det, att ni bara skojar och förmodligen är förtjusta i mig, att jag ska ta det som en komplimang. Och jag blir ensam kvar med den tysta smärtan i både bröst och själ, för jag kan inte tala om den med någon. Jag har lärt mig att ingen kommer att höra vad jag säger.

När jag är fjorton blir jag full för första gången. Du är också full. Du kysser mig och jag kysser tillbaka. Det är spännande, pirrigt och det känns bra att du har valt just mig att ge din uppmärksamhet. Jag tänker att jag också är kär i dig. Efteråt har jag lärt mig, att min kyss var mitt tysta medgivande till att du skulle få ta på min kropp (fast jag säger nej), att du skulle få stoppa ner handen innanför mina trosor (fast jag säger nej), knäppa upp mina byxor (fast jag säger nej), ta av mig min tröja (fast jag säger nej) och tillfredsställa dig med mig (när jag inte längre orkar säga nej). Och att jag inte skulle bli tillfredsställd, utan bara finnas till för att tillfredsställa dina behov. Mina vänner visar förståelse, men bakom min rygg kallar de mig för “slampa”. De har precis som jag – och du – lärt sig hur världen är beskaffad. Den där första gången lär jag mig, att min kropp är till för din sexuella njutning, inte för min och att sådan är världsordningen. Jag har dock ännu inga ord för det.

När jag är sjutton kommer jag över till dig för att lyssna på musik. När du utan förvarning trycker ner mig på sängen, flåsande skrattar att jag ju kan försöka döda dig med den kulspetspenna du räcker mig, i fall jag inte ställer upp på det du vill göra, ser jag i dina ögon att du har slutat se mig för den jag är, slutat höra det jag säger dig, slutat känna. Jag känner din kropps muskulöst målmedvetna styrka – och stänger av. Jag har för länge sedan lärt mig, att jag inte har någon talan, att mitt liv och min hälsa hänger på att jag inte retar upp dig, utan gör som du vill.

Jag har, precis som du, lärt mig att du har rättigheter, som jag inte har. Jag har lärt mig att du har makt, som jag inte har. Som du inte reflekterar över för att den är så självklar, men som jag konstant måste förhålla mig till varje sekund av mitt liv, utan att alltid vara medveten om det. Och jag har ännu inga ord för det.
När jag berättar för de vuxna vad du har gjort med mig, då frågar de varför jag ens varit hemma hos dig, varför jag inte försökte komma loss, varför jag bara hade ett linne och ett par korta shorts på mig. Hur jag kunde vara så tanklös. Och jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och naiv. Jag förstår att skulden är min.


När jag är 25 kommer du fram till mig och min bästa kompis på dansgolvet, ställer dig bakom mig och börjar gnida ditt underliv mot mig. När jag flyttar på mig, för att markera att jag inte vill att du gör så, följer du efter. Och fortsätter. Du viskar i mitt öra att jag är så jävla het och vad du vill göra med min kropp. Jag flyttar mig igen, ler och försöker på ett trevligt sätt tala om för dig att jag vill vara ifred. Då talar du om för mig att jag är en ”teaser” för att jag dansat sexigt och lockat dig, att jag är ett fult och äckligt jävla luder, som ingen ändå vill ha. Och jag får bekräftat att sådan är världsordningen. Och fastän jag har orden nu, vågar jag inte formulera dem. Jag vet att jag ska förväntas bära skulden. Jag vill inte vara besvärlig.

När jag är 33 är vi på en fest. Jag dansar med någon som inte är du. Du kommer fram och börjar bråka och säger till den jag dansar med att den ska ge fan i mig, för att jag är din. Efteråt talar du om för mig att jag beter mig som en hora. Jag vet att sådan är världsordningen. Jag vet att jag förväntas bära skulden. “Jag borde inte ha…” Jag har dock börjat fundera över ”varför?”

När jag är 37 klagar du på att jag inte vill ha sex längre. När jag försöker förklara att jag behöver känna mig omtyckt och bekräftad för den jag är för att känna lust, och inte har lust att ”ställa upp”, anklagar du mig för att ha blivit sexuellt rigid och asexuell. Jag känner att jag kanske har blivit det, att det är jag som är ”fel”, att de tankar om orättvisa jag känner är en överreaktion, som jag måste hantera och ta ansvar för.

När jag är 42 träffar jag dig på nätet. Du verkar trevlig, intressant och vi börjar prata med varandra. En dag ber du mig skicka en nakenbild av mig själv. När jag säger att jag inte vill, säger du att jag är tråkig, pryd och ointressant. Du slutar att höra av dig. Jag vill inte åter bli lämnad med en känsla av att jag har gjort något fel och jag har ju sett fina saker hos dig jag vill hitta tillbaka till, försöker få en förklaring, försöker förklara, men du ber mig sluta höra av mig, för vi vill tydligen inte samma saker… Jag vet att detta är världsordningen, men den gör mig arg. Min ilska förväntas jag dock hålla för mig själv. Det vet jag också.

När jag är 45 ber du mig åter om en nakenbild, för att du är kåt. Jag svarar med att skicka en bild på en skivad banan. Du anklagar mig för att ha blivit så jävla arg av mig, en sådan jävla rabiat feminist. Jag raderar dig från min kontaktlista på telefonen. Jag tar bort dig från min vänlista och blockar dig på sociala medier. Du går obekymrat vidare i livet. Jag blir kvar med den ständigt kvardröjande känslan att jag har gjort något fel. Att jag borde ha ställt upp. Att jag överdrivit mina känslor. Jag ältar dem, mina överdrivna känslor, men blir inte av med dem.

När jag är 47 har jag levt ett liv. Jag har haft många, många möten. Jag har på olika platser, i olika sammanhang mött mängder av människor som är som jag, som tänker som jag, som förstår varifrån jag kommer, hur min resa sett ut, vilka erfarenheter jag gjort – för de kommer från samma platser, har gjort samma resa och har likadana erfarenheter. Och de har alla fått samma bemötande. Att skulden är deras. Att deras tystnad är förväntad. Att deras röst kommer att bestraffas.


Kommer vi någonsin mötas, du och jag?

Jag har ägnat mitt liv åt att försöka möta dig, förstå hur du vill ha det – förstå hur du vill ha mig. Jag har låtit dig använda min kropp, jag har gett dig min omtanke, min förståelse, min kärlek. Mitt omdöme och sunda förnuft. Du har fått komma in i min själ och ta de bitar av den som passat dig. Under hela mitt liv har jag fått lära mig hur jag ska ge dig så mycket som möjligt av mig själv och begära intet tillbaka, men bli glad och tacksam för den uppmärksamhet du trots allt velat ge mig i form av att värdera mig utifrån mina fysiska attribut, min tacksamhet, min förmåga att stå tillbaka, min förmåga att älska och vilja ge.

Nu är jag trött. På givandet. På dina kränkta känslor när jag säger att min undergivenhet har nått vägs ände. På din upprördhet över att jag slutat vara tyst och tar plats där du är van att få breda ut dig. På ditt hat, när jag uttrycker att jag har fått nog.
Vi har träffats. Jag hälsade artigt och tillmötesgående, som jag fått lära mig. Du ignorerade mig, med förakt, som du fått lära dig.

Kommer vi någonsin att mötas..?

Skrivet av Ewa F.