Kategoriarkiv: Feminismen

Myten om kvinnans ständiga underordning

Som feminist är jag fullt medveten om att en av grundpelarna i feminismen är att se kvinnor som underordnade männen, gärna att män alltid står över kvinnor och förtrycker kvinnor. Finns många kända feministiska bloggare som hårt driver denna tes. Jag håller inte med om den. Jag anser att det är en myt att kvinnan både i nutid och historisk skulle vara underlägsen mannen och medvetet förtryckt av män som grupp. Tvärt om anser jag att kvinnor och män både nu och historiskt varit lika förtryckta, och jag tänkte här förklara hur jag kommit fram till min ståndpunkt i detta. Nej, jag tror inte att vi är jämställda, eller att vi lever i ett matriarkat. Jag är och förblir feminist och jag tror på patriarkatet. Verkar det som motsägelser? Ja kanske. Förhoppningsvis förstår du mina tankar efter detta.

Jag börjar historiskt. Vem är det som skrivit historien? Från vems perspektiv utgår historien och vilka ideal återspeglas i dessa historieskrivningar? Jo den vita, västerländska och rika klassen (både män och kvinnor). Detta är väldigt viktigt att ha i beaktande när en läser historiska skildringar om hur det var förr i tiden.

Vi kan börja riktigt långt bakåt, innan människan blev bofast. Ofta beskrivs denna tid som en tid där kvinnor fick gå runt nära de tillfälliga boområdena, samla rötter och bär medan männen jagade. Deras sexualitet har skildras i många romaner ex Grottbjörnens folk som något som skett i form av våldtäkter. Det har helt enkelt varit ”självklart” att kvinnorna inte hade rättigheter. Hur det verkligen var kan vi inte veta, det vi kan veta är dock att det finns hittade gravar med skelett från kvinnor omgivna av jaktvapen och annat som jägare har god nytta av. Vi vet att på grottmålningar har kvinnliga figurer återfunnits avbildade som gudar, och vad som tolkats som hövdingar eller visa personer. Saker som tyder på att kvinnor jagade precis som män och hade högt uppsatta positioner i de dåvarande mänskliga samhällena.

När vi blev bofasta och började äga mark på ett annat sätt utvecklades de första tecknen på ett patriarkat. Tätt sammankopplat med ägande och kapitalism. Med ägandet började också historien skrivas ner och vidarebefordras av de rika med makten. Oavsett kultur vi ser till nu är det till största majoritet män som har makt och kontroll. Men betyder verkligen det att män som grupp har makten över kvinnorna? För mig är svaret nej. Den lilla klick män som haft makten har också sett konkurrens inte bara i kvinnorna utan i de andra männen. För dem att behålla sin makt kräver att de också trycker ner andra män. Detta har gjorts genom att sätta upp patriarkala spelregler, där en mansroll upprättas som ytterst få män kan leva upp till och där straffet för de män som inte lyckas är hårt. Exempelvis var det förr inte alls ovanligt att en man som inte gifte sig och skaffade barn (fertilitet var ett stort bevis på sin manlighet) blev av med hela sitt arv och många gånger kunde det sluta med att mannen stod utan något alls, hamnade på gatan och blev bland de lägst stående.

När feminismens kamp och historia beskrivs glöms ofta både etnicitet, funktionalitet och klass för att inte tala om hbtqfrågorna bort. Vilka var det som startade den feministiska rörelsen? Jo rika kvinnor som var less på att vara hemma. Detta ger ett kamparv där kvinnors rätt till utbildning, arbete och rätt att vara politiskt engagerade ses som bland de viktigaste saker som uppnåtts. Däremot tänker rätt få på att det i arbetarklassen redan var så att både män och kvinnor arbetade och alltid har arbetat, där har det inte funnits ekonomisk möjlighet att ha kvinnan hemma för att sköta barnen och delar av hushållet, det har varit av högsta vikt att kvinnorna också arbetat och ofta har arbetet varit hårt. När det kommer till utbildning var det också något som den högre samhällsklassen hade rätt till, och rika kvinnor hade en längre utbildning än fattiga män. För fattiga slutade skolan för både kvinnor och män ofta redan i det som idag skulle motsvara åk 6, sen behövdes deras krafter i hem och arbete. Rika kvinnor kunde gå i kvinnoskola upp till motsvarande gymnasieutbildning där de förvisso fick långt ifrån den utbildning rika män fick men ändå en enorm bit över den utbildning den största majoriteten fick.

Att det förekommit mycket hemska beteenden mot kvinnor förnekar jag inte, men i allt det har udden även riktats mot männen. Det är personerna med makt som agerat och de har haft ett syfte i sitt agerande som sällan haft med kön att göra. Ett exempel är häxjakten i Sverige som ofta lyfts som ett exempel på rent kvinnohat. Bara det att det avrättades nästan lika många män som trollkarlar och under denna period var häxavrättningar bara tredje största ”brottet” folk avrättades för. De två vanligaste var män som påstods haft sex med andra män alt med djur. Att häxavrättningarna fått sådant fokus beror alltså inte på att det var synnerligen många som avrättades utan mer att det fascinerat historiker vilket fäste häxrädslan fick hos arbetarklassen, och vilken snabb spridning den hade.

Vi kan ta några fler exempel när jag ändå håller på: Prostitution ses som det yttersta tecknet på hur män härskar över just kvinnor. Hur många vet att det är lika vanligt med prostituerade män och att män ofta debuterar som sexsäljare i yngre åldrar? Få, för det talas det inte om. Varför? För att kvinnorna ses som ofrivilliga offer, medan männen anses välja detta fritt. Att prostitution dessutom slår hårdast mot en väldigt specifik grupp nämns så gott som aldrig i feministiska sammanhang. Vilken grupp? Transpersoner. De är absolut mest utsatt för våld och tom död samtidigt som de är mest överrepresenterade inom prostitutionen. Dock totalt osynliggjorda.

Eller vad sägs om rösträtten? Allmän rösträtt har i de flesta länder kommit samtidigt för kvinnor och män, i Sverige hade kvinnor allmän rösträtt först medan männens rösträtt ytterligare några år var villkorad (den som inte gjorde väpnad tjänst inom försvarsmakten fick inte rösta).

Vi kan också dra in etnicitet i det hela: När svarta förslavades i USA var en av orsakerna till varför de ansågs lägre stående att kvinnorna hade samma rätt att leva ut sin sexualitet som männen. Vita kvinnor som ville utmana anammade lite av de svarta kvinnornas frigjorda sexualitet samtidigt som de ändå såg ner på dem för att de inte var kristligt kyska. Här kommer vi förövrigt in på ännu en aspekt i det hela nämligen det att patriarkatet inte fått kraft utan att kvinnor själva bidragit. För hur provocerande det än kan låta: Kvinnor har genom tiderna själva bidragit till, upprätthållit och faktiskt gillat att leva i ett patriarkat. De reformer som gjorts för ökad frihet för kvinnor har oftast gjorts mot majoriteten av kvinnors egna önskemål. Detta gör inte att reformerna varit dåliga, givetvis har det varit bra, men det går inte att skylla patriarkatet helt på männen.

Patriarkatet är ett utslag av kapitalismen, det slår lika hårt mot kvinnor som män men på olika sätt. Patriarkatets utformning gör att vi ser mest män i toppen för kvinnor har svårare att få en ekonomisk, ägande och politisk makt, men å andra sidan ser vi också absolut mest män på botten, för de får betydligt mindre hjälp att ta sig upp. En man som inte lever upp till mansidealet fråntas sin rätt att vara just man, både från män och kvinnor. Så hur kan jag ändå påstå att det finns ett patriarkat? Jo för att saker som kodas som manligt värderas högre. Männen i sig gör det inte, men egenskaper som skapar en mansroll gör det, en roll män inte är menade att kunna leva upp till mer än i undantag, men ämnad att få alla att sträva efter eftersom vinsten är makt och status. Att fler män återfinns i toppen gör dock ändå inte att gruppen män förtrycket gruppen kvinnor, i patriarkatet bidrar alla till förtrycket av alla, men maktfördelningen går inte att se utan att även se klass, etnicitet osv.

Jag är fullt medveten om att detta kan tolkas som ett ”män männen dååå” inlägg, att jag hjälper män att ta på en offerkofta och vägra se de privilegier de har. Så är det inte. Jag tycker inte synd om männen, å de borde se de fördelar de får i samhället. Däremot anser jag att kvinnor också borde se sina fördelar de får i samhället. Varken män eller kvinnor är viljelösa offer oförmögna att påverka sina liv. Tyvärr utmålas kvinnor allt för ofta av feminismen som enbart offer för omständigheter, utan minsta egna ansvar för sina liv där allt skylls på mäns förtryck. Vi måste se våra styrkor, oavsett könsidentitet för hur ska vi kunna befria någon alls från förtryck om vi lär oss att vi inte har makten att bryta oss loss?

Vi kan inte tiga oss ur ett förtryckande system.

”Får jag be som största, möjliga, tyssssssssstnaaaad. Svensk politik skall nu ge sig på ett dödsföraktande trick aldrig tidigare skådat.Utan livlinor och säkerhetsnät skall Svensk politik göra en trippel saltomotar med dubbel skruv och genom detta fantastiska trick bota alla orättvisor och förtryck! Detta trick kräver stor koncentration och vi kan tyvärr inte tillåta störande moment som prasslande papper eller påpekande att någon grupp glömts bort. Så jag ber er igen, kan jag få största, möjliga, tyyyyssssstnaaaad.”

Ja ungefär såhär känns det i den politiska debatten ibland. Vi ska lösa alla problem som leder till förtryck av människor men vi ska absolut inte prata om problemen. Speciellt skall vi inte prata om grupperna som drabbas av förtrycket för då sysslar vi med något fult som kallas: Identitetspolitik. Detta hemska som får politiker att i alla fall mentalt rynka på nästan och känna lite avsmak. Hur kan någon frivilligt peka ut sig som tillhörande en förtryckt grupp? Så fasansfullt, så vedervärdigt, så onödigt! Artikel på artikel skrivs om identitetspolitikens faror, hur vi bygger det vi och dem tänk vi vill motarbeta, hur de som talar om utsatta grupper visar att dessa grupper finns och bör särbehandlas. Ja är det inte till och med så att det kanske är vi själva som skapar förtrycker genom att prata om det? Vi som liksom ser problem och fel i allt och skapar ett förtryck mot oss själva genom att gå och störa oss på dessa saker som egentligen inte är så farliga? Kan det kanske vara så att vi själva tvingar fram förtrycket genom att bete oss på ett visst sätt så att det lockar fram knepiga kommentarer och diskriminering? Å låt oss inte ens gå in på det här med separatistiska forum, där bara vissa grupper är tillåtna. Hur har vi mage att säga att någon inte får vara med för att de inte behövt möta vissa fördomar? Det är ju inte annat än diskriminering, censur, offerkoftor hela bunten! (Speciellt om vi ska tro på Hanne Kjöller som satte kaffet i halsen totalt över forumet Rummets existens)

Nä, givetvis fungerar det inte på detta sättet. För att kunna beskriva ett förtryck måste det såklart få en definition. I definitionen ingår vilka som drabbas och hur. Sen kan vi börja se på hur det kan motverkas för nu vet vi vilka som drabbas och hur. Ta rasism: Vi kan inte motverka rasism om vi inte erkänner att det finns och skapar offer. Om vi erkänner att det existerar måste vi också få begrepp för förtrycket för att bättre kunna beskriva det, hur det fungerar, vad finns det för mekanismer? För att kunna göra skillnad på de som drabbas och de som inte drabbas behövs också begrepp, därför används oftast rasifierad vs vita som begrepp för att beskriva de sociala konstruktioner som ger oss rasism. Det är inte begreppen, orden på förtrycket som skapar ett vi och dem tänk. Tänket finns redan där, vad som görs är att sätta ord på det, visa dess existens.

Vi vet ju att många förtryck runt om i världen krossats allt efter som, men har det någonsin skett utan att de som drabbats satt ord på förtrycket, satt ord på gruppen som förtrycks och ord för de som förtrycker? Nej det har det inte. I tystnaden bor förtryckets makt. Så länge folk är tysta har förtrycket kontrollen, kan trycka ner och styra. I samma sekund som de förtrycka höjer sin röst tappar förtrycket i makt. Trollet kommer ut i solen och kan börja spricka. Genom att inte tillåtas sätta ord på det som trycker ner oss bibehålls alltså makten över oss. Därför tar det emot för vita att rasifierade sätter ord på sin kamp själva, tar makten ifrån dem att styra över deras liv. Därför motsätter sig cispersoner när transpersoner sätter ord på sin vardag, sitt förtryck och börjar ställa förtryckarna till svars. De vill ha sin makt intakt. Därför klagar politiker när gräsrötterna höjer sina röster och påminner om att det faktiskt är vi som är de som ska bestämma, de sitter där de sitter för att vi valt dem, de jobbar för oss inte tvärt om. Därför försöker de att flytta fokuset, kritisera oss för identitetspolitik som krossar kampen. Härska genom att söndra.

Om vi börjar förneka oss själva rätten att sätta ord på det som drabbar oss ger vi över makten till andra. Om andra får oss att tystna ”för kampens skull”, vem gynnas då av kampen? De som fortsätter höras i den och ta plats, eller vi som får stå tysta för att inte splittra den?

Nej, vi måste fortsätta höras, fortsätta splittra kampen för vore kampen redan inkluderande skulle den inte splittras av att vi höjer våra röster. Skrev denna liknelse i en grupp ang att inte sätta namn på olika grupper och därmed ”skapa” ett vi och dem tänk: Hur förklarar du färgen gul i förhållande till färgen röd om du inte får säga ordet gul men heller inga andra ord som symboliserar färgen gul?

Jag lämnar er med den tanken och uppmaningen att fortsätta höras, fortsätta kämpa och aldrig tystas!

 

(Just ja, påminner om att jag finns på facebook där delas sådant som inte alltid kommer med på bloggen så håll koll där också 🙂

 

 

 

När alla ska med får ingen plats.

Som feminist finns det tyvärr ganska få kända feministiska profiler att ha som förebilder. Detta gör att de få som finns ges nästan en helgonstatus, se tex personglorifieringen av Gudrun Schyman som gått så långt att det ibland glöms bort att F! består av fler än henne. Samtidigt leder det också till ett behov av att lyfta och göra feministiska ikoner av kvinnor som på något sätt bedöms som starka och/eller framgångsrika, oavsett vad de egentligen har för åsikter.

Ett exempel på detta är hur Margaret Thatcher har lyfts av många feminister som en förebild och ikon. Thatcher förde en politik som var allt annat än gynnsam för någon, men speciellt inte för kvinnor. Hon var allt annat än feministisk men för att hon var framstående inom en mansdominerad värld (politiken) ses hon ändå som någon värd att se upp till. Ett annat exempel är Isabella ”BlondinBella” Löwengrip. Eftersom hon lyckats göra sig ett namn och tagit plats i företagsvärlden vill många tillskriva henne en feministisk profil, det har tom myntats ett begrepp för hennes åsikter: ”Blondinbella feminism”. Isabella själv har gång på gång sagt att hon inte är  feminist, att hon tar avstånd från feminismen och inte vill förknippas med den på något sätt. Hon skriver en del om att öka självförtroendet hos unga tjejer, men alla råd spelar patriarkatet rätt i händerna vilket knappast hjälper den feministiska kampen framåt.

Med starka och framgångsrika menas dessutom ofta kvinnor som gjort karriär i en annars mansdominerad värld, eller innehar ett kändisskap (ev båda delarna). Vad ger detta egentligen för intryck till alla kvinnor som kämpar och sliter inom kvinnodominerade yrken? Kan inte en sjuksköterska tex vara stark och värd att uppmärksammas som en feministisk inspiration?

Att tillskriva icke feminister feministiska åsikter för att kunna göra dem till ikoner är ett problem. Ett annat problem är när ”jag är feminist” är allt som krävs för att inkluderas. Vad en kallar sig ses som viktigare än vad en faktiskt gör för den feministiska kampen. Att kalla sig feminist har blivit lite av ett modeord samtidigt som de som faktiskt arbetar med en feministisk kamp utmålas som extrema. Fredrik Reinfeld kallar sig feminist trots att det parti han företräder har gjort många reformer som slagit hårdast mot kvinnor. Till och med SD kallar sig feminister som ett sätt att få en mer rumsren profil. Alla vill vara feminisiter men få vill göra feminism.

I bristen på vettiga förebilder är också feminismen som rörelse redo att se förbi problematiska åsikter för att kunna inkludera någon i kampen. Tex under Nordiskt forum där transexkluderande och transfoba talare bjöds in för ”de har ju bra åsikter i övrigt”. Istället för att göra feminismen till en trygg plattform och kamp för alla som kämpar för jämställdhet blir det viktigaste att få med så många som möjligt. Den feministiska rörelsen har hamnat i att sätta kvantitet framför kvalitet .

När kampen sedan skall definieras vidare premieras kända talares rätt att bjudas in trots ex rasistiska åsikter eller transfobi över rätten för förtryckta grupper att göra sin röst hörd och känna sig trygga. Normen blir de som får föra agendan medan övriga grupper förväntas snällt vänta på sin tur. Jag har många gånger sett feminister argumentera för att den feministiska kampen måste få ordentligt fäste, en bred skara anhängare och på allvar bli en del av den politiska makten innan feminismen också kan inkludera exempelvis transpersoner. ”Tar vi allt direkt kanske folk blir avskräckta och vägrar delta i kampen” påstås det.

Jag anser att feminismen måste satsa på kvalitet nu, att bygga vår inre rörelse innan vi fokuserar på att få med fler på tåget. Vi måste bygga en kamp som inkluderar alla. Är rasism, transfrågor, funkofobi etc för ”svårt” att greppa för någon så kanske den personen inte är redo att delta ännu? Kampen måste inbegripa alla utsatta grupper, men den måste inte inbegripa alla människor. Det är dags att vi ser hur många fantastiska kämpar det finns bland gräsrötterna, lyft dessa, finn inspiration hos dem och sluta leta ikoner bland personer som vill arbeta mot ett jämställt samhälle.

Med kroppen som politiskt vapen

Att använda sin kropp för att göra politiska ställningstaganden är en väl beprövad metod. Nu menar jag inte att använda kläder med tryck eller så, vilket iof också är en form av bruk av sin kropp, nej jag tänker mer på ex hungerstrejker eller ”slutwalks”. Jag tycker det är ganska förståeligt att dessa aktioner behövs, men samtidigt ser jag stora problem med dem också, framförallt för att hur vi än vrider på det underblåser dessa former av aktioner det förtryck de kämpar emot. Jag ska förklara hur jag tänker:

Ok, de vanligaste aktioner som sker med kroppen som vapen just nu är feministiska sådana, aktioner som syftar till att ge kvinnor större rättigheter till sina kroppar. En bra tanke givetvis men frågan är om vi får större rättigheter av att helt spela med i partiarkatets regler? Den kvinnliga kroppen är alltid politiserad. Om en kvinna inte rakar sig ses det som ett politiskt ställningstagande, lika så om hon inte sminkar sig, en kvinna som klär sig utstuderat ”kvinnligt” ses också som någon som tar politisk ställning med sin kropp. Alla val kvinnor gör värderas utifrån en verklig eller inbillad politisk åsikt. Kvinnors val är aldrig fria. Den ständigt politiserade kroppen gäller dessutom i ännu högre grad för transpersoner. En ciskvinna anses ju bara vara så som ”naturen” ämnat, en transkvinna har ”valt” sin kvinnlighet enligt samhällets skeva normer. Detta gör att transpersonernas kroppar ständigt sätts under lupp. Varje andetag, varje steg, varje blink med ett ögonlock är ett politiskt ställningstagande. Istället för att tillåtas vara en människa med känslor och tankar blir vi transpersoner vandrande levande reklampelare för politiska åsikter vi tillskrivs utan att någon ens frågar om det är så vi tycker.

När ens handlingar ständigt ses som politiska ställningstaganden och inget vi gör uppfattas som något vi gör får oss själva är det nära till hands att vilja använda sin kropp som ett politiskt vapen för att reclaima rätten att själv definiera sina handlingar. Problemet som jag ser det är att detta faktiskt ger de som tillskriver ens kropp ett ständigt politiskt läge rätt. Vi bekräftar deras syn på vår kropp som politisk om vi nyttjar den just som politiskt ställningstagande. Ett exempel på detta är när det gjordes en kampanj av att visa sin orakade armhåla till stöd för den kvinna som fick motta hat och hot efter att ha visat sin orakade armhåla under melodifestivalen. En god tanke, alla ska få välja själva om de rakar sig eller ej, men i spåret av detta följde också att personer som inte rakar sig bara för att de inte vill/orkar bemöts med skepsis då folk tror att de väljer bort rakhyveln för att göra ett politiskt statement. Istället för att avpolitisera den orakade armhålan blev effekten tvärt om och orakade armhålor blev ännu mer sett som ett ställningstagande.

Varje gång våra kroppar används som ett politiskt vapen lägger vi fokus på kroppen, när vi själva använder våra kroppar som politiska vapen öppnar vi också för att andra kan göra det på sätt vi inte önskar oss. Så kallade ”slutwalks” sker med jämna mellanrum i USA, här har vi haft ett ytterst fåtal. I USA har kampanjen dels fått kritik för att vara transexkluderande, men den har även slått tillbaka på kampen då den använts som exempel på just varför kvinnor bör klä sig ”rätt” för att undvika våldtäkt. Kvinnor som deltagit har hängts ut bla med kränkande kommentarer att de får skylla sig själva om de hade liknande klädsel under demonstrationen som vid våldtäkten. Istället för att få fokus på att våldtäktsmännen gör fel har fokus hamnat på att det är kvinnorna som gör fel och deras kroppar har avhumaniserats och gjorts till politiskt vapen för de konservativa makterna. Jag menar givetvis inte att det är demonstranternas fel att reaktionerna blivit dessa, tvärt om är det den våldtäktsbejakande kontext vi lever i som står för skulden. Dock är det en sak att föra en kamp utifrån hur vi önskar att samhället var som om vi redan var där, och en annan att driva kampen mot det mål vi önskar. I ett samhälle där kvinnor och transpersoners kroppar ständigt ses som politiska fungerar det inte på ett önskvärt sätt att använda kropparna för politisk makt.

Det finns så många mer exempel jag kan ta på kroppsliga aktioner där slutresultatet blir omvänt från det önskade men jag tror ni förstår min poäng. Med det sagt är det inte alltid misslyckat med kroppen som vapen, den gemensamma nämnaren för lyckade aktioner är dock att det är saker som inte redan ses som en norm eller politik. Givetvis svårt att finna när kroppen redan är så politiserat men ett exempel är Hijabuppropet. Den kampanjen blev lyckad just för att det inte är norm att vilja ta på en slöja eftersom kampen brukar gå åt andra hållet, kring rätten att slippa slöjan för de som inte vill ha den. Just nu pågår ett omvänt hijabupprop där Iranska kvinnor tar av sig sina slöjor eftersom de tvingas ha dem. Där fungerar också kroppen som vapen eftersom normen är att ha slöja. Även om dessa kampanjer kan ses som lyckade hade det dock setts som precis lika politiskt även om ingen hade gjort det som en kampanj. Att ta på slöja i Sverige och ta av den i Iran blir en politisk handling oavsett intentioner. Att spela på detta fungerade denna gång, men skall valen sluta ses som politiska motiv måste vi försöka komma bort ifrån att använda kroppen som vapen.

Att leva i den samhälle vi gör och driva en feministisk kamp är inte enkelt. Hur vi än gör blir våra kroppar en del i kampen på ett eller annat sätt och det är svårt att inte falla för detta och underblåsa det ytterligare genom att medvetet använda sin kropp som ett politiskt reklamplank. Jag faller själv i fällan nu och då för samtidigt som jag inte vill att min kropp skall ses som politisk och alla val jag gör som politiskt motiverade vill jag gärna visa att min kropp är min, att jag bestämmer över den och ingen annan. När kroppen används som politik blir ju dock frågan, är det verkligen jag som bestämmer över min kropp när jag använder den precis så som omgivningen förväntar sig att jag ska göra? Att ha kroppen som vapen i dagens politiska värld blir att spela på patriarkatets villkor, att ge patriarkatet makt över ens kropp, att godkänna patriarkatets blickar och politiska utgångspunkt. Våra kroppar behöver inte bli mer politiska, de behöver avpolitiseras och få vara bara just kroppar och inte politiska slagträn.

Nordiskt forum, en orgie i vit medelklass cisfeminism.

Detta veckoslut gick Nordiskt Forum av stapeln, unikt i sitt lag i att samordna feministiska workshops, talare och seminarier. Runt 7000 personer ska enligt uppgifter ha samlats i Malmö för att diskutera feminism och politik. Målet med forumet ska ha varit att under dessa dagar i glad samvaro diskutera fram en gemensam feministisk politik för norden.  En vacker tanke, ett allt annat än vackert genomförande. Ganska snabbt blev det tydligt för vilka detta forum främst riktades: Den vita medelklassiga cisfeministen.

Redan innan forumet gick av stapeln valde tankesmedjan Interfem att ta avstånd, i sitt öppna brev till Nordiskt Forum  förklarar Interfem sin ståndpunkt i att organiseringen av forumet gör att deras medlemmar exkluderas, framförallt i fråga om ekonomi då den del av forumet som skall ha inflytande politiskt har ett högt inträdespris men även i fråga om representation.

När så forumet väl startade blev det allt mer uppenbart vilket vitt och ciscentrerat rum Nordiskt Forum var. Redan under inskrivningen ifrågasattes organiseringen av flera närvarande bla twittraren Svart kvinna när två standupkomiker kom farandes med brunkräm i hela ansiktet och sen ställde sig och twerkade. ”Brunbrända miami chicks” påstod komikerna och arrangörerna, men framträdandet andades både Blackface och cultural apropriation i twerkingen. Efter senaste årets debatt om Miley Curys och Twerking kan jag personligen tycka att varje påläst feminist bör veta det tveksamma i att vita twerkar, att ha det som ”skämt” under starten av ett feministiskt forum är högst tveksamt. Även om vi bortser från rasismen kan vi ju fråga oss: Är det verkligen värdigt en feministisk tillställning att göra ett helt standup nummer vars huvudlinje är att skratta åt kvinnor som kämpar för att nå upp till ett orealistiskt skönhetsideal?  Låter det som feminism att skratta åt andra kvinnors utseende och intressen? För att inte tala om att idealen som det påstods driva med till stor del rör den amerikanska arbetarklassen vilket gör att skämten sker på bekostnad av ekonomiskt utsatta.

Sammansättningen på forumet både sett till föreläsare och deltagare var vitt vitt vitt. Något som tydligt visade sig med hur de fåtal rasifierade föreläsare faktiskt bemöttes. När Kawa Zolfagary, bla känd för att han startade upp sidan ”vita kränkta män” skulle tala bemöttes han bla såhär:

Screenshot_2014-06-15-14-32-51

Är det ett forum för alla när rasifierade talares ursprung görs som skäl till skämt och skratt? För mig är svaret enkelt: Nej, det blir ett forum för vita och ett otryggt rum för andra. Det blir dock ännu värre.

Valerie K.B och Svart kvinna skriver på hur ”Svart kvinna” möttes när hon under ett seminarium pratar om rasismen som riktas mot svarta kvinnor. Berättelser om vardagsrasism bemöts av skratt, som om hon stod och drog skämt och inte talade om en verklighet som många möter varje dag. Efteråt pratar vita feminister om ”hur galna” människor det finns som är så rasistiska, och skrattar. I skrattet göms ett ”för så är iaf inte vi!”. Faktum är dock: Jo,sådana är ni. Skrattet är inte ett avståndstagande bara mot den som är rasistisk, utan även mot den som drabbas av rasismen. För skrattet säger inte bara ”vi är iaf inte rasister”, det säger även ”vi behöver iaf aldrig bli utsatta”. Avståndstagandet blir också ett kvitto på att de inte behöver rannsaka sig själva, för de är de goda. När någon tar sig tid att komma och tala på ett forum som detta, samla ihop vittnesmål om rasism och hur verkligheten ser ut, är det schyst att svara med skratt? Att mildra allvaret i det som sägs genom att tala om att en själv minsann inte är sådan och skratta? När Svart kvinna tar upp detta efteråt i sociala medier är svaret till största del…tystnad.

Vad gäller cis biten i det hela, ja vad ska man säga, tror någon att transpersoner skulle kunna känna sig inkluderade på allvar när forumet tillåter talare som ex Julie Bindel som bla skrivit en text om att transkvinnor inte är kvinnor utan bara karlar i klänning och att vi genom att erkänna transpersoners existens motarbetar feminismen? En annan känd transfob som bjöds in att tala var Gail Dines. Att dessa ens tilläts att komma, och att deras närvaro till stor del bortförklarades med ”vi visste inte” visar bara på att de som styrt denna skuta helt enkelt inte behöver ta saker som transfobi i beaktande när de väljer talare, för de drabbas inte själva. Att inte ta kritiken som framförts på fullt allvar visar också att sympatierna ligger hos andra cisfeminister, inte hos de utsatta. Kända feministen Kakan Hermansson hyllar tom Julie Bindel i ett inlägg på Nöjesguiden och uppmanar alla att läsa allt av denna kvinna som hon ”älskar”. När det påtalas att Julie är transfob tas inlägget bort men visar ändå på hur lätt TERFS (transexkluderande radikalfeminister) kan slinka igenom och få en ökad plattform.

Även organisationen FEMEN var med och talade, en grupp som gjort sig kända för att springa omkring med bara bröst i olika aktioner ofta riktade mot moskéer.  FEMEN är en islamofobisk organisation som mött mycket berättigad kritik och det verkar även finnas bevis för att en av huvudpersonerna inom FEMEN var med på nazisterna och militärens sida under massakern i Odessa för några veckor sedan där vänsteraktivister blev brutalt mördade. Vad gör en organisation som denna på ett forum som skall vara till för alla feminister? Eller tror arrangörerna av Nordiskt forum att muslimer inte kan vara feminister och intresserade av en samordnad feministisk kamp i norden?

Sist men inte minst i kavalkaden av rasism och transfobi kommer då närvaron av norska Fremskrittspartiet. Ett islamofobiskt, transfobiskt, homofobiskt och allt annat än feministiskt parti som tilläts vara på plats och driva sin agenda. Försvaret denna gång? ”Vi måste förhålla oss till verkligheten”. Ja om det är så viktigt att förhålla sig till verkligheten att det utan problem går att göra ett påstått tryggt rum otryggt för alla utom vita ciskvinnor, varför ha en feministisk kamp öht? Senare har Nordiskt Forum gått ut med en förklaring i att Fremskrittspartiet bara bjöds in för att Norges jämställdhetsminister är från deras parti. De påstår sig ta avstånd samtidigt som hon bjuds in utan kritik från arrangörerna. Jag förstår dealen med att ha henne med för att det av (vita) feminister utarbetade handlingsprogrammet skulle överlämnas till nordens länders jämställdhetsministrar, men varför göra det som om hon vore en av andra? Varför inte vara tydliga med problematiken i den politik hon för, eller för all del bara fråga hur en person som ska jobba för jämställdhet kan tycka att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? Nej, denna bit hade kunnat skötas så mycket bättre utan lama bortförklaringar.

Att programmet både riktades mot och togs emot av vita medelklass cisfeminister blir också tydligt i att dessa inte reagerat på varken problematiska talare eller annat runt om, som ex reaktionerna under svart kvinnas seminarium. När rasifierade och transaktivister lyft detta i sociala forum har responsen varit, milt talat, sval. Istället höjs forumet till skyarna av alla dessa vita feminister, som kallar det ett säkert rum, peppande och fantastiskt. Vilket det säker var för dem, de som kan ta sig friheten att se förbi rasism, transfobi och cissexism. De som kan skratta åt förtrycket och sen fortsätta som vanligt i sin lilla bubbla. För alla oss andra blev det bara än mer tydligt att inte ens feminismen är en säker plats för oss.

Då har vi alltså slagit fast att vi har skapat  ett säkert feministiskt rum för vita cis feminister, nu är ju då frågan när staten kommer bistå med 10 miljoner kronor för att skapa ett forum som är ett säkert rum för alla feminister? Jag skulle kunna fortsätta denna text länge till, många fantastiska feminister där ute är det som reagerat på detta och många är vi som bemötts med svepande icke ursäkter eller inte bemötts alls. Kampen för en feminism och ett samhälle som inkluderar alla fortsätter, men denna gång var Nordiskt forum inte en del i att utveckla kampen.

Ja självklart hatar jag ”kvinnan”, gör inte du?

Nej du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen här, jag hatar inte alla kvinnor, däremot hatar jag kvinnonormen. Precis som jag med hela mitt hjärta hatar mansnormen hatar jag även kvinnonormen. Jag hatar hur kvinnor förväntas att alltid måna om sitt utseende genom smink, modemedvetenhet, fixade frisyrer osv. Jag hatar hur kvinnor utmålas som svaga och i ständigt behov av räddning. Utöver vad de allra flesta nog ser som ganska självklara saker att hata kring kvinnonormen så finns det något jag hatar mer än allt just nu och det är detta: Hur kvinnonormen allt mer går mot att kvinnor skall ta över mansnormen. Att kvinnor skall vara hårda, våldsamma, grova i mun, elaka, hänsynslösa, oempatiska osv. Här skyller jag faktiskt på feminismen till stor del. (Oh no, hur vågar jag?)

Ok vi backar storyn lite. Det finns gärna en vurm att prata om ”förr i tiden” som en tid där kvinnor var inlåsta i hemmen, tog hand om barn och höll sig snygga för männen. Denna vurm av historieförvanskning ses både inom feminismen och inom antifeministiska rörelser som snackar om den gamla goda tiden. Ett ganska ypperligt tecken på hur medel och överklassen styrt den feministiska kampen i alla tider. För faktum är att det är just medel/överklass som haft hemmafruar som ideal, det är de som haft råd med att kvinnan inte arbetat. Inom arbetarklassen har kvinnorna i alla tider arbetat och arbetat hårt. De har inte tagit hand om några barn under flera flera år utan lämpat över bebisar till äldre generation så snabbt de kunnat för att återgå till arbete. Alt har de haft arbete som de kunnat utföra i hemmet ex tvätt åt andra, sömnad etc. Ja för att inte tala om alla som under bondesamhället bodde på bondgårdar. Tror folk verkligen att kvinnorna där fick sitta på sin rumpa och amma bebisar hela dagarna? Nej nej, det var ut med bebis på ryggen i en sele och sen mjölka kor och fixa med annat som hade med bondgården att göra. Att få ta hand om sina barn på heltid var  en ynnest enbart given rika kvinnor.

Så hur påverkade då detta den feminsitiska rörelsen och synen på kvinnlighet? Jo genom att det var de rika kvinnorna som hade tiden att börja organisera sig för att få ökade rättigheter. Det feministiska perspektivet skapades utifrån deras syn på vad som behövde ändras och däri låg tex rätten att arbeta. När feminister idag ser ner på hemmavarande mammor gömmer det sig både en redig portion nedärvt klassförakt i det och även ett visst kvinnoförakt. För den feminsitiska kampen har länge präglats av att kvinnor ska ta mer plats inte på sina villkor utan på männens. Detta medför att istället för att lyfta sådant som faktiskt är bra med kvinnorollen och få män att anamma detta också (tex mjukhet, empati, lyhördhet) så skall kvinnor försaka dessa delar och anamma manlighetsnormer såsom hänsynslöshet, oempati och våld. I debatter om att kvinnor tex har svårare att hävda sig i jakten på chefspositioner uppmanas kvinnor att ”tuffa till sig”, dvs att bli mer som män.

Jag har ju redan skrivit om hur jag hatar mansnormen och det våldsideal som finns inom den. Inte bara i fråga om regelrätta övergrepp utan också kring ”ömsesidigt” våld. Att ge och ta smällar som ett sätt för män att bonda. Anyhow, eftersom jag anser att det finns mycket problematiskt inom mansnormen anser jag det givetvis vara åt helvete att kvinnor uppmanas att anamma denna norm för att ha en chans att konkurrera med män.

Jag märker denna utveckling väldigt tydligt bland mina feministiska kontakter, att vara aggressiv och hatisk ges ständiga ryggdunk och applåder där kvinnor anses vara starka och stå på sig om de är våldsamma eller har ett hatiskt språkbruk. Ok för att vara tydlig här: Nej, jag syftar på intet sätt här till att ha god ton när någon beter sig som ett as. Det jag syftar till är när kvinnor utan orsak beter sig som as mot andra och får bekräftande ryggdunkar på att de är coola, tar plats och vägrar ta skit. Jag syftar på när kvinnor är as mot män som inte gjort dem något med motiveringen att ”de får tåla det för de är män och per automatik förtryckare”. Ja alla män förtrycker men det gör det ändå inte rimligt att göra det synonymt med våld och hat mot vem som helst att vara en stark kvinna som står på sig. Jag ser öht inget positivt i att föra feminismen framåt genom att bete sig lika svinigt som en kritiserar män för att bete sig. Det går att stå på sig och inte ta skit utan att vara den som själv kastar skit på andra.

I spåren av detta ser vi också en utveckling där allt fler kvinnor anmäls för misshandel både på krogen/offentliga platser och hemma. Detta ser jag delvis som ett symtom på att våld har blivit ett accepterat sätt att ”vägra skit”, men även delvis (och detta ser jag som bra) att kvinnors våld i vissa situationer börjat tas mer seriöst. För fortfarande är det ju så kasst att kvinnors våld inte tas riktigt på allvar, och speciellt inte om offret är en man som av både kvinnor och män anses ska kunna  tåla en smäll eller två av en kvinna. Nej kvinnor slår inte lika ofta som män, och kvinnors våld är sällan lika allvarligt som det män står för. Detta gör ändå inte kvinnors våld till ok och i synnerhet inte till något önskvärt.

Nu kanske någon undrar varför jag inte pratar mer om alla de där andra bitarna i kvinnonormen som är bajs? Tja, delvis för att det redan skrivs om så enormt mkt, men framförallt för att jag faktiskt är less på att så mycket inom feminismen fokuserar på vad män gör fel eller hur samhället är taskiga mot kvinnor. Ja kvinnor är förlorarna inom ekonomisk och politisk makt och inom dysfunktionella förhållanden. Kvinnor är dock inga oskyldiga lamm som gör allt rätt, kvinnor kan också förtrycka och kvinnor kan också vara as. Ska vi komma någon vart med jämställdheten är det faktiskt läge att även på allvar granska kvinnonormen och hur kvinnor själva faktiskt skapar denna. Allt ont kommer inte från mannen och det är dags att sluta utmåla män som kvinnans stora fiende.

Sist men inte minst: Jag hatar könsnormerna dels för vad de gör med alla inom normerna, men även för vad de gör med alla som inte passar in. Som jag skrev tidigare kvinnor kan också förtrycka, kvinnor är inte immuna mot rasism, transfobi osv och dessa saker blomstrar i kvinnonormen lika väl som i mansnormen. Problemet är inte att kvinnor är kvinnor och män är män. Så länge vi utmålar kvinnor som enbart offer för omständigheter gör vi kvinnor till alltid varandes passiva objekt och hur ska vi kunna begära att kvinnor ses som subjekt med egen makt och kontroll om vi själva bedriver en kamp där kvinnor är objekt?

 

Den goda viljan

Rätt ofta hör jag från personer från priviligerade grupper som ser sig som allierade med förtryckta att de tar illa upp när personer från en förtryckt grupp blir arga för att de uttryckt sig felaktigt eller kommit med exkluderande åsikter. De menar på att de borde bemötas snällare för de ”är på samma sida” och att den förtryckta borde se att de vill väl.

Jag ska försöka förklara hur jag ser på detta med att ge slacks till den som visar ”god vilja”: Först av allt, det stämmer att vi alla är delar av strukturerna och i olika utsträckning upprätthåller dem och att det är just strukturerna som skall kritiseras i första hand. Dock måste vi också kunna kritisera varandra för strukturerna upprätthåller inte sig själva utan upprättshålls av oss som individer. Jag förstår tanken att visa större tålamod med de som är en god vilja att lära, problemet här är att det faktiskt inte alltid är så lätt att veta vilka som vill lära och vilka som försöker få en att hålla långa förklaringar för att sedan pissa en i ansiktet. Det som egentligen avkrävs när förtryckta ombeds ge lite lösare tyglar till de med goda avsikter är att vi ska kunna läsa tankar. Inte rimligt med andra ord.

Vidare kan jag bara tala för mig här med: jag har större förväntningar på att någon som är påläst och en del av den feministiska/antirasistiska kampen ska ha kunnat tänka lite längre, analyserat lite mer och kommit längre än att tex försvara bruket av ordet transa, prata om kön som binära eller dyl. Om någon som är feminist och dessutom påstår sig vara en påläst sådan kommer med tex grovt transfoba saker eller rasism blir jag mer förbannad än om någon jag vet är opåläst gör det. Av den enkla orsaken att jag i första fallet förväntar mig mer och därmed ser det som ett mer aktivt ställningstagande medan det andra fallet mer känns som okunskap som går att rätta till.

När det kommer till individer som gärna ses som ”de riktiga fienderna” lägger jag sällan speciellt mycket krut alls, dessa personer har ju faktiskt tagit ett aktivt ställningstagande emot det jag själv tror på, bättre lägga fokus på att göra förändring hos de som inte tagit ställning än eller hos de som påstår sig vara mina allierade. För egen del gör det ondare och slår hårdare när någon jag trodde mig kunna lita på kommer med problematiska åsikter eller uttalanden än någon jag redan visste inte tycker som mig. Det skadar tryggheten mer helt enkelt och därför tycker jag inte det är ett dugg märkligt att det ofta blir lika hård, eller tom hårdare kritik mot de som räknas som ”på samma sida”.

Jag tror det är rätt bra att påminna sig ibland också om att även om ens egna intentioner är goda och en har en vilja att lära så skadar exkluderande eller förtryckande ord lika mycket ändå, och reaktionerna kan bli därefter. Jag förstår att det kan svida att känna att en vill väl men missförstås eller anser sig få onödigt hård kritik. Å andra sidan, vem ska bestämma vad som är rimlig kritik till skadan, den som skadat eller den som skadats? För den priviligerade med ”god vilja” kanske det kändes som en klumpigt formulerad mening som inte är hela världen, för den förtryckta kan det vara den 20e klumpigt formulerade meningen den dagen som exkluderar och förtrycker. Är det då verkligen rimligt att kräva att den förtryckta skall se varifrån förtrycket kom, se en god vilja bakom och agera med god ton? Jag tycker inte det. Vi måste få bli trötta, även på de som vill dela vår kamp.

Ätstörningar – inte bara bland smala

Trigger warning, text om vikt, dieter och vikthets!

På sistone har det varit lite på tapeten att prata om de privilegier smala har i samhället och att belysa diskriminering av överviktiga. Bland annat via taggen #smalaförtrycker på twitter, en tagg som snabbt togs över av smala som hånade och rent mobbade överviktiga. Detta med smalas privilegier har också bland annat tack vare detta blivit ett hett samtalsämne i olika feministiska forum, jag har själv varit inblandad i flera. Ett återkommande argument till varför smala inte alls skulle ha privilegier just för att de är smala har varit att prata om ätstörningar. Att alla smala inte alls har privilegier för de kan faktiskt vara sjuka. Nu är en eventuell sjukdom inget som gör en immun mot att ha privilegier men vad som också osynliggörs totalt, och har vägrat bemötas när det tagits upp, är det faktum att ätstörningar är en av de absolut vanligaste orsakerna bakom övervikt.

 

Den som är smal och lider av en ätstörning har betydligt lättare att få vård, av den enkla anledningen att det faktiskt ses som negativt att vilja gå ner i vikt om en redan är smal. Om du är tjock däremot och har en ätstörning är det nästan omöjligt eftersom tom vården hejar på ditt osunda matbeteende om det kan innebära att du går ner bara lite lite i vikt. För många överviktiga leder detta till ett ständigt jojobantande. Att i ena sekunden tröstäta eller försöka äta ganska ”normalt”, för att i nästa sluta äta helt. Omgivningen står på sidan av, hejat på viktnedgång samtidigt som alla matval granskas under lupp. Äter en inte kaka? Ja då är det fel, lite ska en unna sig. Äter en kaka? Borde vi inte ha lite koll på midjemåttet kanske? Är det en ren sallad i matlådan? Men det måste ju vara annat också annars blir en inte mätt! Äter en en bit kyckling till salladen med dressing? Passa så det inte blir dolda kalorier nu!

 

Diskuterar detta med andra överviktiga feminister och en starkt gemensam nämnare är hur vården bemöter oss. Nästan oavsett vad vi söker för skylls problemen på vår övervikt, vi ges dietråd och uppmanas att röra på oss mer, tom när vår situation försämras av fysisk aktivitet. När vi överviktiga faktiskt har sjukdomar som på olika sätt förhindrar oss från fysisk aktivitet i större utsträckning lyssnas vi inte på, istället ses det som ursäkter för att vi är för lata för att vilja röra på fläsket. Har vi inte ätit på en hel dag och skyller på fasta får vi nästan stående ovationer, det är ju såå bra att vi vill ta itu med våra problem och gå ner i vikt.Att även överviktiga behöver äta balanserat och regelbundet för att undvika att sabba kroppen med undernäring (vanligt bland överviktiga) är det sällan någon som reflekterar över. Försöker vi prata om våra kroppar i positiva ordalag, vara nöjda med hur vi ser ut och hur vi mår, ja då är det direkt personer där och trycker ner oss igen, talar om att vi står för ohälsosamma ideal och faktiskt måste tänka på att vår hälsa är kass om vi inte går ner i vikt. 

 

Även matmissbruk är en form av ätstörning, att tröstäta och inte kunna sluta, att hetsäta. Att bli kraftigt överviktig är inget som någon blir bara för att de tycker det är kul, det finns orsaker bakom och att ständigt påpeka att vi borde gå ner i vikt är garanterat inget som kommer hjälpa någon. Vi vet att det är bättre att väga mindre, vi vet att idealet och det bästa är att vara smal, vi vet att en borde äta hälsosamt. Samtidigt skriker media, tv och reklam ut om och om igen att bara äta nyttigare inte är bra nog, vi ska inte bara gå ner i vikt utan göra det snabbt också. Mirakelkurer omskrivs med krigsrubriker i tidningar. ”Så tappar du över 70 kg på ett år!”, ”Gå ner 5kg på 4 veckor med denna diet”, bli smal, bli lycklig, bli lyckad. Budskapet är alltid tydligt: Är du överviktig kan du inte vara glad eller nöjd med vem du är.

 

Är det då så konstigt att ätstörningar blir vanliga även hos oss som väger ”för mycket”? Nej, precis som det inte är konstigt att redan smala har svårt att se sig som just smala och fortsätter banta sig lägre ner i vikt. Bland det minst hjälpsamma som finns för överviktiga är alla dessa ”goda råd”. Seriöst, vill vi ha dem ber vi om det! Att hurtigt snacka om att springa bort den där kakan till eftermiddagskaffet, eller prata om kalorier i lunchmaten spär bara på det dåliga måendet. Släpp dietfokuset, släpp hetsen om mat! Sluta tro att du gör feta en tjänst genom att påpeka helt uppenbara saker!

 

Istället för att ständigt fokusera på siffror på en våg måste vi kunna fokusera på att må psykiskt bra. Även som överviktig måste vi kunna få må bra precis som vi är och visa det utan att det ska höja varningens fingrar om att göra tjockhet till nytt ideal osv. Vi ska inte alltid beläggas med skuld och skam över hur vi ser ut, hur våra kroppar är skapta. Får vi må bra ökar faktiskt möjligheten att vi går ner i vikt, och om det inte sker, so what? Det viktigaste måste väll ändå vara glada människor som gillar sig själva, inte vad det står på vågen?

Sno inte mitt kampverktyg!

Det pågår en diskussion om huruvida djur bör/kan inkluderas i en feministisk kamp genom en intersektionell analys. Jag har följt inlägg och diskussioner via bland annat feministiskt perspektiv på detta tema. Min fellow bloggare Amra har skrivit bra om detta men jag tänkte utveckla lite ytterligare.

 

Som det står i Amras text är intersektionalitet ett analysverktyg/begrepp som myntats av svarta feminister i USA, detta för att få ett bättre sätt att beskriva sin kamp, sin position i samhället och det faktum att svarta kvinnor ofta förtrycks på flera olika sätt samtidigt. Intersektionalitet kom alltså till med ett specifikt mål för en specifik grupp. Detta med att inkludera djur i den intersektionella analysen är en aspekt som lyfts av vita feministiska veganer/vegetarianer och som får allt mer utrymme. Huvudargumentet är att om djur ses som lika värda som människor kommer det inte gå att använda djurliknelser som ett sätt att se ner på andra människor, samt att allt förtryck är dåligt. Jag håller med om det sista, allt förtryck är dåligt, däremot håller jag inte med om det första och detta är varför:

 

Alla människor är djur, men inte alla djur är människor. Oavsett hur vi vrider på det kommer den genomsnittliga människan att ha en mental kapacitet långt över det genomsnittliga djuret oavsett vilken art vi ser till. Är detta skäl till att behandla djur dåligt? Självklart inte, precis som det inte är skäl till att behandla människor som av någon orsak har en försämrad mental förmåga. Värdet går helt enkelt inte efter hur komplext vi klarar av att tänka. Nu är dock saken denna: Vita har aldrig beskrivits som djur på det sätt rasifierade har. Detta lägger en historisk kontext till det hela som är svår, om inte omöjlig, att komma förbi. Det är, än idag, rasifierade som liknas vid djur på olika vis, vi är exotiska, vilda, otämjda, djuriska osv osv. Även om djur var precis lika högt värderade som människor hade detta fortfarande varit ett problem. För att säga att någon är djurisk är att mer eller mindre direkt säga att den personen saknar den mentala kapacitet som är iaf medel för människan. Det är också att säga att den personen inte är lika ”civiliserad” som en själv, eller att personen inte klarar av att behärska sig så som de sociala reglerna påvisar att en bör. Oftast när jag, eller någon jag känner som är rasifierad jämförs med djur görs det inte utifrån premissen att vi därför är mindre värda utan just att vi är sedda som mer impulsiva, aggressiva eller ”exotiska”. Rakt igenom rasistisk alltså. Att ses som annorlunda är nämligen det allt för ofta skäl nog till att också behandlas annorlunda även om en inte ses som mindre värd.

 

Bara för att djur får samma värde som människor kommer dessa aspekter inte sluta vara rasistiska, tvärt om är de precis lika rasistiska som de var under slaveriet och som de är idag. Det är helt enkelt ett jävla oskick att likna människor vid djur speciellt när en vet hur detta nyttjats i historien. Dessutom är det en stor fara för djuren att förmänskligas och ges mänskliga tankebanor och reaktioner de inte har. En stor del av attacker från djur mot människor sker just för att människan förväntar sig att djuret skall agera och resonera som en människa vilket inte fungerar. Igen: Inget av detta är skäl till att inte se människor och djur som likvärdiga! Inget av detta är skäl till att behandla djur dåligt!

 

Så när det nu kommer till begreppet intersektionalitet och djur: Dessa två är inte förenliga. Intersektionalitet syftar till att beskriva hur människor samspelar med varandra och i samspelet skapar och reproducerar förtryck. Djur kan inte driva sin kamp själv, de kan inte med ord tala om hur de vill att deras liv ska se ut eller vilka behov de faktiskt önskar få uppfyllda. Oavsett om en är jägare, köttälskare utan tanke på djurens väl och ve, vegetarian eller militant vegan är allt vi kan göra när det kommer till djurs känsloliv att chansa. Intersektionalitet är till för att belysa hur vi alla är både subjekt och objekt, att även förtryckaren kan vara förtryckt och den förtryckta kan vara förtryckare. Ett djur kan aldrig bli subjekt i kampen för djurrätt, djuret är alltid objekt för människan även när vi vill det allra bästa för dem. Således funkar inte intersektionaliteten på djur eftersom djuren inte kan beskriva sitt egna förtryck och driva kampen.

 

Slutligen: Om målet med att prata om djurens plats i feminismen som en självklarhet för att feminister ska vara emot alla förtryck kan det vara på sin plats att faktiskt inse att det i sig är ett förtryck att som vit sno ett begrepp och analysverktyg från en utsatt grupp och sedan bestämma hur detta verktyg ska nyttjas, vad som ska platsa inom det och varför. Apropriering är ett förtryck, det cementerar maktordningar och det motverkar vad som påstås vara syftet med det hela. Att vit kultur och även feminism ständigt lagt beslag på rasifierades kampverktyg är inget nytt, men borde vi inte ha kunnat komma ifrån det lite nu? För en gångs skull kanske rasifierade kan få definiera sin kamp, sitt förtryck, sina behov utan att få se begrepp och verktyg hijackas av vita feminister för deras syften? Strid för djuren, men gör det utan att trampa på andra på vägen, för vi vinner inget av att frigöra en genom att fängsla någon annan.

Jag kan inte vara din vän just nu

Vi måste prata. Detta går inte mer nu. Jag kan inte fortsätta såhär och det kan nog inte du heller. Vi har hängt ihop länge nu, många många år, men ska vi vara ärliga är det jag som fått det att funka. Det är jag som varit den aktiva och kontaktsäkande som funnits där när du velat och behövt. Jag har gett av mig själv, förklarat hur jag känner, hur jag mår, vad jag behöver. Du har aldrig lyssnat. När mina tårar rinner ser du åt ett annat håll. När mitt hjärta värker tröstar du någon annan. När jag behöver mina systrar vänder ni mig ryggen. När hatet lamslår mig skrattar ni med förövaren. När blodet flyter från min kropp av slag och våld förfäras ni och vänder sedan fokuset tillbaka till er själva innan blodet ens torkat från min kropp. Jag har förlåtit så många gånger. Tagit dig tillbaka. Hittat ursäkter och sett mellan fingrarna men nu är det nog. Jag vill inte längre finnas bara när du vill, jag vill inte lägre vara tyst, finna mig, anpassa mig efter din vilja, dina önskemål. Jag tänker inte längre gå med på att du knuffar undan mig, ber mig tystna eller anklagar mig om jag inte spelar efter din pipa.

Jag gillade dig, eller ja det gör jag egentligen fortfarande. Jag gillar dig och dina systrar och jag vill att det ska funka men nu går det inte mer. Jag ger upp och letar mina vänner på annan plats, söker mina allierade i andra grupper. Jag finner de som förstår mig, de som ser mina tårar och torkar dem, de som gråter med mig, för mig, för oss alla. De som utsätts för våldet tillsammans med mig och slår tillbaka. Det är vi nu. Du och jag är slut. Kanske kan vi mötas igen i framtiden, försöka på nytt. Det får vara upp till dig för ska det bli av är det din tur att försöka förstå, lyssna och på riktigt ta upp mig i din grupp. Det är dags att denna relation blir jämställd, men så länge den inte är det kan jag inte vara din vän. Tills dess önskar jag dig allt gott, du vita cis feminism.